Uppsalainitiativet i skottlinjen

Som tidigare rapporterats publicerade Gösta Walin och Pär Krause en artikel om u-länders växthusgasutsläpp i Aftonbladet den 2/11, vilket ledde till att nio Uppsalainitiativsbloggare svarade i Aftonbladet den 3/11. Walin och Krause replikerade i sin tur i Aftonbladet den 6/11. Den nya repliken tillför inte särskilt mycket i sak, men är desto hårdare i tonen: vi anklagas för i tur och ordning "en magistral etnocentrisk ton", "en ekoimperialistisk hållning", "en tvärsäker extremt alarmistisk hållning" och till slut ett argument som befinnes vara "i det närmaste tonårsnaivt". Om dessa anklagelser mot UI är riktiga blir den givna slutsatsen för oss att vi bör tänka om radikalt. Så låt oss gå igenom dem och se i vad mån det ligger något i dem:

1. "en magistral etnocentrisk ton"
Här citerar Walin och Krause vår uppfattning att "utsläppsbegränsningar i utvecklingsländerna bör [...] tillåtas komma senare och mer gradvis än i den rika världen". Särskilt är det ordet "tillåtas" som retar dem, och för deras tankar till "World Governance". De karikerar (med versaler och allt) vår uppfattning som att "fattiga länder skall minsann inte skada 'VÅR' planet, och det är 'VI' som bestämmer". Men det kan jag försäkra herrarna Walin och Krause, att vi i UI inte har några som helst illusioner eller ens ambitioner om världsherravälde, och inte heller anser vi att den rika världen har någon rätt att besluta om fattiga länders växthusgasutsläpp. Vad vi uttryckte (vilket kräver en rejält illasinnad läsning för att inte vara uppenbart) var vår uppfattning om vilken inriktning det internationella klimatavtal bör ha som förhoppningsvis kommer till stånd i Köpenhamn i nästa månad och undertecknas av samtliga världens länder, fattiga som rika. Kalla detta "World Governance" den som vill,¹ men man undrar över om Walin och Krause känner samma fasa inför andra multilaterala överenskommelser som exempelvis Genèvekonventionen eller FN:s barnkonvention.

2. "en ekoimperialistisk hållning"
Detta avser samma sak som punkt 1. Särskilt egendomlig framstår anklagelsen i ljuset av vi i vår artikel skriver att "det är i den rika världen de största och snabbaste utsläppsbegränsningarna behöver ske".

3. "en tvärsäker extremt alarmistisk hållning"
Denna anklagelse är lite svår att förstå. I vår artikel tillämpar vi samma princip som på vår blogg, nämligen att utgå från det vetenskapliga kunskapsläget (såsom det förtjänstfullt sammanfattas exempelvis i den fjärde IPCC-rapporten från 2007; se även t.ex. Rummukainens och Källéns sammanfattande uppdatering). Till skillnad mot exempelvis Gösta Walin tror vi oss inte om att på egen hand, med en enkel kalkyl som får plats på en middagsservett, kunna kullkasta den samlade klimatvetenskapen. Att kalla denna hållning "extremt alarmistisk" låter i mina öron bara konstigt. Hållningen ifråga tillämpar vi även i frågan om effekten av att Himalayas glaciärer smälter bort. Walins och Krauses påstående att effekten "bör bli marginell" är intressant men ounderbyggt, och vi siktar på att diskutera frågan i mer detalj i en kommande bloggpost.

