Recension: Vad händer med klimatet?

 Gästbloggaren Mats Almgren om Lennart Bengtssons nya bok:

Vad händer med klimatet?

Så heter en liten bok av Lennart Bengtsson som nyligen utkommit. Lennart Bengtsson är en internationellt välkänd professor i meteorologi, och behöver knappast någon närmare presentation för läsare på detta forum. Än mer välkänd är han på den så kallade klimatupplysningen, Stockholm Initiativets blogg, där han omfattas av något som närmast liknar hatkärlek: hans klimatpolitiska åsikter faller i god jord, men samtidigt för han vetenskapens talan och har mången gång klart och tydligt tagit itu med några av de mest flagranta tokerier och villfarelser som florerar där. Bengtssons bok recenserades på SI-bloggen den 7 augusti av Sten Kaijser (SK i fortsättningen). Recensionen är på det hela taget sund och rättvis. Det är bara i några fall, där SK tror sig veta bättre än LB, som det slår slint. SK tror inte att LB kan så mycket om havens roll för väder och klimat! Han tror vidare att vattenånga kan verka som en långlivad växthusgas!

Mitt intryck är att LB skrivit en pedagogisk och grundlig bok, som innehåller mycket tänkvärt för en intresserad amatör. För mig var det särskilt intressant att läsa de historiska tillbakablickarna, inte minst om hur ett globalt system för väderobservationer byggdes upp i internationellt samarbete under 1960- och 1970-talet. Detta möjliggjorde utvecklandet av matematiska modeller för prognosverksamheten, och därur växte så småningom fram klimatmodeller. Det var ett arbete som LB själv deltog i. Till alldeles övervägande delen behandlar boken vetenskapen, och budskapet är tydligt: …”det bästa vi för tillfället kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014.” Utan jämförelser i övrigt är det ett konstaterande som också Greta Thunberg skulle kunna ha fällt!

Det är klart att LB också har kritiska synpunkter på delar av klimatforskningen. Han har ingen större tilltro till paleoklimatrekonstruktioner, även om han visar både temperaturkurvor för de senaste 2000 åren, och rekonstruktioner som sträcker sig tillbaka till cenozoikums början för 66 miljoner år sedan (när Cicxulub-asteroiden slog ned, och kanske tog död på de sista dinosaurierna).

Vad gäller klimatmodelleringar så verkar LB ha en något ambivalent inställning. Modellering är något han varit involverad i under större delen av sin vetenskapliga karriär, så han borde ju veta! Han framhåller gång på gång att modelleringen är osäker, och att det egentligen inte går att göra prognoser för klimatet; det är vädrets kaotiska natur som sätter hinder i vägen. Men samtidigt visar han, i den intressanta figuren 24, hur en ensemble av modellberäkningar (dvs man har kört samma modell ett stort antal gånger – här 100 – med endast små variationer i startvärdena) ger resultat som nära stämmer med vad som observerats (i så måtto att det observerade mestadels faller inom ensemblens variationsområde). I figuren gäller det den globala medeltemperaturen 1850 – 2005, och ensemble-utfallet jämförs med beräknade global medeltemperaturer enligt HadCRUT 4. Så vitt man kan se är det bara under tiden före 1910 som ensemble-medelvärdet avviker drastiskt från HadCRUT 4. Både de beräknade temperaturerna och storleken på de klimatdrivande storheterna (växthusgaser, vulkanutbrott, solinstrålningen) från den tiden torde vara tämligen osäkra. Men i figurtexten säger LB att den kraftiga uppvärmningen 1910-1940 knappast kan förklaras från kända drivningar. Jag har ingen anledning att ifrågasätta LB:s omdöme på den punkten, men avvikelsen framgår inte av figuren och det skulle vara intressant att få veta mer om saken, t ex genom en not med källhänvisning.

Klimatkänsligheten är en central parameter för bedömning av hur förändringar av strålningsomständigheterna, i första hand ändringen av mängden växthusgaser, inverkar på klimatet. LB behandlar detta i kapitel 8, med en klar genomgång av fundamenta. Men trots hans klara deklaration att det bästa vi kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014, är han lite svävande på denna punkt. Han nämner att IPCC ger ett intervall för klimatkänsligheten (den totala temperaturändringen efter en dubbling av koldioxidhalten), nämligen mellan 1,5 och 4,5 °C, utan något mest sannolikt värde. Men från hans framställning verkar det som om dessa värden enbart kommer ifrån modellberäkningar, medan i själva verket även annat har vägts in. Enligt wikipedia:

Enligt den senaste utvärderingen från FN:s klimatpanel (IPCC) ligger klimatkänsligheten sannolikt någonstans mellan 1,5 och 4,5 °C. En klimatkänslighet lägre än 1,5 °C bedöms som mycket osannolik. Uppskattningen bygger både på beräkningar med hjälp av klimatmodeller och på studier av faktiska klimatförändringar i det förgångna (främst uppvärmningen under 1900-talet samt övergångarna mellan istider och interglacialer).

I slutet av boken skriver LB emellertid följande: ”…jordens temperatur stiger förhållandevis långsamt, och allt tyder på att ökningen ligger i den lägre delen av IPCC:s temperaturintervall.” Det är ganska märkligt. Han ger ingen referens till vad allt detta som skulle minska temperaturintervallet skulle vara för omständigheter. Och om det finns vetenskapligt grundade observationer eller beräkningar av det slag LB antyder, varför har då IPCC inte tagit hänsyn till dem? – Som det presenteras verkar det föga bättre än önsketänkande. LB har själv tidigare uppskattat ett minsta värde för klimatkänsligheten, ifrån beräknade globala temperaturdata och IPCC:s historiska drivningar, till 1,5 °C, som alltså stämmer väl med lägre gränsen i IPCC:s intervall. Men i många av sina resonemang verkar det som om han betraktar detta som nära det mest sannolika värdet.

Kanske har LB verkligen missuppfattat IPCC:s intervall, och tror att det baseras enbart på modellberäkningar. En anmärkning på sidan 111 antyder att så kanske är fallet: …”flertalet modeller ger högre värden än observerade data, även om felgränserna vid såväl modellberäkningar som empiriska utvärderingar är så stora att resultaten till viss del överlappar varandra.” Så kanske menar han att de empiriska utvärderingarna (av uppvärmningen under 1900-talet) ger preferens åt intervallets lägre värden. Men det har ju redan vägts in! – Nu kan det dessutom diskuteras, och har diskuterats, om diskrepansen mellan modellberäkningarna och de beräknade globala medeltemperaturerna verkligen är så stora som LB och många andra hävdar. Ett problem är att de globala medeltemperaturer som brukar anges av modellerna inte har beräknats på samma sätt som medeltemperaturerna från observationerna. Man jämför inte värden av jämförbart slag. Jag ska inte gå in på den diskussionen här, utan hänvisar till ett tidigare (2017-02-19) inlägg på denna blogg, och till Climate Lab Book.

För att avrunda diskussionen om klimatkänsligheten så har många försökt krympa intervallet, men så vitt jag vet har ingen hittills lyckats göra det på ett övertygande sätt.

Bokens tre sista kapitel tar upp klimatpolitik i vid mening. Kapitel 12: Hur ska jordens energiförsörjning lösas?, kapitel 13: Vad kan göras för att motverka globala klimatförändringar?, och kapitel 14: Sverige och klimatfrågan. Det är ganska grundliga genomgångar, där LB klart deklarerar sina ståndpunkter. Det finns mycket att diskutera här, och invändningar kan resas på flera punkter, men för att sammanfatta det hela mycket kort så tror LB att stora och snabba förändringar av det slag som Parisöverenskommelsen ställer i utsikt, inte kommer att göras, inte kan göras och inte ens är önskvärda. Han ser tiden an med tillförsikt. Temperaturen kommer att öka, men i linje med tron på en relativt låg klimatkänslighet, inte särskilt snabbt och ganska måttligt. Och i viket fall som helst kan man inte göra mycket åt det!

Jag är benägen att hålla med Lennart Bengtsson såtillvida att jag inte heller tror att snabba och tillräckligt omfattande omställningar kommer att ske. Men jag ser det som en djupt pessimistisk prognos. Människor kommer att ställas inför svårigheter som de knappast kan bemästra. Man kan inte göra annat än att anpassa sig, skriver LB. När havet stiger finns det bara två möjligheter, att bygga skyddsvallar eller att flytta till högre beläget land!  Det är ju recept som har prövats förut: att skydda sig eller att flytta. Hur lätt det är har vi klara exempel på från flyktingströmmarna de senaste åren. Då har det inte gällt stigande hav eller klimatfrågor, utan andra omständigheter som gjort ursprungslandet mer eller mindre obeboeligt. Människor som inte kunnat skydda sig på plats har försökt flytta till bättre ställen. Hur välkomna har de varit där?

Dessutom är det inte bara en fråga om att flytta så att man kan gå torrskodd. Om havet stiger, om torka breder ut sig i vissa delar, medan andra får för mycket nederbörd, kommer också livsmedelsförsörjningen i fara. Och samtidigt har vi att räkna med att ytterligare 3 miljarder människor eller så, tillkommer långt innan seklet är slut. Ekvationen går inte ihop.

Det finns tyvärr ytterligare en möjlig konsekvens för dem som varken kan skydda sig eller flytta: att stanna kvar och gå under.

För den som vill lära sig mer om klimatvetenskap ger Lennart Bengtssons bok en utmärkt introduktion på svenska. Men för en mer allsidig diskussion om klimatpolitik och klimatets inverkan i en nära framtid bör man söka sig också till andra källor.

