Recension: Vad händer med klimatet?

 Gästbloggaren Mats Almgren om Lennart Bengtssons nya bok:

Vad händer med klimatet?

Så heter en liten bok av Lennart Bengtsson som nyligen utkommit. Lennart Bengtsson är en internationellt välkänd professor i meteorologi, och behöver knappast någon närmare presentation för läsare på detta forum. Än mer välkänd är han på den så kallade klimatupplysningen, Stockholm Initiativets blogg, där han omfattas av något som närmast liknar hatkärlek: hans klimatpolitiska åsikter faller i god jord, men samtidigt för han vetenskapens talan och har mången gång klart och tydligt tagit itu med några av de mest flagranta tokerier och villfarelser som florerar där. Bengtssons bok recenserades på SI-bloggen den 7 augusti av Sten Kaijser (SK i fortsättningen). Recensionen är på det hela taget sund och rättvis. Det är bara i några fall, där SK tror sig veta bättre än LB, som det slår slint. SK tror inte att LB kan så mycket om havens roll för väder och klimat! Han tror vidare att vattenånga kan verka som en långlivad växthusgas!

Mitt intryck är att LB skrivit en pedagogisk och grundlig bok, som innehåller mycket tänkvärt för en intresserad amatör. För mig var det särskilt intressant att läsa de historiska tillbakablickarna, inte minst om hur ett globalt system för väderobservationer byggdes upp i internationellt samarbete under 1960- och 1970-talet. Detta möjliggjorde utvecklandet av matematiska modeller för prognosverksamheten, och därur växte så småningom fram klimatmodeller. Det var ett arbete som LB själv deltog i. Till alldeles övervägande delen behandlar boken vetenskapen, och budskapet är tydligt: …”det bästa vi för tillfället kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014.” Utan jämförelser i övrigt är det ett konstaterande som också Greta Thunberg skulle kunna ha fällt!

Det är klart att LB också har kritiska synpunkter på delar av klimatforskningen. Han har ingen större tilltro till paleoklimatrekonstruktioner, även om han visar både temperaturkurvor för de senaste 2000 åren, och rekonstruktioner som sträcker sig tillbaka till cenozoikums början för 66 miljoner år sedan (när Cicxulub-asteroiden slog ned, och kanske tog död på de sista dinosaurierna).

Vad gäller klimatmodelleringar så verkar LB ha en något ambivalent inställning. Modellering är något han varit involverad i under större delen av sin vetenskapliga karriär, så han borde ju veta! Han framhåller gång på gång att modelleringen är osäker, och att det egentligen inte går att göra prognoser för klimatet; det är vädrets kaotiska natur som sätter hinder i vägen. Men samtidigt visar han, i den intressanta figuren 24, hur en ensemble av modellberäkningar (dvs man har kört samma modell ett stort antal gånger – här 100 – med endast små variationer i startvärdena) ger resultat som nära stämmer med vad som observerats (i så måtto att det observerade mestadels faller inom ensemblens variationsområde). I figuren gäller det den globala medeltemperaturen 1850 – 2005, och ensemble-utfallet jämförs med beräknade global medeltemperaturer enligt HadCRUT 4. Så vitt man kan se är det bara under tiden före 1910 som ensemble-medelvärdet avviker drastiskt från HadCRUT 4. Både de beräknade temperaturerna och storleken på de klimatdrivande storheterna (växthusgaser, vulkanutbrott, solinstrålningen) från den tiden torde vara tämligen osäkra. Men i figurtexten säger LB att den kraftiga uppvärmningen 1910-1940 knappast kan förklaras från kända drivningar. Jag har ingen anledning att ifrågasätta LB:s omdöme på den punkten, men avvikelsen framgår inte av figuren och det skulle vara intressant att få veta mer om saken, t ex genom en not med källhänvisning.