4. "ett i de närmaste tonårsnaivt argument"
Här citerar Walin och Krause vår passus om att "man kan undra över det förnuftiga i att energiutbyggnaden i fattiga länder skall behöva ta omvägen via fossilbränslen", och tar avstånd från vår jämförelse med telekomområdet där man (enligt vår artikel) "på flera håll gått direkt till mobiltelefoni utan någon omväg via fast telefoni". De frågar retoriskt vad som är "kraftproduktionens mobiltelefon". Här avser vi naturligtvis förnyelsebar energi och kanske främst av allt solenergi. Det som stämplas som "tonårsnaivt" i sammanhanget torde vara att vi inte säger något om att solenergi (till skillnad mot mobiltelefoni) i de flesta fall ännu inte är ekonomiskt konkurrenskraftigt jämfört med äldre teknologi. Walin och Krause understryker detta genom att framhålla att telefoniutvecklingen i tredje världen är "frukten av fria marknadskrafter [och] inte resultatet av påtryckningar och planekonomi". Detta försök att placera oss i något slags socialistfack är lite missriktat: våra politiska uppfattningar är tämligen utspridda på den svenska höger-vänsterskalan,² men jag har aldrig hört någon av mina UI-kollegor ta avstånd från idén att marknadskrafter har en viktig roll att spela i samhället. Vad Walin och Krause inte nämner är att moderna marknadsekonomer (så när som på de mest högerextrema libertarianisterna) förespråkar fria marknadskrafter endast i den mån dessa inte i alltför hög grad involverar så kallade externaliteter. Med externaliteter menas de kostnader för tredje part som en affär mellan två aktörer eller en enskild aktörs handlande för med sig. Dessa kostnader bör enligt gängse nationalekonomiskt tänkande kompenseras med hjälp av t.ex. skatter eller subventioner så att en aktör bär hela kostnaden av sina handlingar. Effekten på klimat av att satsa på, låt oss säga, kolkraft istället för solenergi, är en typisk sådan externalitet. Vad gäller energiutbyggnaden i tredje världen är det rimligt att detta löses med subventioner av förnyelsebar energi bekostade av oss i de rika länderna. Med rätt nivå på subventionerna torde den förnyelsebara energin bli konkurrenskraftig.³

Sammanfattningsvis kan om Walins och Krauses anklagelseakt sägas att deras argumentation är erbarmligt svag. Vi i UI som sitter på de anklagades bänk kan med tillförsikt hävda vår oskuld på samtliga fyra åtalspunkter.

1) På bloggen The Climate Scam skrev Gösta Walin nyligen att det som oroar honom mest "är att den våldsamma propagandan från högsta ort kanske förebådar någon form av 'global statskupp'. Verkligheten kan vara jävligare än vi förmår ana".
2) De enda två UI-medlemmar som mig veterligen är eller nyligen varit partipolitiskt aktiva har i själva verket valt att engagera sig i borgerliga partier. Jag syftar på Per Edman (fp) och Magnus Westerstrand (tidigare kd).
3) Denna sista slutsats är naturligtvis ingen trivial sak att komma fram till, och beror inte bara på sakförhållanden utan i någon mån också på värderingar (exempelvis hur högt vi värderar kommande generationers välfärd jämfört med vår egen). För närmare diskussioner om detta och mer allmänt om ekonomiska aspekter på omställningen till förnyelsebar energi rekommenderas exempelvis böcker av Christian Azar, Klas Eklund och Nicholas Stern.

Gösta Walin och Uppsalainitiativet i Aftonbladet

Igår den 2/11 kunde Aftonbladets läsare ta del av en debattartikel med rubriken U-länderna måste få öka sina utsläpp av professor emeritus i oceanografi Gösta Walin och frilansskribenten Pär Krause. Deras argumentation är tämligen svag, något som vi i Uppsalainitiativet påvisar i det svar vi inbjöds att inkomma med och som idag med rubriken Växthusgaser känner inga nationsgränserⁱ publicerades i Aftonbladet. Vårt svar i sin helhet:

Gösta Walin och Pär Krause har flera fel i sitt debattinlägg om klimatet, både om klimatet och beskrivningen av den politik som föreslagits för att hantera problemet (Aftonbladet Debatt, 2/11).


När de sammanfattar de politiska argumenten påstår de att utsläppsbegränsande åtgärder anses vara "extra nödvändiga i fattiga länder eftersom klimatförändringen slår extra hårt mot just dem". Den idén är dock helt orimlig: växthusgaser erkänner överhuvudtaget inte några regions- eller nationsgränser. Argumentet förekommer därför inte bland seriösa debattörer. Den allmänna meningen är tvärtom att det är i den rika världen de största och snabbaste utsläppsbegränsningarna behöver ske eftersom det är där de överlägset största utsläppen per person finns. Redan Kyotoprotokollet hade denna inriktning.


Utsläppsbegränsningar i utvecklingsländerna bör därför tillåtas komma senare och mer gradvis än i den rika världen. Men om man helt lät bli utsläppsbegränsningar i tredje världen skulle Kinas och Indiens växande ekonomier snabbt äta upp alla minskningar i resten av världen. Detta skulle göra målet med två graders temperaturökning ouppnåeligt och dramatiskt öka risken att den globala temperaturuppgången fortsätter mot både tre, fyra och fem grader med potentiellt katastrofala konsekvenser.