Fredrik Chapentier Ljungqvist – en ofrivillig förvillarikon

Gästbloggaren Mats Almgren om Stockholmsinitiativet och F C Ljungqvists senaste bok:

För den som intresserat sig för jordens klimathistoria är Fredrik Chapentier Ljungqvist numera ett välkänt namn, även utanför Sverige. Efter sin debutbok från 2009, Global nedkylning. Klimat och människa under 10000 år, har han fördjupat sig i klimatvetenskap och varit medförfattare till både regionala och globala klimatrekonstruktioner, som sträcker sig som mest 2000 år tillbaka i tiden. Fastän dessa rekonstruktioner i stort stämmer väl med Michael Manns uppdaterade versioner av hockeyklubban, har FCL länge hyllats som en vetenskapsman av rätta läran av diverse skribenter på SIs blogg. Men nu, när han publicerat en ny bok, Klimatet och människan under 12 000 år, har han av besvikna recensenter på SI- bloggen utpekats närmast som en avfälling!

Ann Löfving-Henrikssons recension kom först (och gjorde mig uppmärksam på boken). Hon skriver bl.a.:

Det behövdes inget djupare grävarbete för att avslöja Ljungqvists ändrade
uppfattning i ”några frågor”. Förordet inleds med ”Parisavtalets” målsättning och i kapitel efter kapitel kommer det ungefär som författaren skriver en cocktail av historia och klimatvetenskap. De historiska beskrivningarna och resonemangen kring hur klimatförändringar kan ha påverkat människorna och deras möjligheter att försörja sig är intressanta och givande! När det däremot gäller det svårfångade begreppet klimatvetenskap blir cocktailens sammansättning efter hand alltmer obalanserad. 

Också Ingemar Nordin, som gav sina synpunkter några veckor senare, är besviken:

Ann ger boken en rejäl genomgång, särskilt vad gäller Fredrik Charpentier Ljungqvists syn på den brännande frågan om vår moderna globala uppvärmning. Jag förstår hennes besvikelse. Ty författaren argumenterar inte för sin ståndpunkt härvidlag utan köper helt enkelt IPCCs rapport från 2013 rakt av.

Men Ingemar Nordin lyckas ändå leta reda på ett antal mer eller mindre mytiska myter, som FCL sägs slå hål på.

Så vad är mitt intryck? Jag har läst boken, ofta med stort intresse, och finner den betydligt mer gedigen och genomarbetad än den tidigare (fattas bara annat!). Jag har med särskilt stort intresse läst om Mayariket och Anasazikulturernas undergång, om klimatvariationerna i Kina, och förstås om förhållandena på Island och Grönland. Som sig bör är författaren skeptisk och källkritisk. Jag uppskattar också hans språkbruk. Jag har ofta sökt en god svensk term för paleoklimat – varför har jag aldrig kommit på klimathistoria? Och forcings – drivning är utmärkt.

Men viss finns det en del jag undrar över. FCL inleder med att vilja slå hål på en myt (inte någon från Nordins lista): ”Enligt en seglivad myt, baserad på föråldrad forskning, ska klimatet på jorden ha varit ganska stabilt sedan slutet av den senaste istiden för nästan 12 000 år sedan”. Senare, i kapitel 2, skriver han: ”Det har länge antagits att klimatförändringar haft en avgörande betydelse för en rad civilisationers uppgång och kollaps…” Dessa två myter är inte riktigt förenliga. Kanske menar han att den senare myten förfäktats av historiska amatörer: naturvetare och annat löst folk som fuskat i ämnet, medan den första är en myt bland historiker? När det gäller det relativt konstanta klimatet efter slutet på senaste istiden, så brukar väl det annars avse skillnaden mellan just denna tid, då våra kända civilisationer växt fram, och de första 200 000 (eller 400 000?) åren av Homo Sapiens existens? Men det är måhända också en myt.

Jag hade gärna sett utförligare referenser och noter. Det fanns del som jag gärna hade velat följa upp. Ett påstående jag undrar över rör klimatkänsligheten, där paleoklimatologiska data sägs ge bäst stöd för värden i den lägre delen av intervallet 1,5 - 4,5 grader. Jag har fått uppfattning att dessa data ger en mycket bred spridning av resultat, med en övervikt i den lite
högre delen. Se t.ex. Lewis, N. & Grünwald, P. Clim Dyn (2017).

Kan det bli kallare under global uppvärmning?

I detta gästinlägg uppmärksammar Mats Almgren en lätt förbisedd effekt av polarisarnas avsmältning:

Det låter otroligt, men det skulle kunna ske. Att den globala temperaturökningen tar en flerårig paus under ett uppvärmningsskeende är kanske inte förvånande, men en klar temperaturminskningstrend skulle vara överraskande. Det beror delvis på vad man menar med uppvärmning, och på vilken global medeltemperatur man beräknar. Under uppvärmning mottar jordsystemet mer energi från solen än vad det återutsänder ut i rymden. Och den globala medeltemperaturen kan vara vilken som helst av de vanliga temperaturserierna, dvs. de som avser medelvärden av temperaturen nära jordytan – i luften över land, och i ytvattnet över hav. Vad som då krävs är att extra energin värmer haven på djupet, samtidigt som havens värmeavgång till luften (främst som latent värme i vattenånga) och rymden (som värmestrålning) försvåras. I en diger artikel från 2016: Ice melt, sea level rise and superstorms: Evidence from paleoclimate data, climate modeling, and modern observations that 2°C global warming could be dangerous. (Hansen, J., M. Sato, P. Hearty, R. Ruedy, M. Kelley, V. Masson-Delmotte, G. Russell, G. Tselioudis, J. Cao, E. Rignot, I. Velicogna, B. Tormey, B. Donovan, E. Kandiano, K. von Schuckmann, P. Kharecha, A.N. LeGrande, M. Bauer, and K.-W. Lo Atmos. Chem. Phys., 16, 3761-3812, 2016) redovisas bl.a. modellberäkningar som visar att ett sådant skeende skulle kunna inträffa.

Försteförfattaren, James Hansen, tveklöst en av de främsta klimatvetarna, är ju välkänd långt utanför specialisternas krets, och många av de övriga författarna är också synnerligen välrenommerade. Trots det har denna artikel inte uppmärksammats så som man kunde vänta – kanske är den för lång och krånglig, kanske framstår den för återhållsamma vetenskapare som alltför klarspråkig och rättfram – James Hansen är inte rädd för att framföra sina välgrundade åsikter. För den som inte orkar tränga in i detta arbete (vilket är förståeligt, själv har jag fått jobba åtskilliga timmar med det, i flera omgångar) rekommenderas ett diskussionsinlägg: Scientific Reticence: a DRAFT Discussion, som just publicerats på James Hansens hemsida. Där refererar han helt kort några av huvudpunkterna i arbetet, liksom i några tidiga, och reflekterar över varför de mottagits på olika sätt.

De resultat som jag vill peka på i detta inlägg hör inte till det som författarna själva särskilt framhåller, det är snarare en biprodukt, som följer av de viktigare insikterna. Dessa rör effekterna av avsmältningen av främst inlandsisar på Grönland och shelfis och inlandsis i Antarktis, och de återkopplingar som tillförseln av smältvatten ger upphov till. Utan onormal isavsmältning är förhållandena sådana att kallt vatten med hög salthalt bildas vintertid kring isen i Antarktis och Arktis. Detta kalla och salta vatten har hög densitet och sjunker ner i djupet. I Antarktis sjunker det till botten och bildar havens bottenvatten, i Nordatlanten bildas djupvatten. Dessa vattenmassor deltar i den termohalina cirkulationen. Djupvattnet återförs (efter kanske 1000 år) till ytan kring Antarktis; det är här ventilationen av djupvattnet främst sker. Bilden antyder hur vid ökande isavsmältning alltmer sötvatten bildas, som har lägre densitet och lägger sig som ett lock över havsytan. Denna skiktning minskar bildningen av djupvatten, och det minskar också återföringen av det något uppvärmda djupvattnet. Havsytan blir kallare. Varmare vatten kommer att föras mot iskanten på större djup, 500-1000 m under ytan, och där smälta shelfisarna underifrån, just vid deras förankringspunkter. Ökad destabilisering av isarna, ökad smältning eller först isbergsbildning, leder till ytterligare bildning av färskvatten, som ytterligare förstärker skiktningen av havet. Under vintern bildas havsis lättare av färskvattnet än av saltvattnet; havsisen kan förväntas öka kring Antarktis. Nederbörden faller mer över havet, mindre över Antarktis inlandsis, vilket ytterligare ökar färskvattentillförseln.

De följande figurerna visar resultat av modellkörningar, där Hansen et al. har använt en beprövad General Circulation Model med tämligen låg upplösning, så att beräkningar över lång tid kunnat köras till rimlig kostnad. Dessa klimatmodeller innehåller ännu ingen realistisk modell för att beskriva isars smältning. I modellkörningarna brukar färskvatten tillföras runt Grönland och Antarktis, för att kompensera för snön som faller över dessa inlandsisar. På så sätt hålls en ungefärlig balans mellan snöackumulationen och massförlusten p.g.a. shelfisens smältning och isbergsbildningen.