Klimatkänsligheten är en central parameter för bedömning av hur förändringar av strålningsomständigheterna, i första hand ändringen av mängden växthusgaser, inverkar på klimatet. LB behandlar detta i kapitel 8, med en klar genomgång av fundamenta. Men trots hans klara deklaration att det bästa vi kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014, är han lite svävande på denna punkt. Han nämner att IPCC ger ett intervall för klimatkänsligheten (den totala temperaturändringen efter en dubbling av koldioxidhalten), nämligen mellan 1,5 och 4,5 °C, utan något mest sannolikt värde. Men från hans framställning verkar det som om dessa värden enbart kommer ifrån modellberäkningar, medan i själva verket även annat har vägts in. Enligt wikipedia:

Enligt den senaste utvärderingen från FN:s klimatpanel (IPCC) ligger klimatkänsligheten sannolikt någonstans mellan 1,5 och 4,5 °C. En klimatkänslighet lägre än 1,5 °C bedöms som mycket osannolik. Uppskattningen bygger både på beräkningar med hjälp av klimatmodeller och på studier av faktiska klimatförändringar i det förgångna (främst uppvärmningen under 1900-talet samt övergångarna mellan istider och interglacialer).

I slutet av boken skriver LB emellertid följande: ”…jordens temperatur stiger förhållandevis långsamt, och allt tyder på att ökningen ligger i den lägre delen av IPCC:s temperaturintervall.” Det är ganska märkligt. Han ger ingen referens till vad allt detta som skulle minska temperaturintervallet skulle vara för omständigheter. Och om det finns vetenskapligt grundade observationer eller beräkningar av det slag LB antyder, varför har då IPCC inte tagit hänsyn till dem? – Som det presenteras verkar det föga bättre än önsketänkande. LB har själv tidigare uppskattat ett minsta värde för klimatkänsligheten, ifrån beräknade globala temperaturdata och IPCC:s historiska drivningar, till 1,5 °C, som alltså stämmer väl med lägre gränsen i IPCC:s intervall. Men i många av sina resonemang verkar det som om han betraktar detta som nära det mest sannolika värdet.

Kanske har LB verkligen missuppfattat IPCC:s intervall, och tror att det baseras enbart på modellberäkningar. En anmärkning på sidan 111 antyder att så kanske är fallet: …”flertalet modeller ger högre värden än observerade data, även om felgränserna vid såväl modellberäkningar som empiriska utvärderingar är så stora att resultaten till viss del överlappar varandra.” Så kanske menar han att de empiriska utvärderingarna (av uppvärmningen under 1900-talet) ger preferens åt intervallets lägre värden. Men det har ju redan vägts in! – Nu kan det dessutom diskuteras, och har diskuterats, om diskrepansen mellan modellberäkningarna och de beräknade globala medeltemperaturerna verkligen är så stora som LB och många andra hävdar. Ett problem är att de globala medeltemperaturer som brukar anges av modellerna inte har beräknats på samma sätt som medeltemperaturerna från observationerna. Man jämför inte värden av jämförbart slag. Jag ska inte gå in på den diskussionen här, utan hänvisar till ett tidigare (2017-02-19) inlägg på denna blogg, och till Climate Lab Book.

För att avrunda diskussionen om klimatkänsligheten så har många försökt krympa intervallet, men så vitt jag vet har ingen hittills lyckats göra det på ett övertygande sätt.

Bokens tre sista kapitel tar upp klimatpolitik i vid mening. Kapitel 12: Hur ska jordens energiförsörjning lösas?, kapitel 13: Vad kan göras för att motverka globala klimatförändringar?, och kapitel 14: Sverige och klimatfrågan. Det är ganska grundliga genomgångar, där LB klart deklarerar sina ståndpunkter. Det finns mycket att diskutera här, och invändningar kan resas på flera punkter, men för att sammanfatta det hela mycket kort så tror LB att stora och snabba förändringar av det slag som Parisöverenskommelsen ställer i utsikt, inte kommer att göras, inte kan göras och inte ens är önskvärda. Han ser tiden an med tillförsikt. Temperaturen kommer att öka, men i linje med tron på en relativt låg klimatkänslighet, inte särskilt snabbt och ganska måttligt. Och i viket fall som helst kan man inte göra mycket åt det!

