Inlägg
Bara tio dagar har gått sedan de avskyvärda terrordåden i Paris. I dagens Aftonbladet har Johan Hakelius skrivit en riktigt osmaklig kolumn där han försöker dra liknelser mellan terrordåden och den stundande klimatkonferensen (COP21) i samma stad:
Om en vecka drar klimatmötet i Paris i gång. Efter att mordiska islamister skrämt slag på oss är det meteorologernas tur. Frågan är sällan numera om vi kommer att bli utplånade, utan snarare hur. Drunkna, eller torka? Kommer Sahara att dra sig upp mot Bergslagen, eller Nordpolen att dra sig ned till Polen?Och lite längre ner:
Räkna med att tidningarna vällustigt kommer att rada upp alla möjliga sätt för oss att gå under på.”Så blir de yttersta dagarna: hela listan!”Det som intresserar mig är vad den här sortens budskap gör med vårt sätt att tänka. Hur möter man undergången? Genom att ge upp hoppet? Passivt låta ödet ha sin gång? Kanske. Men det finns de som tvärtom får en kick av undergången.Klimatmötet handlar inte om att ge upp hoppet. Tvärtom, det handlar om att försöka göra något åt problemet. Och det vi framför allt behöver göra är att bli mindre beroende av fossila bränslen. Det kan vi åstadkomma genom att producera energi på bättre sätt, och att använda energi klokare. Det kommer att ta tid, och därför har vi inte råd att bara sitta och vänta och hoppas på det bästa. Det finns naturligtvis bakåtsträvare som säger att vi inte kan göra något, som likt domedagsprofeter hävdar att civilisationen kommer att gå under om vi inte fortsätter med vår ständigt ökande fossilkonsumtion. Men för oss som tror på människans kreativitet och förmåga att övervinna hinder och som samtidigt känner ett moraliskt ansvar inför framtida generationer, så är det självklart att vi måste göra vårt bästa för att lösa det här problemet.
Hakelius avrundar med en riktig smaklöshet:
Det som skulle behövas, säger upphetsade aktivister, är någon som kunde peka med hela handen och reda ut saken.Hur kan man bara tio dagar efter terrordåden skriva något sådant? Hakelius har väl alltid varit något av en ytlig posör som verkar tro att man är djupsinnig om man är "politiskt inkorrekt", men att han skulle sjunka så här djupt hade jag inte förväntat mig.
Ett globalt undantagstillstånd.
Jag skulle vilja kalla det ett klimatkalifat.
För i övertygelsen om att västvärlden är moraliskt förtappad och står inför yttersta domen, möts klimataktivister och jihadister. Och nu möts de i ”ljusets stad”. Stackars Paris.
Men om Hakelius får som han vill och vi inte gör något åt klimathotet, det är då som demokratin kan bli hotad. I en framtid med där ekosystem faller ihop och stora befolkningsgrupper tvingas på flykt, i en framtid när hoppet verkligen är ute och bara desperation återstår, då kommer det tyvärr att ropas på någon som kan peka med hela handen.
Jag skymtar två olika grupper av klimatmedvetna i denna text, men saknar samtidigt en tredje grupp (för en beskrivning av dessa grupper, se min kommentar i föregående inlägg på denna blogg).
SvaraRaderaJag hör till den tredje gruppen eftersom jag håller med om att fossila bränslen inte hör till framtiden, och att mänskligheten (redan nu) riskerar att ha förändrat klimatet till sämre än optimalt. Dock är jag inte alls övertygad om att fossila bränslen kan ersättas i så stor mängd att övergången leder till fortsatt tillväxt av "välfärd". Och just denna lilla detalj kan faktiskt vara avgörande för hur man ser på frågan om klimatpolitiken.
Den undergång som både Karlsson och Hakelius (ovan) talar om är just välfärdens undergång, eftersom det i grunden är människans oförmåga att ta hand om sin flock, och inte själva klimatet, som leder till politiskt oro, populism, revolutioner och osäkerhet. Den ene tror att välfärden går att rädda med klimatpolitik och smart teknik, medan den andre tror att klimatpolitik inte kommer att leda till välfärd.
En berättigad fråga är dock om Karlssons och Hakelius analyser är underbyggda med vetenskap? IPCC:s påstående om att klimatet förändras av människan, ja, DET är väl underbyggt. Men att en global klimatpolitik eller smart teknik, eller en kombination av båda, kommer att rädda välfärden vid civilisationens ”Overshoot”? ... tja, i själva verket har kanske båda en stark TRO, snarare än en stark vetenskaplig grund.
