Fredrik Chapentier Ljungqvist – en ofrivillig förvillarikon

Gästbloggaren Mats Almgren om Stockholmsinitiativet och F C Ljungqvists senaste bok:

För den som intresserat sig för jordens klimathistoria är Fredrik Chapentier Ljungqvist numera ett välkänt namn, även utanför Sverige. Efter sin debutbok från 2009, Global nedkylning. Klimat och människa under 10000 år, har han fördjupat sig i klimatvetenskap och varit medförfattare till både regionala och globala klimatrekonstruktioner, som sträcker sig som mest 2000 år tillbaka i tiden. Fastän dessa rekonstruktioner i stort stämmer väl med Michael Manns uppdaterade versioner av hockeyklubban, har FCL länge hyllats som en vetenskapsman av rätta läran av diverse skribenter på SIs blogg. Men nu, när han publicerat en ny bok, Klimatet och människan under 12 000 år, har han av besvikna recensenter på SI- bloggen utpekats närmast som en avfälling!

Ann Löfving-Henrikssons recension kom först (och gjorde mig uppmärksam på boken). Hon skriver bl.a.:

Det behövdes inget djupare grävarbete för att avslöja Ljungqvists ändrade
uppfattning i ”några frågor”. Förordet inleds med ”Parisavtalets” målsättning och i kapitel efter kapitel kommer det ungefär som författaren skriver en cocktail av historia och klimatvetenskap. De historiska beskrivningarna och resonemangen kring hur klimatförändringar kan ha påverkat människorna och deras möjligheter att försörja sig är intressanta och givande! När det däremot gäller det svårfångade begreppet klimatvetenskap blir cocktailens sammansättning efter hand alltmer obalanserad. 

Också Ingemar Nordin, som gav sina synpunkter några veckor senare, är besviken:

Ann ger boken en rejäl genomgång, särskilt vad gäller Fredrik Charpentier Ljungqvists syn på den brännande frågan om vår moderna globala uppvärmning. Jag förstår hennes besvikelse. Ty författaren argumenterar inte för sin ståndpunkt härvidlag utan köper helt enkelt IPCCs rapport från 2013 rakt av.

Men Ingemar Nordin lyckas ändå leta reda på ett antal mer eller mindre mytiska myter, som FCL sägs slå hål på.

Så vad är mitt intryck? Jag har läst boken, ofta med stort intresse, och finner den betydligt mer gedigen och genomarbetad än den tidigare (fattas bara annat!). Jag har med särskilt stort intresse läst om Mayariket och Anasazikulturernas undergång, om klimatvariationerna i Kina, och förstås om förhållandena på Island och Grönland. Som sig bör är författaren skeptisk och källkritisk. Jag uppskattar också hans språkbruk. Jag har ofta sökt en god svensk term för paleoklimat – varför har jag aldrig kommit på klimathistoria? Och forcings – drivning är utmärkt.

Men viss finns det en del jag undrar över. FCL inleder med att vilja slå hål på en myt (inte någon från Nordins lista): ”Enligt en seglivad myt, baserad på föråldrad forskning, ska klimatet på jorden ha varit ganska stabilt sedan slutet av den senaste istiden för nästan 12 000 år sedan”. Senare, i kapitel 2, skriver han: ”Det har länge antagits att klimatförändringar haft en avgörande betydelse för en rad civilisationers uppgång och kollaps…” Dessa två myter är inte riktigt förenliga. Kanske menar han att den senare myten förfäktats av historiska amatörer: naturvetare och annat löst folk som fuskat i ämnet, medan den första är en myt bland historiker? När det gäller det relativt konstanta klimatet efter slutet på senaste istiden, så brukar väl det annars avse skillnaden mellan just denna tid, då våra kända civilisationer växt fram, och de första 200 000 (eller 400 000?) åren av Homo Sapiens existens? Men det är måhända också en myt.

Jag hade gärna sett utförligare referenser och noter. Det fanns del som jag gärna hade velat följa upp. Ett påstående jag undrar över rör klimatkänsligheten, där paleoklimatologiska data sägs ge bäst stöd för värden i den lägre delen av intervallet 1,5 - 4,5 grader. Jag har fått uppfattning att dessa data ger en mycket bred spridning av resultat, med en övervikt i den lite
högre delen. Se t.ex. Lewis, N. & Grünwald, P. Clim Dyn (2017).

Zombie-citaten vandrar runt i förnekosfären

Gästinlägg av  Johan Falck

Den amerikanske komikern och programledaren Bill Maher har myntat uttrycket Zombie Lies. En Zombie Lie är en lögn som vägrar att dö, oavsett vad fakta säger. Inom den agw-kritiska ekokammaren är zombielögner vanligt förekommande. Inte ovanligt är det att dessa lögner är förvanskade eller förfalskade citat. För ganska exakt sex år sedan uppmanade Uppsalainitiativet medlemmarna i Stockholmsinitiativet att sluta använda ett citat av Sir John Houghton i deras argumentation, efter att the Independent spårat källan och påvisat att citatet var felaktigt.

Trots det dyker det felaktiga Houghton-citatet, likt en zombie, fortfarande upp i debatten.

Härom veckan läste jag ett inlägg av Lars Bern på hans blogg där han kommenterar en debattartikel i DN skrivet av bl a Ulf Danielsson och Christer Sturmark. Bern inleder ett resonemang kring vetenskapfientlighet med en rad citat från av honom förmenta makthavare inom miljöområdet, däribland Sir Houghton.

• Richard Benedick U.S. State Department: A global warming treaty must be implemented even if there is no scientific evidence to back the enhanced greenhouse effect.
• Prof. Chris Folland, Hadley Centre for Climate Prediction and Research: The data doesn’t matter. We’re not basing our recommendations on the data. We’re basing them on the climate models.
• Dr David Frame Oxford University: The models are convenient fictions that provide something very useful.
• Paul Watson, Co-founder of Greenpeace: It doesn’t matter what is true, it only matters what people believe is true.
• Sir John Houghton, First chairman of the IPCC: Unless we announce disasters no one will listen.
• Christine Stewart, former Canadian Minister of the Environment: No matter if the science of global warming is all phony … climate change provides the greatest opportunity to bring about justice and equality in the world.

Det är förståeligt att citat används då de är kraftfulla som argument men samtidigt mycket tidskrävande för läsaren att kontrollera avseende sammanhang och sanningshalt. Som läsare och lekman är man utelämnade till skribentens omdöme. Används citat finns det dock några grundläggande krav som man som läsare bör kunna ställa: det skall finnas en källa, innehållet skall vara återgivet utan att vara förvanskat till innehåll samt sammanhanget skall framgå. Som skeptiker är jag alltid villig att ändra min åsikt om fakta visar att jag har fel. Kan de som hänvisar till citat visa att dessa är riktiga skall detta självklart accepteras.

Jag har därför roat mig med att försöka hitta källor och sammanhang till citaten i Lars Berns inlägg. Ingen lätt uppgift eftersom webbsökningar svämmar över av resultat som leder till agw-bloggisfären, men efter lite sökande har jag lyckas spåra flertalet av dem.

Benedick

Ursprungkälla är Zbigniew Jaworowski som i en artikeln The Global Warming Folly i tidningen 21st Century Science and Technology tillskriver Benedick citatet på Rio konferensen 1992. Vidare hänvisningar saknas dock. En möjlig källa skulle kunna vara kapitel 19 i sin bok Ozone Diplomacy (1991) där Benedick för ett resonemang kring vilka lärdomar som gick att dra från förhandlingar om begränsningar av CFC-gaser. På sidan 314 skriver Benedick angående framgångarna med Montrealprotokollet: “Governments may have to act while there is still scientific uncertainty, responsibly balancing the risks and costs of delay.” och forsätter några rader längre ner “The signatories at Montreal knowingly risked imposing substantial short-run economic dislocations even though the evidence was incomplete”

Noterbart att tidningen ovan ges ut av Lyndon LaRouche-rörelsen, i Sverige mest känt för att stå bakom EAP.

Dr Folland

Ursprungen till citatet kan troligen hänföras till Pat Michaels. Michaels sammanfattar och plockar russinen ur kaka i ett längre resonemang som Folland förde kring bl.a. svavelaerosoler på den norra hemisfären. Folland menade på intet sätt att klimatmodeller övertrumfar data.

Dr Frame.

Plockat, men förvanskat, från en artikel i Royal Society Philosophical Transactions.

Riktigt citat skall vara: “Rather than seeing models as describing literal truth, we ought to see them as convenient fictions which try to provide something useful.” Nyckelorden är “ought to see” till skillnad mot “are”. Innebörden blir väsentligt annorlunda.

Paul Watson

Watson är varken politiker eller klimatforskare, utan aktivist vars metoder dessutom är ifrågasatta även inom miljörörelserna. Watson har fört resonemang kring hur sanningar framställs i media och hur detta kan används av politiker och opinionsbildare. Riktigt citat: “The nature of the mass media today is such that the truth is irrelevant. What is true and what is right to the general public is what is defined as true and right by the mass media. Ronald Reagan understood that the facts are not relevant. The media reported what he said as fact. Follow-up investigation was "old news." A headline comment on Monday's newspaper far outweighs the revelation of inaccuracy revealed in a small box inside the paper on Tuesday or Wednesday.” Ur Watsons bok Earthforce! An Earth Warrior's Guide to Strategy s 42.

Sir Houghton

Redan grundligt vederlagt. Upphovsman till det felaktiga citatet är Piers Akerman i en artikel i australienska Daily Telegraph. Akerman hänvisar till Houghtons bok Global Warming: The complete briefing. Citatet finns dock inte i boken. Ursprunget kan snarare härledas till en felaktig återgivning av en intervju i brittiska the Sunday Telegraph 10 sep 1995.