Jag är benägen att hålla med Lennart Bengtsson såtillvida att jag inte heller tror att snabba och tillräckligt omfattande omställningar kommer att ske. Men jag ser det som en djupt pessimistisk prognos. Människor kommer att ställas inför svårigheter som de knappast kan bemästra. Man kan inte göra annat än att anpassa sig, skriver LB. När havet stiger finns det bara två möjligheter, att bygga skyddsvallar eller att flytta till högre beläget land!  Det är ju recept som har prövats förut: att skydda sig eller att flytta. Hur lätt det är har vi klara exempel på från flyktingströmmarna de senaste åren. Då har det inte gällt stigande hav eller klimatfrågor, utan andra omständigheter som gjort ursprungslandet mer eller mindre obeboeligt. Människor som inte kunnat skydda sig på plats har försökt flytta till bättre ställen. Hur välkomna har de varit där?

Dessutom är det inte bara en fråga om att flytta så att man kan gå torrskodd. Om havet stiger, om torka breder ut sig i vissa delar, medan andra får för mycket nederbörd, kommer också livsmedelsförsörjningen i fara. Och samtidigt har vi att räkna med att ytterligare 3 miljarder människor eller så, tillkommer långt innan seklet är slut. Ekvationen går inte ihop.

Det finns tyvärr ytterligare en möjlig konsekvens för dem som varken kan skydda sig eller flytta: att stanna kvar och gå under.

För den som vill lära sig mer om klimatvetenskap ger Lennart Bengtssons bok en utmärkt introduktion på svenska. Men för en mer allsidig diskussion om klimatpolitik och klimatets inverkan i en nära framtid bör man söka sig också till andra källor.

"Solen driver vårt klimat" är en provkarta på missuppfattningar och lögner kring klimatforskningen

Under rubriken "Missuppfattningar kring klimatforskningen" recenserar Mattias Westermark Tege Tornvalls bok "Solen driver vårt klimat" i DT (Dalarnas Tidningar). Westermark finner att Tornvall angriper klimatvetenskapen på sju huvudpunkter. Alla är kända zombieargument:

1: Koldioxid är ofarligt

2: Det sker ingen uppvärmning och mätmetoderna är felaktiga

3: Det är solens aktivitet som värmer jorden

4: Forskare börjar överge teorin om växthuseffekten och uppvärmningen

5: Radioaktivt kol-14 från atombombsprov försvinner snabbare än beräknat

6: Tecken på global uppvärmning är felaktiga eller överdrivna

7: Ökad koldioxid ger inte mer uppvärmning

Westermark gör enkelt slarvsylta av punkt efter punkt och konstaterar avslutningsvis:

Att författaren bara lyckats ta till sig det som går rundgång på klimatskeptiska bloggar, är uppenbart. I stället för debattinlägg blir boken en provkarta på de missuppfattningar och i många fall rena lögner som förekommer kring klimatforskningen, utan att tillföra något vetenskapligt till diskussionen.

Läs recensionen här.

Mann vs Bradley - en dubbelrecension

Michael Manns, Raymond Bradleys och Malcolm Hughes rekonstruktion av global medel-temperatur under de senaste 1000 åren, den så kallade hockeyklubban, har nog inte gått många förbi. Två av hockeymännen har gett ut varsin personlig berättelse om skapandet av hockey-klubban, kritiken från framförallt McKitrick och McIntyre, trakasserierna från ett flertal högt uppsatta politiker, diverse utfrågningar i amerikanska kongressen, stödet från forskar-samhället och tillslut ”Climategate”, tio år efter hockey-artiklarna. Böckerna är Mann (2012) The Hockey Stick and the Climate Wars och Bradley (2011) Global Warming and Political Intimidation (som redan har recenserats tidigare på UI). 

Böckernas handlingar är av naturliga skäl väldigt lika varandra och det märks att författarna har många gemensamma referensramar. Mann och Bradley använder sig båda av flera specifika kring-berättelser, som Inkvisitionens dom mot Galileo och Lysenkoismen i Sovjetunionen under Stalin; två varnande exempel på politik som har lagt krokben för vetenskapen.

Bradley har en gemytligt humoristisk ton som gör boken trivsam att läsa. Ett exempel är när han berättar om hur han blev plagierad i Wegman-rapporten. ”His section on the problems of using tree rings, and of the important points that one must take into account, struck me as quite brilliant – lucid and clear. It was only later that I realized that large sections of his report had been liften verbatim from my own 1999 book on the subject, Paleoclimatology.”

