Kungliga Vetenskapsakademin: Den vetenskapliga grunden för klimatförändringar

Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) har publicerat ett nytt utalande om klimatförändringarna. Rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av Henning Rodhe, och bygger på en workshop som KVA organiserade förra våren. Den innehåller väl inga större överraskningar. Här är ett urval från rapporten (kursiv text):

Det är svårt att förklara uppvärmningen under de senaste 50 åren med enbart
naturliga faktorer. Det innebär att mänskliga aktiviteter bidragit till uppvärmningen.
Denna slutsats stöds bland annat av mönstret med en uppvärmning av de lägre
luftskikten (troposfären) och en avkylning högre upp (stratosfären). Däremot kan
uppvärmningen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet mycket väl ha
dominerats av naturliga faktorer. 

Det här är lite klumpigt formulerat: det finns också positiva bevis för att mänskliga aktiviteter bidragit till uppvärmningen. Vi vet att CO₂ är en växthusgas, och en ökning av dess halt i atmosfären pga mänskliga aktiviteter förväntas ge en uppvärmning.

Den observerade avsmältningen av glaciärer, minskningen av den Arktiska havsisen, höjningen av havsnivån och uppvärmningen av oceanerna är konsistent med den globala temperaturökningen. Mellan 1870 och 2005 steg havsytan med ca 1,5 mm per år medan den under perioden 1993-2013 steg ca 3 mm per år. Såväl djuphavets värmefördelning som inlandsisar och stora glaciärer reagerar på temperaturökningen med betydande eftersläpning. Även om en stabilisering av jordens temperatur skulle ske kommer havsytan att fortsätta att stiga under flera hundra år som ett resultat av den uppvärmning som redan skett under 1900-talet. Havets yttemperatur varierar regionalt i perioder om tiotals år, vilket illustrerar klimatsystemets komplexitet, behovet av mer tillförlitliga mätdata som sträcker sig över längre tidsperioder, och behovet av en djupare förståelse av bakomliggande mekanismer. 

Det är viktigt att komma ihåg att effekterna av vad vi gör idag slutar inte med det här seklet. Det kommer att påverka efterkommande generationer 100-tals eller 1000-tals år framåt i tiden.

Frågan om hur klimatsystemet svarar på en yttre påverkan är komplex och kan på ett tillförlitligt sätt bara bestämmas för perioder som är flera decennier långa och för Jorden eller halvkloten som helhet. Detta förhållande stöds både av empiriska studier och av modellsimuleringar. Trender för kortare perioder är opålitliga och döljs av klimatsystemets inneboende variabilitet. Uppvärmningen i atmosfären tycks under de senaste 15 åren ha avstannat. Orsaken till detta är oklar men en bidragande faktor är sannolikt att värme under denna tid tagits upp och lagrats i haven.

Man ska alltså inte dra för stora växlar av trender för korta tidsperioder (något som vi på UI har tvingats upprepa ad nauseum).  Att beskriva de senaste 15 åren som att uppvärmningen har "avstannat" känns dock tveksamt: "saktat ned" hade varit bättre.

Koldioxiden är fundamental för livet på Jorden och en ökad halt i atmosfären kan göra att vegetationen växer snabbare. Denna effekt är dock svår att förutsäga eftersom den kan begränsas av andra miljöfaktorer som tillgången på näring och vatten, eller av suboptimala temperaturförhållanden. Satellitobservationer har emellertid visat att Jorden blivit grönare under de senaste 30 åren.
En ökning av koldioxidhalten i atmosfären orsakar också en försurning av haven, vilket på sikt kan få allvarliga effekter på marina ekosystem. En sådan tilltagande surhet är väl dokumenterad genom mätningar under de senaste 25 åren. Under den perioden sjönk pH i havens ytskikt med ca 0,04. Sedan industrialiseringens början uppskattas pH-värdet ha sjunkit med ca 0,1 (25% ökad surhet).

Den ökande koldioxidhalten har effekter utöver att öka temperaturen (med de följder som det får). Många ekosystem i haven är redan under svår stress på grund av överfiskning, destruktiva fiskemetoder, föroreningar och nedskräpning, och uppvärmningen och försurningen gör det hela än värre.