Riktigt citat: “If we want a good enviromental policy in the future, we’ll have to have a disaster. It’s like safety on public transport. The only way human will act is if there’s been an accident.”

Christine Stewart

Verkar komma från en kort artikel i Calgary Herald dec 1998 som i sin tur återgavs i Financial Post någon vecka senare. Citatet tycks vara sammansatt av delar av olika uttalade. Dock saknas det vidare direkta referenser.

Förutom Paul Watson-citatet ser jag inga exempel på vetenskapsfientlighet förutom från de som missrepresenterar, förvanskar eller ljuger när dom hänvisar till citaten.

Dessutom blir det dråpligt när Paul Watsons uttalande kring upplevda sanningar används. Argumentet går hela varvet och biter avsändaren i ändalykten.

Johan Falck

Logistiker, civilingenjör

Den seglivade myten om bombkurvan

Ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet. 

Fantasifulla spekulationer om kolcykeln florerar i bloggosfären, inte minst på vår inhemska förnekarblogg. Den sista vändan i detta startade när man där i mitten av maj uppmärksammade ett alster av en biokemist, Gösta Petterson, där en analys av vad som kallas bombkurvan presenterades. Enligt Gösta Petterson visar denna bombkurva hur radioaktiv C14, producerat under bombproven under 60-talet, försvunnit ur atmosfären sedan dess, så att nu endast några få procent återstår. Gösta Petterson menade sig visa att denna process var enkelt exponentiell med en relaxationstid på 14 år. Från detta resultat har sedan mycket vidlyftiga slutsatser dragits.

Kurvorna, som är utgångspunkten, kan beskådas nedan (jag har hämtat dem från ett SI-inlägg från maj av Peter Stilbs). Jag blev själv något förbluffad över dem, och mot bättre vetande deltog jag med några inlägg i en av debattrådarna. Först senare blev jag klar över var problemet som jag brottades med hade sitt ursprung, och skrev här på UI ett inlägg som jag trodde klargjorde den saken. (Bombkurvan - vad visar den? 2013-06-16)

Det är tydligt att det inte har hjälpt. Låt mig därför väldigt tydligt peka ut den blunder som Gösta Petterson begått. Att den fått passera förklaras väl delvis av att Göstas resultat är just sådana som skribenterna på SI-bloggen vill se.

Figur 1. Tidsförloppet för bortskaffandet av det överskott av C14-koldioxid som de ovanjordiska kärnvapentesten producerade innan de upphörde år 1963 Källor: R. Nydal & K. Lövseth, 1996, Carbon Dioxide Information Analysis Center; I. Svetlik et al., Czeck. J. Phys. 56:Suppl. D1

Figur 2. Bombprovskurvan (svarta mätvärden) beskrivs väl av den röda kurvan, vilken svarar mot ett enfasiskt exponentiellt förlopp med relaxationstiden 14 år och slutvärdet 1,5%. Bernmodellen (blå kurva) ger en gravt överdriven bild av hur länge utsläpp av koldioxid stannar kvar i luften.

Den första bilden visar uppmätta värdena på C14 i atmosfären, presenterade som en storhet ∆C14. Denna är dock inte överskottet av C14 från bombproven, som figurtexten anger, utan överskottet av C14 över värdet av ett standardprov. Standardprovet är sådant att det hade ungefär samma aktivitet som atmosfären före bombproven. Bombproven gav som mest nära en fördubbling av aktiviteten.

Det andra diagrammet visar samma mätvärden som svarta punkter (eventuellt har Gösta Petterson gjort någon mindre korrektion). Här påstås de visa den kvarvarande delen C14 från bomben. Men om det skulle vara korrekt måste kurvan visa skillnaden i atmosfären mellan uppmätt C14, och det ”naturliga” värde som skulle ha gällt om bombproven inte utförts. Det senare går givetvis inte att mäta.

Jag kan inte förstå annat än att Gösta antar det naturliga värdet är konstant och nära värdet för standardprovet. Han tycks inte ha funderat över den saken, för då hade han insett att det är fel. Eftersom C14 används för dateringar har mycken möda lagts på att försöka bestämma hur den naturliga nivån varierat med tiden. Redan innan bombproven hade man upptäckt att C14/C12-kvoten hade minskat i atmosfären sedan mitten av 1800-talet. Denna minskning förklarades av Suess vara en följd av förbränningen av fossilt kol (som inte innehäller C14) och kallas nu för Suess-effekten.

Minskningen av den naturliga nivån (C14/C12) skulle ha fortsatt, om inte bombproven skett, och i allt högre takt allteftersom användningen av fossila bränslen ökade. Exakt hur den minskar är inte lätt att avgöra. Det krävs modeller och beräkningar och data på tillförsel av både C12 och C14.

Jag har försökt göra en grov uppskattning, utifrån resultat som redovisas av Levine et al. Tellus(2010), 62B, 26–46. Enligt min grova uppskattning borde naturliga nivån ha minskat med 25-45% på de 50 år som förflutit sedan 1960. I stället för de ca 5% som återstår i slutet av kurvan i figur 2, skulle då 30-50% finnas kvar. Det stämmer inte så illa med de modeller som experterna tagit fram, och som i figuren representeras av den blå Bern-modellen.

Det här är precis vad man kunde förvänta sig. De vetenskapsmän och kvinnor som i åratal studerat dessa ting är inga idioter. Om saker och ting varit så enkla och komplikationsfria som förnekarna gärna tror, så hade det kommit fram för länge sedan.

Korrigering 2012-10-14: "halten" har ersatts med "C14/C12-kvoten".

”Bombkurvan” – vad visar den?

Ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet.

---

Av och till har det som ibland kallas ”bombkurvan” dykt upp på bloggar och ibland även i artiklar, och påståtts visa att extra koldioxid i atmosfären försvinner i det närmaste exponentiellt, med en halveringstid på ca 10 år. Bakgrunden till dessa observationer är atombombsproven under 1960-talet; ansenliga mängder radioaktivt ¹⁴C kom då att tillföras atmosfären, och avtagandet av aktiviteten följdes genom noggranna mätningar under många år. Det som brukar visas är en kurva som den i figur 1, fast för norra halvklotet. Denna är för södra halvklotet, närmare bestämt från Wellington på Nya Zealand, som har den längsta sammanhängande mätserien av denna art.

Figur 1. ”Bombkurvan” från Wellington, NZ.

Det ser onekligen ut som om aktiviteten avtagit i det närmaste exponentiellt, med en halveringstid omkring 10 år. Det ligger nära tillhands – åtminstone för en kemist som sysslat en del med kinetik – att tolka kurvan som en snabb ökning av ¹⁴C mängden genom bomproven, och en avklingning därefter mot en naturlig nivå. Men här hopar sig frågorna. Hur vet man värdet på den naturliga nivån, och är den given och oföränderlig?

Svaret är nej, någon fix naturlig nivå finns inte. Så vad är det egentligen för kvantitet som ges på y-axeln? Det visar sig att ∆¹⁴CO₂ här är väsentligen definierat som skillnaden mellan molförhållandet ¹⁴C/C för det aktuella provet och ett valt standardprov, dividerat med molförhållandet för standardprovet. (Jag skrev väsentligen eftersom en liten korrektion för en isotopeffekt också görs. Korrektionen kan göras med hög precision genom mätningar på ¹³C/C.).

Detta visar alltså att det inte är frågan om en avklingning till en naturlig nivå. Negativa värden på kvantiteten är fullt rimliga, och någon naturlig nivå är inte mätbar. Än viktigare är det faktum att det är förhållandet mellan CO₂ här är väsentligen definierat som skillnaden ¹⁴C och totalt C som registreras, ändringar av båda kvantiteterna påverkar kurvans förlopp.

Som kinetiker skulle man vilja se hur halten av ¹⁴C i sig förändras; det är genom en analys av det förloppet som man lättast kan nå slutsatser om hur ett tillskott av ¹⁴CO₂ förändras med tiden; jag tror att det också bör avspegla hur ett överskott av CO₂ skulle utjämnas. Nu har just för Wellingtonkurvan den omräkningen gjorts (det var därför jag valde den; jag har inte hittat någon motsvarighet för norra halvklotet). Figur 2 visar resultatet. Koncentrationsmåttet på y-axeln är attomol/mol torr luft.

Figur 2. ¹⁴C-halter beräknade från kurvan i figur 1.

Här ser vi nu att bombproven medförde att ¹⁴C halten ökade från ca 400 till 650 amol/mol, med topp 1965. Därefter avtog halten stadigt fram till ett värde nära 480 amol/ mol år 2000, för att därefter öka något. Ökningen på slutet är reell, och har förutspåtts.

Den beror på att en del av de reservoarer som kol i luften utbyts mot har lagrat upp ¹⁴C från bombproven, och nu har högre halt ¹⁴C än luften. Anledningen till att den ökningen inte avspeglas i kurvan i figur 1 är att effekten från tillförseln av ¹⁴C-fri koldioxid från fossilkolförbränningen är större, och ger en minskning av kvantiteten på y-axeln i denna figur.

Om man nu ska försöka dra slutsatser om hur ett överskott av koldioxid försvinner ur systemet ifrån mätningar på dessa bombmärkta kolatomer, så är det kurvan i figur 2 man ska arbeta med. Då ser man genast att det blir svårt; ¹⁴C försvinner inte genom en enkel exponentiell process. Denna slutsats är ju föga förvånande; hade de funnits en enkel väg att läsa ut det som vissa ”skeptiker” hävdar att de omedelbart ser, så hade naturligtvis de forskare som ägnar sig åt saken redan gjort den analysen.