Wegman är för övrigt professor i statistik, och det är just forskartrions statistiska metoder som är hans främsta föremål för kritik. Hans övriga kunskaper inom klimatvetenskap verkar dock vara mycket begränsade. I utfrågningen i kongressen 2006 svarar han såhär på en fråga om koldioxid och infraröd strålning: ”Carbon dioxide is heavier than air. Where it sits in the atmospheric profile, I don’t know. I’m not an atmospheric scientist to know that. But presumably, if the atmospheric – if the carbon dioxide is close to the surface of the earth, it’s not reflecting a lot of infrared back.” Om detta får vi läsa i Mann.

Hos Bradley får man stå ut med ett visst mått av amerikansk könsstereotyp jargong som man tack och lov slipper hos Mann. (Till Bradleys försvar får jag väl säga att han är en generation äldre än Mann och därför kanske inte vet bättre.) När han spånar på sitt svar på det famösa brevet från kongressledamot Barton 2005 (se bakgrundsberättelsen nedan) vill han illustrera hur fullkomligt löjligt oviktig hockeyklubban är i förhållande till IPCCs samlade slutsatser. Därför bestämmer han sig för att väga hela IPCC-rapporten på ”Janes köksvåg”. (Den vägde 2,5 kilo). Inte på VÅR köksvåg. Inte KÖKSVÅGEN. Utan JANE’s köksvåg. Ingen ska kunna tro att han är någon fjolla som ägnar sig åt kökssysslor. Han skulle aldrig drömma om att lägga sig i ett hushållsbestyr.

Och efter att ha pratat med sin käre vän Phil Jones som han känt i 30 år, som beskriver hur han efter ”Climategate” är deprimerad, har svårt att sova och äta, kan inte gå till jobbet, blir konstant förföljd, måste gömma sig dygnets alla timmar, då fick Bradley ”NÄSTAN” tårar i ögonen. Är inte det naturliga att faktiskt gråta på riktigt när en vän och kollega kommer med en sådan berättelse? Eller åtminstone skriva i boken att man grät, inte bara ”nästan fick tårar i ögonen”...

I valet mellan de två böckerna skulle jag i första hand rekommendera Mann. Förutom att han ger en mer djupgående beskrivning av händelseförloppen än Bradley så framstår Mann, enligt min mening, som både mer skarpsinnig och mindre känslostyrd. Ett litet exempel är hur de två författarna i efterhand resonerar kring sin konklusion i MBH99: att 1998 sannolikt var det varmaste året under de senaste 1000 åren. Detta med anledning av rapporten från The National Academy of Science (2006) som uttrycker viss skepticism till slutsatser om individuella årtals temperaturer. Bradley kan inte förstå detta. De senaste årtiondena var den varmaste perioden under de senaste 1000 åren. 1998 var det varmaste året under de senaste årtiondena, alltså måste 1998 vara det varmaste året under de senaste 1000 åren, tycker han. ”If you accept one conclusion, you surely must accept the other. You can’t have it both ways.” Ett konstigt resonemang eftersom det inte finns något logiskt hinder för att ett helt annat år skulle kunna vara millenniets varmaste, utan att för den sakens skull var del av en rekordvarm 20-30-årsperiod. Mann uttrycker sig något snyggare. ”The warmest year and decade of an unusually warm interval (the past few decades) were, our reasoning went, likely unusually warm themseves.” Inget försök att med näbbar och klor försvara den kanske lite väl precisa slutsatsen från MBH99. 

Mann, som är hjärnan bakom den statistiska analysen i MBH98 och MBH99, ägnar ett antal sidor åt att beskriva den metod som använts i studierna, nämligen principalkomponentanalys. Han ger också en redogörelse för vad McKitrick och McIntyre gör annorlunda i sin egen analys. Precis som Bradley avfärdar Mann kritiken från McKitrick och McIntyre som helt ogrundad, något som andra recensenter med större kunskaper inom statistik än mig ställer sig frågande till. Vad som dock verkar ha fastslagits i ett otal uppföljningsstudier är att ett möjligen olämpligt val av normaliseringsmetod (tack vara en lycklig slump?) trots allt inte genererade missvisande resultat.

Båda böckerna är ett trevligt sätt att lära känna två av männen bakom hockeyklubban. Medan Bradley är lite mer pratig och lättläst, är Mann i högre grad faktaspäckad och full med referenser. För den som vill vara insatt i klimatdebatten rekommenderar jag framförallt Mann till boksamlingen!