Figurens resultat kommer från modellexperiment där man istället tillförde så mycket färskvatten att det också svarade mot minskningen av ismassorna i Antarktis och på Grönland, som den beräknats från observationer. Tillförseln för 2011 specificerades, och förändrades både tidigare och senare med en fördubblingstakt av 10 år. Andra körningar med både kortare och längre fördubblingstider genomfördes också. En fördubblingstid på 10 år är emellertid kompatibelt med de begränsade observationer som finns att tillgå, och har den fördelen att de effekter som uppstår blir tydliga efter rimligt långa körningar. När isavsmältning pågått så länge att havsytan höjts 1m (röd kurva) eller 3,8m (blå kurva), avbröts tillförseln av färskvatten. Detta är givetvis inte realistiskt, det gjordes för att se hur snabbt modellen svarar på förändringen.

Den övre figuren visar hur den globala medeltemperaturen förändrades i dessa modellexperiment. Vi ser att takten i temperaturökningen blir lägre när avsmältningen beaktas, och att temperaturen når ett maximum, här kring 2045. Avsmältning motsvarande 1m höjning av havsytan nås kring 2055 och 3,8m kring 2075. Detta är naturligtvis ingen prognos, det är ett experiment för att visa vad färskvattentillförsel genom avsmältningen kan innebära. Förhoppningsvis går det i verkligheten långsammare än i experimentet, så att minskningen i temperaturökningstakten blir mindre och ett eventuellt temperaturmaximum kommer senare. Det allvarliga är att även seriösa aktörer skulle kunna uppfatta den minskade temperaturökningstakten som ett tecken på att klimathotet inte är så allvarligt och att de åtgärder som vidtagits varit effektiva, medan i själva verket uppvärmningstakten ökat. Detta framgår tydligt av den andra grafen. Den visar hur skillnaden mellan inkommande och utgående energi i jordsystemet hela tiden ökar, och ökar särskilt snabbt när lufttemperaturen minskar.

Dessa resultat understryker ytterligare det faktum att globala medeltemperaturer – oavsett hur de mäts och beräknas – inte ger tillräckliga mått på jordens uppvärmning. Det är olyckligt att alla klimatförhandlingar så enögt riktas mot temperaturmål. De mesta av uppvärmningen sker i haven, och även andra mekanismer än färskvattentillförsel genom issmältning (även om det på sikt är allvarligast) kan ge perioder med minskad ventilation av haven, så att ännu mer av uppvärmningen hamnar där, och den globala temperaturen ökar långsammare.

Koldioxidens fördelning mellan hav och luft – ett enkelt exempel på kemisk kinetik?

Vi har glädjen att presentera ytterligare ett gästinlägg av Mats Almgren. Upptaget av koldioxid i havet och den så kallade bombkurvan engagerar visst fortfarande förnekarna:

Jag tittade in häromdagen på SIs blogg och fann då ett nytt inlägg (nr 17) från prof. em. Gösta Pettersson, han med bombkurvan. I detta säger han sig var expert på reaktionskinetik och matematisk modellering. I kraft av denna sin expertis anser han sig kunna avfärda professor Fortunat Joos (en mycket välkänd och respekterad forskare, som ses som en auktoritet i fråga om kolets kretslopp i naturen) som en dilettant vad gäller koldioxidens vandringar mellan atmosfär och hav. Enligt GP är detta ett renodlat problem för kemisk kinetik, och kan uttömmande behandlas med dess deskriptiva lagar – alltså GPs expertområde. Joos är fysiker och har specialiserat sig på havens strömningsrörelser, skriver han, och vidare:

”I själva verket gav sig Joos med presentationen av Bernmodellen in på ett ämnesområde där han inte längre besitter någon spetskompetens. Naturens upptag av luftburen koldioxid sker i processer som har långt mera med kemi än fysikalisk strömningslära att göra. Med vilken hastighet upptaget sker är därför i grunden ett reaktionskinetiskt problem, och Joos prestationer som IPCC-författare dokumenterar hans brist på reaktionskinetiskt expertkunnande.”

Jag har ingen anledning att ifrågasätta Gösta Petterssons expertis vad gäller deskriptiv kemisk kinetik – och den kan bli nog så komplicerad, inte minst på det biokemiska området – men det han skriver här vittnar om en total brist på insikt om problemets fysikaliska komplexitet. Naturligtvis är kemi inblandat i processerna, men de kemiska förloppen är inte det som begränsar hastigheten. Det skulle man lätt kunna övertyga sig om genom enkla experiment, där koldioxid i luft skakas med en lämplig mängd havsvatten. Jämvikten skulle inställa sig ganska snabbt, säkerligen inom en timme. Det som begränsar hastigheten i naturen är givetvis transportprocesserna. Omblandningen i lufthavet kräver något år, omblandningen av havet kanske 1000 år. Det är den tidskalan som krävs för fullständig jämvikt.

Förloppet blir inte heller enkelt exponentiellt, utan ”flerfasigt” med GPs terminologi. I själva verket kan det inte beskrivas med hjälp av de hastighetsekvationer som erbjuds av den kemiska kinetiken inom GPs expertområde. Det är just precis de komplicerade strömningsprocesserna i havet som måste beaktas.

På SIs blogg har den oförtröttlige Thomas P gång på gång rekommenderat Gösta Pettersson att försöka publicera sina rön. Själv tycker jag att han bör avhålla sig från det. Det han publicerat på nätet och skrivit i bloggen räcker mer än väl.

Temperaturen stiger medan luftfuktigheten minskar – eller?

Gästinlägg av professor Mats Almgren

Det brukar hävdas att i förvillarkretsar att det enda man vet om en effekt av en höjning av koldioxidhalten är att en dubbling av den skulle ge en temperaturökning med ungefär 1,2 grader. Detta är den direkta effekten, vilken inte brukar förnekas. Men att det därutöver skulle finnas återkopplingar som förstärker temperaturhöjningen till någonstans mellan 1,5 och 4 grader, är något som ivrigt bestrids. Det är speciellt återkopplingen från vattenånga vid en ökning av temperaturen som anses vara ett påfund av alarmister, helt utan verklighetsförankring. Ibland sägs det t.o.m. att luftfuktigheten har gått ner när temperaturen ökat. Ett exempel på detta sågs nyligen i ett inlägg på Stockholms initiativets blogg, där den mångkunnige, men ofta något selektive, signaturen tty skrev följande:

Flera av antaganden som ”förstärkningsteorin” bygger på kan förresten lätt motbevisas. Så brukar man t ex ofta utgå från att den relativa fuktigheten ska förbli konstant vid stigande temperatur. Så fungerar klimatet dock inte i verkligheten: Titta på denna vädermodell, skulle relativa fuktigheten vara temperaturoberoende borde färgen i medeltal vara densamma från pol till ekvator: https://earth.nullschool.net/#current/wind/surface/level/overlay=relative_humidity/orthographic=-58.28,89.70,296/loc=23.251,5.758

Jag måste erkänna att jag inte förstår hur ty menar att denna bild av globen skall läsas. Den relativa fuktigheten är kodad i färger, men hur förklaras inte. Och hur menar tty att man ska bedöma ”medeltalet” av färgerna? Ska man inte också försöka bilda sig en uppfattning om medelvärdet över året? Det blir lite svårt. Det intryck jag fick, när jag tittade, var att relativa fuktigheten var relativt jämn över hav, men varierade och var mestadels relativt låg över land. Så denna glob gav föga upplysning. 

Jag sökte då istället på nätet och fann bl.a. följande:

Den bilden visar hur specifika fuktigheten nära ytan varierade över klotet år 2013, som avvikelse från medelvärdena under 1981-2010. Man kan se att det förmodligen totalt var något våtare under 2013 än under jämförelseperioden, men att det över land på många håll var torrare. Detta visas klarare i följande figur, från samma källa, som visar hur relativa fuktigheten över land (åter nära ytan) varierar med tiden. Här ser man en klar minskning mot slutet, när temperaturen har stigit. Kanske det är sådana resultat som förvillat förvillarna?

Men observera att detta gäller fuktigheten strax över jordytan. Det finns en hel atmosfär ovanför detta skikt. Att relativa fuktigheten nära marken kan minska när ytan värms upp kan åtminstone delvis förklaras av att fukten till största delen kommer in över land från hav, och över hav ändras fuktigheten med vattenytans temperatur. När nu landytan värms snabbare än havet, och fukthalten följer havstemperaturen, så blir det en minskning av den relativa fuktigheten över land.

Hur är det då i resten av atmosfären? Det vi behöver ha reda på är hur den totala mängden vattenånga har varierat. Det som brukar hävdas av meteorologer (t.ex. av Lennart Bengtsson) är att fuktigheten ökar med ca 7% för en grads temperaturhöjning. Det är den ökning av vattenångans jämviktstryck som följer av Clausius-Clapeyrons ekvation vid nuvarande medeltemperaturer. Det innebär då att relativa fuktigheten i medeltal över hela atmosfären skulle hålla sig ungefär konstant. Arrhenius antog i sina beräkningar i slutet på 1800-talet att så var fallet, som en medveten första approximation. I nutidens avancerade klimatmodeller görs inga sådana antaganden, men att det är så följer ur resultaten. Klimatmodellerna är dock inte att lita på i allt, och det borde gå att finna mätdata som belyser saken.

Jag har dock inte lyckats hitta några lättillgängliga dataserier eller grafer över sådana mätresultat. Så jag valde därför att titta på vad reanalysprodukterna säger. Som jag framhöll i en tidigare post, så är styrkan med dessa just att man kan få ut den information man behöver (om man vet hur man ska hantera dem). Lyckligtvis finns en site http://cci-reanalyzer.org/Reanalysis_monthly/tseries.php där man kan få ut tidsserier av bl.a. ”precipitable water” som är allt vatten i gasform som finns i en kolumn från jordytan och upp till stratosfären. Man kan välja mellan en rad olika reanalysprodukter.