_____

Figurerna i denna kommentar, liksom definitionerna av storheterna, har hämtats från en artikel i Biogeochemistry 2009, 10.1007/s10533-009-9352-6:

Tropospheric 14CO2 at Wellington, New Zealand: the world’s longest record Kim I. Currie, Gordon Brailsford, Sylvia Nichol, Antony Gomez, Rodger Sparks, Keith R. Lassey and Katja Riedel

Jag fann en tillgänglig version via Google Scholar.

---

För ytterligare information om koldioxidisotoper och mätningar av dessa se NOAA: Fingerprints of Emissions and the Carbon Cycle: Stable and Radiocarbon Isotopes of Carbon Dioxide

Vetenskap går inte ut på att skapa optimism

Gästinlägg av Georg Andersson, Centrum för miljö- och klimatforskning, Lunds universitet

En ledare i SvD med rubriken Optimism är den allra största synden tog nyligen upp klimatförändringar, delvis p.g.a. en ny artikel i Nature Geoscience [1]. Ledaren var tyvärr ett ganska typiskt exempel på generaliserande påståenden om miljörörelsen och miljövetenskap som man stöter på då och då.

Det finns två problem med SvDs ledare som kommer igen i kritik av den så kallade miljörörelsen. Det ena är just att man klumpar ihop alla de olika miljörörelser som finns till en ”miljörörelse”, sedan tar man ut de tokigaste påståendena som gjorts av denna ”miljörörelse” och kritiserar dem. Ledaren beklagade sig t.ex. över att 

Naturkatastrofer är inte längre naturkatastrofer utan kan alltid härledas till mänskligt agerande. … … Tanken om syndafallet har återuppstått i miljörörelsen. Människan förstör jordklotet genom sin blotta existens. 

Detta är det väldigt få, om någon, som påstår i någon miljörörelse. Jag antar att påståendena inte var menade att återspegla typiska idéer i miljörörelser utan mer för att raljera om, eller i bästa fall ge retorisk kraft åt påståenden om, miljörörelsers ovilja till optimism. Även så, speglar de argument som kritiker till miljörörelsen ibland ställer upp och som SvDs ledare är ett exempel på. De är så kallade halmgubbar, vilket går ut på att man förenklar ett argument och skapar en nidbild som man sedan lätt kan argumentera emot. Förvrängda yttranden och argument kan också vara del i ett försök att få motståndaren att verka löjlig och mer okunnig än den är.

Det finns en annan uppfattning (som av en händelse just presenterad av samma skribent på SvD under rubriken "Apokalypsens gröna ryttare") om att miljörörelsen eller miljövetenskapen skulle vara emot teknik. Bara för att man är skeptisk till att teknik ensamt kommer att lösa miljöproblemen betyder inte det att man är emot teknik. Teknik ingår som en del i omställningen till en hållbar samhällsutveckling, men är i sig själv troligen inte tillräcklig.

Att använda sig av religiösa liknelser är också populärt och blir kanske effektivt retoriskt men knappast seriöst. Ledaren liknade t.ex. miljörörelsen vid en religiös sekt som har gjort optimism till en synd, där man aldrig får vara glad, och där miljöprofeterna i den gröna predikstolen skäller ut de som tvivlar på vissa slutsatser. Här kopplar också det andra problemet in; man blandar ihop ”miljörörelse” och natur- miljövetenskap. Att människan orsakar miljöproblem är inte någon predikan eller tro utan bygger på vetenskap. Detta använder sen en del miljörörelser sig av för att påverka politiker och väcka opinion vilket gör att de kan framstå som pessimister.

Tillbaka till den artikel i Nature Geoscience som ledaren utgår ifrån. Artikeln argumenterar för en något lägre temperaturhöjning på kort sikt vid en fördubbling av koldioxidhalten än tidigare studier visat på. Detta skall dock ses i sitt vetenskapliga sammanhang, studien är inte en "game changer", utan adderar bara till kunskapsläget. Det finns dessutom fortfarande risker och negativa effekter även vid en temperaturökning som den nya artikeln föreslår. Till exempel visar en ny studie från Nature [2] att sammansättningen av fiskarter kan förändras vid en uppvärmning av oceanerna. Detta kan ställa till problem vid kusterna i tropikerna, där många fattiga bor, eftersom fiskbestånden här kan minska om havet värms upp ytterligare.

Att kritisera "miljörörelsen" eller miljövetenskapen för att vara emot optimism när man försöker förklara effekter av våra förehavanden är att skjuta budbäraren. Skulle någon som slagit sig illa efter att ha ramlat ner från en stege komma på att skälla på naturvetaren som försöker förklara gravitationen? Poängen är alltså att om man inte tycker budskapet låter optimistiskt är irrelevant för vetenskapen, den går inte ut på att skapa komfortabla idébubblor utan på att försöka ta reda på hur saker och ting fungerar. Om klimatförändringarna bli lite mindre eller sker lite saktare framöver än tidigare modeller predikterat skulle det möjligtvis skapa lite mer tid innan de möjliga effekter som predikteras också äger rum. Det ger oss däremot inte tid att sätta oss och slappna av och vara nöjda, hur tråkigt det än låter.

Georg Andersson
Fil dr i miljövetenskap

————————————————–

1. Otto A. et al., 2013, Energy budget constraints on climate response, Nature Geoscience, Published Online.

2. Cheung W.W.L. et al., 2013, Signature of ocean warming in global fisheries catch, Nature, 497:365-368.

Pehr Björnbom och klimatkänslighet igen

Professor Emeritus Mats Almgren följer här upp sitt tidigare gästinlägg.

Pehr Björnbom och klimatkänslighet igen

Det är nu mer än en månad sedan jag skrev ett gästinlägg här, och pekade på några svagheter i de analyser av klimatutvecklingen som Pehr Björnbom serverat på bloggen TCS. Pehr svarade omgående på TCS – han är en flyhänt skribent med pedagogisk fallenhet – och förklarade utförligt vad han ansåg jag missförstått i hans resonemang. Ett missförstånd kan jag omedelbart erkänna: Jag hade missat att när PB skriver om klimatkänslighet avser han transient klimatkänslighet (som även den kan betecknas med akronymen TCS). Ifrån temperatur- och forcingsdata från slutet på 1800-talet och framåt uppskattade han denna till 1,5 K för en fördubbling av CO2-halten. Det är ett ”mainstream”-värde på TCS. Sambandet mellan TCS och jämviktskänsligheten är inte lätt att bestämma. Vad jag förstår är man hänvisad till modellberäkningar, som ger stor variation – TCS utgör mellan 0,4 och 0,8 av jämviktskänsligheten. Däremot finns det flera tillförlitliga uppskattningar av jämviktskänsligheten från paleoklimatdata, speciellt från förändringarna från sista istidens höjdpunkt till efteristidens optimum för så där 8000 år sedan. Jämviktsklimatkänslighet tycks ligga mellan 2,4 och 3,5 K för 2xCO2.

Så långt allt väl. PB ansluter sig till den etablerade uppfattningen beträffande TCS. Men samtidigt säger han att Spencer och Braswell 2010 klart visat att denna klimatkänslighet endast uppgår till 0,6 K för 2xCO2. Hur går det ihop? Lätt som en plätt: mer än halva temperaturökningen 1880-2010 beror på naturliga variationer, påstår Pehr.

Det är dock problematiskt att anta att naturliga variationer ligger bakom en stor del av den observerade temperaturökningen. För att diskutera den frågan är det lämpligt att ha en modell i åtanke, nämligen den enkla energibalansmodell som brukar användas i dessa sammanhang:

cdT/dt = N = F – βT

Här är c systemets värmekapacitet (per m2), som domineras av havet (värdet bestäms av hur stort havsdjup som tas med i modellen), T temperaturändringen från en lämplig nollpunkt, N nettoinstrålningen mot jordytan vid toppen av atmosfären, F är summan av alla forcings, dvs de bidrag (positiva eller negativa) till strålningen mot jorden som ges av olika agenter, och β återkopplingskonstanten (1/β är klimatkänsligheten). βT ger den strålning mot rymden som krävs för att balansera modellen. Det första ledet av ekvationen kan vi bortse ifrån här, och ta som en påminnelse om att nettoenergin som upptas av jorden värmer främst haven. Det andra ledet är balansräkningen – den tillförda nettoenergin är skillnaden mellan det som kommer in och det som åker ut. Det märkliga är att denna enkla modell kan tillämpas på något så komplext som jordens klimatsystem. Det görs, både på mätresultat och på resultaten från simuleringar med komplexa klimatmodeller. Självklart är det då viktigt att begrunda vilken innebörd man lägger i de olika termerna, och besinna vilka begränsningar modellen har.

En tillämpning är tämligen rättfram, nämligen vid förändringen från ett jämviktstillstånd (eller kanske snarare stationärt tillstånd) till ett annat, som övergången från senaste istidens temperaturminimum till efteristidens optimum. Medelvärdet av N över lång tid, kanske 1000 år, är noll under båda dessa perioder. β förväntas vara densamma, så att β = ∆F/∆T. Här betecknar ∆ förändringen från ett tillstånd till ett annat. Vid denna tillämpning tycks det inte problematiskt att låta temperaturen representeras av en global medeltemperatur, som uppskattas från flera olika källor och kan anses vara relativt väl känd. Men vad ska ingå i ∆F? Jo, det mest rättframma är att låta kända förändringar ingå. Koncentrationsändringar av växthusgaser är kända från analys av gasbubblor i iskärnor. Verkningarna från dessa kan beräknas, liksom inverkan av ändringar i jordytans reflexion av solstrålning, främst genom inlandsisarnas minskade area, men också på grund av ändringar av vegetation och av kontinenternas utsträckning. Effekterna av dessa faktorer kan kvantifieras någorlunda väl. Den uppskattning av återkopplingen β och därmed klimatkänsligheten som detta ger är det som nämndes ovan, 2,4 – 3,5 K för 2xCO2. Förutom den direkta värmestrålningen enligt Stefan-Bolzmanns lag innehåller återkopplingen bidrag från alla andra relevanta förändringar som följer med övergången från istid till efteristid. Ändringen av vattenånga i atmosfären, av molnighet, av aerosoler och mycket annat, mer eller mindre välkänt.