Bakgrund

1998 och 1999: Forskartrion Mann, Bradley och Hughes publicerar två artiklar i Nature (MBH98) och i Geophysical Reseach Letters (MBH99) som diskuterar den globala medeltemperaturen under de senaste 1000 åren. Hockeyklubban, dvs. grafen med deras temperaturrekonstruktion (tillsammans med osäkerhetsintervall) bygger på en kombination av instrumentella temperaturmätningar (från 1800-talet och framåt) och proxydata (trädringar, iskärnor, koraller, sjösediment m.m.) från år 1000 fram till 1980 ungefär. Slutsatsen av studierna är att 1990-talet sannolikt var det varmaste årtiondet under de senaste 1000 åren. Detta är uppseendeväckande eftersom det florerat en faktoid om att delar av medeltiden var ännu varmare än idag. Olika temperaturrekonstruktioner pekar istället på att t.ex. södra Grönland som kolonialiserades av vikingar visserligen var varmare än idag men att det även fanns andra regioner som var betydligt kallare. Den globala medeltemperaturen var sannolikt inte högre på medeltiden än idag. Detta säger oss dock ingenting om kausalitet. Att dagens temperaturer är ovanligt höga i ett 1000-årsperspektiv är i sig inget fullständigt bevis för att människor ligger bakom uppvärmningen, vilket författarna också själva betonar. 

Maj 2000: Senatens kommitté för handel, vetenskap och transport håller en utfrågning om vetenskapen relaterad till global uppvärmning. Fem forskare inbjuds att vittna, däribland hockeymannen Bradley. Han berättar bland annat att halten av koldioxid i atmosfären är högre än vad den varit på minst 420 000 år. Nästa vittne, John Christy, försäkrar att koldioxid inte är en förorening, utan bara näring för växterna. Vidare att klimatet visserligen förändras, ”men att det alltid har gjort det och alltid kommer att göra det”. Senatorn John McCain, ordföranden för kommittén, kommer att bli en förkämpe inom det republikanska partiet för klimatvetenskapen, åtminstone fram till den påföljande omvalskampanjen. 

2001: IPCC ger ut sin tredje bedömningsrapport, en sammanställning och bedömning av studier relaterade till klimat och klimatförändringar från forskargrupper världen över. Hockeyklubban inkluderas som en av figurerna i rapporten. 

Juli 2003: Republikanen James Inhofe håller en utfrågning med bland annat Michael Mann och Willie Soon, författare (tillsammans med Sallie Baliunas) till en kontroversiell hockey-kritisk studie finansierad av det amerikanska petroleuminstitutet. När Inhofe ber om Manns åsikt om Soons och Baliunas resultat säger han ”Just about everything is incorrect. They got just about everything wrong. They did not select the proxies properly. They did not actually analyze any data. They did not produce a reconstruction. They did not produce uncertainties in a reconstruction. They did not compare to the proper baseline of the late-20th century.” 

Oktober 2003: Ross McKitrick och Stephen McIntyre ifrågasätter i Energy and Environment det data som ligger till grund för hockeyklubban. Denna kritik skickades från början till Nature, tidsskriften som publicerade MBH98. Efter att ha sänt ut McKitrick och McIntyre-artikeln på peer-review valde Nature att refusera den. Anledningen till Natures avslag är gissningsvis att granskarna bedömde att artikeln inte höll tillräckligt hög kvalitet. 

Hösten 2003: Ett förslag läggs fram av demokraten Joseph Lieberman och republikanen John McCain om att växthusgasutsläpp i USA ska regleras genom ett cap-and-trade-system. Omröstning sker i senaten den 30e oktober, endast några dagar efter det att artikeln av McKitrick och McIntryre publiceras. Utgången blir 55 röster emot och 43 röster till stöd för förslaget. 

Februari 2005: McKitrick och McIntyre publicerar i Geophysical Research Letters en ny hockey-kritisk artikel. Denna gång ifrågasätts de statistiska metoderna bakom MBH98 och MBH99. 

