Tontrollet

Begreppet ”troll” torde vara välkänt för det flesta bloggläsare: en person som skriver debattinlägg på Internet med avsikt att reta upp andra läsare. Ett troll har ingen avsikt att bidraga konstruktivt till diskussionen utan är snarare ute efter att förstöra den. Det här inlägget handlar om ett mindre känt sorts troll: det så kallade tontrollet.

Tontrollet är på sätt och vis motsatsen till det mer vanliga provokativa trollet: tontrollet vill att alla synpunkter ska få höras, och att ingen ska angripas. Tontrollet uttrycker oro över den hårda tonen i diskussionen. Och visst finns det goda skäl att beklaga tonen i många diskussioner – man behöver inte vara tontroll för att göra det. Om fler personer sade ifrån när någon går över gränsen skulle detta förmodligen göra internet trevligare. Men sådana invändningar kan också användas för att ställa meningsmotståndare i dålig dager, och för att öppna fältet för den andra sortens troll som är svåra att hålla kort om man är alltför snäll. De kan användas för att avvärja berättigad kritik, som när man beklagar sig över ”personangrepp” för att man omnämns med namn när ens argument kritiseras.

Så hur känner man igen ett tontroll? Hur skiljer man på tontrollet och någon som är uppriktigt bekymrad över tonen på diskussionen? I många fall kan det vara mycket svårt att göra, men en viktig ledtråd är asymmetri. Någon som reagerar starkt på (påstådda) övergrepp från ena sidan men ignorerar eller slätar över övergrepp från andra sidan kan vara ett tontroll. I viss mån är det naturligt att man reagerar starkare när man upplever att någon man sympatiserar med angrips på ett orättvist sätt, men om asymmetrin blir för stor så finns det skäl att ifrågasätta det ärliga i uppsåtet. I synnerhet gäller det om personen själv ifråga använder sig, eller vid andra tillfällen har använt sig av grova retoriska figurer. Ett tontroll kan också vara en person som beklagar sig över skarpt formulerad kritik som riktas mot det själv och meningsfränder, men som på sin egen blogg tillåter rena smädelser, inklusive negativa uttalanden om enskilda personers mentala hälsa, jämförelser med nazistledare, eller tal om att efterlevande kommer att utföra vissa kroppsfunktioner på utpekade personers gravar när dessa har avlidit. I ett sådant fall är asymmetrin så stor att man kan vara tämligen säker på att det rör sig om ett tontroll.

Men hur bemöter då man ett tontroll? Det finns fyra grundregler. För det första, ge inte tontrollet ammunition i onödan. Använd t ex inte ett alltför grovt språk. Det är ofta lätt att bli provocerad, särskilt av den provokativa sortens troll (som kan leva i symbios med tontrollen) men försök hålla huvudet kallt. Ibland har tontrollet faktiskt rätt – bjud inte på det. Dessutom finns det andra goda skäl att hålla en hyfsad ton.

Detta ska dock inte leda till att man inte vågar yttra skarp men berättigad kritik. Så den andra regeln är att påpeka för tontrollet att det finns skäl för sådan kritik. Ibland måste man få kalla en lögn för en lögn, som när någon ”skeptiker” för hundrade gången påstår att ”Climategate” bevisar att forskarna fuskar. Den tredje regeln är att påpeka tontrollets asymmetriska förhållande till (påstådda) övergrepp från den egna respektive den andra sidan, om det finns tillfälle för det. Med andra ord: dra fram tontrollet i solen.

Den fjärde och viktigaste regeln gäller för alla troll: ödsla inte för mycket tid på trollet. Inlåt dig inte i långdragna diskussioner. Troll är tidstjuvar!

Illustrationen ovan är gjord av den norske konstnären Andreas Bloch.

Bo Jonsson på bloggen Piprök ger ett exempel på vad ett tontroll kan låta passera från den egna sidan.