Peabody Energy konkar - stöd för klimatförvillare avslöjat

Bildkälla: Peabody Energy

Peabody Energy, USAs största kolbrytningsföretag, har ansökt om konkursskydd. I de handlingar som företaget har lämnat in i samband med ansökan framgår det att företaget har en lista med fordringsägare som inkluderar många olika tankesmedjor, forskare och politiska organisationer som ägnar sig åt klimatförvillande. Bland de som kolbrytningsföretaget är skyldiga pengar hittar vi George C Marshall Institute, en konservativ tankesmedja som har varit pionjärer inom klimatförvillarbranschen, och Center For a Constructive Tomorrow (CFACT), en libertariansk lobbygrupp som bl a har producerat propagandafilmen Climate Hustle. Där hittar vi också astrofysikern Willie Soon, en klimatförvillande "forskare" som har ett par otroligt dåliga artiklar på sin resumé. Hans inkompetens i kombination med hans bristande integritet har gjort honom till något av en hjälte bland klimatförvillarna.

Det framgår inte hur stora summor det handlar om. Jag misstänker att det inte är några riktigt stora summor till var och en: klimatförvillande handlar inte om att göra riktig forskning, utan om att skriva insändare, skriva på bloggar, ge understöd åt fossil-finansierade politiker och på sin höjd publicera en och annan undermålig artikel i någon tidskrift med bristfällig kvalitetskontroll. Detta är aktiviteter som är bra mycket billigare än riktig forskning. Skulle man någon gång behöva några data så kan man bara ladda ner dem som riktiga forskare har samlat in, och kan man inte hitta sådana data så kan man alltid skicka in FOI-krav på dessa data (FOI står för "freedom of information") samtidigt som man försöker misstänkliggöra forskarna. Så klimatförvillande är billigt: de flesta jobbar rent av gratis.

Se också Huffington Post och Newsweek.

Tankar om Willie-Soon-gate

Willie Soon vid det konservativa Heartland-institutets konferens år 2014, och den inledande bilden av hans anförande.  

Det har varit intressant att följa klimatförvillarnas reaktioner på Wille-Soon-gate, dvs skandalen att den "klimatskeptiska" forskaren Willie Soon i ett flertal fall hade underlåtit att redovisa sin finansiering från fossilbärnsleintressen för tidskrifter som han publicerat i. Man har helt och hållet slutit upp bakom Soon och närmast framställt honom som en martyr. Aggressionsnivån är ofta hög. Heartland Institute, en konservativ tankesmedja, uttalar t ex sitt stöd så här:

Han är en briljant och modig forskare helt hängiven sökandet efter vetenskaplig kunskap. Hans kritiker är samtliga etiskt handikappade och mentala dvärgar i jämförelse.

Det ligger naturligtvis en stor ironi i stödet för Soon. Klimatförvillarna älskar att gå på om hur de tycker att klimatforskningen politiseras och hur många klimatforskare följer en politisk (grön och/eller röd) agenda. De hävdar ofta (men utan hållbara bevis) att klimatforskare fuskar och förfalskar data. Men Willie Soon är ett klockrent exempel på politiserad klimatforskning. Han får sin finansiering från fossilbränsle-intressen (bl a  Southern Company och Charles G. Koch Charitable Foundation), men försöker dölja detta. Han publicerar vetenskaplig artiklar av mycket tvivelaktig kvalitet. Vi har  t ex den ökända artikeln tillsammans med Sallie Baliunas där de försökte bevisa existensen av en medeltida värmeperiod och en liten istid genom att använda kriterier som var så breda att de närmast blev meningslösa. Artikeln kritiserades starkt av andra forskare och ledde till att ett antal redaktörer avgick från tidskriften Climate Research.  En av artikelns finansiärer var lobbyorganisationen American Petrolium Institute (i det här fallet angavs faktiskt detta).Vi har också en artikel i International Journal of Forecasting, med ekonomerna Kersten Green och Scott Armstrong som medförfattare. Där testar författarna IPCCs förutsägelser under en 100-års-period. Eftersom IPCC inte existerade för 100 år sedan, så gör de istället antagandet att om IPCC hade funnits 1851 så hade IPCC förutsagt en uppvärmningstakt på 0,03 grader per år, vilket blir 3 grader fram till 1951. Därmed anser författarna att IPCCs förutsägelser misslyckats. Det kan låta som ett överdrivet skämt, men de gör faktiskt detta på fullt allvar. Och vi har en nyutgiven artikel tillsammans med bl a Viscount Monckton, där författarna försöker visa att klimatkänsligheten måste vara låg genom att hänvisa till en tumregel för ingenjörer för att begränsa återkopplingsfaktorn vid designen av elektriska kretsar. Men klimatet har ju inte designats av en ingenjör! Soon har en uppenbar talang för att hitta kreativa sätt att "motbevisa" klimathotet.