Juni 2005: Republikanske kongressledamoten Joe Barton skickar hotfulla brev till Mann, Bradley, Hughes och Rajendra Pachauri (IPCCs ordförande) med aggresiva krav på information rörande all finansiering och ekonomisk kompensation som de mottagit under sina karriärer, tillgång till de data de använt i alla sina publicerade studier samt tillgång till källkod till dataprogram. Barton hade inte befogenhet att ställa dessa krav (vilket han med hjälp av sina formuleringar dock ville låta påskina). Allra minst kanske av Pachauri som inte är amerikansk medborgare, utan indier. Breven har tolkats av forskarsamhället, stora delar av media och till och med öppet av partikamraten Boehlert (ordförande i kongressens vetenskapskommitté) som ett sätt att trakassera de berörda personerna, snarare än ett försök att lära sig något om den vetenskapliga frågan. Detta är svaren från Bradley, Mann och Hughes.

2006: The National Academy of Science utkommer med Surface Temperature Reconstructions for the Last 2,000 years. Rapporten pekar på en uppsättning nya bevis som stödjer slutsatsen att det sena 1900-talet troligtvis var den varmaste perioden under de senaste tusen åren. NAS fastslår att vissa olämpliga val gjordes vid den statistiska analysen bakom MBH98 och MBH99, men att dessa hade en minimal påverkan på den slutgiltiga temperaturrekonstruktionen. En mer kritisk rapport, den så kallade Wegman-rapporten, publiceras ett par veckor senare på uppdrag av Joe Barton. Denna upprepar McKitricks och McIntyres budskap. Senare framkommer att rapporten innehåller flera allvarliga brister, bland annat att resonemanget om att hockeyklubban skulle vara en artefakt bygger på förvrängda bevis och argument. Och inte särskilt smickrande är upptäckten att nästan en tredjedel av rapporten är rena plagiat från andra publikationer. 

Juli 2006: Barton kallar till en utfrågning med titeln ”Questions Surounding the ’Hockey Stick’ Temperature Studies: Implications for Climate Change Assesments”. Wegman och McIntyre med flera vittnar. 

November 2009: Tusentals e-brev mellan ett dussintal klimatforskare har stulits, visar det sig, från en backup-server tillhörande det brittiska universitetet av East Anglias klimatforskningsenhet (CRU). Några av dessa e-brev släpps av hackarna (sannolikt inte av en slump) bara några veckor före klimatmötet i Köpenhamn, COP15. Dessa e-brev är utvalda för att de på grund av vissa delvis klumpiga formuleringar, ryckta ur sitt sammanhang, skulle kunna tolkas som att oegentligheter skett inom klimatforskningen. Detta påstådda ”avslöjande” av forskningsfusk kom att kallas Climategate. 

Mars 2010: Det brittiska parlamentet ger ut en rapport som verifierar CRU’s slutsatser om klimatet och fastslår att inget tyder på att de anklagade forskarna har misskött sig. Denna granskaning följs av flera andra, t.ex. en granskning ledd av geovetaren Lord Oxburg som släpps en månad senare. Inte heller denna finner några bevis på att CRUs medarbetare, eller någon av dera samarbetspartners, har bedrivit forskning på ett felaktigt sätt. Penn State, The National Science Foundation samt Universitetet av East Anglia gör alla egna omfattande granskningar med samma slutsatser.

Recension: "Why We Disagree About Climate Change"

Professor Mike Hulme vid University of East Anglia Why We Disagree About Climate Change. Boken tar upp:

strävar efter att ge en mångfasetterad bild av begreppet klimatförändring. Han belyser människors reaktioner och attityder samt bakgrunden till dessa inför begreppet klimatföreänding i sin bok

• Sociala betydelsen av klimat. Myt till modern forskning
• Upptäckten av klimatförändring. Vetenskapshistoria och intåg i samhällsdebatten.
• Vetenskapens funktion. Hantering av osäkerheter och konsensus.
• Att sätta värden. Ekonomiska kalkyler och klimatförändring
• Vad vi tror på. Religioner, ideologier och deras inverkan.
• Vad vi fruktar. Hur vi värderar faror och risker olika.
• Att kommunicera risker. Hur beskrivs hot och risker i media, av organisationer och av forskare.
• Utvecklingens utmaningar. Frågor kring fattigdom, samhällsutveckling och klimatförändring
• Hur vi regerar. Olika syn på styrning, globala avtal och överenskommelser
• Bortom klimatförändring. Reflektioner kring begreppet och dess implikationer