Man kan undra över det förnuftiga i att energiutbyggnaden i fattiga länder skall behöva ta omvägen via fossilbränslen. På telekomområdet har man på flera håll gått direkt till mobiltelefoni utan någon omväg via fast telefoni. En genomtänkt grön elektrifiering av Kinas och Indiens landsbygd ger, tvärt emot vad Walin och Krause menar, möjlighet till stora vinster för samhälle, hälsa och klimat.


Gällande själva klimatet försöker Walin och Krause blanda bort korten genom att fokusera på redan inträffade klimatförändringar som de bagatelliserar bäst de kan. Men det är inte redan inträffade klimatförändringar diskussionen handlar om. De stora problemen ligger i framtiden och det är bara dem vi fortfarande kan göra något åt.


Med en låt-gå-politik kommer den fortsatta uppvärmningen sannolikt att leda till miljoner miljöflyktingar till följd av stigande havsnivåer och till att de glaciärer i Himalaya som idag utgör livsnödvändig färskvattentillgång för hundratals miljoner människor försvinner. Walins och Krauses tal om "realism och förnuft i klimatpolitiken om nu klimatpolitik verkligen behövs" framstår i det perspektivet som ren cynism.


Per Edman
datalog


Anders Emretsson
journalist


Olle Häggström
professor i matematisk statistik


Lars Karlsson
docent i datavetenskap


Patrik Lindenfors
docent i zoologisk ekologi


Anders Martinsson
gymnasielärare i fysik


Carl-Henrik Pettersson
doktorand i geologi


Erik Svensson
forskare i atmosfärsvetenskap


Magnus Westerstrand
doktorand i geokemi


Samtliga undertecknare är aktiva på klimatbloggen Uppsalainitiativet.

i: I papperstidningen blev rubriken istället Cyniskt om u-ländernas utsläpp.

Uppdatering: Walin och Krause svarar oss i Aftonbladet den 6/11, med rubriken Naivt om u-länder.

Stockholmsinitiativet åter på SvD Synpunkt

För en dryg månad sedan undertecknade en grupp om 10 företrädare för Stockholmsinitiativet en insändare i Svenska Dagbladet med rubriken Ingen enighet om klimatlarmen (samma text figurerade senare i en rad landsortstidningar). Mitt svar i samma forum provocerade fram ytterligare ett inlägg från Stockholmsinitiativet på SvD Synpunkt den 7 april, denna gång med rubriken Nutida vädertrender inte på något sätt onormala. Jag avser inte fortsätta detta tämligen fruktlösa utbyte av insändare och avbryter härmed, men som kompensation vill jag ändå här bjuda på några korta reflektioner kring Stockholmsinitiativets senaste inlägg. Skribenterna levererar som vanligt ett brett spektrum av osammanhängande synpunkter; låt mig nöja mig med att kommentera två av dem.

1. Behagligare klimat

I det senaste inlägget från Stockholmsinitiativet får vi bl.a. veta att det "på 1800-talet inträffade flera missväxtperioder [till följd av kallt klimat] i Skandinavien. Oavsett mekanism kan uppvärmning förväntas ge behagligare klimat".

Här kommer man att tänka på den svenske kemisten Svante Arrhenius, en av de riktigt stora pionjärerna när det gällde att förstå växthuseffekten som fenomen. I sitt banbrytande arbete från 1896 tillåter han sig en liten utvikning om vad mänsklig fossilbränsleförbränning kan komma att innebära för klimatet. Kanske kan denna så småningom komma att leda till att vi luttrade nordbor får ett något mindre bistert klimat? Han höll dock detta för osannolikt, främst då han inte kunde förutse 1900-talets explosionsartade ökning av koldioxidutsläpp.

Vad jag vill framhålla här är inte Arrhenius missbedömning, utan hans snävt nordiska perspektiv på frågan om klimatförändringar. Men vi är ju alla (inklusive en vetenskaplig gigant som Arrhenius!) barn av vår tid, och jag menar att det vore anakronistiskt att kritisera honom alltför hårt för detta. Desto mer anmärkningsvärt är att de enligt egen utsago så välinformerade debattörerna i Stockholmsinitiativet i detta nådens år 2009 anlägger samma snävt nationella perspektiv.