I figuren har jag valt precipitable water från medelvärdena av fyra tredje generationens reanalysprodukter under tiden 1979-2012. Man kan alternativt titta på resultaten av de enskilda produkterna. De skiljer sig åt ganska mycket, men samtliga ger en ökande trend.

Det är ju helt klart att mängden vattenånga i atmosfären har ökat, med ungefär 4,3 % från 1980 till 2010. Under samma tid har temperaturen alldeles över ytan, enligt samma samling av reanalysprodukter, ökat med ungefär 0,42 grader. Det skulle betyda att vattenångan ökat med ca 10% per grad, vilket då är något mer än vad Clausius-Clapeyrons lag förutspår för jämviktstrycket. Men man kan nog inte vänta sig någon god numerisk överensstämmelse. Både temperaturer och värdena på precipitable water varierar mycket mellan de olika reanalyserna.

Slutsatsen är emellertid att mängden vattenånga i atmosfären har ökat med temperaturökningen, så som man har all anledning att förvänta sig, och att återkopplingen från vattenångan då också är en realitet. Det finns andra återkopplingar, och andra forcings, som är betydligt mer osäkra.

Modellerade och uppmätta temperaturserier stämmer väl överens – om de globala medeltemperaturerna beräknas på samma sätt

Här kommer ett gästinlägg från Mats Almgren. Det handlar om att jämföra temperaturer från klimatmodeller med observerade temperaturer.

I ett viktigt arbete från hösten 2016 påpekar Richardson, Cowtan, Hawkins och Stolpe [RCHS]¹  det (i efterhand) uppenbara: När resultat från modelleringar och mätningar jämförs måste det som jämförs vara ekvivalent. Temperaturserier från klimatmodeller avser vanligen lufttemperaturen nära ytan över hela globen, medan de konventionella tidsserierna blandar luftens temperatur nära ytan över land och is, med havsytans temperatur över haven. Dessutom saknas mätdata från stora delar globen och dessa områden antingen utlämnas eller fylls genom mer eller mindre komplicerade extrapolationer. För att få en rättvis jämförelse valde RCHS att utgå från HadCRUT 4 serier, som använder blandade temperaturer och utesluter (maskar) stora områden, bl a Arktis och delar av Afrika. Resultat från ett stort antal modeller i CIMP5 processades på motsvarande sätt, så att blandade luft- och havsytetemperaturer erhölls, och uteslutna områden i HadCRUT 4 maskades bort.

Figuren nedan jämför observerade temperaturer enligt HadCRUT 4 med de processade temperaturserierna från medianen av CIMP5 simuleringarna. Här är tas-only lufttemperaturen vid ytan, sedan kommer blandade temperaturer, och sist blandade och maskade. De senare ansluter väl till HadCRUT4. Slutsatsen blir då att modellresultaten och mätningarna stämmer mycket väl överens, när de jämförs på ett rättvisande sätt. Med det bortfaller också skillnaden mellan modellberäknade och observerade värden på klimatkänsligheten, både den transienta (Transient Climate Response) och den vid jämvikt (Equilibrium Climate Sensitivity). Dessa värden är fortfarande osäkra, beroende på osäkerheten i ändringarna av olika ”forcings”, men den osäkerheten är lika stor i båda fallen. Det nominella värdet på klimatkänsligheten blir naturligtvis olika om man mäter den med hjälp av medeltemperaturer som definierats på olika sätt, och ändrar sig olika fort i en värmande värld, men klimateffekterna blir desamma.

Av och till går jag in på en del förvillarbloggar för att se vad de skriver om. Det mesta är trams, så det går snabbt titta över. Men en och annan gång dyker något upp som intresserar mig. På så sätt kom jag att hitta en artikel av herrar Cederlöf, Bengtsson och Hodges  [CBH]². I denna jämförs tidsserie för jordens medeltemperatur hämtade från en re-analys, med några av de konventionella tidsserierna: HadCRUT4 och GISTEMP för yttemperaturer, och UAH och RSS för temperaturer i troposfären.

Så vad är då en re-analys? Begreppet definieras här:

Reanalysis is a scientific method for developing a comprehensive record of how weather and climate are changing over time. In it, observations and a numerical model that simulates one or more aspects of the Earth system are combined objectively to generate a synthesized estimate of the state of the system. A reanalysis typically extends over several decades or longer, and covers the entire globe from the Earth’s surface to well above the stratosphere. 

Tyvärr tycks begreppet inte finnas med på svenska wikipedia, så den som vill förkovra sig är hänvisad till engelska sidor. En utmärkt översikt gav Judith Curry på sin blogg där hon bl.a. citerar långa stycken av vad Kevin Trenberth sagt om saken. Det som gör re-analyser till kraftfulla verktyg är att de gör det möjligt att plocka ut meteorologiska data på ett konsistent sätt över hela jorden, t.ex. lufttemperaturen på 2 m höjd över ytan, så väl över land som över hav och is. Det förefaller då som om re-analysdata skulle vara ideala för jämförelser med simuleringar. Så låt oss se vad CBH har att säga.

Den re-analysprodukt CBH utnyttjar kallas ERA-interim, och är en förbättrad version av tidigare produkter. Den går tillbaka till januari 1979; CBHs analys gäller 1979-2014. De jämför årsmedelvärdena av temperaturen från ERAI med värden från HadCRUT4 och GISTEMP, och finner bl.a. att trenden i temperaturökningen under denna tid var mycket lägre för ERAI (0,12 grader/decennium) än för de två andra (0,16). CBH tar också fram temperaturserier för troposfären, med bidrag från olika höjder vägda så att resultatet ska simulera det som redovisas av UAH och RSS. Nu stämmer trenden från ERAI (åter 0,12 grader/decennium) väl med de från UAH (0,11) och RSS (0,12).

Resultat väcker en del intressanta frågor. Om ERAI är att lita på, så förefaller det som om både HadCRUT4 och GISTEMP ger alltför snabba temperaturökningar, medan den ökningstakt som skattas från satellitmätningarna är rimligare. Men kanske är det istället ERAI som är skakig. Liksom många andra varnar Judith Curry för re-analys-produkterna: These products are tremendously useful for a variety of applications, but the new shouldn’t be used for trend analysis without more assessment of their capabilities. Detta rimmar väl med att CBHs undersökning hade det uttalade syftet att göra sådana test. Låt oss nysta vidare.

Genom en slump kom jag över en ERA-rapport³ av A. Simmons et al., där det också görs jämförelse mellan temperaturer från re-analys och de konventionella serierna. Simmons et al. har använt både ERA-Interim och en japansk motsvarighet, JAR-55, i båda fallen med data fram till och med 2015. I figuren visas dessa data, och också fyra av de välkända tidsserierna för yttemperaturen. Had4_UAH_v2 är Cowtan och Ways⁴  ”spatially extended” HadCRUT4.

Det är uppenbart att resultaten i stort stämmer väl överens i detta tidsavsnitt. Det finns skillnader som ingående diskuteras i rapporten. Överensstämmelsen framgår också av trenderna: ERAI, JRA-55 och GISTEMP ger alla 0,17 grader per decennium, båda HadCRUT serierna 0,18 och NOAA 0,16. Det avviker från CBHs artikel, där ERAI och de traditionella serierna skilde sig åt väsentligt. Det sista årets starka uppvärmning kan inte ha gjort så stor skillnad – vilket också framgår av att trenden för HadCRUT 4 och GISTEMP endast ökat marginellt.

Till stor del kan skillnaden mellan CBHs trend och den från Simmons et al. förklaras av att de senare anbragt en korrektion på temperaturen över hav om 0,1°C för tiden före januari 2002, beroende på att en ny källa för havsytans temperatur började användas då. Justering har diskuterats i tidigare arbeten⁵. CBH gör inte denna justering – de diskuterar den inte ens, trots att de rimligen måste ha känt till den.

CBH avslutar sin artikel med följande:

We therefore strongly suggest that tropospheric temperature trends from re-analyses should replace surface temperature trends in future climate validation studies. If we use the temperature trend of the layer 700-400 hPa or any other similar measure, instead of the surface temperature trend, then this is probably a better representation of the global tropospheric temperature and presumably a more robust quantity to assess climate change.

När re-analyserna ger lika robusta resultat som de konventionella tidsserierna (de gör det knappast nu) och om troposfärtemperaturen ändrar sig i samma takt som yttemperaturerna (det har inte empiriskt visats att så är fallet) så kanske det skulle vara bra. Vi är inte där än. När det gäller användning för jämförelse med modellsimuleringsresultat krävs dessutom längre tidsserier. Så RCHSs val, att processa modellresultaten för att göra dem jämförbara med mätresultaten, kommer att förbli överlägset ett bra tag till.

Referenser

¹Mark Richardson, Kevin Cowtan, Ed Hawkins and Martin B. Stolpe, Reconciled climate response estimates from climate models and the energy budget of Earth, Nature Climate Change 2016, 6, 931

  ² M. Cederlöf, L. Bengtsson och K.I. Hodges Tellus A, 2016, artikel nr 31503: Assessing atmospheric temperature data sets for climate studies.

