Miljöns ofrivilliga talibaner

De flesta av oss bidrar till att djurarter nu dör ut snabbare än någonsin. Vi menar inget illa, men resultatet är en katastrof.

Den 2 mars 2001 påbörjade talibanerna förstörelsen av två gigantiska Buddhastatyer i Bamiyan, Afghanistan. Buddhorna, som hade karvats ut ur en bergssida på 500-talet, motstod länge försöken till vandalisering. I dagar besköt man statyerna med flygvärnskanoner och annat artilleri. Man apterade antitankminor vid buddhornas fötter så att nedfallande stenar från artilleribeskjutningen skulle utlösa dem och orsaka ännu större förstörelse. Man firade ner talibaner som apterade dynamit i hålrum inne i buddhorna. Till slut sköt man med raketgevär ner det som fanns kvar.

I dag är statyerna nästan helt demolerade. Den här förskräckande vandalismen orsakade vanmäktig ilska hos många. De mer än 1 400 år gamla statyerna var inte talibanernas att bestämma över, tyckte man, utan de utgjorde en del av mänsklighetens gemensamma historia. Ett Unescoprojekt pågår nu för att försöka bygga upp statyerna igen.

Samtidigt som några miljoner kronor slussas till detta återuppbyggnadsprojekt pågår en annan sorts vandalisering hela tiden i bakgrunden: tusentals djur- och växtarter hotas av utdöende på grund av mänsklig verksamhet runtom hela jordklotet. På den senaste listan över utrotningshotade arter rapporterar Internationella naturvårdsunionen (IUCN) om en utvärdering av 5 506 däggdjursarter varav hela 25 procent har sin existens hotad. IUCN uppskattar vidare att detsamma gäller ungefär 13 procent av drygt 10 000 fågelarter, medan det för amfibier handlar om ungefär 40 procent av drygt 7 000 arter. Så fortsätter det, för reptiler, fiskar, mollusker, växter…

Varje art på IUCN:s rödlista har en egen, unik utvecklingslinje – de flesta sedan hundratusentals eller flera miljoner år. De tillhör jordens gemensamma historia. Vilket ansvar har vi för dessa arter? Är inte varje art som dör ut på grund av mänsklig påverkan ett minst lika stort brott som talibanernas vandalism? Skillnaden är bara att historien som vi nu raderar ut inte är 1 400 år gammal – utan miljontals år.

”Fast arter har ju alltid dött ut!” Det är standardinvändningen. Trots att detta är sakligt korrekt är den irrelevant. Det vi upplever i dag är något helt annat än normalt – det är som att jämföra talibanernas statysprängningar med långsam erosion.

Utdöendehastigheten beräknas i den senaste uppskattningen (Science 30 maj 2014) vara ungefär tusen gånger så stor som den naturliga utdöendehastigheten. Det handlar om en långsam, nästan omärkbar process för varje enskild människa, men en oerhört snabb process för vår planet. År 1900 beräknas den samlade biomassan för domesticerade arter ha varit 180 miljoner ton – år 2000 var den uppe i hela 620 miljoner ton. Biomassan för landlevande vilda däggdjur har under samma tid sjunkit till 40 miljoner ton – drygt 6 procent av den för domesticerade djur. Forskare rapporterade 2012 att över hälften av planetens landyta har modifierats av mänskligheten.

Dront (Raphus cucullatus). En icke-flygande fågel endemisk för Mauritius. Dronten hade inga naturliga fiender och var därför orädd, något som blev artens undergång. Den sista rapporten om dronter är skriven 1662 av en skeppsbruten holländare som berättar om hur man kunde fånga dronter med händerna till mat. EDWARD'S DODO, MÅLAD AV ROELANT SAVERY 1626.

Vi människor är helt enkelt en ekologisk katastrof. Vi har så stor inverkan på jordklotet att forskare nu har föreslagit att namnge den nutida geologiska epoken efter oss – antropocen. Försvinnanden av så många arter som nu sker har endast inträffat fem gånger tidigare i jordens historia – till exempel då en stor meteorit orsakade dinosauriernas utdöende.

