Varken slut eller paus – den globala uppvärmningen forsätter oförtrutet

Vi har glädjen att presentera ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet.

Varken slut eller paus – den globala uppvärmningen forsätter oförtrutet.

För den som litar på The Climate Scam är det ett allmänt känt och accepterat faktum att den globala uppvärmningen tagit paus, helt upphört eller aldrig ägt rum. Detta på grund av att den globala medeltemperaturen inte ökat lika snabbt efter år 2000 som tidigare.

Att haven fortsatt att värmas, och att jorden varje år mottar mer värme än den strålar ut (ca 0.5 W/m2 enligt nyligen publicerade uppskattningar i Atmos. Chem. Phys., 11, 13421–13449, 2011 och Nature Geoscience 5, 110–113 (2012) doi:10.1038/ngeo1375) visar dock otvetydigt att uppvärmningen fortsätter. Det går inte riktigt ihop. Man bör vara skeptisk till vad som serveras på TCS. Det är inte precis någon genomtänkt klimatvetenskap.

Pehr Björnbom (PB) är den skribent som på sistone varit mest aktiv ifråga om den globala uppvärmningens förmenta paus. Han menar att den antropogena effekten finns, men är liten. Den uppvärmning som skett har i huvudsak naturliga orsaker.

Denna ståndpunkt kan han försvara eftersom han anser att klimatkänsligheten (förenklat uttryckt temperaturökningen efter fördubbling av koldioxidhalten) är låg. Till stöd brukar han framhålla att Spencer och Braswell (J. Geophys. Res. 115, D16109 (2010)) härom året gjorde en epokgörande insats, när de med stöd av sin sk fasplansanalys kom fram till att klimatkänsligheten är mycket låg, mindre än 1 grad/2XCO2, vilket är väl utanför det breda intervall som klimatvetares uppskattningar brukar hamna i.

Han har också gjort en egen beräkning av klimatkänsligheten utifrån den kända temperaturutvecklingen från 1880 till nu, och den uppskattade förändringen i totala ”forcings” under samma tid, alltså förändringar i växthusgasers koncentration, solstrålningens intensitet, vulkanutbrott mm. Den uppskattningen – som i slutändan innebär att observerad temperaturändring divideras med uppskattade ändringar av forcings – ger en klimatkänslighet av ca 1,5 grader/2xCO2.

Det finns några märkliga inslag i PBs kampanj. Knappast någon annan har visat samma enorma uppskattning av S&Bs fasplansanalys, inte ens Spencer själv. PB kanske skulle fråga sig varför. Vidare har precis samma uppskattningar av forcings använts av klimatforskare som ingångsvärden i omfattande modeller, vilka väl kunnat återge den faktiska globala temperaturändringen – men med klimatkänsligheter i ett brett område kring 3 grader/2xCO2. Så varför blir de samlade klimatforskarnas slutsatser så uppåt väggarna felaktiga? Enligt PB beror det på att klimatmodellerna är alltför komplicerade. Det går inte att överblicka skeendena, och inte bedöma vad som är rimligt. Betänk dock att verkligheten faktiskt är ännu mer komplex. Välj en modell som är så enkel som möjligt, men inte enklare.

Själv använder PB en mycket enkel modell. Han använder i princip samma modell vid fasplansanalysen enligt S&B och vid beräkningen av klimatkänsligheten från givna variationer av forcings och temperatur. Ju enklare ju simplare! Världen enligt PB är ett 250 m djupt hav, och ovanför det en atmosfär med växthusgaser, luftfuktighet, moln och aerosoler mm. Inte så att han beskriver sin värld på detta sätt. Han utnyttjar en ekvation, vars fysikaliska tolkning blir en värld av ungefär detta slag. Analysen av denna värld är förmodligen helt korrekt: Om den skulle utsättas för de ”forcings” som PB antar, och temperaturresponsen blir den som uppmätts, så har denna värld förmodligen just så låg klimatkänslighet som PBs beräkningar ger vid handen.

Problemet är bara att verkligheten är mer komplicerad. En komplikation, som kan tillfogas utan att tynga den matematiska analysen nämnvärt, är en djup ocean som den betraktade världen förlorar värme till. Isaac Held har noggrant beaktat denna modell (och mycket annat), i sin serie välskrivna bloggar, se www.gfdl.noaa.gov/blog/isaac-held/.

När värmeöverföring till djuphavet kan ske vid sidan av utstrålning mot rymden, visar det sig att det som PB tolkar som återkopplingsparametern α i själva verket är summan av α och β, där β är koefficienten för värmetransporten ner i djuphavet (för enkelhetens skull antagen vara βT, där T är temperaturen i PBs värld). Eftersom klimatkänsligheten S = 1/α, skall den uppskattning PB gjort multipliceras med faktorn (1 + β/α). Det är inte orimligt att båda koefficienterna är ungefär likstora, så att PB underskattar klimatkänsligheten med en faktor 2, som då ger en rimlig klimatkänslighet av ungefär 3, i stället för 1,5. En motsvarighet till PBs analys har utförts tidigare av klimatforskarna Gregory och Forster (J. Geophys. Res., 113, D23105), med ungefär samma resultat, utom det att deras klimatkänslighet är en Transient Climate Sensitivity, TCS. De finner TCS = 1,3 – 2,3 K. Relationen mellan jämviktsklimatkänsligheten och TCS är just den som jag givit ovan, alltså S = TCS (1 + β/α).

Även när kontakten med djuphavet erkänns är detta en väldigt förenklad modell. Det framgår bl a av den tid det tar att nå stabil temperatur efter en stegvis ändring av forcings, t ex en stegvis ändring av solinstrålningen. En relaxationstid på 13 år, i en exponentiell process, är vad som krävs. I den verkliga världen går temperaturstabiliseringen mycket långsammare. Det är frågan om hundratals år, och det är inte alls ett enkelt exponentiellt förlopp. Det krävs mycket sofistikerade och komplicerade modeller för att på ett rimligt sätt fånga dessa skeenden.

Sammanfattningsvis, de analyser PB gjort av klimatkänsligheten leder fel, eftersom han använder en alltför förenklad modell. I denna modell betraktas all värmeavgång till omgivningen som värmestrålning mot rymden, medan en stor del i själva verket hamnar i djuphavet.