Baserat på olika utsläppsscenarier har IPCC genomfört modellsimuleringar för att uppskatta effekten av antropogena växthusgaser och aerosoler på klimatet under de kommande 100 åren. Dessa studier tyder på en global uppvärmning under slutet av 2000-talet på 1-4 °C. En betydande del av den uppvärmningen är knuten till den positiva återkopplingen från vattenånga, vars halter ökar i takt med en högre temperatur. En stor del av osäkerheten i uppvärmningens storlek beror på svårigheten att bedöma molnens roll i klimatsystemet, värmelagringen i haven, samt de naturliga variationerna av temperaturen. 

Det här är lite otydligt skrivet: avser det en uppvärmning på 1-4 °C relativt den globala temperaturen i början av det här seklet eller relativt den i början av det föregående seklet? Jag förmodar att det är det förstnämnda. Man borde också varit tydligare med vilka antaganden om framtida CO₂-utsläpp som ligger bakom det här intervallet. Rimligen borde det omfatta olika utsläppsscenarier, både sådana där vi minskar på fossilbränsleförbrukningen, och sådana där vi fortsätter öka på den.

 Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser. En faktor är hur moln formas och skingras. Ökad molnighet på lägre nivåer sänker yttemperaturen och en minskad molnighet förstärker uppvärmningen. Nuvarande indikationer tyder på att dessa molneffekter sammantaget ger en viss förstärkande återkopplingseffekt, dock oklart hur stor. Andra viktiga aspekter är återkopplande processer som påverkar jordytans reflektionsförmåga (albedo) eller kolets kretslopp, till exempel utsläppen av CH₄ från tinande arktisk permafrost på land och i grunda hav.

Osäkerhet kan slå åt båda hållen. Kanske blir det inte så illa som man befarat, eller kanske blir det än värre. När det gäller förändringar av jordens klimat, så är "än värre" något vi verkligen skulle vilja slippa.
När det gäller metan från tinande permafrost, så har en ny studie kommit fram till att detta sannolikt kommer att ske ganska långsamt, vilket väl är någon slags tröst.

Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket

Meteorologen och KVA-ledamoten Lennart Bengtsson, född 1935, är en av Sveriges mest meriterade klimatforskare.¹ En diger vetenskaplig meritförteckning är dock ingen garanti för ett gott omdöme, och Bengtsson har på senare år gjort sig känd genom en räcka uppseendeväckande påståenden ämnade att bagatellisera klimathotet. Han har alltmer kommit att närma sig klimatförnekarlägret, vilket har varit en dyster resa att skåda, och i förra veckan tog han ett steg som knappast kan uppfattas som annat än att han officiellt kommer ut som klimatförnekare,² genom att låta ansluta sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations³ (GWPF) så kallade Academic Advisory Council, där han har sällskap av ökända klimatförnekare som exempelvis Ian Plimer, Richard Lindzen, Bob Carter och Freeman Dyson.

Första gången jag kom i kontakt med Lennart Bengtsson var på ett klimatseminarium i Rosenbad 2009, då vi båda var anlitade för att diskutera en klimatrapport av Markku Rummukainen och Erland Källén. Jag skall villigt erkänna att jag den gången blev ganska imponerad av hans auktoritet och hans person, och föga anade jag hans klimatförnekarböjelser. Av vad jag senare sett av hans debattinsatser har intrycket dragit något åt Dr-Jekyll-och-Mr-Hyde-hållet. Han har understundom (t.ex. i de gästinlägg han bidragit med här på Uppsalainitiativet) riktat mycket skarp kritik mot de klimatförnekarfloskler som sprids från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring, samtidigt som han i andra stunder sett sig föranledd att själv ventilera sådana floskler (en debattartikel i UNT 2009 med rubriken Växthursgasers inverkan är ringa är ett tidigt exempel).

Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,⁴ men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Det är uppenbart att han trivs bra med den råa antiintellektuella ton med dragning åt näthat som där är förhärskande, och han har smidigt rättat in sig i den diskurs som där råder. Ett typiskt exempel är följande kommentar som han gav ifrån sig den 23 januari i år:

Det är ju synd att DDR försvunnit annars skulle man ha kunnat erbjuda enkelbiljetter dit för dessa vurmande socialister. Nu finns det ju tyvärr inte många renläriga länder kvar snart och jag tror väl ändå inte våra romantiska grönkommunister vill ha en enkelbiljett till Nordkorea. Men om intresse föreligger bidrar jag gärna till resan så länge det rör sig om en utresebiljett. Kanske man kunde ordna med en gallupstudie då det inte kan uteslutas att jag underskattat utresebehovet.⁵

Den sortens groteskerier blandar han glatt med inlägg som framstår som i stort sett helt förnuftiga, som förra årets stor uppslagna artikel på DN Debatt, även om det också där kan skönjas en något tendentiös överbetoning av resultat som pekar på en något lägre klimatkänslighet, på bekostnad av forskningsresultat i motsatt riktning.