Är vi då alla miljötalibaner? Hur kan vi vandalisera jordklotet på det här sättet? Nej, vi är inte alla talibaner. Det finns förstås människor som anser att mänskliga ekonomiska hänsyn ska ha företräde framför utdöenderisk och habitatförstöring, att prioritet alltid ska ges till ekonomisk utveckling och att miljontals år av unik utveckling därför kan tillåtas bli utplånade. Människor som medvetet gör den typen av prioriteringar kan man mycket väl jämföra med talibanerna.

Men vi andra vill inget illa. Det är inte på grund av ondska vi släpper ut växthusgaser som resulterar i global uppvärmning. Det är inte för att vi vill orsaka skada som vi köper varor som producerats på ett sätt som skövlar miljön på andra sidan jordklotet. Det är givetvis inte för att vi hatar naturen som vi gör den illa. Vi bara lever våra liv – och så får det dessa förödande konsekvenser.

Det är det här som gör miljöfrågan så paradoxal. De flesta av oss anser nog att om vi skaffat oss något på ett regelmässigt sätt, så finns inga uppenbara etiska problem ­– har vi råd att betala för det är det vårt. Har man råd att flyga till Bryssel och tillbaka varje dag är det knappast omoraliskt, tänker vi. Samma sak med samhället i stort – det vi tillsammans skaffat oss enligt regelboken tillhör oss. Och vårt nuvarande samhälle har ju mestadels kommit till på ett helt legitimt sätt. Vi har bara utökat vårt levnadsutrymme, utan onda avsikter.

Fast goda avsikter är inte samma sak som goda följder. Ibland har även helt uppriktiga och moraliskt goda beteenden oönskade och rentav omoraliska konsekvenser. Så är fallet med människans roll på jorden. I den mån vi agerar som talibaner gentemot jordens biologiska mångfald, är de flesta av oss ofrivilliga talibaner. Vi menar inget illa ­– ändå blir det fel.

Vi kan dock inte längre komma undan med ursäkten att vi inte vet vad vi ställer till med. Vetenskapen är glasklar – vi människor utgör för närvarande en ekologisk farsot. Så behöver det dock inte vara. Jorden är ännu inget konkursbo som behöver plundras på sina sista tillgångar.

Frågan vi måste ställa oss är därför denna: Vill vi verkligen utrota så många arter som vi gör? Om svaret är ja, så kan vi fortsätta som nu. Men om svaret är nej, bör vi genast vidta åtgärder för att stoppa massutdöendet – det handlar mycket om att tänka efter, räkna med de ekologiska konsekvenserna vid beslutsfattande och låta vandalisering av naturen kosta pengar.

För du som läser detta vill väl inte vara en miljötaliban?





Texten är även publicerad i senaste Sans magasin.

Elisabet Höglund och konsten att se längre än näsan räcker

"Överdrivet klimathot tog död på debatten" skriver Elisabet Höglund i Aftonbladet. Hon fortsätter:

Klimatfrågan är i dag en ickefråga, inte bara i Sverige utan över hela världen. Jag tror jag vet när den dog. Det var efter det monumentala misslyckandet vid klimatmötet i Köpenhamn 2009.
Inför mötet hade klimathotet trissats upp så till den grad att man kunde tro att jordens undergång var nära.
Storbritanniens dåvarande premiär­minister Gordon Brown varnade inför mötet för att världen bara hade två år på sig innan allt skulle­ braka samman, om inte en klimatuppgörelse nåddes. Ett misslyck­ande i klimat­frågan skulle enligt Brown betyda­ en lika gigantisk katastrof för världsekonomin och för mänskligheten, som de båda världs­krigen hade för­orsakat.
Men undergången uteblev. Att för­söka lösa ett politiskt problem med att hota med all världens katastrofer är kontraproduktivt. Folk tar till slut inte hoten på allvar, särskilt inte när undergången aldrig kommer. Efter det misslyckade Köpenhamnsmötet försvann hela klimatdebatten i ett slukhål.

Höglund verkar inte förstå att vad vi gör idag kan orsaka (eller undvika) katastrofer årtionden eller århundraden in i framtiden. En del av den koldioxid vi släpper ut idag kommer att finnas kvar i hundratals år, och de kolkraftverk som byggs idag kommer förmodligen att fortsätta att släppa ut koldioxid årtionden framåt. Och vi har inte ens ännu sett den fulla effekten av den koldioxid som vi hittills har släppt ut. Så vill vi undvika skadliga konsekvenser om årtionden och århundraden så behöver vi agera nu.