Som man kan förstå blir det en bok med många tänkvärda tankar med inga svar. I stort sammanfattas tonen i boken väl med citatet Vetenskapen kan kanske lösa klimatets mysterier men den kan inte hjälpa oss att upptäcka betydelsen av klimatförändring.(s. 325)

Jag uppskattade reflektionerna kring ekonomiska kalkyler (med exemplen Stern, Nordhaus och Lomborg). Han argumenterar väl för att det inte går att lyfta ut våra värderingar och etiska ställningstaganden, endast klä dem i ekonomiska termer. Mycket intressant fann jag också kring hur vi värderar risker. Hur grundläggande syn på naturen i relation till människan påverkar både vår reaktion på klimatförändring och ur vilken synvinkel vi ser den. Det senare är även tydligt när Hulme problematiserar ekumeniska uttalanden kring människans ansvar mot skapelsen.¹ Andra områden som problematiseras är reaktioner på klimatförändring i relation till strävan efter utveckling och bättre levnadsstandard samt Kyotoavtalet.

Vad som får lite plats i boken är "klimatskepticismen" och dess väsen. Detta kanske då i Storbritannien liksom i Sverige är det en rörelse med måttlig inverkan på samhällsdebatten. Med några få undantag är exemplen utgående från en acceptans av de grundläggande vetenskapliga resultaten. Därmed är en dimension av varför vi inte kommer överens dåligt belyst.

Trots sina många intressanta resonemang så finns det ett för mig störande skäggmummel över texten och drag av flumteologi. Det sistnämnda blommar ut i sista kapitlet med inledningen:

Jag tror att människor är mer än materiella objekt och klimat är mer än en fysisk kategori. Jag föreslår att vi behöver avtäcka det kreativa psykologiska, etiska och spirituella arbete som klimatförändring gör för oss. (s. 326)

Där lämnar han min värld i alla fall.

Men väl värd en läsning är boken och dess många infallsvinklar får nog de flesta av oss att reflektera och bättre förstå sin egen och andras reaktioner på begreppet klimatförändring. Och det är väl också bokens huvudsyfte.

Uppdatering 16/12: Sverker Sörlin recenserar boken i DN

1) Han tar bland annat upp exemplet med premillenniaister som ser klimatförändringarna som förebådelse för kommande apokalyps och Jesus kungadöme.

Recension: Global Warming - Understanding the forecast

Det finns många böcker kring global uppvärmning men få riktade till allmänheten som beskriver fysiken bakom fenomenet mer än översiktligt. David Archers Global Warming - Understanding the forecast är en bok som just fyller den luckan.

Boken är baserad på en kurs för icke-naturvetare vid University of Chicago som hålls av Archer och Ray Pierrehumert. Till boken finns också ett stort antal interaktiva modeller och annat extramaterial, inklusive videoinspelningar av föreläsningar. (Se boklänken ovan.)

Archer beskriver de fysikaliska grunderna för växthuseffekten från enkla lagermodeller till detaljerade spektrallinjeanalyser och realistisk atmosfär. Frågan om koldioxidens logaritmiska växthuseffekt får här ett ypperligt svar. Atmosfärens cirkulation samt de viktiga återkopplingarna: vattenånga, is och moln beskrivs och förklaras även de.

Ett kapitel handlar om kolcykeln, Archers eget forskningsområde. Här beskrivs bland annat koldioxidens roll för istiderna och dess koppling till temperaturförändringarna genom de så kallade Milankovitchcyklerna. De fossila bränslena och utsläppen från dessa får också ett eget kapitel liksom de förändringar i kolcykeln som vi ger upphov till.

Som förberedelse för de avslutande kapitlen kring förutsägelserna ges en genomgång av beläggen för den pågående temperaturökningen och de faktorer som styr denna. Följande kapitel tar upp de viktigaste förutsägelserna om framtida klimatförändringar och orsakssambanden bakom dem. Boken avslutas med ett resonemang kring möjligheter och begränsningar som inverkar på beslut i klimatfrågan.