En stående inslag i Lennart Bengtssons retorik är hans klagomål på klimatfrågans politisering, som i en DN-intervju med honom 2013. Denna ståndpunkt, i kombination med hans agerande i övrigt, blir snudd på obegriplig om man inte inser att Bengtsson med klimatfrågans politisering endast avser politisering i annan riktning än den han själv önskar. Ett tydligt exempel på hur obekymrat han själv blandar klimatpolitik och klimatvetenskap är följande meningsutbyte honom och mig emellan från ett klimatmöte på KVA i maj 2012; jag citerar ur den redogörelse jag meddelade några vänner senare samma dag:

Idag var han [Bengtsson] ordförande på en diskussionssession där han (trots det mycket kvalificerade sällskapet) uppfattade sin ordförandefunktion som att han själv måste se till att prata minst halva tiden och förklara hur det ligger till. När han haft en utläggning om att feedbacks fungerar på väldigt olika tidsskalor, och att vi måste vara praktiska och fokusera på de tidsskalor som är relevanta för våra politiska beslut, nämligen "a couple of decades" - då begärde jag ordet och frågade "You said, Lennart, that the practically relevant time scale for climate politics is a couple of decades. Do you REALLY mean that??? Do you really mean that whatever happens after 2050 is unimportant?". Han svarade att han beklagade sin otydlighet, och att han förvisso skulle finna det allvarligt om det visade sig att vi riskerar gå mot klimatkatastrof 2100, men om så var fallet så har vi ju gott om tid att åtgärda saken och det är alltså inget som har någon betydelse för vilka beslut vi fattar idag.

Ja, så sa han faktiskt. Jag blev helt stum. I tystnaden som uppstod sa han "Don't you agree with me? ... I can tell that you do not agree...".

Det står alltmer klart för mig att Lennart Bengtsson under de senaste åren har bringat stor oreda och stor skada åt svenska klimatdebatt. I KVA är han utan tvivel en huvudorsak till att 2009 års akademiuttalande om klimatförändringar blev så svagt och urvattnat som det blev. Han verkar också vara en drivande kraft inom KVA:s vindkraftsfientliga energiutskott. Sitt inflytande har han fått utrymme för i kraft av sin stora vetenskapliga prestige, men jag hoppas att han nu, efter det flagranta ställningstagande han gjort i och med anslutningen till klimatförnekarorganisationen GWPF, kommer att behandlas med något större skepsis såväl inom KVA som av massmedia.⁶

Fotnoter

1) Jag parallellpublicerar denna bloggpost här och på min personliga blogg Häggström hävdar.

2) Se den här bloggposten för en förklaring till varför jag använder ordet klimatförnekare och inte klimatskeptiker eller någon annan eufemism.

3) Den som till äventyrs ifrågasätter om GWPF förtjänar beteckningen "klimatförnekarorganisation" uppmanas botanisera på deras hemsida, där man snabbt hittar en räcka typiska klimatförnekarprodukter, som denna och denna. Se vidare The Guardian för den senaste kontroversen kring GWPF.

4) Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.

5) Jag vill egentligen inte ägna mer utrymme åt en källa som den s.k. Klimatupplysningen, men kan inte låta bli att återge ännu ett Bengtsson-citat därifrån, som visar att han inte drar sig för att använda den inte helt välbetänkta "Sverige är ju ändå så litet"-argumentationen:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter som t ex att skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället! Detta, inte minst, är en jätteutmaning.

(Om vi, bara för skojs skull, låtsas att vi köper "Sverige är ju ändå så litet"-konceptet, så är det inte svårt att se att Bengtssons motförslag faller på hans eget grepp: Varför i hela himmelens namn vill han satsa resurser på en sådan idiotisk struntsak som att "skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället"? Sverige har ju, mellan tummen och pekfingret, blott en promille av jordens befolkning, och de specifika grupper i Bengtsson nämner är ju ännu mindre. Så även om vi gjorde en jättesatsning på arbetsmarknadsintegrering av de grupper han nämner, så kommer det ju inte rimligtvis att rubba den globala arbetslösheten med mer än (högt räknat) 0,01 procentenheter. Fullkomligt försumbart och bortkastade pengar!)