Men vårt mänskliga psyke är inte särskilt väl anpassat för att tänka så långsiktigt och globalt. Här är en föreläsning med Daniel Gilbert, professor i psykologi vid Harvard, som handlar om detta.


I en studie som publicerades i Nature i januari tittade man på fyra källor till osäkerhet om hur klimatet kommer att förändras i framtiden (se också här och här). Dessa var:

• Vetenskaplig osäkerhet, som hur stor klimatkänsligheten är.
• Politisk osäkerhet, som när och hur utsläppsbegränsningar och andra politiska åtgärder kommer att genomföras.
• Teknologisk osäkerhet, som utveckling av tekonolgi som kan ersätta energiproduktion med fossila bränslen
• Social osäkerhet om framtida enerigbehov.

De fann i studien att det som orsakade störst osäkerhet om den framtida temperaturutvecklingen var den politiska osäkerheten. Med andra ord, det viktigaste är vår politiska vilja att försöka göra något åt problemet. Därefter följde vetenskaplig, social och teknologisk osäkerhet. Detta innebär att det förmodligen skulle kosta mer att vänta med åtgärder, än vad man skulle kunna tjäna på förbättrad kunskap om klimatet medan man väntar.

Det handlar om konsten att se längre än näsan räcker.

Uppdatering 2013-05-08: Supermiljöbloggen kommenterar Höglunds krönika.

Färdplan för minskade utsläpp av växthusgaser klar

Från TT (via t.ex. Dagens Nyheter, SvD, Expressen och Aftonbladet):

Efter nära två dygns övertid var kompromissen klar: FN:s klimatmöte i Sydafrika enades om en färdplan för minskade utsläpp av växthusgaser. ”Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på”, jublar miljöminister Lena Ek.

– Det var komplicerat att få med alla världens 194 stater på planen, förklarar hon.
Färdplanen innebär att de stora utsläppsländerna av koldioxid, varav Indien och Kina tillsammans med USA är de största, har anslutit sig och inga undantag görs.

Halleluja?

– Visst finns det plus och minus i resultatet. Men efter många omskrivningar och förbättringar av planen tycker jag resultatet blev bra, säger Lena Ek.

– Nu ska en kommitté ta vid våren 2012 och arbeta fram ett förslag till nytt klimatavtal 2015. Det ska ha fått full effekt 2020 i de stater som då gått med.

Ek påminner om att Kyotoprotokollet föregicks av ett beslut i Berlin som liknar färdplanen från Durban.

Inte heller Maite Nkoana-Mashabane var helt nöjd med slutresultatet:

– Jag tror att vi alla inser att de inte är perfekta. Men vi ska inte låta vår önskan att nå det perfekta stå i vägen för det som är bra och det som är möjligt, säger hon enligt Reuters.

Synpunkter på WBGUs förslag om en global miljöpolitik

Lennart Bengtsson är en av Sveriges mest meriterade klimatforskare och meteorologer. Han har också medverkat i aktuell klimatdebatt, och trogna UI-läsare känner säkert igen honom från en serie vassa kommentarer på vår blogg med udden riktad mot den Volksverdummung (för att låna ett karaktäristiskt Bengtssonskt ordval) som bl.a. diverse företrädare för Stockholmsinitiativet ägnar sig åt. Idag har vi glädjen att presentera ett gästinlägg av Lennart, där han lägger fram sin syn på vad för slags klimatdebatt vi skulle behöva ha istället för sagda fördumning. Till utgångspunkt tar han en aktuell rapport från WBGU, som är den tyska regeringens kommission för frågor om miljö och global förändring; rapporten finns också i engelsk översättning.

* * *

Paul Crutzen har kallat vår tid för “Antropocen” - en tid då mänskligheten för första gången i sin historia påverkar jorden och dess biologiska och fysiska system på ett genomgripande och bestående sätt. Under de senaste decennierna har vi sett flera exempel härpå. Acidifierad nederbörd, ozonförstöring i stratosfären och en fortlöpande ökning av växthusgaser i atmosfären med konsekvenser för jordens värmebalans. En orsak är befolkningsökningen som mer än fyrdubblats under de senaste 100 åren och som beräknas växa med ytterligare 3 miljarder under nästa generation. En annan grund är människornas strävan till ett bättre materiellt liv. Detta är en primär drivkraft för det stora flertalet fattiga människor på vår jord. Under det senaste decenniets accelererande globalisering har de materiella livsbetingelserna snabbt förbättrats för stora människogrupper men samtidigt utgör de globala miljöproblemen stigande utmaningar som inte kan ignoreras.