Willie Soon har också kopplingar till klimatförvillande  tankesmedjor och lobbyorganisationer. Han är en återkommande talare på Heartland-institutets klimatkonferenser. På bilden ovan syns inledningen av ett av hans anföranden 2014 ¹. Han ställde även lojalt upp år 2012, då ett antal andra talare drog in sin medverkan efter Heartland-institutets ökända men kortlivade affischkampanj då de jämförde personer som tror på global uppvärmning med massmördare. Soon har bidragit till Heartland-institutets "alternativa" IPCC-rapporter (NIPCC-rapporterna). Han är listad som expert hos  Heartland-institutet. För två år sedan var han på en college-turné arrangerad av den konservativa organisationen Committee for a Constructive Tomorrow (CFACT).

Willie Soon står alltså för mycket av det som klimatförvillarna påstår sig ogilla när det gäller main-stream-forskare (fast från motsatt politiskt håll). Evidensen mot Soon är betydligt starkare än för de flesta (kanske rent av alla) av de forskare som klimatförvillarna regelbundet försöker smeta ned med anklagelser om politisering. Men Soon ses i stället som en hjälte och en martyr. Detta kan tyckas vara motsägande, men det passar perfekt in i klimatförvillarnas narrativ, där de ser den egna sidan som förfölja och förtalade men djärva sanningssägare. All kritik mot den egna sidan kan tas som intäkt för denna narrativ: kritiken, oavsett hur saklig den är, uppfattas helt enkelt som försök att tysta den kritiserade. Ju mer uppenbart fel förvillarna har, ju mer stärks denna förföljelse-narrativ i deras egna ögon. Willie-Soon-gate är ett tydligt exempel på detta.

¹Höjdpunkten i Soons presentation (c:a 5 minuter in) är när han ska visa att klimatmodellerna ger alldeles för höga temperaturer när man matar in realistiska värden för solinstrålning. Detta ska enligt Soon ge en havstemperatur på 35° C och en global temperatur på 38° C om man inkluderar land. Men den modell (från Barsugli et al 2005) som Soon hänvisar till är  en förenklad modell bestående endast av atmosfär och hav. Detta framgår rent av av det abstract som skymtar förbi på en bild vid 4:40.  Som Richard Telford uttrycker det: "Det finns inget land på en vattenplanet."  Modellen är alltså inte avsedd att efterlikna jorden, och de höga temperaturerna kan förklaras med havsytans låga albedo. Att Soon väljer att använda den här modellen i sin argumentation är bortom all parodi.

Om amerikanska kongressledamöters förföljelse av klimatforskare

För fem år sedan skrev vi om den repubilkanske senatorn James Inhofes politiskt motiverade förföljelse av obekväma klimatforskare. I samband med den fejkskandal som gick under namnet "Climategate" släppte Inhofe en senatsrapport där ett antal namngivna klimatforskare anklagades för att har agerat på ett oetiskt och potentiellt lagvidrigt sätt. Rapporten får ses som ett lågvattenmärke för det republikanske kriget mot klimatforskningen, men kriget har inte slutat. För bara ett par veckor sedan twittrade Dana Rohrabacher, republikan i representanthuset, om att kongressen borde undersöka vad han beskrev som NASAs ändringar i väderstationsdata för att förfalska en temperaturökning och en ökning av havsnivån.