6) Låt mig för tydlighets skull betona att jag med dessa ord inte uppmanar till någon bannlysning av honom eller hans åsikter, eller föreslår att hans skriverier bränns på bål. Vad jag uppmanar till är blott en något högre grad av kritiskt tänkande (och motsvarande lägre grad av naivitet) i bemötandet av honom, nu när vi fått så tydliga besked om vad för slags agendor som driver honom.

Att det är så jag menar är säkert självklart för de flesta av denna bloggs läsare, men kanske inte för Bengtsson själv, som har lätt för att se spöken i form av inskränkningar av den egna yttrandefriheten. Se t.ex. vad han skrev om det så sent som igår (och nu blir det dessvärre ännu ett citat från den s.k. Klimatupplysningen):

Nästa steg blir väl att bannlysa det felaktiga tänkandet eller bannlysa eller rent av bränna olämpliga böcker som den framstående belgiske energiexperten Samuele Furfaris nyutkomna bok: ”Vive les énergies fossiles!” med undertiteln ”La contre-révolution énergétique” Det enda hoppfulla är väl att dessa untertecknare eller snarare deras klimatstridande studenter inte normalt läser böcker på franska. I slutstadiet får vi räkna med att även diverse olämpliga personer blir bannlysta i denna nysvenska omvända upplysningstid.

[...]

En hel del av vad som åstadkommits i vetenskapsakademins energigrupp riskerar nu också att bli bannlyst.

Som enskild individ måste man nu också överväga risken att bli bannlyst eller i bästa fall att ens kritiska tänkande blir bannlyst. Att jag läst tillräckligt om 1930-talets intellektuella atmosfär i Europa är tillräckligt för att ge mig verkliga obehagskänslor.

Uppdatering 14 maj 2014: Lennart Bengtsson meddelar nu att han lämnar GWPF.

När är det dags att göra något åt koldioxidproblemet?

Jag deltar just nu i en spännande tredagars klimatvetenskapskonferens på KVA. Bland dagens många ypperliga föredrag gjorde Raymond Pierrehumberts presentation On the brink of the anthropocene: Antropogenic disruption of the carbon cycle allra störst intryck på mig. Lite grand i samma anda som hans Chicagokollega David Archer i boken The Long Thaw valde han att anamma ett ovanligt långt perspektiv in i framtiden, och la upp presentationen kring en fiktiv paleoklimatologisk studie författad av ett par av våra arvtagare en miljon år in i framtiden. Scenariot han tänkte sig var att vi inom loppet av några få århundraden bränner av alla de uppskattningsvis 5000 Gigaton fossilt kol (varav vi idag gjort åt med drygt 500 Gt) som fanns att gräva fram, ett förbränningskalas vars följder blir så dramatiska och så långvariga att de tänkta arvtagarna betraktar vårt tilltag som en av de största geologiska katastrofer vår planet genomgått - klart större än PETM och slagen endast av snowball Earth.

Med i publiken fanns David Gee, professor emeritus i geologi, klimatförnekare, KVA-ledamot och troligtvis den person som gjorde mest för att förhindra att KVA:s uttalande i klimatfrågan häromåret blev så kraftfullt som man hade kunnat önska. Det såg dock ut som om till och med denne Gee tog intryck av Pierrehumberts framställning. Vi som satt runtomkring fick faktiskt intryck av att redogörelsen för de väldiga konsekvenserna av ohejdad förbränning av alla dessa 5000 Gigaton kom ett ljus att gå upp för honom. När det blev dags för frågestund frågade han Pierrehumbert om det inte möjligen kunde vara en bra idé att hejda fossilbränsleförbränningen någon gång innan vi bränt av hela förrådet, och i så fall när. Pierrehumbert höll med, och menade att den mest förnuftiga tidpunkten att inleda en avveckling av fossilförbränningingen hade varit för 30 år sedan. I och med publiceringen 1979 av den så kallade Charney-rapporten Carbon Dioxide and Climate: A Scientific Assessment fanns ju inte längre utrymme för någon rimlig tvivel om att en fortsatt ohejdad koldioxidökning i atmosfären skulle komma att leda till väldiga problem.

