Hume och Hulme

Den skotske upplysningsfilosofen David Hume (1711-1776) är en given favorit bland vänner av vetenskap och rationellt tänkande. Till hans mest kända idéer hör det som kommit att kallas Humes lag: man kan inte härleda ett bör från ett är.¹ Faktapåståenden räcker inte för att ensamma ligga till grund för moraliska slutsatser. Det faktum att arsenik är ett dödligt gift räcker inte i sig för att vi skall kunna dra slutsatsen att det är moraliskt förkastligt att lägga arsenik i sina medmänniskors mat.

Detta betyder inte att faktapåståenden är irrelevanta för moraliska överväganden. Om vi exempelvis redan kommit fram till den moraliska ståndpunkten "Du skall icke dräpa", så kan vi kombinera denna med faktapåståendet att arsenik är ett dödligt gift, för att på så vis komma fram till att det är fel att lägga arsenik i andras mat.

Tillämpat på klimatfrågan betyder Humes lag att klimatvetenskapen ensam inte kan svara på vilka klimatåtgärder vi bör vidta. Denna enkla poäng har jag ofta funnit anledning att betona,² senast vid det s.k. Engelsbergsseminariet för en månad sedan:

Mycket av förvirringen i klimatdebatten bottnar i en oförmåga eller ovilja att se den fundamentala skillnaden mellan följande båda frågor.


(a) Hur stor ökning i global medeltemperatur svarar en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt mot?

(b) Bör vi skära ned vår fossilbränsleförbränning, och i så fall hur mycket och hur snabbt?


Fråga (a) är rent vetenskaplig, och inför sådana frågor finns bara ett legitimt förhållningssätt – det opartiska sökandet efter den objektiva sanningen vilken den än må vara. Fråga (b) däremot kan inte besvaras av vetenskapen allena, utan kräver också att vi tar ställning i grundläggande värderingsfrågor på vilka något objektivt rätt svar inte finns, såsom exempelvis hur stort avseende vi fäster vid kommande generationers välfärd jämfört med vår egen. På så vis medger fråga (b) till skillnad mot fråga (a) att även intellektuellt hederliga debattörer ger permanent oförenliga svar. Observera asymmetrin: medan det är fullt rimligt – rentav önskvärt – att svaret på den vetenskapliga frågan (a) influerar vårt ställningstagande i fråga om (b), så är det av största vikt att våra åsikter om (b) inte påverkar vilket svar vi kommer fram till på fråga (a).³

Den brittiske klimatforskaren Mike Hulme (känd bl.a. för sin bok Why We Disagree About Climate Change, recenserad på UI av Anders Martinsson) lät sig nyligen intervjuas i nättidningen spiked. I den intressanta och tänkvärda intervjun - rekommenderad läsning! - är Hulmes huvudpoäng densamma som jag gör i citatet ovan: han poängterar att klimatforskningen inte ensam kan besvara hur vi bör agera i klimatfrågan, och han betonar vikten av att skilja mellan vetenskapliga frågor och politiska. Detta utvecklas förtjänstfullt i intervjun, som dock också bjuder på en rad andra tankegångar, varav jag känner mig manad att uttrycka viss reservation inför några:

• I diskussion kring vilka värderingsfrågor som vid sidan av vetenskapen kan ligga till grund för våra politiska och moraliska ställningstaganden nämner Hulme att "some see nature, and therefore the planet, as something that is fragile and easily dislocated. Others see that nature is actually quite robust and resilient". Och visst finns det stora attitydskillnader mellan människor i denna fråga. Här var det likväl enligt min mening nödvändigt att påpeka att frågan om planetens känslighet för störningar, som exempelvis vår på de geologiska tidsskalorna extremt snabba tilförsel av koldioxid till atmosfären, inte egentligen är en värderingsfråga utan en vetenskaplig fråga, därtill en som klimatvetenskapen kommit ganska långt med och fortsätter för fullt att undersöka.⁴ Genom att göra detta till en värderingsfråga visar Hulme prov på sin tendens till postmodern relativism - eller till "störande skäggmummel" och "flumteologi" som Anders Martinsson valde att kalla det i nämnda bokrecension.
  
