Recension: Den stora förnekelsen

Den stora förnekelsen heter det senaste tillskottet bland böcker på svenska om klimatfrågan. Det är två riktigt tunga svenska namn som slagit sig samman om boken: Anders Wijkman, tidigare ledamot av EU-parlamentet och under lång tid den bland svenska toppolitiker ihärdigaste förespråkaren för övergång till en ur miljö- och naturresurssynpunkt långsiktigt hållbar samhällsutveckling, och Johan Rockström, professor i naturresurshushållning och chef för Stockholm Environmental Institue.

Redan i första kapitlets första mening meddelar de emellertid att "Det här är ingen klimatbok". Det, menar jag, är en sanning med viss modifikation, men vad författarna avser med sin proklamation är att de tar ett väsenligt bredare perspektiv på naturresurs- och samhällsfrågor än många andra texter som mer ensidigt inriktar sig på just klimatförändringar. I linje med Nature-artikeln A safe operating space for humanity från 2009 med Rockström som försteförfattare betonar de att klimatet är blott en av en rad viktiga aspekter på den globala miljön som alla interagerar och behöver behandlas tillsammans. Utöver klimatet handlar det bland annat om förlust av biologisk mångfald, överutnyttjande av kväve- och fosforcyklerna, färskvattentillgångar, försurning av havet, och förtunning av ozonskiktet.

Vana läsare av Uppsalainitiativet associerar antagligen titelns "förnekelse" med hårdföra klimatförnekare à la Stockholmsinitiativet. Även om Wijkman och Rockström i ett par kapitel tar upp även den diskussionen, så lägger de en bredare betydelse i begreppet, och inkluderar makthavares (liksom andra människors) tendens att bortse från att dagens miljö- och klimatpolitik är nästan löjligt otillräcklig. Istället fokuserar dessa makthavare på mer akuta (kortsiktiga) ekonomiska frågor. Ett flera gånger upprepat budskap i boken är den tredubbla varningen för

• att med de globala tendenser och den politiska situation vi ser idag framstår det som minst sagt osannolikt att vi skall klara att halvera de globala koldioxidutsläppen till 2050,
• att även om vi uppnår det målet är det ytterst osäkert om det räcker för att klara tvågradersmålet, och
• att tvågradersmålet inte är tillräckligt ambitiöst för att avvärja risken för tipping points och annan farlig klimatförändring.

En annan viktig poäng författarna gör är att plocka ned de lätt malliga påståenden man ibland hör om hur förträffligt just Sverige är på det klimatpolitiska området. Enligt officiella uppgifter har de svenska växthusgasutsläppen minskat kraftigt sedan 1990. Wijkman och Rockström påpekar att den statistiken bygger på de utsläpp som fysiskt sker inom landets gränser, istället för att räkna på de utsläpp som åtgått till att skapa de varor och tjänster vi konsumerar. Det senare måttet, med vilken utsläppsminskningen skulle förbytas i en ökning, är enligt dem det enda rimliga:

Låt oss göra ett tankeexperiment. Anta att Sverige skulle upphöra med all produktion av fläskkött och istället köpa det fläsk vi behöver från Danmark. Det skulle avsevärt minska våra utsläpp av CO₂ och metan. Det vore dock orimligt om vi i och med detta inte längre skulle ta ansvar för den klimatpåverkan som den fortsatta konsumtionen av fläskköttet skulle innebära. (sid 190)

När det gäller den fysikaliska bakgrunden till klimatproblematiken är boken ganska knapphändig, och den duger i detta avseende inte alls som ersättning för att läsa t.ex. Spencer Wearts The Discovery of Global Warming eller David Archers Global Warming: Understanding the Forecast - eller ens för de bloggposter i detta ämne som vi författat här på UI.¹ Bokens styrka ligger istället i behandlingen av miljö- och klimatpolitik - både vad som behöver göras och vilka knutar som gjort att vi idag inte kommit längre än vi gjort.

Vad är det då som behöver göras? Här blir det tydligt att en eller ett par enskilda åtgärder inte räcker. Centrala punkter är ekonomisk stimulans både för att bygga ut förnyelsebar energi och för den globala gröna revolution inom jordbruket som måste till för att göra det klimatvänligt samtidigt som en växande befolknings matbehov säkras.² Överhuvudtaget är Wijkman och Rockström mycket kritiska mot det gällande ekonomiska ramverket med dess fokus på kortsiktig ekonomisk tillväxt - en tillväxt som hittills varit i det närmaste perfekt korrelerad med ökad belastning på miljö och naturresurser, och som mäts med ett BNP-begrepp som sopar miljöbelastning under mattan. Energieffektivisering är en annan punkt författarna uppehåller sig vid, liksom den ofta bortglömda befolkningsfrågan, där de framhåller att unga kvinnors tillgång till skolgång, reproduktiv hälsa och familjeplanering i tredje världen är avgörande instrument för att hejda folkökningen. Vad gäller politiska strukturer för att göra allt detta, och mer därtill, möjligt efterlyser de bland mycket annat ett reformerat och starkare FN.