Man kan givetvis hävda att jorden i praktiken alltid varit överbefolkad då befolkningsmängden under alla tider snabbt anpassar sig till tillgången på mat och andra livsnödvändiga faktorer. Utveckling av ny teknik och nya odlingsmöjligheter har skapat utökade resurser med en ny befolkningsökning och ett nytt jämviktsläge till följd osv. I människans historia kan vi identifiera två tydliga paradigmskiften. Det första inträffade för ca 10 000 år sedan i och med övergången från det neolitiska jägarsamhället till ett jordbruksamhälle och det andra vid övergången till 1800-talets industrisamhälle. Västvärldens postindustriella transformation är kanske en tredje.

Klimatproblemet som en följd av växthusgasökningen i atmosfären är en faktor som under senare år inneburit en global medvetenhet om att nya vägar måste finnas med mer medvetna och genomtänkta lösningar där människornas liv står i samklang med naturen och de randvillkor som naturen dikterar. Samtidigt har den globala aspekten kommit i förgrunden då klimatproblemet och andra globala miljö-och resursproblem inte längre kan lösas på nationell nivå utan förutsätter genomgripande internationella överenskommelser. Vidare den övergripande frågan om i vilken grad människan kan styra utvecklingen mot ett mer rationellt och resursmässigt mer skonsam form av samhälle och inte som tidigare helt enkelt anpassa sig till processer och mekanismer som utvecklas slumpvis i ett kaotiskt system och där paradigmskiften uppstår utan någon specifik planering. Sådana övergripande tankegångar har varit centrala i den plan som nyligen publicerats av den tyska regeringens miljökommission (WBGU, Wissenschaftliches Beirat der Bundesregierung Globale Umweltveränderungen).

Det som gör klimatfrågan till ett unikt problem är främst två omständigheter. För det första, den globala klimatförändringen är en långsam men obönhörligt fortlöpande process – en catastrophe in slow motion som meteorologen Raymond Pierrehumbert så träffande formulerat. För det andra, klimatets framtida förändring är till sin omfattning ytterst osäker och i sina detaljer omöjliga att förutsäga. Vi kommer därför knappast att kunna identifiera något tydligt paradigmskifte mot en bakgrund av alla kaotiska och ofta dramatiska klimat – och väderprocesser. Vad man kan peka på är långsamma men obönhörligt fortlöpande processer som glaciäravsmältningen, minskad Arktis havsis och tundraavsmältning samt den fortlöpande höjningen av havsytan och den långsamma ökningen av djuphavets temperatur. Det oroande hittills är inte graden i temperaturändringen utan den påtagliga irreversibiliteten i förloppet – som en jättelik oljetanker som förlorat styrförmågan.

WBGU har här försökt att intellektuellt analysera det problem som mänskligheten står inför och har föreslagit en mångfacetterad handlingsplan där grunden innebär ett radikalt förslag till ett medvetet paradigmskifte mot ett s.k. hållbart samhälle där energiproduktionen kommer från förnybara energikällor. Någon detaljerad information om huruvida detta är tekniskt eller socialt möjligt görs inte utan istället indikerar man en serie handlingsalternativ.

Grundläggande är antagandet att en ökning av jordens medeltemperatur med 2°C, relativt till den förindustriella temperaturen, är en gräns för vad som kan tolereras. Uppvärmningen hittills har varit ca hälften härav och med hög sannolikhet en konsekvens av antropogen påverkan, främst utsläpp av växthusgaser. Vilken mängd växthusgaser som ger ytterligare en uppvärmning på 1°C kan inte exakt bestämmas men motsvarar i stort en ekvivalent koldioxidkoncentration på ca 25-50% mer än vad vi har idag. En sådan situation förväntas uppkomma mot mitten av detta århundrade om inte väsentliga utsläppsminskningar sker dessförinnan.

