Uppsalainitiativet uppmärksammas i UNT

Jag vill förstå världen och att andra ska förstå den. Det gör mig skitförbannad när människor försöker förvilla och bedra.

Dagens UNT (13/5) uppmärksammar vårt 10-åriga bloggande kring klimatvetenskap och mot klimatförnekeri.

Gösta Alfvén: Klimatförnekarnas ideologi och finansiering måste synas

Den miljöengagerade läkaren Gösta Alfvén skriver idag på Newsmill om media, klimatfrågan och "klimatskeptiker":

Finanskrisen exponeras och diskuteras på ledar- nyhets- och debattsidor. Skuldbergen, finansiella transaktioner och reporäntan, händelser på riksbanker, finansdepartement och EU-möten rapporteras dagligen. De flesta dagstidningar har idag en separat ekonomidel.
Men skuldkrisen i biosfären är på sikt betydligt allvarligare än den finansiella. Den är dock betydligt mer svåravläsbar då vi inte har upprättat något miljöindex som speglar situationen. Och media har ännu inte upprättat någon daglig miljöbilaga som berättar om miljöproblem och möjliga lösningar.

Han är kritisk till andra delar av medias hantering:

Den tilltagande växthuseffekten är välkänd bland forskare sedan 1980-talet. Men folk i gemen tar inte problemet på vederbörligt allvar. Klimatförnekandet är fortfarande utbrett. Media har inte lyckats balansera debatten på ett rättvisande sätt, mellan den vetenskapliga kritiska rationalismen med dess ödmjuka inställning till sanning å ena sidan och klimatförnekarnas teser å den andra

I artikeln lyfts även Uppsalainitiativet engagemang fram:

Uppsalainitiativet har visat att de aktiva klimatförnekarnas debattmetoder bygger på att så tvivel, manipulera vetenskapliga data och till och med bluffa då deras teser har visat sig ohållbara. Trots detta fångar man in många lättrogna, ovilliga att ändra på sina levnadsvanor byggda på fossil förbränning.

Vi tackar för uppmärksamheten!

Intervju med Anders Martinsson

Föreningen Vetenskap och Folkbildning har en kanal på YouTube med bland annat intervjuer med intressanta personer. Nu har turen kommit till ingen mindre än Uppsalainitiativets grundare Anders Martinsson. Det blir ett samtal om klimatvetenskapen och dess resultat.

Se gärna fler klipp i kanalen!

Föredrag i Göteborg och Stockholm på måndag

Nu på måndag (den 30 maj 2011) har hugade åhörare såväl på Sveriges framsida som på dess baksida möjlighet att höra företrädare för Uppsalainitiativet diskutera några av sina erfarenheter och tankar kring klimatdebatten.

I Göteborg kommer Erik Svensson att framträda i Föreningen vetenskap och folkbildnings regi, på Restaurang Bazar, Haga Kyrkogatan 14, kl 19.00. Anländ gärna i god tid, ty VoF:s möten i Göteborg brukar vara välbesökta och det blir ofta fullt på den mysiga restaurangen. Rubrik och sammanfattning:

Ska vi vara skeptiska till klimatvetenskapen?

Fick du mersmak efter Erik Svenssons föreläsning på Vetenskapsfestivalen i Göteborg? Eller missade du det kanske helt och hållet? Den 30 maj har vi nöjet att återigen låta Erik föreläsa om problemen med skepticismen mot klimatförändringarna. Det här är ett längre format av den 15-minutersföreläsning som i Vetenskapsfestivalens programblad beskrevs på följande vis:

"Klimatskeptikerna" i Stockholmsinitiativet tilldelades utmärkelsen Årets Förvillare 2010 av föreningen Vetenskap och folkbildning. Vad innebär det att ha ett vetenskapligt skeptiskt förhållande i klimatfrågan? Begrepp som auktoritetstro, konsensus och kritiskt tänkande kommer att behandlas.

I Stockholm samma afton är det jag som framträder. Det rör sig om ett arrangemang av föreningen Ingenjörer för miljön och äger rum på Hilton Hotel vid Södermalmstorg (Slussen). Deras s.k. MiljÖl-pub inleds ca kl 17, medan mitt föredrag börjar 18.00, med följande rubrik och sammanfattning:

Bland klimatforskare och klimatförnekare

Både i Sverige och internationellt (allra främst i USA) finns högljudda opinionsbildare som inte drar sig för att förvränga vetenskapen i syfte att bagatellisera klimathotet. Vad är det som driver dem, och hur bör de bemötas? Dessa frågor behandlas av Olle Häggström, som är professor i matematisk statistik på Chalmers, ledamot i KVA och IVA, och en av skribenterna bakom den folkbildande klimatvetenskapsbloggen Uppsalainitiativet.