Den är mer lärobok, inklusive repititionsfrågor i slutet av kapitlen, än den berättande populärvetenskap som vi möter hos författare som Richard Dawkins och Simon Singh.¹ Även med tanke på den läroboksstil som Archer valt hade han gärna fått låta boken växa från sina förvånansvärt få sidor för att få plats med fler intressanta aspekter. Jag skulle gärna sett mer om klimatmodeller och observationer av de beskrivna fysikaliska fenomenen för att nämna ett par saker.

Sammantaget ger dock boken en mycket god introduktion till de grundläggande vetenskapliga sambanden kring global uppvärmning för den nyfikne med ett naturvetenskapligt intresse samtidigt som även den mer insatte läsaren alltid finner viktiga punkter belysta på ett givande sätt.

Förlag: Wiley-Blackwell
ISBN: 978-1405140393

1 För en historiskt baserad beskrivning av de klimatvetenskapliga frågorna kring global uppvärmning rekommenderas varmt Spencer Wearts bok The Discovery of Global Warming

Recension av Stefan Fölsters "Farväl till välfärdsundergången"

Farväl till välfärdsundergången av Stefan Fölster är en i stora stycken mycket bra bok. (Jag är dock jävig på två sätt - dels känner jag Stefan, dels är mina politiska åsikter inte alls desamma som hans. Så de objektivitetsproblemen kanske uppväger varandra? Men jag är jävig, så är det.)

Det är några saker jag finner speciellt bra i hans bok. Dels gäller det hans verklighetssyn. Fölster är inte ideologiskt förblindad utan ser den naturvetenskapliga forskningen för vad den är. Även om vissa delar av klimatforskningen är problematisk visar en överväldigande majoritet av resultaten att vi håller på att leva igenom en klimatförändring orsakad av människan. (En slutsats miltal ifrån Stockholmsinitiativets förvillade syn på verkligheten.) Så hans frågor blir då, vad ska vi göra åt det och hur gör vi det på bästa sätt?

Här pekar Fölster på nyttan med att byta vetenskap. Det är inte naturvetare som bäst vet hur man förändrar samhället, utan samhällsvetare. Det är svårt att inte hålla med honom. Sen har Fölster en mängd uträkningar för att visa på vad vi gör, vad vi borde göra och vad vi kunde göra bättre. En del måste jag nog hålla med om fast jag inte gillar det. Om nu målet är att minska utsläpp av växthusgaser och inte bara att döva vårt dåliga samvete, då har - rent faktiskt - åtgärder i tredje världen större effekt än åtgärder i Sverige. Jag tyckte inte så här innan jag läste boken, det kändes mer som att smita från vårt ansvar, men nu är jag övertygad om att det är bästa vägen fram. Inte fritt fram att skita ner i Sverige, bara satsa pengarna i andra länder i huvudsak.

Däremot köper jag inte resonemanget om att om vi inte bränner olja så blir den billigare och då får någon annan råd att köpa den så den blir bränd ändå. Med det resonemanget går det inte att spara på någon naturresurs alls, men så ser det väl inte ut?

Jag har förstås som biolog några saker jag vill protestera emot. Migrerar verkligen krokodiler på det sätt han beskriver? Det har jag aldrig sett beskrivet. Däremot gör mängder av andra arter det, så det är en detalj. Men: ingen individ gör någonsin något för artens skull - det här präntar vi in i elever när de först läser evolutionsbiologi, så det är ett påstående jag retar mig på varhelst det förekommer.

Det område som jag tycker Fölster går förbi för snabbt och måhända för lättvindigt är frågan om ekosystemens förändring. Visst kan arter flytta på sig när klimatet förändras och visst sker det även naturligt. Men det tar tusentals år att ställa om till nya klimatförändringar, och det är inte det tidsperspektivet Fölster beskriver. Sen dör arter ut och ersätts konstant, det är sant. Men återigen, det är förändringar över tusentals år vi talar om. Det jag är rädd för vad det gäller klimatförändringarna är mina barns och barnbarns framtid. Med den utveckling vi har nu kommer de ekosystem som kommer att finnas i världen under deras levnad vara mycket fattigare än de ekosystem vi har idag.

För att summera så är boken mycket läsvärd om man har minsta intresse om klimatförändringarna. Inte från ett naturvetenskapligt perspektiv (vad vi har för data och hur dessa ska tolkas) utan ur ett samhällsvetenskapligt (vad vi kan och bör vidta för åtgärder).