Måhända har de rätt i att en uppvärmning innebär att vårt svenska klimat blir "behagligare". Det är rentav rimligt att tänka sig att vårt jordbruk och vår turistnäring kan komma att gynnas, åtminstone till en början. Men lyfter vi blicken och betraktar exempelvis medelhavsområdet, eller tropikerna, blir bilden en annan. Här innebär inte uppvärmning att klimatet blir "behagligare". Däremot innebär det på många håll sinande färskvattentillgångar, skenande skogsbränder, och massutrotningar till följd av att många arter inte hinner anpassa sig och migrera i samma takt som klimatzonerna förskjuts. Stora delar av exempelvis Bangladesh riskerar att sättas under vatten till följd av den havsytenivåhöjning som i sin tur följer av havets termiska expansion och av Grönlandsisens begynnande avsmältning. Det är inte säkert att Stockholmsinitiativets debattörer alldeles ostört kommer att kunna njuta av den behagliga solen i Stockholms skärgård i en värld av social oro och klimatflyktingströmmar som kan komma att omfatta hundratals miljoner individer.

2. Koldioxidens klimatkänslighet

Vidare får vi i Stockholmsinitiativets insändare veta att "en fördubbling av koldioxidhalten från nuvarande nivå motiverar med referens till fysikens lagar och den ringa observerade uppvärmningen under 1900-talet ett framtida bidrag på mindre än en grad". Denna passage grundar sig av allt att döma på en uträkning av en av undertecknarna Stockholmsinitiativets medlemmar, Gösta Walin, professor emeritus i oceanografi vid Göteborgs universitet.

Den atmosfäriska koldioxidens bidrag till uppvärmningen är approximativt logaritmisk, vilket gör det naturligt att tala i termer av koldioxidens klimatkänslighet, definierad som den temperaturhöjning som en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt resulterar i. Två gånger har jag sett Gösta Walin i föredragsform presentera sin egenhändigt uträknade back-of-the-envelope-uppskattning - första gången på Chalmers i december 2007, och andra gången vid en beryktad debatt på Ingenjörsvetenskapsakademien i januari 2009 (den senare såg jag dock bara i efterhand, på video).

Walins metod är att jämföra den uppvärmning vi sett under 1900-talet med koldioxidhalten i början och slutet av seklet, anpassa en logaritmisk kurva, och extrapolera för att få fram vad en fördubbling innebär. Tankegången är i grund och botten sund, men som alltid annars behöver man vara uppmärksam på komplicerande faktorer som kan göra att resultatet blir missvisande.

På denna punkt fallerar Walin grovt. Med berått mod ignorerar han två faktorer som har avgörande inverkan på resultatet. För det första bär klimatet på en stor inneboende tröghet, som innebär att vi är långt ifrån att ha nått något jämviktstillstånd svarande mot den nuvarande koldioxidhalten. Ökningen i koldioxidhalt har gått så fort att uppvärmningen hamnat på efterkälken, och om man inte efter bästa vetande och förmåga korrigerar för det så leder det Walinska uträkningsförfarandet till en grov underskattning av klimatkänsligheten.

För det andra tar Walin inte någon hänsyn till effekten av våra utsläpp av aerosoler, som har en nedkylande inverkan på klimatet. Detta döljer en stor del av den uppvärmning som skett till följd av ökad växthuseffekt, och bidrar alltså även det till att Walins beräkning kraftig underskattar koldioxidens klimatkänslighet.

Dessa saker påpekades för Walin vid ovan nämnda Chalmersseminarium. Han låtsades då som om det regnade, tills någon i publiken påminde honom och avkrävde ett svar på ett sätt som inte gick att ignorera. Walin ryckte då på axlarna, fyrade av ett charmerande leende, och sade "Tro't den som vill!". Och vid IVA-debatten ett drygt år senare återkom han alltså med sin ursprungliga uträkning, i oförändrat skick.

Om "Tro't den som vill!" vore ett giltigt vetenskapligt argument skulle Walin kunna publicera sin revolutionerande uträkning i lämplig vetenskaplig tidskrift. Istället åker han land och rike runt och presenterar sin uträkning för en publik som han hoppas skall vara mer godtrogen än de klimatforskare som han i första hand borde försöka övertyga. Detta kan bara kallas charlataneri, men är dessvärre ack så typiskt för Stockholmsinitiativets sätt att arbeta.