Gösta Walin och Uppsalainitiativet i Aftonbladet

Igår den 2/11 kunde Aftonbladets läsare ta del av en debattartikel med rubriken U-länderna måste få öka sina utsläpp av professor emeritus i oceanografi Gösta Walin och frilansskribenten Pär Krause. Deras argumentation är tämligen svag, något som vi i Uppsalainitiativet påvisar i det svar vi inbjöds att inkomma med och som idag med rubriken Växthusgaser känner inga nationsgränserⁱ publicerades i Aftonbladet. Vårt svar i sin helhet:

Gösta Walin och Pär Krause har flera fel i sitt debattinlägg om klimatet, både om klimatet och beskrivningen av den politik som föreslagits för att hantera problemet (Aftonbladet Debatt, 2/11).


När de sammanfattar de politiska argumenten påstår de att utsläppsbegränsande åtgärder anses vara "extra nödvändiga i fattiga länder eftersom klimatförändringen slår extra hårt mot just dem". Den idén är dock helt orimlig: växthusgaser erkänner överhuvudtaget inte några regions- eller nationsgränser. Argumentet förekommer därför inte bland seriösa debattörer. Den allmänna meningen är tvärtom att det är i den rika världen de största och snabbaste utsläppsbegränsningarna behöver ske eftersom det är där de överlägset största utsläppen per person finns. Redan Kyotoprotokollet hade denna inriktning.


Utsläppsbegränsningar i utvecklingsländerna bör därför tillåtas komma senare och mer gradvis än i den rika världen. Men om man helt lät bli utsläppsbegränsningar i tredje världen skulle Kinas och Indiens växande ekonomier snabbt äta upp alla minskningar i resten av världen. Detta skulle göra målet med två graders temperaturökning ouppnåeligt och dramatiskt öka risken att den globala temperaturuppgången fortsätter mot både tre, fyra och fem grader med potentiellt katastrofala konsekvenser.


Man kan undra över det förnuftiga i att energiutbyggnaden i fattiga länder skall behöva ta omvägen via fossilbränslen. På telekomområdet har man på flera håll gått direkt till mobiltelefoni utan någon omväg via fast telefoni. En genomtänkt grön elektrifiering av Kinas och Indiens landsbygd ger, tvärt emot vad Walin och Krause menar, möjlighet till stora vinster för samhälle, hälsa och klimat.


Gällande själva klimatet försöker Walin och Krause blanda bort korten genom att fokusera på redan inträffade klimatförändringar som de bagatelliserar bäst de kan. Men det är inte redan inträffade klimatförändringar diskussionen handlar om. De stora problemen ligger i framtiden och det är bara dem vi fortfarande kan göra något åt.


Med en låt-gå-politik kommer den fortsatta uppvärmningen sannolikt att leda till miljoner miljöflyktingar till följd av stigande havsnivåer och till att de glaciärer i Himalaya som idag utgör livsnödvändig färskvattentillgång för hundratals miljoner människor försvinner. Walins och Krauses tal om "realism och förnuft i klimatpolitiken om nu klimatpolitik verkligen behövs" framstår i det perspektivet som ren cynism.


Per Edman
datalog


Anders Emretsson
journalist


Olle Häggström
professor i matematisk statistik


Lars Karlsson
docent i datavetenskap


Patrik Lindenfors
docent i zoologisk ekologi


Anders Martinsson
gymnasielärare i fysik


Carl-Henrik Pettersson
doktorand i geologi


Erik Svensson
forskare i atmosfärsvetenskap


Magnus Westerstrand
doktorand i geokemi


Samtliga undertecknare är aktiva på klimatbloggen Uppsalainitiativet.

i: I papperstidningen blev rubriken istället Cyniskt om u-ländernas utsläpp.

Uppdatering: Walin och Krause svarar oss i Aftonbladet den 6/11, med rubriken Naivt om u-länder.