Majoriteten av alla människor hoppas att välfärden ska att kunna behållas, så att vi kan leva välmående i alla våra dagar. Men hur sannolikt är det att det lyckas, när vår civilisation (vår globala population) står i ”Overshoot” och allt tydligare börjar stöta på problem med tillväxtens gränser, kretsloppsprinciperna och termodynamikens lagar? 75% 50%? 25%? 5%?. Noll är det i allafall verkligen inte. Och ändå pratas det bara om den Plan A som innebär att mänskligheten på global skala löser de problem som vi står inför.
Det politiskt korrekta i Sverige idag är att "våga tro" att mänskligheten kommer att klara att rädda både klimatet och välfärden, eftersom Plan B (anpassning till både en misslyckad global klimatpolitik och sämre välfärd) är... ja, vad är den? För obehaglig? Onödigt jobbig? Alltför dyr? Fast den med IPCC-termer ”sannolikt” kommer att vara till nytta för de som får det katastrofalt sämre än vi hoppas och tror på...
Ja, det är säkert "bristen" på tillväxt som orsakat att välfärdsprogrammet inte fungerar lika bra idag.
Raderahttps://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/45/Productivity_and_Real_Median_Family_Income_Growth_1947-2009.png
Är Swimmers poäng att man hellre bör satsa på Plan B än Plan A? Det låter för mig som om man (med en metafor) föredrar att satsa på att hantera förödelsen efter en brand istället för att försöka förhindra den eller att åtminstone planera för att minska skadeverkningarna.
RaderaJanolof,
RaderaSveriges Plan A innefattar att fortsätta att förbränna fossila bränslen fram till år 2050 (i 35 år till) för att säkra välfärden under omställningsperioden. Plan A förutsätter att dagens teknikutveckling kan extrapoleras långt in i framtiden, och att nya übersmarta lösningar – inte minst för energiförsörjningen – därmed kommer att översvämma samhället likt en ketchupeffekt (en metafor som jag härmed lånar av Mattias Goldmann). Därtill har vi den lilla detaljen att alla världens länder ska kunna samarbeta kring en liknande plan som Sveriges, fast på global skala. Vidare krävs att decoupling verkligen fungerar både på lång sikt och på global skala, och att lagen om avtagande avkastning inte gäller de nya smarta lösningarna. Slutligen ska allt detta också fungera utan att övriga systemkriser i ekosystemen och samhället skapar problem för Plan A. En utmaning? Tja, inte undra på att Anders Wijkman verkade lite splittrad och motsägelsefull sist jag lyssnade på honom, i sin roll som utredare för regeringen.
Nu till två frågor relaterade till Din fråga och metaforen brand:
På vilket sätt menar Du att vi släcker branden genom att hälla på bara-lite-till tändvätska i 35 år till?
Hur skulle Sverige kunna se ut och vad skulle Du vilja ge till brandoffren (kanske dina egna unga barn eller barnbarn) om våra ännu-ej-uppfunna släcksystem och ännu oprövade lösningar och samarbeten inte fungerar? (svaret godkänns inte om Du hävdar att det inte kommer att finnas några brandoffer kvar; förslag på spår att relatera till kan vara t.ex. skillnaderna mellan Plan A och Plan B i frågan om hur vi säkrar våra unga barn/barnbarns framtida försörjning av mat, vatten, energi och infrastruktur).
Poängen är också att det finns en statistisk icke-obetydlig risk att släckvattnet inte räcker, även om vi uppfinner allt vi kan. Eller med andra ord: att det kan finnas naturgivna ramar för människans förmåga. Vem utreder om vi verkligen KAN släcka branden? En bra brandkår kan räkna på sådant, baserat på hårda fakta. Den känner sina begränsningar och förstår när det är bättre att använda vattnet för att skydda omgivningen än få bukt med själva branden. När det gäller klimatpolitik så hör man dock inte mycket av sådana hårda fakta, utan snarare meningar i stil med "för oss som tror på människans kreativitet och förmåga att övervinna hinder..." Och det känns allvarligt talat inte särskilt betryggande.
Intressant av Monbiot om decopuling.
Radera"A paper published earlier this year in Proceedings of the National Academy of Sciences proposes that even the relative decoupling we claim to have achieved is an artefact of false accounting. It points out that governments and economists have measured our impacts in a way that seems irrational.
Here’s how the false accounting works. It takes the raw materials we extract in our own countries, adds them to our imports of stuff from other countries, then subtracts our exports, to end up with something called “domestic material consumption”. But by measuring only the products shifted from one nation to another, rather than the raw materials needed to create those products, it greatly underestimates the total use of resources by the rich nations."