Tillämpningen av balansmodellen på ett klimat under förändring är betydligt vanskligare. Olika forcingsagenter ger olika geografisk och tidsmässig fördelning av sina effekter. Ändring av solens intensitet ger inte samma effekter över jordytan som en förändring av växthusgasernas koncentrationer, eller förändringar av molnigheten. De effekter som uppträder växer fram under mycket varierande tidrymder, från månader till många hundra år. Temperaturen variera inte bara över jordytan, utan också både uppåt i atmosfären och nedåt i haven, och temperaturens förändring med höjd och djup sker på olika sätt på olika platser.

Uppdelningen i forcing och återkoppling kan göras på olika sätt. Forcings från en ökning av t ex koldioxidkoncentrationen kan beräknas med god noggrannhet. Man antar då att koldioxiden är väl blandad i atmosfären, och att ökningen sker likformigt överallt. I verkligheten tar det naturligtvis tid för gasen att spridas ut i lufthavet; månader över ena halvklotet och år för jämn fördelning över båda. På samma tidsskala sker också andra förändringar. Den ändrade strålningen från troposfären påverkar temperaturfördelningen i stratosfären. Stratosfären anpassning sker under en till två månader efter en plötslig störning, och vid beräkning av forcing brukar denna justering antas ha ägt rum. Andra effekter i troposfären, på samma tidsskala, tas dock inte hänsyn till, utan får ingå i återkopplingen (se t.ex. J. M. Gregory och M. Webb, J. Climate 21, 58-71, 2008.

Nu kommer vi till Spencer och Braswells fasplansanalys från 2010. Pehr Björnbom har påpekat att också andra använt i stort sett samma teknik tidigare, och särskilt framhållit ett intressant arbete av Gregory och medarbetare från 2004 (Geophysical Res. Lett. 31, L03205, 2004). I det arbetet utnyttjades energibalansmodellen för en analys av data från simuleringar med en avancerad klimatmodell. Årsmedelvärden för N och T ifrån simuleringar över lång tid gav ungefärligen linjära samband, från vilka F och  kunde bestämmas. Lägg märke till att man använde årsmedelvärden; både årstidsvariationer och snabba initialförlopp har då eliminerats.

Spencer och Braswell har istället använt N och T från satellitobservationer. Månadsmedelvärden av N plottas mot månadsmedelvärden av T. Konsekutiva värdepar sammanbinds med räta linjer. Det intressanta är att ett stort antal räta linjer, mestadels mellan endast två punkter, ibland tre, men sällan fler, är nära parallella, dvs de har samma lutning och ger samma värde på β! Detta betyder något, frågan är bara vad. Spencer och Braswell (och Pehr) påstår att detta β ger klimatkänsligheten (den transienta), och får då värdet 0,6 K för dubblad CO2. Men andra är betydligt mer tveksamma. Det verkar ganska troligt att under de korta tider som observationerna görs får man ett starkt inflytande från de snabba processer som jag berörde ovan. Jag har hört mig för lite, bland några modellerare, men även om de är nyfikna på vad som ligger bakom resultaten, är det ännu ingen som satt i gång några simuleringar för att testa saken. Det är inte så lätt som jag föreställde mig, de där årstidsvariationerna kräver korrigeringar när skeenden under korta tider ska undersökas. Men förr eller senare kommer man säkert att bringa klarhet i saken.

Nu åter till diskrepansen mellan S&Bs TCS-värde om 0,6K och PBs uppskattning från temperaturserier och uppskattade forcings om 1,5K. Diskrepansen skulle bero på naturliga variationer inom systemet, påstår Pehr. Men om nu variationer inom systemet ger en uppvärmning av ytan, så måste rimligen denna värme komma från haven. Samtidigt visar alla uppskattningar att havens värmeinnehåll har ökat under det senaste halvseklet. Uppskattningarna är osäkra, men det är åtminstone inte frågan om en minskning. Detta ger ett begränsat utrymme för interna variationer. Isaac Held har i sin blog (speciellt blogpost 16 från augusti 2011) behandlat denna fråga ingående. Med några rimliga antagande finner han att högst 25% av temperaturökningen kan komma från naturliga variationer, om värmeupptaget varit positivt. Pehr Björnboms resonemanger ger inte konsistenta resultat.

Mycket är ännu oklart, men att ta oklarhet till intäkt för att människans inverkan på klimatet är obetydlig är knappast klokt.

Varken slut eller paus – den globala uppvärmningen forsätter oförtrutet

Vi har glädjen att presentera ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet.

Varken slut eller paus – den globala uppvärmningen forsätter oförtrutet.

För den som litar på The Climate Scam är det ett allmänt känt och accepterat faktum att den globala uppvärmningen tagit paus, helt upphört eller aldrig ägt rum. Detta på grund av att den globala medeltemperaturen inte ökat lika snabbt efter år 2000 som tidigare.

Att haven fortsatt att värmas, och att jorden varje år mottar mer värme än den strålar ut (ca 0.5 W/m2 enligt nyligen publicerade uppskattningar i Atmos. Chem. Phys., 11, 13421–13449, 2011 och Nature Geoscience 5, 110–113 (2012) doi:10.1038/ngeo1375) visar dock otvetydigt att uppvärmningen fortsätter. Det går inte riktigt ihop. Man bör vara skeptisk till vad som serveras på TCS. Det är inte precis någon genomtänkt klimatvetenskap.

Pehr Björnbom (PB) är den skribent som på sistone varit mest aktiv ifråga om den globala uppvärmningens förmenta paus. Han menar att den antropogena effekten finns, men är liten. Den uppvärmning som skett har i huvudsak naturliga orsaker.

Denna ståndpunkt kan han försvara eftersom han anser att klimatkänsligheten (förenklat uttryckt temperaturökningen efter fördubbling av koldioxidhalten) är låg. Till stöd brukar han framhålla att Spencer och Braswell (J. Geophys. Res. 115, D16109 (2010)) härom året gjorde en epokgörande insats, när de med stöd av sin sk fasplansanalys kom fram till att klimatkänsligheten är mycket låg, mindre än 1 grad/2XCO2, vilket är väl utanför det breda intervall som klimatvetares uppskattningar brukar hamna i.

Han har också gjort en egen beräkning av klimatkänsligheten utifrån den kända temperaturutvecklingen från 1880 till nu, och den uppskattade förändringen i totala ”forcings” under samma tid, alltså förändringar i växthusgasers koncentration, solstrålningens intensitet, vulkanutbrott mm. Den uppskattningen – som i slutändan innebär att observerad temperaturändring divideras med uppskattade ändringar av forcings – ger en klimatkänslighet av ca 1,5 grader/2xCO2.

Det finns några märkliga inslag i PBs kampanj. Knappast någon annan har visat samma enorma uppskattning av S&Bs fasplansanalys, inte ens Spencer själv. PB kanske skulle fråga sig varför. Vidare har precis samma uppskattningar av forcings använts av klimatforskare som ingångsvärden i omfattande modeller, vilka väl kunnat återge den faktiska globala temperaturändringen – men med klimatkänsligheter i ett brett område kring 3 grader/2xCO2. Så varför blir de samlade klimatforskarnas slutsatser så uppåt väggarna felaktiga? Enligt PB beror det på att klimatmodellerna är alltför komplicerade. Det går inte att överblicka skeendena, och inte bedöma vad som är rimligt. Betänk dock att verkligheten faktiskt är ännu mer komplex. Välj en modell som är så enkel som möjligt, men inte enklare.

Själv använder PB en mycket enkel modell. Han använder i princip samma modell vid fasplansanalysen enligt S&B och vid beräkningen av klimatkänsligheten från givna variationer av forcings och temperatur. Ju enklare ju simplare! Världen enligt PB är ett 250 m djupt hav, och ovanför det en atmosfär med växthusgaser, luftfuktighet, moln och aerosoler mm. Inte så att han beskriver sin värld på detta sätt. Han utnyttjar en ekvation, vars fysikaliska tolkning blir en värld av ungefär detta slag. Analysen av denna värld är förmodligen helt korrekt: Om den skulle utsättas för de ”forcings” som PB antar, och temperaturresponsen blir den som uppmätts, så har denna värld förmodligen just så låg klimatkänslighet som PBs beräkningar ger vid handen.

Problemet är bara att verkligheten är mer komplicerad. En komplikation, som kan tillfogas utan att tynga den matematiska analysen nämnvärt, är en djup ocean som den betraktade världen förlorar värme till. Isaac Held har noggrant beaktat denna modell (och mycket annat), i sin serie välskrivna bloggar, se www.gfdl.noaa.gov/blog/isaac-held/.

