Inlägg
För den som intresserat sig för jordens klimathistoria är Fredrik Chapentier Ljungqvist numera ett välkänt namn, även utanför Sverige. Efter sin debutbok från 2009, Global nedkylning. Klimat och människa under 10000 år, har han fördjupat sig i klimatvetenskap och varit medförfattare till både regionala och globala klimatrekonstruktioner, som sträcker sig som mest 2000 år tillbaka i tiden. Fastän dessa rekonstruktioner i stort stämmer väl med Michael Manns uppdaterade versioner av hockeyklubban, har FCL länge hyllats som en vetenskapsman av rätta läran av diverse skribenter på SIs blogg. Men nu, när han publicerat en ny bok, Klimatet och människan under 12 000 år, har han av besvikna recensenter på SI- bloggen utpekats närmast som en avfälling!
Ann Löfving-Henrikssons recension kom först (och gjorde mig uppmärksam på boken). Hon skriver bl.a.:
Det behövdes inget djupare grävarbete för att avslöja Ljungqvists ändrade
uppfattning i ”några frågor”. Förordet inleds med ”Parisavtalets” målsättning och i kapitel efter kapitel kommer det ungefär som författaren skriver en cocktail av historia och klimatvetenskap. De historiska beskrivningarna och resonemangen kring hur klimatförändringar kan ha påverkat människorna och deras möjligheter att försörja sig är intressanta och givande! När det däremot gäller det svårfångade begreppet klimatvetenskap blir cocktailens sammansättning efter hand alltmer obalanserad.
Också Ingemar Nordin, som gav sina synpunkter några veckor senare, är besviken:
Så vad är mitt intryck? Jag har läst boken, ofta med stort intresse, och finner den betydligt mer gedigen och genomarbetad än den tidigare (fattas bara annat!). Jag har med särskilt stort intresse läst om Mayariket och Anasazikulturernas undergång, om klimatvariationerna i Kina, och förstås om förhållandena på Island och Grönland. Som sig bör är författaren skeptisk och källkritisk. Jag uppskattar också hans språkbruk. Jag har ofta sökt en god svensk term för paleoklimat – varför har jag aldrig kommit på klimathistoria? Och forcings – drivning är utmärkt.
Men viss finns det en del jag undrar över. FCL inleder med att vilja slå hål på en myt (inte någon från Nordins lista): ”Enligt en seglivad myt, baserad på föråldrad forskning, ska klimatet på jorden ha varit ganska stabilt sedan slutet av den senaste istiden för nästan 12 000 år sedan”. Senare, i kapitel 2, skriver han: ”Det har länge antagits att klimatförändringar haft en avgörande betydelse för en rad civilisationers uppgång och kollaps…” Dessa två myter är inte riktigt förenliga. Kanske menar han att den senare myten förfäktats av historiska amatörer: naturvetare och annat löst folk som fuskat i ämnet, medan den första är en myt bland historiker? När det gäller det relativt konstanta klimatet efter slutet på senaste istiden, så brukar väl det annars avse skillnaden mellan just denna tid, då våra kända civilisationer växt fram, och de första 200 000 (eller 400 000?) åren av Homo Sapiens existens? Men det är måhända också en myt.
Jag hade gärna sett utförligare referenser och noter. Det fanns del som jag gärna hade velat följa upp. Ett påstående jag undrar över rör klimatkänsligheten, där paleoklimatologiska data sägs ge bäst stöd för värden i den lägre delen av intervallet 1,5 - 4,5 grader. Jag har fått uppfattning att dessa data ger en mycket bred spridning av resultat, med en övervikt i den lite
högre delen. Se t.ex. Lewis, N. & Grünwald, P. Clim Dyn (2017).
Ann ger boken en rejäl genomgång, särskilt vad gäller Fredrik Charpentier Ljungqvists syn på den brännande frågan om vår moderna globala uppvärmning. Jag förstår hennes besvikelse. Ty författaren argumenterar inte för sin ståndpunkt härvidlag utan köper helt enkelt IPCCs rapport från 2013 rakt av.Men Ingemar Nordin lyckas ändå leta reda på ett antal mer eller mindre mytiska myter, som FCL sägs slå hål på.
Så vad är mitt intryck? Jag har läst boken, ofta med stort intresse, och finner den betydligt mer gedigen och genomarbetad än den tidigare (fattas bara annat!). Jag har med särskilt stort intresse läst om Mayariket och Anasazikulturernas undergång, om klimatvariationerna i Kina, och förstås om förhållandena på Island och Grönland. Som sig bör är författaren skeptisk och källkritisk. Jag uppskattar också hans språkbruk. Jag har ofta sökt en god svensk term för paleoklimat – varför har jag aldrig kommit på klimathistoria? Och forcings – drivning är utmärkt.
Men viss finns det en del jag undrar över. FCL inleder med att vilja slå hål på en myt (inte någon från Nordins lista): ”Enligt en seglivad myt, baserad på föråldrad forskning, ska klimatet på jorden ha varit ganska stabilt sedan slutet av den senaste istiden för nästan 12 000 år sedan”. Senare, i kapitel 2, skriver han: ”Det har länge antagits att klimatförändringar haft en avgörande betydelse för en rad civilisationers uppgång och kollaps…” Dessa två myter är inte riktigt förenliga. Kanske menar han att den senare myten förfäktats av historiska amatörer: naturvetare och annat löst folk som fuskat i ämnet, medan den första är en myt bland historiker? När det gäller det relativt konstanta klimatet efter slutet på senaste istiden, så brukar väl det annars avse skillnaden mellan just denna tid, då våra kända civilisationer växt fram, och de första 200 000 (eller 400 000?) åren av Homo Sapiens existens? Men det är måhända också en myt.
Jag hade gärna sett utförligare referenser och noter. Det fanns del som jag gärna hade velat följa upp. Ett påstående jag undrar över rör klimatkänsligheten, där paleoklimatologiska data sägs ge bäst stöd för värden i den lägre delen av intervallet 1,5 - 4,5 grader. Jag har fått uppfattning att dessa data ger en mycket bred spridning av resultat, med en övervikt i den lite
högre delen. Se t.ex. Lewis, N. & Grünwald, P. Clim Dyn (2017).