För att uppnå detta mål utgår WBGU från behovet av en ny global social överenskommelse på nationell såväl som internationell nivå (globaler Gesellschaftsvertrag) baserat på en värdegemenskap av ekologiskt ansvarstagande, av aktivt individuellt deltagande samt ett ansvar gentemot framtida generationer (Kultur der Achtsamkeit, Teilhabe und Verpflichtung).

I sin handlingsplan sammanfattar WBGU en serie på 10 delplaner eller initiativ (transformative Massnahmebündel). Dessa utgör:

1. Statliga initiativ för att i högre grad engagera medborgarna

2. Prisreglering på fossil energi (cap and trade)

3. En gemensam europeisk energipolitik

4. Påskynda förnybar energi på global skala genom EU feed-in tariffer steg för steg

5. Uppmuntra förnybar energi i utvecklingsländer och tillväxtländer (Entwicklungsländern und Schwellenländern)

6. Styrning av den snabba urbaniseringen mot hållbara system

7. Påskynda en klimatvänlig landanvändning

8. Stimulera och aktivera klimatvänliga investeringar

9. Internationell klimat- och energipolitik

10. Väsentlig utvidgning av det internationella samarbetet (Kooperationsrevolution anstreben)

Detta innebär att man i stort menar att politiska och ekonomiska stimulansåtgärder kombinerade med en differentierad skatte-och avgiftspolitik på sikt kan leda till en allt snabbare övergång till förnybar energi. Vad man saknar är en diskussion i vilken grad detta överhuvudtaget är möjligt, och om det skulle vara tekniskt möjligt, i vilken utsträckning det är politiskt genomförbart.

Grunden till klimatproblemet är främst vårt stora beroende av fossil energi. Den totala energin, som fördubblats under de senaste 35 åren, domineras av den fossila energin. Av de ca 150 000 TWh som årligen produceras utgör fossil energi fortfarande mer än 80 % och har gjort så de senaste 40 åren. Att signifikant minska detta i en tid när vi förväntar ytterligare 3 miljarder människor under nästa generation och där huvudmålet för majoriteten av jordens befolkning är att förbättra sin levnadsstandard är knappast realistiskt. WBGU har här en idealistisk uppfattning som jag i flera avseenden finner orealistisk. Förutom att föreställa sig en dekarbonisering av energiproduktionen så avfärdar WBGU likaledes alla former av kärnkraft. En total dekarbonisering kan måhända genomföras i tekniskt högt avancerade länder, alternativt länder i likhet med Sverige och Norge med en liten befolkning och stor tillgång på förnybar energi. För världen som helhet kan fossil energi på åtskilliga decennier inte undvaras då de förnybara energikällorna antingen är otillräckliga (som vattenkraft och bioenergi) eller alltför obeständiga (som vindkraft).

Den tyska energipolitiken har genom sitt beslut att tidigarelägga nedläggningen av kärnkraften försatt sig i en situation där det faktiskt blir nödvändigt att bygga ut den tyska kolkraften för att balansera ett utökat beroende av vind- och solenergi. Det blir också nödvändigt med ökad energitillförsel utifrån som kärnenergi från Frankrike, naturgas från Ryssland samt ett utökat energiutbyte med Sverige och Norge för att balansera variationerna i den tyska vindenergin med sin stora tillgång på vattenkraft.

Den exemplifierar problematiken att fatta övergripande och långsiktiga beslut i ett öppet samhälle där som i det tyska fallet den allmänna opinionen har tagit ett sådant djupt intryck av katastrofen i Fukushima att hela den långsiktiga energipolitiken inom loppet av några månader ändrats med vittgående konsekvenser för hela Europa.