  ³ A. Simmons, P. Berrisford, D. Dee, H. Hersbach, S. Hirahara, J-N. Thepaut,  2016, ERA Report Series 25 Estimates of variations and trends of global surface temperature.

  ⁴ Cowtan K, Way RG (2014) Q.J.R. Meteorol. Soc., 140, 1935–1944, doi: 10.1002/qj.2297

  ⁵ Simmons och Poli 2015, Arctic warming in ERA-Interim and other analyses. Q.J.R. Meteorol. Soc., 141, 1147-1162, och referenser däri.

Mänsklig inverkan på globala kolcykeln

Ännu ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet.

Fortfarande kan man se ”skeptiker ” hävda att de antropogena utsläppen av koldioxid är så små jämfört med de naturliga flödena av kol mellan atmosfär och biosfär eller hav att de lätt balanseras av små justeringar och variationer i de naturliga flödena. Somliga menar att den obestridliga ökningen av koldioxidhalten i atmosfären skulle bero på utgasning från haven allteftersom de blivit varmare (genom naturliga variationer, givetvis).

Det är väl känt att de naturliga flödena är stora, om än osäkert uppskattade. Utan mänsklig påverkan skulle flödena mellan atmosfär och hav vara ungefär 90 PgC/år (petagram kol/år) i båda riktningar, och mellan atmosfär och landbunden biosfär kring 120 PgC/år. Utsläppen från fossila bränslen och cementtillverkning är ungefär 8 PgC/år. Frågan är då om naturliga ändringar i de stora utbytesflödena kan ge en så stor nettoeffekt.

Uppskattningar av nettoändringar i dessa flöden redovisas i IPCC rapporter. I den senaste, AR5 ägnas kapitel 6 (PDF-fil) åt kolcykeln. Här återges ett utdrag ur tabell 6.1. 

De två första posterna är välbestämda. Vi vet hur koldioxiden ökat i atmosfären, och vad som tillförts från bränsle och cementtillverkning. Skillnaden visar att ungefär 4PgC/år inte har stannat i atmosfären, utan tagits upp av biosfären och haven.

I rapporten ges resultat från olika uppskattningar av netto flödena från luft till hav, och från luft till land. Detta är ett fortgående arbete, och AR5-kapitlet är en uppföljning av vad som tidigare framkommit. Presentationen är svårsmält för en oinsatt läsare. Men om man går tillbaka till kapitel 3 i rapporten TAR från 2001 finner man en förklarande text. God introduktion ger också David Archers lilla bok ”The Global Carbon Cycle”, Princeton University Press 2010.

Så låt oss först besinna hur man kunnat uppskatta nettoflödet från luft till hav. Ett antal metoder har använts, från rent empiriska till rena modellberäkningar. Det mest rättframma är att bestämma transporten över hela havsytan. Det är givetvis omöjligt, så man får nöja sig med mer sparsamma observationer, både tidsmässigt och rumsmässigt. 3 miljoner mätdata fördelade över 40 år (de flesta från de senare 20 åren) har sammanställts. Haven täcks av rutnät om 4° latitud, 5° longitud, vilket om jag räknat rätt skulle svara mot mer än 2300 provytor. Men provtagningarna är inte jämnt fördelade över dessa. Det finns stora luckor, i synnerhet på södra halvklotet.

Vad är det då som mäts? Överföringen över gränsen hav/luft bestäms som produkten av en drivkraft och en gasöverföringshastighet. Drivkraften kan uttryckas som skillnaden, ∆pCO₂, mellan koldioxidens partialtryck i luften och dess jämviktstryck i det aktuella havsvattnet. Om det förra är störst går överföringen från luft till hav. Partialtrycket i luft får man från de mätningar av koldioxiden som görs kontinuerligt vid några dussin mätstationer, medan jämviktstrycket över havsvattnet får bestämmas genom provtagning och undersökning av vattnets sammansättning (koldioxid, kolsyra och dess joner). Temperatur, pH och salthalt behövs också. Ett jättearbete, men möjligt att utföra. Med hjälp av fiffiga extra- och interpolationer har ∆pCO₂–värden över haven kartlagts på det sättet, dock inte med stor precision vad gäller förändringar över tid.

Redan ∆pCO₂–värdena är intressanta, eftersom de visar åt vilket håll transporten går över olika regioner och säsonger. Men för att få flödet krävs också gasöverförings hastigheten. Denna beror på en rad faktorer, där vindhastigheten är viktigast. Samband mellan gasöverförings hastighet och vindhastighet finns framtagna. Vindhastigheter över oceanerna finns naturligtvis också att tillgå.

Så sedan är det bara att beräkna flödet över alla rutor och summera. Ett resultat framgår av första posten i tabell 2, som hämtats från ett arbete av Wannikhof et al. Biogeosciences, 10, 1983–2000, 2013. Går att läsa här.

De fyra följande posterna i tabell 2 är uppskattningar från andra metoder, baserade på modellberäkningar och olika typer av data (t ex vertikalfördelningen av oorganiskt kol i olika havsregioner). Metoderna beskrivs i artikeln. Resultaten från dem är förvånansvärt lika.

De två sista posterna i tabellen hänför sig till en helt oberoende typ av rent empiriska beräkningar. De utnyttjar minskningen av syrehalten i atmosfären, som sker parallellt med koldioxidökningen. Mycket noggranna mätningar av de små ändringarna i syrehalten görs vid flera mätstationer. För att få tillräcklig precision mäts O₂ relativt N₂, därav beteckningen O₂/N₂.

Tabell 2. Median sea–air anthropogenic CO₂ fluxes for the different approaches centered on year 2000.

 Dessa metoder, som diskuteras klargörande av Manning och Keeling, Tellus (2006), 58B, 95–116 (tidskriften är fritt tillgänglig på efter registrering). , bygger på att syrehalten i atmosfären minskar när koldioxidhalten går upp. Syre förbrukas när kol och organiskt material förbränns, och syre frigörs i fotosyntesen. Överföring av koldioxid till haven ger däremot ingen direkt effekt på syrekoncentrationen. Noggranna mätningar av syrehaltens ändring ger därför en möjlighet att skilja på koldioxidöverföring till haven och till land-biosfären. Den observerade ändringen av koldioxidmängden i atmosfären kan då skrivas som skillnaden mellan koldioxid tillförd via fossilförbränning och cementtillverkning, F, och bortförd till hav, O, och biosfären, B, (havens biosfär ingår i O):

∆CO₂ = F − O − B

∆O₂ = −α_FF + α_BB + Z

Den andra ekvationen visar ändringen i syreinnehåll. Det minskas genom förbränningen. Koefficienten α_F är förhållandet mellan bildad koldioxid och förbrukad syre vid fossilförbränning. Den beror på bränsletyp (3 för metan, 1 för rent kol) och uppskattades till 1,39 för den mix som används globalt. Syrgasmängden ökar genom biosfärens fotosyntes, koefficienten här har uppskattats till 1,10. Z infördes när man insåg och kunde observera att ökningen av temperaturen i haven medförde en avgasning av syre, både direkt genom minskad löslighet, och indirekt genom ändringar i biologiska pumpar och strömningsförhållanden. Denna term har uppskattats och är inte försumbar. Alla termer i ekvationssystemet är då kända, och O och B kan beräknas. Manning och Keeling erhöll O = (2,3±0,6)PgC/år och B = (0,5±0,7)PgC/år. Storleken av B stämmer inte helt med tabell1; en bidragande orsak är att detta värde och tabellens hänför sig till olika tidsperioder.

I stort stämmer emellertid värdena för flödet från luft till hav från de olika uppskattningarna väl överens. Det finns inget utrymme för några extra avgasningar, eller andra variationer av avsevärd storlek. I tabell 1 är flödet från luft till land beräknad som en restpost. Men försök att uppskatta bidragen från olika processer har också gjorts. En av delarna är någorlunda väl bestämd, tillskottet till luften från förändringar av markanvändningen, dvs främst genom avskogning. Detta ger ett ytterligare antropogent tillskott på nära 1 PgC/år. Andra processer inom land-biosfären fungerar då som en kolsänka för 2,5 PgC/år. Detta är mycket, och trots stora ansträngningar finns det ännu ingen klar bild över vart detta kol tar vägen. Ökad fotosyntes genom koldioxidgödning förklarar en del, annat tycks förknippat med ökad bioproduktion i det boreala bältet på norra halvklotet, där globala uppvärmningen ger både en mer långvarig växtsäsong, och en förskjutning av växtzoner norrut.

Sammanfattningsvis: Det finns all anledning att lita på den analys av kolcykelns kvantitativa förändringar som presenterats i IPCCs rapporter. Där finns stora osäkerheter, men ingen möjlighet att ett antropogent tillskott av 9,2 PgC/år skulle kunna förklaras av naturliga flödesvariationer.

Kolcykeln och bombkurvan.

Ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet. För er som inte följt diskussionen rekommendererar vi Mats tidigare inlägg:

• "Bombkurvan" - vad visar den?
• Den seglivade myten om bombkurvan    

När nu bombkurvan har fått en trovärdig form i Gösta P:s senaste SI-inlägg , så är det på plats att fråga sig vad den egentligen säger om kolcykeln.

