Med näsan i andras väder

Vi har glädjen att få publicera miljöreportern Lars Rosenbergs lördagskrönika i Hallands Nyheter kring klimatförändringsförnekelse och dess förhållande till vetenskap.

Först en varning. Detta är inget kåseri. Frågan är om det ens är en lördagskrönika. Mitt tålamod är på väg att rinna ut. Kalla det en klagovisa, en litania, en vresig jeremiad. Ämnet är mänsklighetens bottenlösa stupiditet, ett bara till hälften komiskt fenomen. Det måste vara fler än jag som är förbryllade över den bisarra förnekarkultur som sen flera år härjar på Internet, med budskapet att växthuseffekten är en lögn och klimatforskningen världshistoriens största vetenskapliga skandal.

Jag har ägnat mitt yrkesliv åt miljöjournalistik. Jag började en gång med att jaga nergrävda gifter på ett sågverk i Jönåker, och slutade med att följa satellitbilderna från de krympande isarna i Arktis. Jag har ofta träffat folk som, av dunkla skäl, överdrivit olika miljöproblem, och andra som tvärtom bagatelliserat dem, vilket brukar vara enklare att begripa. När jag var ung och oerfaren fann jag detta ytterst förvillande. Med tiden lärde jag mig att lyssna på vetenskapsmännen och vetenskapskvinnorna, inte för att de alltid har rätt, utan för att de mer än några andra är medvetna om att de kanske inte har rätt, och därför är beredda att korrigera sina egna teser.

Det började i USA. James Inhofe är en före detta försäkringsagent från Oklahoma, numera senator och det republikanska partiets tyngste miljöpolitiker. Inhofe har, med den sorts självsäkerhet som vi andra kallar arrogans, förkunnat att klimatlarmet är ”det största bedrägeri det amerikanska folket nånsin utsatts för” och att ”Kyoto är ett vapen avsett att underminera USA:s ekonomiska hegemoni”. Jag känner själv nåt som gränsar till fasa när politiker sätter sig till doms över vetenskapen, men Inhofe har fått miljoner efterföljare, numera även i Sverige. Ingen forskning har utsatts för så febrila ideologiska angrepp sen biskoparna kastade sig över Darwin. Missförstå mig inte. Jag pratar inte om framtidens klimat. Jag pratar om en nu pågående orgie i stolligheter.

Jag vet att det tjatas till förbannelse om klimatet, inte sällan med överdrifter. Motreaktionen består i den enkla och praktiska doktrinen att alltihop är en bluff. Du slipper ansvar och kan ha en åsikt i en komplicerad frågan utan att behöva lära dig nåt nytt. På nätet roterar en massiv sörja av myter, vanföreställningar och desinformation, återanvänd om och om igen. Det är bara att ta för sig. Många gör det för att många andra gör det. Oräkneliga bloggar sprider hat, hån och smädelser över hela den moderna klimatforskningen. De sen decennier kartlagda sambanden mellan jordens energibalans och atmosfärens kemi beskrivs som mygel, falsarium, socialistiskt nonsens. Bloggfolket har byggt sig en konspiratorisk fantasivärld som bara skenbart har med verkligheten att göra. Många lyckas intala sig att de tillhör en utvald elit (”vi som genomskådat bluffen”). Om inte annat kan man sitta och garva åt spektaklet.

Okej, dumhet och okunnighet är inte förbjudet. För mig är det en smula pinsamt att bevittna journalister som inbillar sig att de är kritiskt ifrågasättande när de vidarebefordrar myterna och missförstånden. Det riktigt absurda är när män med akademiska titlar faller in i kören. Kunskapen finns i läroböckerna, inte på bloggarna. Strax före jul cirkulerade ett upprop på nätet, undertecknat av sexton svenska professorer och fyra docenter, som angrep den etablerade klimatforskningen med hänvisning till en propagandaskrift från senator James Inhofe. Som sagt. Ibland kantrar hela cirkusen och blir en svart fars.

LARS ROSENBERG

_____________________________

Läs om Inhofes lista här

Läs om de svenska professorerna och docenterna på bloggen Tankebrott