Efter att ha läst WBGU går tankarna osökt till 1800-talets olika studier för att komma till rätta med det tidiga industrisamhällets avarter och inte minst Marx och Engels arbeten. Detta är både en styrka och en svaghet i den tyska debatten och utgör en lång tradition. Vi ser där ett mönster av en systematisk, grundläggande och långsiktig analys av problemen som är intellektuellt attraktivt men som samtidigt har svagheten av en övertro på vår förmåga att bedöma den framtida utvecklingen. Liknande tankemönster finns traditionellt i den svenska debatten och som bl.a. varit en tankegrund för den svenska välfärdspolitiken. Att den fossila energin på sikt är begränsad, alternativt blir alltför kostsam att utvinna är tydligt samtidigt som effekterna på klimatet av miljöutsläppen gradvis kommer att bli mer allvarliga. Problemet är att finna en meningsfull handlingsplan som är praktisk och genomförbar och samtidigt flexibel nog att kunna ändras när ny kunskap blir tillgänglig. Den anglosaxiska politiken är här traditionellt mer öppen och mer inställd på att handla när mer uppenbara fakta är för handen. Fördelen är att de problem man måste ta itu med är tydliga och det blir lättare att mobilisera opinionen, alternativt kan åtgärderna komma för sent. Att därför starta en seriös och kritisk debatt av de tankar som WBGU föreslagit anser jag viktigt för att på sikt påverka den globala energi- och klimatpolitiken mot pragmatiska och hållbara lösningar.

Lennart Bengtsson

19.6.2011

Rätt beslut i rätt tid

DN rapporterar att EU nu har lyckats enas om att lägga över 73 miljarder kronor på klimatåtgärder fram till 2012. Dessa pengar ska användas till klimatförbättrande åtgärder i fattigare länder. Till exempel kan pengarna gå till att bygga vattenreservoarer, stoppa skogsskövling, och investera i koldioxidneutral energiproduktion. Vissa av pengarna är redan avsatta i de olika ländernas statsbudgetar, till exempel i Sveriges och Danmarks klimatbistånd.

Ett "glädjebesked", menar Göteborgsposten, men enligt Sveriges Radio säger Dr Albert Binger från Jamaica, vetenskaplig rådgivare i delegationen till de små öländerna i den så kallade AOSIS-gruppen dock att "Utvecklingsländerna välkomnar att det kommer konkreta bud, men summorna är för små".

I vilket fall är det upplyftande att konstatera att beslutet hanns fattas under det Svenska ordförandeskapet. Bra jobbat!

Håll huvudet kallt i Köpenhamn

Idag börjar klimatmötet i Köpenhamn. Målet är att förhindra att det uppstår en alltför stor klimatförändring orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Eller, enklare uttryckt, att klimatet ska fortsätta få vara som det är - att temperaturen ska få fortsätta variera kring rådande medelvärde. Samtidigt finns andra hänsyn att ta i miljöfrågan såsom den tilltagande habitatförstöringen och försurningen av haven.

Dessa miljömål måste balanseras mot de hundratals miljoner människor som fortfarande lever i yttersta fattigdom. En av orsakerna att klimatmålet är viktigt att uppnå är att klimatförändringarna förutspås slå hårt mot just de länder där fattigdomen är som störst. Klimatförändring i sig är inte nödvändigtvis av ondo överallt och alltid, utan problemet är att den förväntas göra situationen värre i de delar av Afrika och Asien där människor redan är hårdast drabbade.

För oss i den rikare delen av världen handlar det om en omställning av vår energiförbrukning från att komma från fossila bränslen till att komma från energikällor med få eller inga utsläpp av växthusgaser. Teknikutveckling, helt enkelt. Något som i förlängningen är till gagn för hela världen.

Renare miljö, teknikutveckling och mindre fattigdom i världen. Det tycker i alla fall vi är mål väl värda att kämpa för. Är det att undra på att vårt tålamod gentemot förvillare och förnekare ibland tryter, vare sig de agerar utifrån okunskap eller illvilja? För att föra bästa möjliga politik så krävs det att den baseras på bästa möjliga kunskap. Vetenskap helt enkelt - vägen framåt går via kunskap.

Vi på Uppsalainitiativet önskar härmed alla delegaterna i Köpenhamn lycka till i sitt viktiga arbete.

____________________________________________________
Som vi uppmärksammade i förra inlägget kommer Uppsalainitiativets Anders Emretsson blogga hos Aftonbladet under hela mötet. Ni kan även läsa specialinslag i media, är några exempel.

• Dagens Nyheter: DN1, DN2, DN3, DN4
• Svenska Dagbladet: SvD1, SvD2, SvD3.
• Aftonbladet: AB1, AB2, AB3.
• Sveriges Radio har en egen sektion: SR.
  
• Det finns även en gemensam ledare publicerad av 56 tidningar i 45 länder.