  
• En värderingsfråga av särskild vikt, och som Hulme mycket riktigt tar upp, är hur vi väger framtida generationers välfärd mot vår egen. Nationalekonomer brukar formalisera denna fråga till ett val av den så kallade diskonteringsräntan: ju högre ränta, desto mindre bryr vi oss om framtiden. I min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid från 2007 förklarar jag hur det hänger ihop, och redogör för konflikten mellan å ena sidan Sir Nicholas Sterns förslag på en tämligen låg diskonteringsränta, och å andra sidan den betydligt högre ränta som förordas av flertalet mainstreamekonomer. Hulme påstår att Sterns förslag ger "very little weight to the contemporary poor in favour of the unborn poor". Denna antydan om att Stern skulle vikta behoven hos dagens fattiga lägre än framtida generationers är dock en grotesk karikatyr. För att åstadkomma en sådan prioritering skulle krävas en negativ dsikonteringsränta, vilket varken Stern eller (mig veterligen) någon annan förespråkar. Sterns föreslagna ränta om 1,4% innebär att framtida generationers behov viktas ned i förhållande till oss som lever idag, om än inte i fullt lika hög grad som med de diskonteringsräntor om 3%, 6% eller rentav 10% som ofta föreslås.
  
  
• På tal om IPCC-arbetet med att vaska fram en vetenskaplig konsensus menar Hulme att "if all the experts agreed, you wouldn’t need to go through this process of consensus-making. Hence we don’t need to go through a process of consensus-making around the laws of gravity. But a process of consensus-making around climate change is important because there is disagreement. So actually consensus assumes disagreement amongst scientists." Detta är gravt tendentiöst. Givetvis finns massor av saker som slås fast i IPCC-rapporten och kring vilka den vetenskapliga enigheten är lika stor som kring gravitationslagen - att växthueffekten existerar och ökar med ökad atmosfäriskt koldioxidhalt, att 1900-talets observerade koldioxidökning är antropogen, etc. Sedan finns annat som är mer osäkert och som öppnar för vetenskaplig oenighet, som t.ex. det exakta värdet på koldioxidens klimatkänslighet⁵, men denna osäkerhet och oenighet återspeglas i IPCC:s ganska breda osäkerhetsintervall för klimatkänsligheten. Om Hulme vill låta påskina att vetenskaplig oenighet större än den som framgår i IPCC-rapporten råder, så får han vara så god att presentera sakliga argument, och hans allmänna tal om konsensusbegreppet kvalificerar sig knappast för en sådan beteckning.
  
  
• Hulme talar om att "people [are] branded as ‘deniers’ and modern-day heretics if they dare to question what some greens mistakenly consider to be concrete agreement amongst leading experts". Här menar jag att han blandar ihop begreppen, alternativt tillskriver en orimlig grad av kredibilitet åt det slags klimatdebattörer för vilka ordet "klimatförnekare" ("climate denialist") normalt reserveras: folk som pekar på tillfälliga väderfluktuationer som bevis på att talet om global uppvärmning är en bluff, som torgför rent bisarra felaktigheter som att klimatmodeller skulle bortse från Stefan-Boltzmanns lag, som ropar "hide the decline!" utan att ha minsta aning om sammanhanget ur vilket de citerar, och som basunerar ut välbekanta ting (t.ex. att vattenånga står för större del av växthuseffekten än koldioxid, och att koldioxid är en nödvändighet för allt liv) som om dessa vore väl dolda hemligheter vilka när de nu läcker ut äntligen visar att något klimathot inte föreligger - kort sagt det slags bluffmakare och charlataner som jag kritiserar här, här, här, här, här och här.
  

Fotnoter

1) Den berömda passagen, i A Treatise on Human Nature (1739), Bok III, Del I, Avsnitt I, lyder: "In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it shou'd be observ'd and explain'd; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it."

2) Detta är på intet vis originellt. Bland de arbeten som påpekar Humes lag och vikten av etiska överväganden i klimatfrågan vill jag särskilt nämna Christian Azars tolv år gamla men alltjämt aktuella uppsats Are Optimal CO₂ Emissions Really Optimal?

3) Här har jag valt att citera ur mitt manuskript till föredraget, istället för att ge mig på att transkribera från videoupptagningen av mitt föredrag (skillnaden torde hur som helst vara minimal).

4) Frågeställningen är givetvis oerhört komplex och mångfacetterad, och behöver preciseras innan ett tydligt svar kan ges. En sätt att precisera den (som inte fångar hela frågan men väl en mycket viktig del) är att fråga efter koldioxidens s.k. klimatkänslighet, definierad som den ökning i global medeltemperatur som en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt resulterar i. Se t.ex. mitt istidsinlägg på UI i höstas.

5) Se not 4.