 Fig. 1. Den fullständigt korrigerade bombprovskurvan (röd) jämförd med min (Gösta Pettersson) tidigare angivna ofullständigt korrigerade version (svart)

Som framgår av figuren så stämmer inte heller den nya versionen särskilt väl med den blåa kurva Gösta kallar Bernmodellen. Om jag förstått rätt visar denna kurva hur en mängd koldioxid, som införts som en puls i atmosfären vid tiden 0, skulle försvinna från atmosfären, enligt Bernmodellen. Det går fort till en början, när koldioxiden fördelar sig mellan de lättillgängliga ”ytnära” reservoarerna, och sedan allt långsammare allteftersom koldioxiden letar sig ned i djuphaven. Bombkurvan visar ett helt annat förlopp. Där övergår en snabb nedgång (nära exponentiell) till en platå, där man till och med kan ana en begynnande ökning av C14-koncentrationen. Det skulle krävas mycket speciella förhållanden om försvinnandet av en puls koldioxid skulle ske enligt ett sådant förlopp. Frågan är då om de två förloppen hänför sig till jämförbara processer, alltså om C14 verkligen fungerar bra för märkning av koldioxid i detta sammanhang.

Man kan vänta sig att de märkta koldioxidmolekylerna uppför sig i stort sett på samma vis som de omärkta, så långt är jag ense med Gösta Pettersson. Det som ställer till problem är att det fanns gott om C14 i systemet redan innan bombproven, och att dessutom mer C14 tillförs hela tiden. Märkningen skiljer inte ut bombproducerat C14 från allt annat C14 i systemet.

Koldioxiden i atmosfären utbyts snabbt mot koldioxid i haven och i biosfären. Koldioxiden (eller dess ekvivalenter) i dessa reservoarer har ett C14/C12 förhållanden som avspeglar det atmosfäriska förhållandet när dessa olika depåer bildades. Så när Süess fann att C14/C12 hade minskat under tiden före 1955, så förklarades den minskningen med att fossileldningen hade tillfört koldioxid utan C14. Det var emellertid också klart att C14/C12 förhållandet hade minskat med endast ett par procent, samtidigt som koldioxidhalten i luften hade ökat med ungefär 10%. C14-halten måste alltså också ha ökat! Detta förklaras av utbyteseffekterna: koldioxid med lågt C14/C12 tas upp t ex genom fotosyntesen i biosfären, och koldioxid från äldre deponerat material frigörs genom respiration eller annan nedbrytning, och den koldioxiden har då högre C14/C12. Alltså ger fossilbränsleeldningen indirekt ett tillskott av C14 i atmosfären.

Genom modellberäkningar har Ken Caldeira och medarbetare (Geophys. Res. Lett. 1998, 25, 3811-3814: ”Predicted net efflux of radiocarbon from the ocean and increase in atmospheric radiocarbon content”; tyvärr ej open access) studerat dessa flöden som globala effekter. Den modell som använts är rätt grov. De redogör detaljerat för modell och beräkningar. Jag ska inte försöka återge det här, utan nöjer mig med följande citat:

”Here, a model of the global carbon cycle, based on the model of Hesshaimeer et al. [1994], is used to estimate the impact of fossil-fuel burning, land-use changes and atmospheric nuclear detonations on atmospheric 14C content and air-sea 14C fluxes, both for the historical past and for the next century. This model consists of a 1-box atmosphere, a 3-box land biosphere, and a box diffusion ocean.”

Om en modell som denna användes för att beräkna koncentrationsändringarna efter en puls koldioxid, skulle man få ett resultat som liknar det från Bernmodellen. För C14 fås helt andra förlopp, som framgår av resultaten i panel a och b i den figur 3 från uppsatsen som återges här. Panel b visar ∆C14, alltså väsentligen ändringen i C14/C12 förhållandet. Beräkningar där endast ”land-use changes” tas i beaktande ger föga ändring; dels är koldioxidökningen på grund av dessa relativ liten, och den koldioxid som släpps ut innehåller en hel del C14. Fossilbränsleutsläppen ger däremot en dramatisk minskning av molförhållandet, medan bombutsläppen först ger en ökning, följd av en snabb minskning när de upphört.

Det verkligt anmärkningsvärda är resultaten i panel a, där koncentrationen av C14 i atmosfären återges. Som jag nämnde ovan började C14 öka redan innan bombproven, främst orsakade indirekt av fossilbränsleanvändningen. Utan bombprov skulle de ökande koldioxidutsläppen lett till en dramatisk ökning av C14-halten i atmosfären, på grund av utbyteseffekterna. Bombproven gav ytterligare ett bidrag, och minskningen av C14-halten efter dem når i figuren ett brett minimum omkring år 2000, för att sedan öka parallellt med fossilbränslekurvan. Den röda kurvan i Göstas figur svarar ungefär mot förloppet från maximet till minimet kring år 2000.

Beräkningarna som Caldeira et al. presenterar förutspår alltså att C14-halten i atmosfären skall börja öka igen, och fortsätta att göra så under detta sekel (enligt ett buisness-as-usual scenario). Det jag finner viktigt i denna studie är inte överensstämmelser med mätdata och eventuellt prognosvärde, utan den illustration den ger till hur utbytet av koldioxid mellan olika reservoarer kan leda till så komplexa variationer av C14 halten i atmosfären. C14 förloppet efter bombproven återspeglar inte alls försvinnandet av en puls koldioxid, och kan inte användas för en falsifiering av t ex Bernmodellen.

Delta-14C och 14C i den vetenskapliga litteraturen

Viktig uppdatering i slutet av inlägget!

Vi har haft ett par inlägg här på UI av professor emeritus Mats Almgren om vådan av att inte ta hänsyn till skillnaden mellan Δ14C och 14C när man tittar på den s k bombkurvan, som visar hur den ökade mängden av 14C i atmosfären från atombombsprover runt 1960 har förändrats:

• "Bombkurvan" - vad visar den?
• Den seglivade myten om bombkurvan  

De läsare som inte har hängt med i diskussionen bör läsa dessa tidigare inlägg först. Mats argumenterar att skillnaden mellan kurvorna för Δ14C och 14C är stor och att man därför måste titta på 14C-kurvan för att se hur mycket 14C som finns kvar, medan våra vänner på Klimatupplysningen (sic) verkar anse att skillnaden mellan kurvorna är ganska liten.

NOAA har en bra förklaring av hur Δ14C beräknas. Något förenklat:

    Δ14C = ([14C/12C]prov / [14C/12C]standardprov - 1) x 1000

där standardprovet representerar förhållandet innan bombproven. Ett  Δ14C på 0 betyder att förhållandet i provet är det samma som det i standardprovet. Lägg märket till att om 12C i provet har ökat i förhållande till standardprovet så måste 14C i provet öka lika mycket för att ge ett Δ14C på 0. Eftersom 12C idag är mer än 25% större än vid slutet av 1950-talet så skulle ett värde Δ14C = 0 betyda att också C14 idag är mer än 25% större än innan bombproven. Och dagens Δ14C är rent av en bit större än 0!

Så hur ser det ut i den vetenskapliga litteraturen? Vad blir resultatet när forskare, som ägnat sin karriär åt att studera kolcykeln, gör omvandlingar mellan Δ14C och 14C? Här är två exempel, som båda ger stöd för Mats uppfattning.

Ingeborg Levin och Vago Hesshaimer, RADIOCARBON – A UNIQUE TRACER OF GLOBAL CARBON CYCLE DYNAMICS, Radiocarbon Vol 42, Nr 1, 2000.

 

Kim I. Currie, Gordon Brailsford, Sylvia Nichol, Antony Gomez, Rodger Sparks, Keith R. Lassey and Katja Riedel. Tropospheric 14CO2 at Wellington, New Zealand: the world’s longest record. Biogeochemistry 2009.

Uppdatering: Vi kan skriva om formeln för Δ14C som:

   Δ14C = ([14Cprov/14Cstandarprov] / [12Cprov/12Cstandardprov] - 1) x 1000

vilket ger 

  [14Cprov/14Cstandarprov] =   [12Cprov/12Cstandardprov](Δ14C/1000 + 1)

Om t ex [12Cprov/12Cstandardprov] = 1,25 och Δ14C = 100 vilket ungefär är läget idag, så får vi

   [14Cprov/14Cstandarprov] = 1,375

dvs det finns 37,5% mer 14C idag än innan bombproven. Den intresserade läsaren kan roa sig med att räkna ut motsvarande värde vid tiden för toppen på bombkurvan.

Uppdatering 2013-10-18: På Klimatupplysningen (sic) har Pehr Björnbom ett klargörande om Gösta Petterssons presentation av bombprovskurvan:

Enligt Björnbom så har skalan ingenting att göra med mängden/andelen 14C innan bombproven. 0% betecknar helt enkelt den nivå som 14C-halten planar ut mot efter bombproven, vilket ungefär motsvarar 100-linjen i figur 2 b från Levin och Hesshaimer (se ovan). "Kvarvarande del" (på y-axeln) ska alltså inte tolkas som "den del av 14C som tillfördes av bombproven  som finns kvar i troposfären". Det som i bildtexten omtalas som "relaxationen av det överskott av C14-koldioxid som de ovanjordiska kärnvapentesterna gav upphov till" avser alltså inte den totala mängd 14C som tillfördes av bombproven, utan något annat. Hur kurvan för Bernmodellen passar in i denna skala framgår dock inte, och kommer tyvärr nog aldrig att framgå.

Vi förhåller oss skeptiska.  Men vi är nyfikna på hur Gösta Petterson kommer att reagera. I sin bok Falskt Alarm, som bilden är tagen ifrån, skriver Gösta explicit:

"IPCC hävdar att de sista 20 procenten av ett utsläpp kan stanna kvar i luften i många tusentals år. Bombprovskurvan visar att det redan efter 45 år återstår mindre än 5% av ”engångsutsläppet” av C14-koldioxid."