När värmeöverföring till djuphavet kan ske vid sidan av utstrålning mot rymden, visar det sig att det som PB tolkar som återkopplingsparametern α i själva verket är summan av α och β, där β är koefficienten för värmetransporten ner i djuphavet (för enkelhetens skull antagen vara βT, där T är temperaturen i PBs värld). Eftersom klimatkänsligheten S = 1/α, skall den uppskattning PB gjort multipliceras med faktorn (1 + β/α). Det är inte orimligt att båda koefficienterna är ungefär likstora, så att PB underskattar klimatkänsligheten med en faktor 2, som då ger en rimlig klimatkänslighet av ungefär 3, i stället för 1,5. En motsvarighet till PBs analys har utförts tidigare av klimatforskarna Gregory och Forster (J. Geophys. Res., 113, D23105), med ungefär samma resultat, utom det att deras klimatkänslighet är en Transient Climate Sensitivity, TCS. De finner TCS = 1,3 – 2,3 K. Relationen mellan jämviktsklimatkänsligheten och TCS är just den som jag givit ovan, alltså S = TCS (1 + β/α).

Även när kontakten med djuphavet erkänns är detta en väldigt förenklad modell. Det framgår bl a av den tid det tar att nå stabil temperatur efter en stegvis ändring av forcings, t ex en stegvis ändring av solinstrålningen. En relaxationstid på 13 år, i en exponentiell process, är vad som krävs. I den verkliga världen går temperaturstabiliseringen mycket långsammare. Det är frågan om hundratals år, och det är inte alls ett enkelt exponentiellt förlopp. Det krävs mycket sofistikerade och komplicerade modeller för att på ett rimligt sätt fånga dessa skeenden.

Sammanfattningsvis, de analyser PB gjort av klimatkänsligheten leder fel, eftersom han använder en alltför förenklad modell. I denna modell betraktas all värmeavgång till omgivningen som värmestrålning mot rymden, medan en stor del i själva verket hamnar i djuphavet.

Lennart Bengtsson om NIPCC:s nya tvivelaktiga rapport

Den klimatförvillarorganisation som kallar sig NIPCC (en fyndigt vald förkortning ämnad att kunna förstås som "not the IPCC", men vars officiella uttydning är Nongovernmental International Panel of Climate Change) har nyligen utkommit med en ny tjock rapport kallad Climate Change Reconsidered: 2011 Interim Report of the Nongovernmental International Panel of Climate Change. Vi på UI är glada att kunna presentera en recension av rapporten från mycket kompetent håll, nämligen av Lennart Bengtsson, en av Sveriges mest meriterade klimatforskare och meteorologer. Bengtsson är inte nådig i sin bedömning, och finner rapportens argumentation så undermålig att han inte kan avhålla sig från att leverera en och annan sarkasm. Håll till godo!

* * *

NIPCC Interim Report 2011

Växthusgasförnekarna arbetar oförtrutet vidare. I dagarna har Heartland Institute publicerat en interimrapport på mer än 400 sidor med titeln Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC). Det internationella bidraget är begränsat till några individer från Kanada och Australien, i övrigt USA. Huvudansvariga för rapporten är Craig Idso, Robert Carter och inte minst Fred Singer.

Rapporten består av två huvuddelar, en som analyserar några vetenskapliga huvudfrågor och en andra del som tar upp konsekvenserna av en klimatändring. Jag skall här huvudsakligen befatta mig med den första delen.

Att växthusgaserna påverkar klimatet förnekas inte, men man hävdar i rapporten att denna effekt är obetydlig och de ändringar i jordens klimat som har blivit allt tydligare under de senaste årtiondena beror på interna processer, på solen och på variationer i den kosmiska strålningen. Några bevis för solens eller den kosmiska strålningen effekter redovisas inte utan tas mer eller mindre för givet. En förhöjd koldioxidkoncentration anses dessutom positivt liksom en högre temperatur i allmänhet.

Låt oss granska ett antal centrala frågeställningar.

1. Observerade temperaturändringar

NIPCC hävdar att den pågående uppvärmningen beror på naturliga processer. Speciellt framhävs tidigare värme- och kallperioder som exempel på att sådana ändringar har skett utan ändringar i atmosfärens växthusgaskoncentration. IPCC kritiseras för att vara biased när det gäller bedömningen och tolkningen av meteorologiska observationer. Till skillnad från IPCC menar NIPCC att den globala uppvärmningen under de senaste 100 åren bara är ett återhämtande efter den Lilla Istiden (Little Ice Age, LIA). Den medeltida värmeperioden MWP, Medival Warm Period, tas likaledes som ett faktum. Man för i båda fallen fram argument via sk ”cherry picking” av selektiva artiklar, att dessa klimatanomalier var globala i sin omfattning och därför en följd av solvariationer eller kosmisk strålning.

Existensen av MWP och LIA som globala fenomen spelar en viktig roll i argumentation. Detta är givetvis av central betydelse då det därav lätt via analogiargument kan föras i bevis att den pågående uppvärmningen inte behöver bero på växthusgasernas ökning utan på samma magiska krafter som gav upphov till LIA och MWP.

Här utesluter man flertalet referenser från ledande tidskrifter utan refererar till publikationer från bl a Energy and Environment, vilken väljer artiklar mer för sitt politiska budskap än för sitt vetenskapliga. För dessa skribenter är ”hockey stick”-formen på temperaturkurvan under de senaste 500-1000 åren tabu. Denna form på temperaturkurvan är emellertid högst rimlig och faktiskt i överensstämmelse med den rådande kunskapsbilden. Det föreligger nu övertygande indirekta klimatuppgifter att speciellt MWP huvudsakligen var begränsad till Europa och Nordatlanten. Andra områden på jorden var samtidigt kallare än normalt. Givetvis är en global temperaturkonstruktion för perioden före 1800 svår att fastställa då man här baserar kunskapsbilden på indirekta uppgifter, men det finns inga uppgifter som stöder en global temperaturanomali av det slag som vi nu har.

Emellertid nöjer sig inte NIPCC med att skapa globala temperaturanomalier under historisk tid. Man försöker till och med föra fram idén att den globala uppvärmningen har upphört varvid det framhävs att 1998 var det varmaste året hittills (”other researchers have documented a decade-long cooling period following the record heat of 1998”). Denna typ av argumentation känner säkert UI:s läsare till då det är en central huvudtes hos våra egna förnekare på klimatskammen. Samtliga tillgängliga observationsdata inklusive mikrovågbaserade mätningar med satellit från troposfären visar en uppvärmningstrend på 0.13-0.16°C/dekad för de senaste tre decennierna. Det senaste decenniet är faktiskt mer än 0.2° C varmare än det föregående där år 1998 ingick.

2. Klimatkänslighet

NIPCC hävdar här att en fördubbling av CO2 koncentrationen endast skulle resultera i en temperaturhöjning på 0.4° - 0.5° C. Detta är helt orealistiskt och har inget stöd i aktuell forskning. Ett originellt skäl som framförs är att den ökade biomassan som tenderar motverka uppvärmningseffekten. En annan förklaring är att IPCC underskattat växthuseffekten av freongaserna (CFCs) vilket man menar kan förklara den globala avkylningstrenden efter år 2000!

3. Ändringar i vattenstånd, havsis, glaciärer och landisar

Det råder nu bred enighet om att vattenståndsökningen uppgår till något mer än 3 mm/år enligt satellitmätningar under de senaste 18 åren. Genom att de senaste satellitsystemen kan mäta havens massändring och dess volymändring separat vet vi nu att 1/3 beror på volymexpansion (och en följd av havens uppvärmning) och 2/3 på ökad vattenmassa, dvs smältvatten från glaciärer och landisar. Sedan senare hälften av 1800-talet har havsvattenökningen varit 20-25 cm eller ca 1.5 mm/år. NIPCC citerar artiklar som hävdar att ingen trendökning föreligger, vilket knappast har något stöd i aktuella observationer.

Tillbakagången av bergsglaciärer som står för den största delen av havens massökning noteras med små undantag från alla kontinenter. I Alperna har den varit speciellt dramatisk, med en tillbakagång med mer än hälften sedan mitten på 1800-talet. Minskningen har varit särskilt stor de senaste 50 åren. NIPCC förnekar inte detta men har den något märkliga formuleringen citerande Hall: ”and she notes glaciers in all areas have subsequently undergone recession but only in the past 50 years”. Man stöder alltså här att glaciäravsmältningen bara ökat de senaste 50 åren men förnekar samtidigt att havsvattenståndsökningen har tilltagit!

Likaså försöker NIPCC nullifiera reduktionen av sommaris i Arktis med diverse selektiva artiklar. Även om klimatet i Arktis varierar kraftigt så är likafullt sommarisens tillbakagång spektakulär och i sanning statistiskt signifikant och som vi kan se från i år (september 2011) så var ingalunda 2007 en tillfällighet.

På detta sätt fortsätter argumentationen sida upp och sida ned. Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.

Lennart Bengtsson

Gästinlägg inför valet: Moderaterna

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Inlägg nummer sju är från Moderaterna som representeras av riksdagsledamoten och Moderaternas miljöpolitiska talesperson Sofia Arkelsten. ______________________________________________

Klimatet – den nya ekonomin

Klimatfrågorna har rört sig från att vara specialistfrågor till att bli något som alla har en åsikt om och alla har ansvar för. På samma sätt som väljare ställer krav på politiker att ta ansvar för ekonomiska resurser ställs krav på att också förvalta naturresurserna.