Kungliga Vetenskapsakademien på DN-debatt 16/12

Tidigare i år kom Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) med ett uttalande kring global uppvärmning som vi noterat här på Uppsalainitiativet. I dag skriver KVA en artikel på DN-debatt i frågan:

Det enda ansvarsfulla förhållningssättet är att agera kraftfullt mot den globala uppvärmningen. Ett varmare klimat kan inte kopplas till mer extremt väder. Inte heller finns några tillförlitliga indikationer på långsiktiga variationer i solstrålningen, utöver solfläckarnas välkända cykler. Klimatsystemets respons på yttre påverkan är komplex och vår kunskap kommer aldrig att bli fullständig. Men detta får dock inte tas som intäkt för att förringa klimatproblemets allvar. Samtidigt som det vetenskapliga arbetet måste fortsätta, är det enda samhälleligt ansvarsfulla förhållningssättet att vidta kraftfulla åtgärder för att begränsa riskerna

Läs hela artikeln här

KVA om klimatförändringar

Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), som bland sina ledamöter har ca 420 av Sveriges ledande forskare (inklusive en medlem av Uppsalainitiativet) samt ca 175 utländska, har nyligen kungjort ett uttalande med rubriken The Scientific Basis for Climate Change.

Några utplockade bitar i vår översättning:

Vad kan hända i framtiden?
...
1. Den låga hastighet med vilken implementeringen av alternativ till förbränning av fossilbränsle och biomassa idag går, samt världens ökande energibehov, gör att atmosfärens CO2-koncentration kan väntas öka betydligt under innevarande sekel (de fem senaste åren har ökningen varit 10 ppm). Begränsningar i fossilbränsletillgångar kommer att dämpa ökningen av antropogena utsläpp. Icke desto mindre består den långsiktiga risken i effekterna av CO2-ackumulation till följd av den stadiga ökning som hänger samman med CO2-gasens långa residenstid i atmosfären. Det kommer troligtvis inte att gå att undvika en koncentration om 450-500 ppm framemot mitten av århundradet. I frånvaro av åtgärder kan förhöjda koldioxidhalter dröja kvar i tusentals år. Ökningen av koncentrationen av andra växthusgaser som CH4 och N2O är mer oklar och står inte i direkt samband med fossilbränsleanvändningen.
...
3. IPCC har gjort modellstudier för att uppskatta effekten av antropogena växthusgaser och aerosoler på klimatet över de kommande 100 åren baserat på olika utsläppsscenarier. Dessa studier indikerar en global ytuppvärmning vid slutet av innevarande sekel på 1.5-3.5 °C jämfört med dagens förhållanden. En stor del av denna uppvärmning hänger samman med positiv återkoppling från vattenånga vars koncentration stiger snabbt med ökad temperatur.

De IPCC-granskade uppvärmningsprojektionerna kan föra med sig andra förändringar, till exempel i den hydrologiska cykeln, vilka kan skapa större problem än själva temperaturförändringarna. Medan en uppvärmning i den lägre delen av projektionsintervallet kan vara acceptabel, åtminstone i vissa regioner, kommer en uppvärmning i den övre delen troligen att skapa mycket svåra problem världen över.
...

Generella råd
...
4. Bidra till bättre energihushållning och till utveckling av säkra energisystem som inte släpper ut växthusgaser.

5. Med tanke på de potentiella långsiktiga negativa effekterna av att öka atmosfärens halt av CO2 och andra växthusgaser på klimat och havskemi (t.ex. försurning), bör teknikutvecklingen prioriteras med sikte på att hitta sätt att minska CO2-utsläpp och annan antropogen påverkan (inklusive CH4, N2O, troposfäriskt ozon och svart sot) samt fokusera på CO2-infångning och -förvaring, vilket inbegriper både biosfären och geosfären.

Uppdatering 22/10

American Association for the Advancement of Science skriver tillsammans med 17 andra amerikanska vetenskapsorganisationer ett brev till senatens medlemmar där de påminner om det vetenskapliga koncensuset om klimatförändringarna.

Första stycket:

Observations throughout the world make it clear that climate change is

occurring, and rigorous scientific research demonstrates that the

greenhouse gases emitted by human activities are the primary driver.

These conclusions are based on multiple independent lines of evidence,

and contrary assertions are inconsistent with an objective assessment of

the vast body of peer-reviewed science. Moreover, there is strong

evidence that ongoing climate change will have broad impacts on

society, including the global economy and on the environment. For the

United States, climate change impacts include sea level rise for coastal

states, greater threats of extreme weather events, and increased risk of

regional water scarcity, urban heat waves, western wildfires, and the

disturbance of biological systems throughout the country. The severity

of climate change impacts is expected to increase substantially in the

coming decades.

Foto: Fredrik All © KVA