Det stämmer ju inte precis överens med Björnboms tolkning.

Uppdatering 2013-10-22: Gösta Pettersson har nu tagit till sig Mats Almgrens kritik, och korrigerat sin 14C-kurva.

Den seglivade myten om bombkurvan

Ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet. 

Fantasifulla spekulationer om kolcykeln florerar i bloggosfären, inte minst på vår inhemska förnekarblogg. Den sista vändan i detta startade när man där i mitten av maj uppmärksammade ett alster av en biokemist, Gösta Petterson, där en analys av vad som kallas bombkurvan presenterades. Enligt Gösta Petterson visar denna bombkurva hur radioaktiv C14, producerat under bombproven under 60-talet, försvunnit ur atmosfären sedan dess, så att nu endast några få procent återstår. Gösta Petterson menade sig visa att denna process var enkelt exponentiell med en relaxationstid på 14 år. Från detta resultat har sedan mycket vidlyftiga slutsatser dragits.

Kurvorna, som är utgångspunkten, kan beskådas nedan (jag har hämtat dem från ett SI-inlägg från maj av Peter Stilbs). Jag blev själv något förbluffad över dem, och mot bättre vetande deltog jag med några inlägg i en av debattrådarna. Först senare blev jag klar över var problemet som jag brottades med hade sitt ursprung, och skrev här på UI ett inlägg som jag trodde klargjorde den saken. (Bombkurvan - vad visar den? 2013-06-16)

Det är tydligt att det inte har hjälpt. Låt mig därför väldigt tydligt peka ut den blunder som Gösta Petterson begått. Att den fått passera förklaras väl delvis av att Göstas resultat är just sådana som skribenterna på SI-bloggen vill se.

Figur 1. Tidsförloppet för bortskaffandet av det överskott av C14-koldioxid som de ovanjordiska kärnvapentesten producerade innan de upphörde år 1963 Källor: R. Nydal & K. Lövseth, 1996, Carbon Dioxide Information Analysis Center; I. Svetlik et al., Czeck. J. Phys. 56:Suppl. D1

Figur 2. Bombprovskurvan (svarta mätvärden) beskrivs väl av den röda kurvan, vilken svarar mot ett enfasiskt exponentiellt förlopp med relaxationstiden 14 år och slutvärdet 1,5%. Bernmodellen (blå kurva) ger en gravt överdriven bild av hur länge utsläpp av koldioxid stannar kvar i luften.

Den första bilden visar uppmätta värdena på C14 i atmosfären, presenterade som en storhet ∆C14. Denna är dock inte överskottet av C14 från bombproven, som figurtexten anger, utan överskottet av C14 över värdet av ett standardprov. Standardprovet är sådant att det hade ungefär samma aktivitet som atmosfären före bombproven. Bombproven gav som mest nära en fördubbling av aktiviteten.

Det andra diagrammet visar samma mätvärden som svarta punkter (eventuellt har Gösta Petterson gjort någon mindre korrektion). Här påstås de visa den kvarvarande delen C14 från bomben. Men om det skulle vara korrekt måste kurvan visa skillnaden i atmosfären mellan uppmätt C14, och det ”naturliga” värde som skulle ha gällt om bombproven inte utförts. Det senare går givetvis inte att mäta.

Jag kan inte förstå annat än att Gösta antar det naturliga värdet är konstant och nära värdet för standardprovet. Han tycks inte ha funderat över den saken, för då hade han insett att det är fel. Eftersom C14 används för dateringar har mycken möda lagts på att försöka bestämma hur den naturliga nivån varierat med tiden. Redan innan bombproven hade man upptäckt att C14/C12-kvoten hade minskat i atmosfären sedan mitten av 1800-talet. Denna minskning förklarades av Suess vara en följd av förbränningen av fossilt kol (som inte innehäller C14) och kallas nu för Suess-effekten.

Minskningen av den naturliga nivån (C14/C12) skulle ha fortsatt, om inte bombproven skett, och i allt högre takt allteftersom användningen av fossila bränslen ökade. Exakt hur den minskar är inte lätt att avgöra. Det krävs modeller och beräkningar och data på tillförsel av både C12 och C14.

Jag har försökt göra en grov uppskattning, utifrån resultat som redovisas av Levine et al. Tellus(2010), 62B, 26–46. Enligt min grova uppskattning borde naturliga nivån ha minskat med 25-45% på de 50 år som förflutit sedan 1960. I stället för de ca 5% som återstår i slutet av kurvan i figur 2, skulle då 30-50% finnas kvar. Det stämmer inte så illa med de modeller som experterna tagit fram, och som i figuren representeras av den blå Bern-modellen.

Det här är precis vad man kunde förvänta sig. De vetenskapsmän och kvinnor som i åratal studerat dessa ting är inga idioter. Om saker och ting varit så enkla och komplikationsfria som förnekarna gärna tror, så hade det kommit fram för länge sedan.

Korrigering 2012-10-14: "halten" har ersatts med "C14/C12-kvoten".

”Bombkurvan” – vad visar den?

Ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet.

---

Av och till har det som ibland kallas ”bombkurvan” dykt upp på bloggar och ibland även i artiklar, och påståtts visa att extra koldioxid i atmosfären försvinner i det närmaste exponentiellt, med en halveringstid på ca 10 år. Bakgrunden till dessa observationer är atombombsproven under 1960-talet; ansenliga mängder radioaktivt ¹⁴C kom då att tillföras atmosfären, och avtagandet av aktiviteten följdes genom noggranna mätningar under många år. Det som brukar visas är en kurva som den i figur 1, fast för norra halvklotet. Denna är för södra halvklotet, närmare bestämt från Wellington på Nya Zealand, som har den längsta sammanhängande mätserien av denna art.

Figur 1. ”Bombkurvan” från Wellington, NZ.

Det ser onekligen ut som om aktiviteten avtagit i det närmaste exponentiellt, med en halveringstid omkring 10 år. Det ligger nära tillhands – åtminstone för en kemist som sysslat en del med kinetik – att tolka kurvan som en snabb ökning av ¹⁴C mängden genom bomproven, och en avklingning därefter mot en naturlig nivå. Men här hopar sig frågorna. Hur vet man värdet på den naturliga nivån, och är den given och oföränderlig?

Svaret är nej, någon fix naturlig nivå finns inte. Så vad är det egentligen för kvantitet som ges på y-axeln? Det visar sig att ∆¹⁴CO₂ här är väsentligen definierat som skillnaden mellan molförhållandet ¹⁴C/C för det aktuella provet och ett valt standardprov, dividerat med molförhållandet för standardprovet. (Jag skrev väsentligen eftersom en liten korrektion för en isotopeffekt också görs. Korrektionen kan göras med hög precision genom mätningar på ¹³C/C.).

Detta visar alltså att det inte är frågan om en avklingning till en naturlig nivå. Negativa värden på kvantiteten är fullt rimliga, och någon naturlig nivå är inte mätbar. Än viktigare är det faktum att det är förhållandet mellan CO₂ här är väsentligen definierat som skillnaden ¹⁴C och totalt C som registreras, ändringar av båda kvantiteterna påverkar kurvans förlopp.

Som kinetiker skulle man vilja se hur halten av ¹⁴C i sig förändras; det är genom en analys av det förloppet som man lättast kan nå slutsatser om hur ett tillskott av ¹⁴CO₂ förändras med tiden; jag tror att det också bör avspegla hur ett överskott av CO₂ skulle utjämnas. Nu har just för Wellingtonkurvan den omräkningen gjorts (det var därför jag valde den; jag har inte hittat någon motsvarighet för norra halvklotet). Figur 2 visar resultatet. Koncentrationsmåttet på y-axeln är attomol/mol torr luft.

Figur 2. ¹⁴C-halter beräknade från kurvan i figur 1.

Här ser vi nu att bombproven medförde att ¹⁴C halten ökade från ca 400 till 650 amol/mol, med topp 1965. Därefter avtog halten stadigt fram till ett värde nära 480 amol/ mol år 2000, för att därefter öka något. Ökningen på slutet är reell, och har förutspåtts.

Den beror på att en del av de reservoarer som kol i luften utbyts mot har lagrat upp ¹⁴C från bombproven, och nu har högre halt ¹⁴C än luften. Anledningen till att den ökningen inte avspeglas i kurvan i figur 1 är att effekten från tillförseln av ¹⁴C-fri koldioxid från fossilkolförbränningen är större, och ger en minskning av kvantiteten på y-axeln i denna figur.

Om man nu ska försöka dra slutsatser om hur ett överskott av koldioxid försvinner ur systemet ifrån mätningar på dessa bombmärkta kolatomer, så är det kurvan i figur 2 man ska arbeta med. Då ser man genast att det blir svårt; ¹⁴C försvinner inte genom en enkel exponentiell process. Denna slutsats är ju föga förvånande; hade de funnits en enkel väg att läsa ut det som vissa ”skeptiker” hävdar att de omedelbart ser, så hade naturligtvis de forskare som ägnar sig åt saken redan gjort den analysen.

_____

Figurerna i denna kommentar, liksom definitionerna av storheterna, har hämtats från en artikel i Biogeochemistry 2009, 10.1007/s10533-009-9352-6:

Tropospheric 14CO2 at Wellington, New Zealand: the world’s longest record Kim I. Currie, Gordon Brailsford, Sylvia Nichol, Antony Gomez, Rodger Sparks, Keith R. Lassey and Katja Riedel

Jag fann en tillgänglig version via Google Scholar.