Miljöministern arbetar självklart med klimat och miljö men regeringen är nuförtiden ett grupparbete i klimatpolitik. Biståndsminister Gunilla Carlsson har utsetts till FN:s nya högnivågrupp om klimatfrågor, hela biståndsbudgeten – en procent av BNI – är klimatsäkrad. Handelsminister Ewa Björling far land och rike runt och sluter avtal om miljöteknik och biobränslen. Anders Borg har höjt skatten på koldioxid och sänkt skatten på arbete, gjort tjänster billigare, använt både piska och morot för att mer än tiodubbla antalet miljöbilar och tagit bort fastighetsskatten som var konstruerad så att varje miljöförbättring som bergvärme, treglasfönster eller tilläggsisolering straffades med en skattehöjning.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tar klimatfrågorna på stort allvar. Det oroar våra politiska motståndare. Men sanningen är att ingen har monopol på klimatfrågorna och vi har höga ambitioner på området. Som EU-ordförande 1 juli – 31 december, tog Sverige ledartröjan i det internationella klimatarbetet.

Fredrik Reinfeldt reste jorden runt och träffade världens ledare för att bereda vägen för en överenskommelse. Ena dagen samtal med USA och nästa med Indien. Globala överenskommelser är svåra. COP15:s enorma omfattning, delegater från 192 länder, en blandning av demokratier och diktaturer med gamla och nya motsättningar gjorde att Köpenhamnsmötet redan från början var en rejäl utmaning.

Det var ingen Disneyfilm, det var global politik. Förväntningarna var höga och resultatet litet. Men ingen tror väl att socialdemokraterna under Mona Sahlin skulle kunnat förhandlat fram ett annorlunda avtal? Tvärtom krävs personligt engagemang och en tro på globalt samarbete för att leverera resultat.

Genom hela EU-ledarskapet drev Sverige en offensiv global klimatpolitik. Jag vet för jag sitter i EU-nämnden och har insyn i förhandlingarna och ger regeringen förhandlingsmandat från riksdagen. Vi ser hemliga papperna också. Det var ingen lek att ens ena EU. Vi kan vara stolta över den tid och energi som regeringen, riksdagen och framförallt de duktiga tjänstemännen i förhandlingsdelegationen lade ner. Trots det är vi besvikna på själva överenskommelsen. Nu är det dags för nya friska tag inför Mexico – som redan nu visar att de tar till sig lärdomar från det danska mötet.

Jobben och klimatet

När det gäller valet så utmanar Alliansen S, V och Mp om vilka som är bäst på att genomföra en politik för ekonomisk och ekologisk utveckling som tryggar både miljön och jobben i Sverige. Har vi inte jobben klarar vi inte miljöinvesteringarna heller.

Vi är stolt över vad vi erbjuder väljarna. Vårt facit efter fyra års arbete sticker ut. Alliansen har höjt miljöbudgeten från 15 till 20 miljarder kronor under mandatperioden, satt fart på den förnybara energin, skyddat mer skog än någon annan regering vilket stärker resiliensen och gjort Sverige till ledande på att minska klimatskadliga utsläpp.

Ambitionerna är höga. Energiöverenskommelsen är bred. Vindkraften växer rekordartat, en tredubbling under mandatperioden. El från bioenergi likaså. Sverige får ett överskott av klimatsmart el med alliansens politik. Enligt Energimyndigheten bedöms detta till över 20 TWh 2020. Då är inte de höjda ambitionerna i elcertifikatssystemet medräknade.

Få eller inga länder matchar ambitionerna. Vi har redan tidigare förklarat att vi är beredda att leda Sverige in i den gröna ekonomin. Det är en hållbar utveckling.

När alliansen 2006 tog över efter de rödgröna var målet för att minska de svenska klimatutsläppen förfärande lågt, 4 procent till 2012. Vi har höjt det till 40 procent fram till 2020 och redovisat punkt för punkt hur det ska ske. Mot detta står att de rödgröna fortfarande saknar täckning för 90 procent av sina klimatambitioner.

Klimat, energi och geografi

Vi har en ödmjuk inställning till den globala utmaningen vi står inför. Sverige går före, men vi kan inte blunda för att 99,8 procent av klimatutsläppen sker utanför Sverige. Vi fokuserar därför både på utsläppen i Sverige och utomlands. Vår vision är att Sverige år 2050 inte har några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Detta åstadkoms genom en kraftfull politik för minskade utsläpp i och utanför Sverige.

Användningen av fossila bränslen för uppvärmning avvecklas till 2020. Energieffektiviteten i transportsystemet ska stegvis öka och fossilberoendet ska brytas och därmed minska klimatpåverkan. År 2030 bör Sverige ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen. Det storsatsas på energieffektivisering.

Alliansen har genom klimat- och energiuppgörelsen 2009 och sommarens riksdagsbeslut om kärnkraften lagt grunden för en ökad klimatsmart elproduktion i Sverige. Risken för elbrist och import av klimatförstörande kolkraft från kontinenten ersätts av växande överskott av förnybar el.

Mot detta står de rödgrönas besked. Nej till en politik för elöverskott som kan exporteras. Nej till kablar som gör att svensk fossilfri el kan ersätta kolel i Polen och Tyskland. Nej till ökat biobränsle uttag ur skogen, nej till småskalig vattenkraft i elcertifikatssystemen plus ofta lokala nej till utbyggd vindkraft. Det blir inte mycket kvar då förutom att försöka spara sig ur krisen. Oavsett om elen nettomäts eller inte.

Alliansarbetsgruppen för miljö och klimat föreslår bland annat: Öka exporten av klimatsmart el för att ersätta kolel i Europa, ställ tekniska krav på de kolkraftverk som trots allt byggs i andra länder, stärkt överföringskapaciteten i Sverige och till Europa, timmätning av el även för hushållskunder. Vår politik ger goda miljöeffekter i Europa. Vi vågar inte säga nej till att genomföra stora klimatvinster utanför våra geografi. Det är inte solidariskt.

Länk till Alliansens miljö och klimatrapport

Sofia Arkelsten, riksdagsledamot (M)
Moderaternas miljöpolitiska talesperson
sofia.arkelsten@riksdagen.se

Gästinlägg inför valet: Miljöpartiet

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Inlägg nummer sex är från Miljöpartiet som representeras av riksdagsledamoten Max Andersson.

______________________________________________

Miljöpartiet anser att politikerna måste lyssna på forskningen. De senaste åren har det blivit allt tydligare att läget är allvarligare än vad som tidigare varit känt. Miljöpartiet anser nu att klimatmålet ska skärpas till högst 1,5 graders uppvärmning. Tvågradersmålet är inte tillräckligt.

Det kan tyckas optimistiskt att förespråka skärpta klimatmål i dagens läge efter misslyckandet i Köpenhamn. Om inte utsläppen börjar minska kraftigt kommer redan tvågradersmålet överskridas. Men de långsiktiga klimatmålen kan inte sättas utifrån vilka åtgärder som skulle kunna passera den amerikanska senaten i dag, utan måste sättas utifrån vilket utfall och vilka klimatrisker vi är beredda att acceptera för framtiden.

Ju närmare valet kommer desto större blir frestelsen för vissa politiker att ta till populism och klaga över bensinpriserna. Miljöpartiet håller emot. Det krävs stora åtgärder för att säkra klimatet, och vi vågar stå för att även impopulära lösningar behövs. Det är viktigt med ny teknik, men de enkla lösningarna kommer inte att räcka. Det behövs både ny teknik, stora investeringar i ny infrastruktur och att människor förändrar sin livsstil. Framtidens samhälle kommer på många sätt att vara ett bättre samhälle, med mer avancerad teknik och ökad resurseffektivitet, men det kommer inte att vara likadant som idag. Människor kommer att äta mindre kött, åka mer kollektivt, bo i betydligt mer välisolerade hus, och bilarna kommer att drivas med andra bränslen än bensin.

Idag släpper Sverige ut flera gånger mer CO2 än vi skulle göra om världens klimatutrymme fördelades rättvist. Det är inte bara moraliskt självklart att vi måste minska våra utsläpp - det är nödvändigt. Om inte vi som bor i den rikaste delen av världen gör vår del så blir det mycket svårare att övertyga länder som Kina och Indien att de ska avstå från materiell konsumtion för att begränsa sina utsläpp

IPCC har rekommenderat att rika industriländer ska minska utsläppen med 25-40 % till 2020 jämfört med år 1990. De rödgröna partierna vill minska de svenska utsläppen med 28,8 megaton. Det motsvarar 40 % sedan 1990. Borgarna säger att de också har ett 40 % mål, men de vill att 6,7 Mton av detta ska genomföras utanför EU. Vi vill göra minst lika mycket som regeringen i andra länder, men ser inte det som en ursäkt att skruva ner målsättningen i Sverige.

Även inom EU har de rödgröna högre ambitioner. Just nu förs en intensiv debatt om ifall EU ska skärpa sina mål om minskande utsläpp från 20 till 30 %. Det är otillräckligt men ändå ett viktigt steg i rätt riktning. I dag så är regeringen emot detta.

Men den stora skillnaden mellan miljöpartiet och regeringen är att vi har mängder av förslag som kan genomföras här i Sverige.

Två av de mest effektiva sätten att få ner utsläppen är koldioxidskatt och kilometerskatt för lastbilar. Miljöpartiet har motionerat om att höja CO2-skatten, och om vårt förslag gått igenom skulle bensinpriset höjas med 2 kronor litern. I den rödgröna uppgörelsen nådde vi dock bara fram till 49 öre. Enligt en sammanställning från TT skulle den höjningen innebära att bensinpriset fortfarande bara är 12:e högst i Europa, men det gör att de bättre bränslena blir mer konkurrenskraftiga.

I den rödgröna uppgörelsen har vi också fått igenom att lastbilar ska beskattas per körd kilometer, vilket redan görs i många länder, och det kommer att styra över trafik till båt och järnväg.

För att underlätta övergången från bensin till andra bränslen vill de gröna också satsa på en konverteringspremie för den som bygger om sin bil till drift med etanol eller biogas.

