Det här är en översättning av en kommentar som Mark Brayne, tidigare korrespondent och redaktör vid BBC, skrev i bloggen Climate Progress. Den handlar om varför media misslyckas med att rapportera om klimatförändringarna.
Som en f d utrikeskorrespondent för BBC (Moskva, Berlin, Wien, Beijing) under det kalla kriget, och f d World Service-redaktör som nu kämpar med den nutida journalistikens monumentala misslyckande beträffande klimatförändringarna (Nicholas Sterns kommentarer från 2007 om marknaden är lika relevanta för nyhetsmedia), måste jag hålla med kommentatorer från den sista tiden på Climate Progress som ser rötterna i misslyckandet mer i nyhetsredaktionskulturen och subtila förväntningar hos kolleger än i ett direkt och uttryckligt svar på politiska eller kommersiella krav (även om dessa spelar roll).
Mina f d kolleger vid BBC, inklusive Richard Black och andra som jag alla känner som duktiga män och kvinnor, är i likhet med de flesta västjournalister fångade i det gamla paradigmet att nyheter är om händelser, inte processer, och att de alltid måste vara skinande nya och olika.
Som korrespondent, och senare vid varje redaktionsmorgonmöte kl 9 vid World Service varje veckodag under 1990-talet så brottades jag och mina kolleger med detta – hur vi ska återge en komplex berättelse på bara ett par rader, med tillräckligt mycket nyhetsspets för att intressera våra lyssnare. Och lyssnare, tittare och läsare har kort uppmärksamhet – de slutar lyssna om de upplever att det bara är samma gamla saker.
Så för att sälja och locka, vare sig det är public service eller kommersiellt, så behöver journalistiken händelser. Vi behöver tydliga orsaker, aktörer och krafter som är synbart ansvariga. Vi behöver (inte för att vi uttrycker det så själva) en berättelse om skurkar och hjältar. När det gäller klimatet så är skeendet långsamt och komplext, och dessutom är det vi själva som är skurkarna. Detta är inte något som lyssnare och tittare vill höra.
Givet vårt evolutionära behov av en grundläggande försäkran att vi är trygga, och att dåliga saker händer där borta och inte här, så brukar de händelser som journalistiken rapporterar om att fokusera främst på konflikter, företrädelsevis med berättelser om ond bråd död. Word Services nyhetsbulletiner brukar drypa av blod, och det gör också den typiska nyhetsagendan i de flesta västmedia. Om det kommer blod, så är jag rädd för att det kommer främst.
Det är den första faktorn. Betänk sedan hur redaktionella beslut av varje nyhetsredaktör fattas i sammanhanget av besluten av hans eller hennes omedelbara föregångare på det senaste skiftet, och på skiften och veckorna och månaderna och åren innan dess. Som jag vet utifrån mina år på fältet så är det mycket, mycket svårt att gå emot den etablerade agendans klokskap.
Och, som en tredje faktor, så har vi den efter 1960-talet, efter modernismen och efter (i synnerhet) Watergate etablerade men faktiskt ganska arroganta självuppfattningen hos västjournalister som modiga, utsatta krigare som kämpar för sanningen och emot lömska auktoriteter, och jag är rädd att det inte förvånar mig att nyhetssektorn har så svårt att berätta om klimatet.
Håll ut lite till för att se hur allt detta utspelas i synnerhet hos BBC, ett public-service-bolag som finansieras av en licensavgift som i praktiken är en beskattning av TV-innehav (BBCs World Service finansieras direkt av utrikesdepartementet).
Vid Bolaget är, trots dess obändiga försvar för det journalistiska oberoendets principer och rättigheter, känslan av journalistisk utsatthet förstärkt mångfallt av trycket (tänk på Tony Blair och Irakkriget, eller för något ännu mer svårhanterligt och oeftergivligt, tänk på Israel och Palestina) från högljudda, påträngande och välorganiserade intressegrupper.
BBCs program, både nationella och internationella, utsätts dagligen för en extraordinärt intensiv granskning. Redaktörer och journalister bemöter detta, både medvetet och mindre medvetet, med en desperat strävan att framstå som balanserade, rättvisa och objektiva.