---

För ytterligare information om koldioxidisotoper och mätningar av dessa se NOAA: Fingerprints of Emissions and the Carbon Cycle: Stable and Radiocarbon Isotopes of Carbon Dioxide

Pehr Björnbom och klimatkänslighet igen

Professor Emeritus Mats Almgren följer här upp sitt tidigare gästinlägg.

Pehr Björnbom och klimatkänslighet igen

Det är nu mer än en månad sedan jag skrev ett gästinlägg här, och pekade på några svagheter i de analyser av klimatutvecklingen som Pehr Björnbom serverat på bloggen TCS. Pehr svarade omgående på TCS – han är en flyhänt skribent med pedagogisk fallenhet – och förklarade utförligt vad han ansåg jag missförstått i hans resonemang. Ett missförstånd kan jag omedelbart erkänna: Jag hade missat att när PB skriver om klimatkänslighet avser han transient klimatkänslighet (som även den kan betecknas med akronymen TCS). Ifrån temperatur- och forcingsdata från slutet på 1800-talet och framåt uppskattade han denna till 1,5 K för en fördubbling av CO2-halten. Det är ett ”mainstream”-värde på TCS. Sambandet mellan TCS och jämviktskänsligheten är inte lätt att bestämma. Vad jag förstår är man hänvisad till modellberäkningar, som ger stor variation – TCS utgör mellan 0,4 och 0,8 av jämviktskänsligheten. Däremot finns det flera tillförlitliga uppskattningar av jämviktskänsligheten från paleoklimatdata, speciellt från förändringarna från sista istidens höjdpunkt till efteristidens optimum för så där 8000 år sedan. Jämviktsklimatkänslighet tycks ligga mellan 2,4 och 3,5 K för 2xCO2.

Så långt allt väl. PB ansluter sig till den etablerade uppfattningen beträffande TCS. Men samtidigt säger han att Spencer och Braswell 2010 klart visat att denna klimatkänslighet endast uppgår till 0,6 K för 2xCO2. Hur går det ihop? Lätt som en plätt: mer än halva temperaturökningen 1880-2010 beror på naturliga variationer, påstår Pehr.

Det är dock problematiskt att anta att naturliga variationer ligger bakom en stor del av den observerade temperaturökningen. För att diskutera den frågan är det lämpligt att ha en modell i åtanke, nämligen den enkla energibalansmodell som brukar användas i dessa sammanhang:

cdT/dt = N = F – βT

Här är c systemets värmekapacitet (per m2), som domineras av havet (värdet bestäms av hur stort havsdjup som tas med i modellen), T temperaturändringen från en lämplig nollpunkt, N nettoinstrålningen mot jordytan vid toppen av atmosfären, F är summan av alla forcings, dvs de bidrag (positiva eller negativa) till strålningen mot jorden som ges av olika agenter, och β återkopplingskonstanten (1/β är klimatkänsligheten). βT ger den strålning mot rymden som krävs för att balansera modellen. Det första ledet av ekvationen kan vi bortse ifrån här, och ta som en påminnelse om att nettoenergin som upptas av jorden värmer främst haven. Det andra ledet är balansräkningen – den tillförda nettoenergin är skillnaden mellan det som kommer in och det som åker ut. Det märkliga är att denna enkla modell kan tillämpas på något så komplext som jordens klimatsystem. Det görs, både på mätresultat och på resultaten från simuleringar med komplexa klimatmodeller. Självklart är det då viktigt att begrunda vilken innebörd man lägger i de olika termerna, och besinna vilka begränsningar modellen har.

En tillämpning är tämligen rättfram, nämligen vid förändringen från ett jämviktstillstånd (eller kanske snarare stationärt tillstånd) till ett annat, som övergången från senaste istidens temperaturminimum till efteristidens optimum. Medelvärdet av N över lång tid, kanske 1000 år, är noll under båda dessa perioder. β förväntas vara densamma, så att β = ∆F/∆T. Här betecknar ∆ förändringen från ett tillstånd till ett annat. Vid denna tillämpning tycks det inte problematiskt att låta temperaturen representeras av en global medeltemperatur, som uppskattas från flera olika källor och kan anses vara relativt väl känd. Men vad ska ingå i ∆F? Jo, det mest rättframma är att låta kända förändringar ingå. Koncentrationsändringar av växthusgaser är kända från analys av gasbubblor i iskärnor. Verkningarna från dessa kan beräknas, liksom inverkan av ändringar i jordytans reflexion av solstrålning, främst genom inlandsisarnas minskade area, men också på grund av ändringar av vegetation och av kontinenternas utsträckning. Effekterna av dessa faktorer kan kvantifieras någorlunda väl. Den uppskattning av återkopplingen β och därmed klimatkänsligheten som detta ger är det som nämndes ovan, 2,4 – 3,5 K för 2xCO2. Förutom den direkta värmestrålningen enligt Stefan-Bolzmanns lag innehåller återkopplingen bidrag från alla andra relevanta förändringar som följer med övergången från istid till efteristid. Ändringen av vattenånga i atmosfären, av molnighet, av aerosoler och mycket annat, mer eller mindre välkänt.

Tillämpningen av balansmodellen på ett klimat under förändring är betydligt vanskligare. Olika forcingsagenter ger olika geografisk och tidsmässig fördelning av sina effekter. Ändring av solens intensitet ger inte samma effekter över jordytan som en förändring av växthusgasernas koncentrationer, eller förändringar av molnigheten. De effekter som uppträder växer fram under mycket varierande tidrymder, från månader till många hundra år. Temperaturen variera inte bara över jordytan, utan också både uppåt i atmosfären och nedåt i haven, och temperaturens förändring med höjd och djup sker på olika sätt på olika platser.

Uppdelningen i forcing och återkoppling kan göras på olika sätt. Forcings från en ökning av t ex koldioxidkoncentrationen kan beräknas med god noggrannhet. Man antar då att koldioxiden är väl blandad i atmosfären, och att ökningen sker likformigt överallt. I verkligheten tar det naturligtvis tid för gasen att spridas ut i lufthavet; månader över ena halvklotet och år för jämn fördelning över båda. På samma tidsskala sker också andra förändringar. Den ändrade strålningen från troposfären påverkar temperaturfördelningen i stratosfären. Stratosfären anpassning sker under en till två månader efter en plötslig störning, och vid beräkning av forcing brukar denna justering antas ha ägt rum. Andra effekter i troposfären, på samma tidsskala, tas dock inte hänsyn till, utan får ingå i återkopplingen (se t.ex. J. M. Gregory och M. Webb, J. Climate 21, 58-71, 2008.

Nu kommer vi till Spencer och Braswells fasplansanalys från 2010. Pehr Björnbom har påpekat att också andra använt i stort sett samma teknik tidigare, och särskilt framhållit ett intressant arbete av Gregory och medarbetare från 2004 (Geophysical Res. Lett. 31, L03205, 2004). I det arbetet utnyttjades energibalansmodellen för en analys av data från simuleringar med en avancerad klimatmodell. Årsmedelvärden för N och T ifrån simuleringar över lång tid gav ungefärligen linjära samband, från vilka F och  kunde bestämmas. Lägg märke till att man använde årsmedelvärden; både årstidsvariationer och snabba initialförlopp har då eliminerats.

Spencer och Braswell har istället använt N och T från satellitobservationer. Månadsmedelvärden av N plottas mot månadsmedelvärden av T. Konsekutiva värdepar sammanbinds med räta linjer. Det intressanta är att ett stort antal räta linjer, mestadels mellan endast två punkter, ibland tre, men sällan fler, är nära parallella, dvs de har samma lutning och ger samma värde på β! Detta betyder något, frågan är bara vad. Spencer och Braswell (och Pehr) påstår att detta β ger klimatkänsligheten (den transienta), och får då värdet 0,6 K för dubblad CO2. Men andra är betydligt mer tveksamma. Det verkar ganska troligt att under de korta tider som observationerna görs får man ett starkt inflytande från de snabba processer som jag berörde ovan. Jag har hört mig för lite, bland några modellerare, men även om de är nyfikna på vad som ligger bakom resultaten, är det ännu ingen som satt i gång några simuleringar för att testa saken. Det är inte så lätt som jag föreställde mig, de där årstidsvariationerna kräver korrigeringar när skeenden under korta tider ska undersökas. Men förr eller senare kommer man säkert att bringa klarhet i saken.

Nu åter till diskrepansen mellan S&Bs TCS-värde om 0,6K och PBs uppskattning från temperaturserier och uppskattade forcings om 1,5K. Diskrepansen skulle bero på naturliga variationer inom systemet, påstår Pehr. Men om nu variationer inom systemet ger en uppvärmning av ytan, så måste rimligen denna värme komma från haven. Samtidigt visar alla uppskattningar att havens värmeinnehåll har ökat under det senaste halvseklet. Uppskattningarna är osäkra, men det är åtminstone inte frågan om en minskning. Detta ger ett begränsat utrymme för interna variationer. Isaac Held har i sin blog (speciellt blogpost 16 från augusti 2011) behandlat denna fråga ingående. Med några rimliga antagande finner han att högst 25% av temperaturökningen kan komma från naturliga variationer, om värmeupptaget varit positivt. Pehr Björnboms resonemanger ger inte konsistenta resultat.

Mycket är ännu oklart, men att ta oklarhet till intäkt för att människans inverkan på klimatet är obetydlig är knappast klokt.