Enligt FN-organet FAO står den globala köttkonsumtionen för 18 % av utsläppen av växthusgaser. Oavsett hur det går i valet så kommer Sverige behöva arbeta för att minska köttkonsumtionens klimatpåverkan. Till att börja med föreslår vi att skolköken ska få utbildning i att laga god vegetarisk mat och att minst en dag i veckan på skolorna ska vara köttfri.

Tyngdpunkten i miljöpartiets klimatpolitik ligger på stora satsningar för att ställa om till ett klimatsmart samhälle genom bland annat investeringar i infrastruktur, grön energi och energisparande åtgärder. I första hand så är det något som bör göras för miljöns skull, men det är också ett sätt att få ekonomin på fötter igen och minska arbetslösheten. Miljöpartiet vill att det ska satsas 70 miljarder extra de kommande fyra åren på bland annat järnvägar, vindkraft, och renoveringar av de numera ganska nedslitna miljonprogrammen så att de blir mer energisnåla.

Detta överlappar delvis med de rödgrönas förslag att satsa 100 miljarder mer än regeringen på infrastrukturen de kommande tio åren, och dessa pengar går nästan enbart till järnväg och kollektivtrafik.

En fråga där miljöpartiet skiljer sig tydligt från både borgarna och socialdemokraterna är frågan om vi ska bygga den så kallade Förbifarten, två mil sexfilig motorväg för 28 miljarder väster om Stockholm, eller om vi istället ska satsa de pengarna på kollektivtrafiken.

När det gäller flyget så vill vi till att börja med hindra utsläppen från att öka. Vi vill införa en flygskatt igen och förbättra järnvägsnätet så att inrikesflyget söder om Sundsvall blir onödigt. (Vi har inte föreslagit något förbud, även om vissa underligt nog ändå angriper oss för detta.)

Det finns mycket mer som borde nämnas men artikeln börjar redan bli lång. Så avslutningsvis vill jag att vi lyfter blicken till den internationella nivån.

I Sverige förekommer det en stundtals förvirrad debatt om ifall vi ska minska våra egna utsläpp eller om vi ska satsa på att minska utsläppen i andra länder istället. Miljöpartiet anser att vi måste göra båda. Och till skillnad från regeringen vill vi inte finansiera klimatåtgärder genom nedskärningar i fattigdomsbekämpningen.

Den stora skillnaden mellan blocken är att borgarna vill göra mindre, framförallt i Sverige.

Det finns de som hoppas att det skulle vara billigare att genomföra åtgärder i utvecklingsländerna, men det är minst sagt osäkert. När man diskuterar frågan om vilken politik som är mest effektiv måste man bestämma sig för vad det är man vill uppnå. Om målet är att kompensera delar av de svenska utsläppen till absolut lägsta möjliga kostnad så kanske den billigaste metoden är att gräva ner träkol på åkrarna i Afrika. Men är det verkligen det som är målet?

För att klara klimatkrisen måste vi skapa ett tryck i samhället för att gynna utvecklingen och stimulera användningen av nya klimatsmarta teknologier. Om vi sänker ambitionerna hemma i Sverige så försvagar vi också drivkraften för den här utvecklingen. Samtidigt så skulle vi gå miste om en möjlighet att visa för allmänhet och makthavare i länder som USA och Kina att det är fullt möjligt för ett rikt industriland att göra rejäla minskningar till rimlig kostnad.

Världen behöver länder som går före. Det största problemet i den globala klimatpolitiken är att det finns för många politiker som ursäktar sin egen passivitet med att andra inte heller gör det som behöver göras.

Max Andersson, riksdagsledamot (MP)

max.andersson@riksdagen.se

Gästinlägg inför valet: Kristdemokraterna

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Inlägg nummer fem är från Kristdemokraterna som representeras av riksdagsledamoten Liza-Maria Norlin.

______________________________________________

Så vill Kristdemokraterna arbeta för att klimatförändringarna inte ska bli så allvarliga

Den senaste forskningen pekar på att även om vi når 2-gradersmålet så är sannolikheten stor att vi kommer se stora negativa effekter av de klimatförändringar som mänskligheten har påverkat. Det är viktigt att vi lyckas med ett globalt klimatavtal. För att få med de stora utvecklingsländerna och alla i-länder behöver EU ta en aktiv medlarroll. För Kristdemokraterna är det viktigt att ha de allra fattigaste länderna i fokus, det är de som drabbas hårdast av klimatförändringen faständen har orsakats av andra nationer. Vi har ett ansvar för att ta kostnaderna för den omställning som krävs för att mänsklighetens påverkan på klimatet ska minska drastiskt. Det internationella perspektivet är avgörande för att motverka allt för allvarliga konsekvenser för länder och människor runt om i vår värld.

För att få trovärdighet i förhandlingar,och för att vi har ett ansvar att göra vad vi kan, ska vi också bedriva ett offensivt klimatarbete på hemmaplan. Detta måste ske både nationellt, regionalt och lokalt. Politiker ska inte komma med pekpinnar men sätta upp tydliga målsättningar, vilket regeringen har gjort i klimat- och energipropositionen, och skapa förutsättningar för människor att göra bra val i vardagen.Vi behöver ställa om flera olika sektorer i vårt samhälle men detta betyder inte sämre levnadsstandard eller att allt blir dyrare. Det finns mycket vi fortfarande kan göra vad gäller energieffektivisering både i stora industrier och i våra bostäder. Våra val av livsmedel och konsumtion har stor betydelse. En klassiker som att äta vegetariskt en gång i veckan gör skillnad.

Transport- och energisektorn är i fokus för arbetet med att komma till rätta med Sveriges CO2-utsläpp. Vi behöver lämna oljeberoendet. Det finns inte en enda lösning för framtidens transporter eller energiförsörjning, vi behöver inse att en mångfald av lösningar är rätt väg att gå. Här behöver politiken ge långsiktiga spelregler och i så stor mån det är möjligt stimulera förnyelsebara och CO2-fria lösningar på ett teknikneutralt sätt.

Ett konkret mål för kristdemokraterna är att börja prissätta ekosystemtjänster.

Så vill Kristdemokraterna handskas med de klimatförändringar som vi redan vet kommer att inträffa

Vi vet att vi kommer se alltfler effekter av den ökande globala medeltemperaturen. Inom europasamarbetet jobbar man aktivt med dessa frågor och så även i Sverige.

Det är viktigt att de olika myndigheterna tar ansvar inom sina respektive områden. Det kan handla om att klimatsäkra vägar och järnvägar, förebygga jordskred och sätta upp normer för bebyggelse. Politikerna på lokal och regional nivå behöver ta ansvar för beredskapen för bl a översvämningar och i den fysiska planeringen.

På den internationella arenan bör vi vara beredda på katastrofinsatser både av civilt och militärt slag. Konflikterna kring exempelvis vattenresurser riskerar att bli mer akuta. Utvecklingsbiståndet behöver också klimatsäkras långsiktigt så att de projekt som genomförs klarar de väntade klimatförändringarna.

För mer information läs gärna Kristdemokraternas Faktablad om klimatfrågan.

Liza-Maria Norlin, riksdagsledamot (KD)
liza-maria.norlin@riksdagen.se

Gästinlägg inför valet: Vänsterpartiet

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Inlägg nummer fyra är från Vänsterpartiet som representeras av riksdagskandidaten och förre EU-parlamentarikern Jens Holm.

______________________________________________

Klimatlyftet – för klimatet och jobben
Klimatförändringarna är vår tids ödesfråga och en fråga om global rättvisa. Vänsterpartiet vill minska utsläppen med 45 % till 2020. För att lyckas med det vill vi sätta igång något vi kallar Klimatlyftet: kraftiga satsningar på förnybar energi, effektivare energianvändning och en avveckling den fossila energiförbrukningen och kärnkraften.

1. En svensk vindkraftsindustri
Vi vill skapa goda gynnsamma förutsättningar för en vindkraftsindustri i Sverige och därför starta ett branschprogram för vindkraftsindustrin, ta fram ett nytt stöd för havsbaserad vindkraft, höja ambitionen för på elcertifikatsstödet och lösa problemet med uttagsskatt för de kooperativa vindkraftverken.

2. Klimatanpassa bostäderna
Vi vill satsa på nya, klimatsmarta bostäder och renovera det befintliga beståndet. Därför vill vi utvidga ROT-avdraget för att energieffektivisera våra bostäder, inte minst miljonprogrammets hus. Byggreglerna måste skärpas så att nya hus som byggs är klimatsmarta.

3. Stoppa tågkrånglet och bygg höghastighetsbanor
Vi vill höja banunderhållet för att minska tågförseningarna. Vi vill börja bygga höghastighetsbanor i Sverige och kraftigt höja infrastrukturanslagen till järnväg.

4. Fler och bättre kollektiva resor
Vi vill öka stödet till lokala spårinvesteringar i större tätorter och öka satsningen på kollektivtrafik i glesbygd. Vi vill dessutom låta alla under 19 år åka kollektivtrafik gratis.

5. En grön svensk fordonsindustri
Vi vill stimulera fram en utveckling som värnar både jobb och miljö inom en framtida fordonsindustri. Det betyder bl.a. stöd till miljövänliga bussar, stimulans till utbyggnad av biogas – och eltankställen samt införandet en koldioxidbaserad förmånsbeskattning som stimulerar mer energisnåla och miljövänliga bilar.

6. Miljöteknikfond
Vi vill genomföra en extra utdelning från Vattenfall på fem miljarder kronor för att skapa en ny fond för innovationer och miljöteknik.

7. Nystarta klimatinvesteringsprogrammet
Programmet minskade utsläppen av växthusgaser med lika mycket som ca 180 000 genomsnittliga svenskar orsakar under ett år.