Men även på den demokratiska sidan förekommer det övertramp, om än inte lika grova som dem från republikanerna. Nyligen avslöjades att den "klimatskeptiska" forskaren Willie Soon inte alltid hade redovisat sina anslag från fossilbränsleindustrin i de tidskrifter där han publicerade sin mediokra men politiskt användbara forskning. Därmed hade han också brutit mot dessa tidskrifters regler. Soon hade även vittnat inför den amerikanska kongressens kommitté för miljö och offentliga arbeten på inbjudan av senator Inhofe år 2003. Detta föranledde representanthusets Raúl M. Grijalva, demokraterna, att skriva ett antal brev med frågor om sju andra forskare som även de hade varit inbjudna av republikanerna som vittnen till kongressen. Breven var riktade till forskarnas heminstitutioner och frågorna handlade om de olika forskarnas eventuella externa finansiering, kommunikationer beträffande dessa, samt utkast till forskarnas vittnesmål. Grijalva motiverade detta:

"My colleagues and I cannot perform our duties if research or testimony provided to us is influenced by undisclosed financial relationships."

Grijalvas tilltag kritiserades dock av många klimatforskare.  Victor Venema, en forskare som driver bloggen Variable Variability, skrev:

"This is harassment of scientists for their politically inconvenient positions. That is wrong and should not happen. This is a violation of the freedom of research."

Eric Steig twittrade till Roger Pielke Jr, en av de utpekade forskarna:

"Welcome to the new McCarthyism. Congress should not be able to investigate on a whim. You have my *unequivocal* support."

Richard Betts kommenterade:

"In my view, scientists should stand together against political intimidation from any side. We'll sort out scientific disagreements ourselves."

American Meteorological Society skickade en officiell protest till Grijalva:

"Publicly singling out specific researchers based on perspectives they have expressed and implying a failure to appropriately disclose funding sources — and thereby questioning their scientific integrity — sends a chilling message to all academic researchers. Further, requesting copies of the researcher’s communications related to external funding opportunities or the preparation of testimony impinges on the free pursuit of ideas that is central to the concept of academic freedom." 

Grijalva har efter dessa och andra protester tagit i alla fall ett halvt steg tillbaka:

 "As long as we get a response as to the funding sources, I think everything else is secondary and not necessary," 

Personligen tycker jag att det verkliga problemet inte alls är de vittnande forskarnas finansiering, där jag skulle tro att Soon med sina fossilpengar ändå utgör ett undantag.  Problemet är i stället kongressledamöter som James Inhofe och Joe Barton (en annan förföljare av klimatforskare), som får en betydande del av sina kampanjmedel från fossilbränsleindustrierna. Att en individ som Inhofe, förföljare av klimatforskare och månglare av konspirationsteorier, kan vara ordförande för amerikanska kongressens kommitté för miljö och offentliga arbeten (som bl a behandlar klimatfrågan) är den verkliga skandalen.

Fredagsmys: IPCCs förutsägelser från 1851

Satirbloggen Denial Depot skriver om en artikel av Kesten C. Green, J. Scott Armstrong och Willie Soon, som undersöker hur väl IPCC (internationella klimatförändringspanelen) har lyckats förutsäga den globala temperaturen sedan 1851. Eftersom IPCC inte fanns 1851 har författarna fått använda sin egen fantasi. Läs mer på Denial Depot .

Det här måste vara en av de stolligaste artiklarna i den klimatvetenskapliga litteraturen någonsin (även om tidskriften International Journal of Forecasting inte är naturvetenskaplig). Så vem är då J. Scott Armstrong? Han är inte klimatvetare, utan en ekonom som har specialiserat sig på förutsägelser. Han får sägas vara mycket framstående inom sitt område. Armstrong blev inbjuden av det republikanska partiet till kongressförhören om klimatet förra veckan (han var också inbjuden 2007). Armstrongs och Soons artikel kan ses som ett riktigt skräckexempel på hur det kan gå när vetenskapen politiseras.

Ett annat av republikanernas vittnen var professor Richard Muller från Berkeley. Muller, som blivit mäkta populär inom förvillosfären sedan han kritiserat den så kallade hockeyklubban, skulle berätta om preliminära resultat från ett projekt för att skapa en "oberoende" global temperaturserie. Vad han hade att säga föll tyvärr inte republikanerna i smaken.

Uppdatering 2011-04-11: Armstrong skriver om sina pajaskonster i New York Times.