När det gäller klimatförändringarna innebär BBCs journalistiska angelägenhet att framstå som rättvisa nu, efter en period mellan Al Gores En obekväm sanning och katastrofen i Köpenhamn när den globala uppvärmningen fanns med överallt, att Bolaget slår knut på sig självt för att belysa den motsatta skeptiska ståndpunkten.
Journalister vid BBC vet att stämningen har förändrats – för närvarande, i alla fall. Min gamla kollega och Bolagets första miljökorrespondent Alex Kirby mejlade mig denna vecka för att uttrycka medhåll om att Richard Black, som har
kritiserats på annan plats i Climate Progress för sin rapportering om den arktiska isens tillstånd, sannolikt var, som Alex uttryckte det, ”ett offer för att BCC vill demonstrera sin ’opartiskhet’ genom att vara om inte skeptisk så i alla fall mycket mer ifrågasättande mot forskningen, även om 99% av den håller måttet.”
(Beslutsamheten att vara “rättvis” mot alla sidor i alla nyhetsartiklar kan ibland gå så absurt långt att Alan Little, en av våra bästa reportrar med handfasta erfarenheter av att täcka Sarajevo in mitten på 90-talet och mycket mer, liknar den vid en situation med två män i en bar där den ena hävdar att två plus två är fyra, och den andre hävdar att det är sex. Vilken är BBCs lösning på den här meningsskiljaktigheten? Bjud in dem till Today-programmet, och svaret finns tydligen någonstans mittemellan.)
I måndags kväll, när jag diskuterade klimatförändringarna vid en sparsamt besökt (som vanligt när det handlar om klimatförändringarna eller peak oil) visning vid Frontline Journalists’ Club i London av filmen Collapse med Michael Ruppert – ja, med brister men med en mycket sund analys om olja och energi – hörde jag från en tidigare BBC-producent-kollega att man vid de interna redaktionsdiskussionerna som pågår för att planera BBCs nyhetsagenda för det kommande året, faktiskt uttryckligen hade placerat klimatförändringarna inom kategorin ”Redan Gjort Det, Inget Nytt att Säga”.
När vi nu nästan har nått slutet av dessa funderingar, så slutade jag som dagligjournalist 2002 efter 30 år för att arbeta som psykoterapeut (samma jobb, lyssna på folk, men jag kan följa berättelsen vecka efter vecka utan att behöva förenkla den till oigenkännlighet inför kvällsbulletinen).
I egenskap av det frågar jag ofta mig – och med besatthet andra personer – vad som krävs för att den västerländska ranknings-och-vinst-ledda journalistiken, vilken återspeglar stämningarna inom politik, ekonomi och den allmänna opinionen, ska ta klimatförändringarna och hållbarheten på det allvar som de förtjänar, som ett nutida, existentiellt hot mot vår arts överlevnad.
För att säga det rakt ut, jag beklagar att jag har kommit till slutsatsen att detta endast kommer att hända när ett stort antal människor börjar dö. Som i hundratusentals till miljoner, och i tydligt samband med klimatförändringarna.
Översvämningarna i Pakistan var en chock, liksom de ryska torvbränderna och jordskreden I Kina. Men för att få en tillräckligt stor del av mänskligheten ska vakna upp (och det kommer vi till sist att göra) så räcker inte antalet döda där. Aj.
Det är så här evolutionen har programmerat oss, om vi ägnar något uppmärksamhet eller inte. Det måste vara personligt, mänskligt. Och för de flesta av oss, inklusive nyhetsredaktionerna, så är det ännu inte hett nog, eller tillräckligt och personligen obekvämt. (Ekocid av nästan alla andra arter och kollaps av ekosystem som redan kan observeras räcker inte till, är jag rädd för, att drabba oss känslomässigt.)
Tills något Riktigt Riktigt Stort händer (vi måste hoppas, som Sir Crispin Tickell uttrycker det, på att det då är en lindrig katastrof), så tror jag inte att journalistiken i mittfåran, precis som politiken och ekonomin i mittfåran, kommer att förändras. Finanskraschen var inte stor nog. Inte heller den Eurasiska sommaren 2010. Man ryser när man tänker vad som kan (och kommer att) hända.
Inlägg