8. Solenergi
Vi vill stärka den svenska solenergibranschen genom att ta fram ett planeringsmål för solenergi, förstärka de statliga stöden för solenergi och göra dem mer långsiktiga.

9. En hållbar måltid
Maten står för en tredjedel av hushållens klimatpåverkan. Kött står för den enskilt största belastningen. Vi vill därför verka för en minskad köttkonsumtion på 25 procent. Vi vill stödja framtagandet av ny smart vegetarisk mat och göra frukt och grönt billigare genom att sänka momsen på frukt och grönt. Vegetarisk mat är framtidens mat

10. Hållbar turism och naturvård
Antalet växt- och djurarter minskar i dramatisk omfattning, både i vår omvärld och i Sverige. Arbetsmarknadspolitiska projektet Gröna jobb som sysselsatte upp till 3000 personer över hela landet med viktigt naturvårdsarbete har dessvärre avvecklats av högerregeringen. Vi vill att projektet startas om.
Vi vill också göra satsningar inom glesbygden på småskaligt och ekologiskt jordbruk, ökade fiskepopulationer och rekreationsområden vilket genererar positiva, indirekta effekter inom närservice, infrastruktur, inflyttning och startande av nya företag.

Med dessa tio förslag tar vi viktiga kliv framåt mot ett hållbart samhälle och ett samhälle med full sysselsättning.

Jens Holm, riksdagskandidat (V)
http://www.jensholm.se/
jensholm13@gmail.com

Gästinlägg inför valet: Centerpartiet

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Inlägg nummer tre är från Centerpartiet som representeras av riksdagsmannen och tillika vice ordföranden i riksdagens miljö- och jordbruksutskott Claes Västerteg.

______________________________________________

På det här sättet vill C handskas med klimatförändringarna

Så vill Centerpartiet arbeta för att klimatförändringarna inte ska bli så allvarliga

Klimatförändringarna är ett globalt miljöproblem som kräver globala beslut. För klimatets skull gäller därför inget annat än en internationell överenskommelse med tillräckliga utsläppsminskningar för att klara 2-gradersmålet. Utsläppsminskningarna ska främst göras av industriländerna, men även de snabbt växande ekonomierna som idag inte har några krav på sig genom nuvarande klimatavtal kommer att behöva minska sina utsläpp. I avvaktan på ett internationellt avtal tror jag och Centerpartiet att det är avgörande att ställa om tidigt för klimatsmart teknik, eftersom detta med all sannolikhet är avgörande om vi ska lyckas minska utsläppen med den takt som vetenskapen kräver. Här har Sverige en unik erfarenhet, som har lyckats bryta sambandet mellan utsläpp av växthusgaser och tillväxt.

Mycket av det politiska arbetet behöver ske genom EU-samarbetet. Delvis tack vare det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009 utgör unionen idag den ländergrupp som har lagt fram de mest radikala och långtgående klimatmålen. Det kan vi vara stolta över, men mycket återstår att göra. Ett sådant exempel är att växla upp EU:s utsläppsmål från 20 procents minskning till 30 procent.

Samtidigt som vi i Centerpartiet vill driva EU tvekar vi inte att ta på oss ledartröjan in i den gröna ekonomin. Under mandatperioden har Alliansregeringen beslutat att Sverige år 2020 ska ha minskat sina utsläpp med 40 procent till år 2020 (jämfört med 1990 års nivå). Det är en av världens tuffaste målsättningar. Men Centerpartiet stannar inte där utan vi har också som mål att Sverige år 2020 ska ha de lägsta utsläppen per capita i hela EU. Då krävs det att Sverige fortsätter på den väg Centerpartiet och Alliansregeringen stakat ut den här mandatperioden. Till exempel behöver utbyggnaden av förnybar energi fortsätta i oförminskad takt, liksom energieffektiviseringen av våra bostäder och lokaler. En annan sektor med stor betydelse för Sveriges klimatpåverkan är transportsektorn. Den svarar för drygt en tredjedel av våra totala utsläpp av växthusgaser. Med Alliansregeringen har antalet miljöbilar i Sverige tiodubblats på fyra år. Nästa mandatperiod vill vi se ännu fler miljöbilar och ännu strängare miljöbilskrav.

Så vill Centerpartiet handskas med de klimatförändringar som vi redan vet kommer ske

Vad gäller de effekter från klimatförändringarna som ser redan idag och som vi kan vänta oss de närmast åren har vi i den rika världen ett jättestort ansvar. Klimatförändringarna drabbar områden värst som redan idag hör till de fattigaste delarna av världen, de mest utsatta. Det leder inte alltför sällan till sämre förutsättningar att bruka jorden, bygga upp infrastruktur, ja dessa länder får de allt svårare att ta sig ur fattigdomen.

Vårt moraliska ansvar är att förebygga dessa effekter så mycket det går. Långsiktigt vet vi att det handlar om att få ner utsläppen men kortsiktigt handlar det om att vi ska satsa pengar på till exempel skyddsvallar eller skogsåterplantering för att binda jorden. Klimatmötet i Köpenhamn i december 2009 blev på det stora hela en misslyckad tillställning, men en sak som länderna faktiskt kom överens om var en så kallad snabb-start finansiering, d.v.s. finansiering för 2010-2012. Den största delen av dessa pengar kommer att gå till anpassningsåtgärder i U-länderna. EU satsar 2,4 miljarder per år och Sverige satsar totalt 800 miljoner under samma period. Dessa pengar kommer väl till nytta och är en del av vårt bistånd. Jag tror det är omöjligt att inte klimatanpassa biståndet, klimatförändringarna har så pass stora konsekvenser på hur dessa samhällen ska kunna ta sig ur fattigdomen och skapa en hållbar utveckling så biståndet måste vara inriktat på klimatförändringarnas konsekvenser.

Claes Västerteg, riksdagsledamot (C)

Vice ordförande i Miljö- och jordbruksutskottet

claes.vasterteg@riksdagen.se

Gästinlägg inför valet: Folkpartiet

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Först ut är Folkpartiet som representeras av förre riksdagsmannen Lennart Fremling.

______________________________________________

Folkpartiet har ett mycket omfattande klimatprogram som i sin helhet kan återfinnas på nätet.

Jag gör följande referat av det:

Folkpartiet menar att breda internationella överenskommelser om radikalt minskade utsläpp av växthusgaser är helt avgörande för framgång. Sverige ska spela en aktiv roll i att dessa kommer till stånd.

Klimatfrågan handlar om vårt ansvar för kommande generationer och att bevara den biologiska mångfalden och naturmiljöerna.

Klimatförändringar har också omfördelande effekter. De fattiga i utvecklingsländer är de som drabbas mest av torka och översvämningar, samtidigt som de rika är de som drar nytta av de processer som skapar utsläppen. Globala generella ekonomiska styrmedel, såsom koldioxidskatter, regler om utsläppsrätter och kraftfull energieffektivisering, måste utvecklas betydligt och utgöra basen i den globala klimatpolitiken för att utsläppen av växthusgaser ska kunna minska snabbt och kostnadseffektivt. Principen att förorenaren betalar ska följas.

Klimathotet kräver en rättvis lösning. Den industrialiserade världen måste förbinda sig till betydande utsläppsminskningar. Utvecklingsländer måste också bidra, särskilt den rika delen av befolkningen. I övrigt bör mekanismer och resursöverföringar utformas så att utvecklingsländer får möjlighet att växa med så liten ökning av utsläpp som möjligt.

Folkpartiet anser att man främst ska utveckla energieffektivitet, förnybara energislag, kärnteknologi samt koldioxidinfångning och förvaring.

Folkpartiet lägger stor vikt vid att politiska insatser i princip är neutrala vad gäller valet av teknik. Det innebär dock inte att alla tekniska lösningar och energislag ska betraktas som likvärdiga. Staten ska ställa krav beträffande hälsa, säkerhet och miljö samt främja forskning och utveckling, men undvika att detaljstyra.

Ökade intäkter från klimatskatter och avgifter ska inte leda till ett totalt högre skattetryck, utan till en genuin skatteväxling. Idag är hushållen hårdare belastade med klimatskatt/avgifter än övriga ekonomin. Den obalansen bör rättas till.

Centrala styrmedel för att minska klimatpåverkan från transportsektorn ska vara koldioxidskatt och krav om utsläppsrätter, i enlighet med principen om att förorenaren betalar.

Sveriges totala utsläpp av växthusgaser har minskat sedan 1990, men utsläppen från transporter har ökat. Framför allt gäller det godstransporter på väg. Ambitionen är därför att överföra fler godstransporter från väg till järnväg och sjöfart.

För att få ned utsläppen från väg- och flygtrafik bör höghastighetståg införas i kombination med regional matartrafik och kollektivtrafik.

Klimataspekten måste få större tyngd i samhällsplaneringen både på kommunal och på regional nivå. Inrikta samhällsplaneringen på att minska de korta bilresorna till förmån för kollektivresande, cykel- och tågtrafik. Ändringar i plan och bygglagen bör främja en klimatsmart bebyggelsestruktur, trafikplanering och infrastruktur.

Folkpartiet anser att det är positivt att flyget kommer att införlivas i EU:s regelsystem om utsläppsrätter. Tilldelningen till flyget bör dock skärpas och andelen auktionerade rätter öka. Utsläppen på hög höjd ska bära sina verkliga klimatkostnader, och flygets utsläpp behöver därför ges en motsvarande högre vikt. Sverige bör verka för att direkta och indirekta subventioner till flyget avskaffas.

Lennart Fremling, fd riksdagsledamot (FP)

lennart.fremling@comhem.se