Sanningen ligger inte alltid någonstans mitt emellan

Ibland får vi i Uppsalainitiativet ta del av uppfattningen att vi och Stockholmsinitiativet är lika goda kålsupare. Lika ofta hävdas det (blott på grundval att vi i motsättningen mellan å ena sidan klimatvetenskapens mainstreamposition, och å andra sidan de konspirationsteorier som ekar i klimatförnekosfären, nästan genomgående tar vetenskapens parti) att vi är extremister. Vi avvisar å det bestämdaste dessa beskrivningar, som tycks bygga på ett felaktigt symmetriargument. När en viktig fråga diskuteras publikt så är det inte alltid så att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Richard Dawkins och Jerry Coyne har skrivit några kloka ord om den här problematiken - rekommenderas!

Uppsalainitiativet i SvD

Tre av Uppsalainitiativets medlemmar är idag aktuella med ett svar på Ingemar Nordins artikel på Brännpunkt i SvD:

Vetenskapen är överens om växthusteorin

FN:s klimatpanel IPCC, alla stora vetenskapliga akademier och den vetenskapliga litteraturen är överens, de pågående klimatförändringarna orsakas till största del av människan och klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot människor, samhällen och miljö.

Ingemar Nordin (10/11) försöker ge en bild av att IPCC:s vetenskapliga trovärdighet är tveksam och att IPCC är korrumperad. Detta skulle bero på att IPCC utan hänsyn till vad forskningen säger bestämt sig för vad man ska skriva då de även har till uppgift att föreslå åtgärder för att lindra och hindra effekterna. Tyvärr ges inga relevanta exempel i artikeln, istället resoneras det fritt om hur det på kort tid kan bli både kallare och varmare och hur istäcket från år till år kan både öka och minska. Detta är naturligtvis inget som IPCC uttalat sig emot, eftersom det är de längre trenderna man följer för att se hur klimatet förändras. Att Ingemar Nordin och även Jonny Fagerström (10/11) båda tar upp korta variationer som indicier på att IPCC skulle ha missförstått klimatfrågan visar att det är de själva som missförstått forskningen.

Trenderna är tydliga, det blir varmare, de flesta glaciärerna krymper, havsisen i Arktis krymper, havsnivån stiger och vi vet att jorden tar emot mer värme än den strålar ut. Att en arbetsgrupp inom IPCC har i uppdrag att föreslå hur vi ska möta klimatförändringarna är därför inte konstigt.

Forskningen runt klimatet har en lång historia före IPCC. Växthusteorins ursprung var redan runt 1820 då Fourier visade hur en atmosfär kan värma en planet. Nobelpristagaren Svante Arrhenius vidareutvecklade sedan teorin 1896 och beskrev hur en ökning av koldioxidhalten i atmosfären skulle förändra temperaturen på jorden. Under de följande dryga 100 åren har ”växthusteorin” etablerats, förbättrats och breddats genom arbetet av 10000-tals forskare. Eftersom IPCC:s uppdrag består i att sammanställa den vetenskapliga litteraturen på området var resultatet inte förvånande.

Intressant nog är den enda längre trend Fagerström tar upp – nedkylningsperioden i centrala Antarktis – till stor del ett resultat av uttunningen av ozonlagret på grund av tidigare freonutsläpp. Därmed är det ett exempel på hur mänskliga utsläpp påverkar klimatet. Freonexemplet visar också att globala överenskommelser kan vända en oroande utveckling.

ANDERS MARTINSSON gymnasielärare i fysik

OLLE HÄGGSTRÖM professor i matematisk statistik

MAGNUS WESTERSTRAND doktorand i geokemi

Läs även vår kommentar till vissa av sakpåståendena i Nordins artikel.

Uppsalainitiativet i skottlinjen

Som tidigare rapporterats publicerade Gösta Walin och Pär Krause en artikel om u-länders växthusgasutsläpp i Aftonbladet den 2/11, vilket ledde till att nio Uppsalainitiativsbloggare svarade i Aftonbladet den 3/11. Walin och Krause replikerade i sin tur i Aftonbladet den 6/11. Den nya repliken tillför inte särskilt mycket i sak, men är desto hårdare i tonen: vi anklagas för i tur och ordning "en magistral etnocentrisk ton", "en ekoimperialistisk hållning", "en tvärsäker extremt alarmistisk hållning" och till slut ett argument som befinnes vara "i det närmaste tonårsnaivt". Om dessa anklagelser mot UI är riktiga blir den givna slutsatsen för oss att vi bör tänka om radikalt. Så låt oss gå igenom dem och se i vad mån det ligger något i dem:

1. "en magistral etnocentrisk ton"
Här citerar Walin och Krause vår uppfattning att "utsläppsbegränsningar i utvecklingsländerna bör [...] tillåtas komma senare och mer gradvis än i den rika världen". Särskilt är det ordet "tillåtas" som retar dem, och för deras tankar till "World Governance". De karikerar (med versaler och allt) vår uppfattning som att "fattiga länder skall minsann inte skada 'VÅR' planet, och det är 'VI' som bestämmer". Men det kan jag försäkra herrarna Walin och Krause, att vi i UI inte har några som helst illusioner eller ens ambitioner om världsherravälde, och inte heller anser vi att den rika världen har någon rätt att besluta om fattiga länders växthusgasutsläpp. Vad vi uttryckte (vilket kräver en rejält illasinnad läsning för att inte vara uppenbart) var vår uppfattning om vilken inriktning det internationella klimatavtal bör ha som förhoppningsvis kommer till stånd i Köpenhamn i nästa månad och undertecknas av samtliga världens länder, fattiga som rika. Kalla detta "World Governance" den som vill,¹ men man undrar över om Walin och Krause känner samma fasa inför andra multilaterala överenskommelser som exempelvis Genèvekonventionen eller FN:s barnkonvention.