Det är tufft och modigt av en forskare som Johan Rockström att ge sig in på politiska diskussioner som dessa. Han riskerar därmed att dra på sig kritik för att blanda vetenskap och politik. Man hör ibland om en idealbild av forskare som, för att inte riskera att forskningen politiseras, ägnar sig strikt åt kunskapsproduktion utan att lägga sig i hur denna kunskap används i samhället. Men kan man verkligen begära en sådan återhållsamhet av en forskare som tycker sig se de mycket allvarliga samhälleliga konsekvenserna av de förhållanden som forskningen ådagalagt? En annan forskare som svarat nej på den frågan är James Hansen, och jag berörde denna problematik då jag för ett år sedan recenserade dennes bok Storms of My Grandchildren. Tillåt mig upprepa vad jag då sade:

Att de vetenskapliga rönen leder till ett politiskt engagemang är i sig gott och väl, men om det kan misstänkas ett flöde i motsatt riktning – att det politiska engagemanget påverkar vilka resultat forskningen landar i - är det mycket olyckligt. Något sådant läckage i fel riktning kan jag inte belägga hos Hansen, men blotta det faktum att han med sitt samhällsengagemang öppnar för misstänkliggörande är ett problem. Samtidigt kan jag omöjligt klandra honom för hans val: han har funnit en avgrundslik diskrepens mellan vad som behöver göras för att lösa klimatkrisen och vad våra politiker och makthavare faktiskt gör, och han vill inte att hans "barnbarn, någon gång i framtiden, skall ha anledning att se tillbaka och konstatera att morfar insåg vartåt det barkade men inte sa något".

Rockström har såvitt jag vet inga barnbarn, men bortsett från det tycker jag mig skönja en bevekelsegrund hos honom som påminner om Hansens.

Den stora förnekelsen ger ett starkt dagsaktuellt intryck, med mängder av hänvisningar till rapporter och arbeten från 2009 och 2010, och en lång diskussion om läget efter klimatmötet i Cancún i november-december 2010, samt till och med ett omnämnande av revolutionen i Egypten. Priset för denna dagsaktualitet ser vi dessvärre i att boken alltför snabbt verkar ha skyndats fram. Dess olika kapitel framstår mer som ett lapptäcke än som en logisk sekvens där varje kapitel följer naturligt på det föregående, och boken bjuder på en rad omtugg och upprepningar. Korrekturläsningen är bristfällig, och förutom rena språkfel har många andra störande felaktigheter slunkit igenom. Flera av diagrammen saknar begriplig gradering av y-axeln, och ett av dem (på sidan 100) har en skala som rimligtvis är fel med en faktor 1000 eller så (försåvida inte vi accepterar uppgiften att världen totala BNP ligger just över 40 miljarder USD). Världskartan på sidan 160 är värdelös i svartvitt eftersom blått (kyla) och rött (värme) båda landar i grått. Ett antal av de referenser som hintas i texten saknas i litteraturförteckningen. Författarna riskerar misstänkas för begreppsförvirring då de (sidan 68) talar om "ett intimt samspel mellan atmosfären [och] stratosfären"³, och texten blir onödigt svårläst då de (sidan 112) skriver "kvalificerar" då de av allt att döma menar "diskvalificerar". Ej heller ger sakpåståendet "Mer än 1,5 miljard människor dör en för tidig död varje år på grund av den dåliga inomhusluften" (sidan 64) något gott intryck; om vi skall tro vad författarna skriver när de på sidan 104 återkommer till saken rör det sig nog åter om att en faktor 1000 felaktigt har smugit sig in. Etc.

Vågar man hoppas på att författarna skall ta sig samman och åstadkomma en andra och något mer genomarbetad upplaga av boken? Det tycker jag deras lovvärda ansats förtjänar.

Fotnoter

1) Inte heller kapitlet med bemötanden av de klassiska klimatförnekarargumenten är helt tillfredsställande. En särskilt allvarlig lapsus menar jag att Wijkman och Rockström begår när de, i sin iver att framhäva hur kraftig och snabb den nu pågående globala uppvärmningen är, påstår (sidan 162) att den globala medeltemperaturutvecklingen de senaste 50 åren uppgår till cirka 0,8 grader. Om man jämför detta påstående med den temperaturserie (troligen den s.k. GISTEMP/GISS-serien) som författarna plottar på sidan 158 ser man att man måste körsbärsplocka start- och slutår väldigt noggrant för att alls kunna motivera en sådan siffra - helt i samma anda som det 1998-körsbärsplockande vilket de själva strax innan (sidan 157) dömt ut.

2) En iögonfallande lucka i deras diskussion är dock att de knappt säger ett ord om kärnkraftens eventuella roll i framtida energiförsörjning.

3) Stratosfären är en del av atmosfären. Av sammanhanget anar jag mig till att det handlar om ett skrivfel, där författarna med atmosfären egentligen avsåg troposfären.

Edit 2011-04-16: Angående Fotnot 1 har jag av Anders Wijkman nu fått veta att det även i detta fall rör sig om ett korrekturfel: med passagen "de senaste femtio åren" på sidan 162 avsåg författarna i själva verket "de senaste 150 åren".