Varför upprepa en osmaklighet?
SvaraRaderaFör att bemöta den.
RaderaJag tycker det var en strålande kolumn, jag tar klimatfrågan på högsta allvar, och det tror jag Hakelius gör också, men det innebär inte att man inte kan vara kritisk mot vissa företeelser och åsikter inom klimatrörelsen. Själv vill jag lösa problemet genom teknisk utvecklng, med bevarad marknadsekonomi och demokrati, de finns de som tycker annorlunda.
SvaraRaderaTyvärr blir jag inte längre förvånad över att det finns individer som tycker att det är "strålande" att jämföra personer som vill minska användningen av fossila bränslen med fanatiker som skjuter konsertbesökare med automatvapen, hugger huvudet av fångar och håller kvinnor som sexslavar.
Radera"Men om Hakelius får som han vill och vi inte gör något åt klimathotet, det är då som demokratin kan bli hotad."
SvaraRaderaVar har Hakelius sagt att han inte vill att vi gör något åt klimathotet?
Det verkar vara en rimlig slutsats efter den här kolumnen. Om han någon annanstans har uttryckt en annan uppfattning så får du gärna visa det.
Radera@ Uppsala
SvaraRaderaDette her er så triste saker at jeg liker ikke å kommentere det.
Hvorfor ikke ganske enkelt stemple han der Hakelius som en typisk "aktivist"? Det ville man også enkelt kunne begrunne og forsvare og gå god for.
Jeg kaller dem for "leftistene" eller for "dia- lektiske materialister" evt Uforbederlige gamle rødegardister,.... evt Partisekretærens faglige tillitsvalgte,..... og håper det biter.
Men
Nå har vi det meget varmt her, det svinger helt opp i 10 grader med litt frost innimellom. Idag fant jeg et eple, nedfallsfrukt, i krattet, villeple villkrysning meget gode spiseepler, modne i september faktisk helt uskadd av frost kanskje litt "overmodent", men ypperlig spiseeple fremdeles.
Andre, senere og hårdere sorter kan tåle å ligge i bunnvegetasjonen og løvet helt til våren om det ikke er for mye frost.
Det ser ut til at vi har hatt endel særlig varme vintere først på 90- tallet hvor eplene har kunnet frø seg allevegne, Og nå er de blitt store og driver og blomstrer og bærer, ofte til høy kvalitet.
Ek og særlig hestekastanje har det likedan. De må enten ha særlig hjelp av mennesker eller dyr for å frø seg vilt, og der har vi fått ny ek, spirende under fuglebrettet.
Epletrærne bare de er ville nok har her aldri hatt vansker med frosten, heller ikke under blomstringen. Men det er high diversity hvor man må passe på de rette og hjemlige sorter og ikke kjøpe og plante hvasomhelst.
Ek og villeple regnes som en tradisjonell klimaindicator og klimagrense gjennom Scandinavia og Finnland.
I det særlige året 2009 med Københavnermøtet, da det kom sammenhengende blåfrost uten kakelinner fra 1 okt til 15 Januar klarte eplene seg helt bra, likeså plommer og hassel. Men Vitis vinifera i solveggen fikk en alvorlig frostsmell, og jeg kan si klart hvorfor. Treet gulner og feller løv sammen med de andre løvtrærne. Men tålte ikke litt frost på grønt løv, noe de andre løvtrærne samtidig klarte med eleganse. Men Vitis vinifera felte grønt løv som ikke var gulnet, og fikk svær avlingssvikt neste år. Og det er antagelig hva som setter grensen for vindyrking i verden, ikke så mye vinterfrosten.
Jeg har sett det også på gran. Det var en forsker som skulle være flittig og skar juletre om sommeren og puttet i fryseren. Det drysset rett av efter 2 dager da han hadde satt det i vasen. De må altså forberede seg på vinteren.
Og opplevde akkurat det samme med granbar fra Gårdsjø- prosjektet som var skåret sommerstid og puttet i fryseren. Det drysser rett av.--- dødt ihjelfrosset.--- selvom det ser helt friskt ut når man har tint det opp igjen.
Det samme skal man vite om roser. De som gulner og feller løv og forbereder seg på vinteren er hårdføre og vinterherdige, mens de som remonterer og ikke tar vinteren i tide, de går dukken for frosten.
Med den vinteren vi har nå med altfor varmt i December kan det bli problemer for endel vekster og trær om det så plutselig skulle komme dyp blåfrost.