Stockholmsinitiativet åter på SvD Synpunkt

För en dryg månad sedan undertecknade en grupp om 10 företrädare för Stockholmsinitiativet en insändare i Svenska Dagbladet med rubriken Ingen enighet om klimatlarmen (samma text figurerade senare i en rad landsortstidningar). Mitt svar i samma forum provocerade fram ytterligare ett inlägg från Stockholmsinitiativet på SvD Synpunkt den 7 april, denna gång med rubriken Nutida vädertrender inte på något sätt onormala. Jag avser inte fortsätta detta tämligen fruktlösa utbyte av insändare och avbryter härmed, men som kompensation vill jag ändå här bjuda på några korta reflektioner kring Stockholmsinitiativets senaste inlägg. Skribenterna levererar som vanligt ett brett spektrum av osammanhängande synpunkter; låt mig nöja mig med att kommentera två av dem.

1. Behagligare klimat

I det senaste inlägget från Stockholmsinitiativet får vi bl.a. veta att det "på 1800-talet inträffade flera missväxtperioder [till följd av kallt klimat] i Skandinavien. Oavsett mekanism kan uppvärmning förväntas ge behagligare klimat".

Här kommer man att tänka på den svenske kemisten Svante Arrhenius, en av de riktigt stora pionjärerna när det gällde att förstå växthuseffekten som fenomen. I sitt banbrytande arbete från 1896 tillåter han sig en liten utvikning om vad mänsklig fossilbränsleförbränning kan komma att innebära för klimatet. Kanske kan denna så småningom komma att leda till att vi luttrade nordbor får ett något mindre bistert klimat? Han höll dock detta för osannolikt, främst då han inte kunde förutse 1900-talets explosionsartade ökning av koldioxidutsläpp.

Vad jag vill framhålla här är inte Arrhenius missbedömning, utan hans snävt nordiska perspektiv på frågan om klimatförändringar. Men vi är ju alla (inklusive en vetenskaplig gigant som Arrhenius!) barn av vår tid, och jag menar att det vore anakronistiskt att kritisera honom alltför hårt för detta. Desto mer anmärkningsvärt är att de enligt egen utsago så välinformerade debattörerna i Stockholmsinitiativet i detta nådens år 2009 anlägger samma snävt nationella perspektiv.

Måhända har de rätt i att en uppvärmning innebär att vårt svenska klimat blir "behagligare". Det är rentav rimligt att tänka sig att vårt jordbruk och vår turistnäring kan komma att gynnas, åtminstone till en början. Men lyfter vi blicken och betraktar exempelvis medelhavsområdet, eller tropikerna, blir bilden en annan. Här innebär inte uppvärmning att klimatet blir "behagligare". Däremot innebär det på många håll sinande färskvattentillgångar, skenande skogsbränder, och massutrotningar till följd av att många arter inte hinner anpassa sig och migrera i samma takt som klimatzonerna förskjuts. Stora delar av exempelvis Bangladesh riskerar att sättas under vatten till följd av den havsytenivåhöjning som i sin tur följer av havets termiska expansion och av Grönlandsisens begynnande avsmältning. Det är inte säkert att Stockholmsinitiativets debattörer alldeles ostört kommer att kunna njuta av den behagliga solen i Stockholms skärgård i en värld av social oro och klimatflyktingströmmar som kan komma att omfatta hundratals miljoner individer.

2. Koldioxidens klimatkänslighet

Vidare får vi i Stockholmsinitiativets insändare veta att "en fördubbling av koldioxidhalten från nuvarande nivå motiverar med referens till fysikens lagar och den ringa observerade uppvärmningen under 1900-talet ett framtida bidrag på mindre än en grad". Denna passage grundar sig av allt att döma på en uträkning av en av undertecknarna Stockholmsinitiativets medlemmar, Gösta Walin, professor emeritus i oceanografi vid Göteborgs universitet.

Den atmosfäriska koldioxidens bidrag till uppvärmningen är approximativt logaritmisk, vilket gör det naturligt att tala i termer av koldioxidens klimatkänslighet, definierad som den temperaturhöjning som en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt resulterar i. Två gånger har jag sett Gösta Walin i föredragsform presentera sin egenhändigt uträknade back-of-the-envelope-uppskattning - första gången på Chalmers i december 2007, och andra gången vid en beryktad debatt på Ingenjörsvetenskapsakademien i januari 2009 (den senare såg jag dock bara i efterhand, på video).

Walins metod är att jämföra den uppvärmning vi sett under 1900-talet med koldioxidhalten i början och slutet av seklet, anpassa en logaritmisk kurva, och extrapolera för att få fram vad en fördubbling innebär. Tankegången är i grund och botten sund, men som alltid annars behöver man vara uppmärksam på komplicerande faktorer som kan göra att resultatet blir missvisande.

På denna punkt fallerar Walin grovt. Med berått mod ignorerar han två faktorer som har avgörande inverkan på resultatet. För det första bär klimatet på en stor inneboende tröghet, som innebär att vi är långt ifrån att ha nått något jämviktstillstånd svarande mot den nuvarande koldioxidhalten. Ökningen i koldioxidhalt har gått så fort att uppvärmningen hamnat på efterkälken, och om man inte efter bästa vetande och förmåga korrigerar för det så leder det Walinska uträkningsförfarandet till en grov underskattning av klimatkänsligheten.

För det andra tar Walin inte någon hänsyn till effekten av våra utsläpp av aerosoler, som har en nedkylande inverkan på klimatet. Detta döljer en stor del av den uppvärmning som skett till följd av ökad växthuseffekt, och bidrar alltså även det till att Walins beräkning kraftig underskattar koldioxidens klimatkänslighet.

Dessa saker påpekades för Walin vid ovan nämnda Chalmersseminarium. Han låtsades då som om det regnade, tills någon i publiken påminde honom och avkrävde ett svar på ett sätt som inte gick att ignorera. Walin ryckte då på axlarna, fyrade av ett charmerande leende, och sade "Tro't den som vill!". Och vid IVA-debatten ett drygt år senare återkom han alltså med sin ursprungliga uträkning, i oförändrat skick.

Om "Tro't den som vill!" vore ett giltigt vetenskapligt argument skulle Walin kunna publicera sin revolutionerande uträkning i lämplig vetenskaplig tidskrift. Istället åker han land och rike runt och presenterar sin uträkning för en publik som han hoppas skall vara mer godtrogen än de klimatforskare som han i första hand borde försöka övertyga. Detta kan bara kallas charlataneri, men är dessvärre ack så typiskt för Stockholmsinitiativets sätt att arbeta.