2. "en ekoimperialistisk hållning"
Detta avser samma sak som punkt 1. Särskilt egendomlig framstår anklagelsen i ljuset av vi i vår artikel skriver att "det är i den rika världen de största och snabbaste utsläppsbegränsningarna behöver ske".

3. "en tvärsäker extremt alarmistisk hållning"
Denna anklagelse är lite svår att förstå. I vår artikel tillämpar vi samma princip som på vår blogg, nämligen att utgå från det vetenskapliga kunskapsläget (såsom det förtjänstfullt sammanfattas exempelvis i den fjärde IPCC-rapporten från 2007; se även t.ex. Rummukainens och Källéns sammanfattande uppdatering). Till skillnad mot exempelvis Gösta Walin tror vi oss inte om att på egen hand, med en enkel kalkyl som får plats på en middagsservett, kunna kullkasta den samlade klimatvetenskapen. Att kalla denna hållning "extremt alarmistisk" låter i mina öron bara konstigt. Hållningen ifråga tillämpar vi även i frågan om effekten av att Himalayas glaciärer smälter bort. Walins och Krauses påstående att effekten "bör bli marginell" är intressant men ounderbyggt, och vi siktar på att diskutera frågan i mer detalj i en kommande bloggpost.

4. "ett i de närmaste tonårsnaivt argument"
Här citerar Walin och Krause vår passus om att "man kan undra över det förnuftiga i att energiutbyggnaden i fattiga länder skall behöva ta omvägen via fossilbränslen", och tar avstånd från vår jämförelse med telekomområdet där man (enligt vår artikel) "på flera håll gått direkt till mobiltelefoni utan någon omväg via fast telefoni". De frågar retoriskt vad som är "kraftproduktionens mobiltelefon". Här avser vi naturligtvis förnyelsebar energi och kanske främst av allt solenergi. Det som stämplas som "tonårsnaivt" i sammanhanget torde vara att vi inte säger något om att solenergi (till skillnad mot mobiltelefoni) i de flesta fall ännu inte är ekonomiskt konkurrenskraftigt jämfört med äldre teknologi. Walin och Krause understryker detta genom att framhålla att telefoniutvecklingen i tredje världen är "frukten av fria marknadskrafter [och] inte resultatet av påtryckningar och planekonomi". Detta försök att placera oss i något slags socialistfack är lite missriktat: våra politiska uppfattningar är tämligen utspridda på den svenska höger-vänsterskalan,² men jag har aldrig hört någon av mina UI-kollegor ta avstånd från idén att marknadskrafter har en viktig roll att spela i samhället. Vad Walin och Krause inte nämner är att moderna marknadsekonomer (så när som på de mest högerextrema libertarianisterna) förespråkar fria marknadskrafter endast i den mån dessa inte i alltför hög grad involverar så kallade externaliteter. Med externaliteter menas de kostnader för tredje part som en affär mellan två aktörer eller en enskild aktörs handlande för med sig. Dessa kostnader bör enligt gängse nationalekonomiskt tänkande kompenseras med hjälp av t.ex. skatter eller subventioner så att en aktör bär hela kostnaden av sina handlingar. Effekten på klimat av att satsa på, låt oss säga, kolkraft istället för solenergi, är en typisk sådan externalitet. Vad gäller energiutbyggnaden i tredje världen är det rimligt att detta löses med subventioner av förnyelsebar energi bekostade av oss i de rika länderna. Med rätt nivå på subventionerna torde den förnyelsebara energin bli konkurrenskraftig.³

Sammanfattningsvis kan om Walins och Krauses anklagelseakt sägas att deras argumentation är erbarmligt svag. Vi i UI som sitter på de anklagades bänk kan med tillförsikt hävda vår oskuld på samtliga fyra åtalspunkter.

1) På bloggen The Climate Scam skrev Gösta Walin nyligen att det som oroar honom mest "är att den våldsamma propagandan från högsta ort kanske förebådar någon form av 'global statskupp'. Verkligheten kan vara jävligare än vi förmår ana".
2) De enda två UI-medlemmar som mig veterligen är eller nyligen varit partipolitiskt aktiva har i själva verket valt att engagera sig i borgerliga partier. Jag syftar på Per Edman (fp) och Magnus Westerstrand (tidigare kd).
3) Denna sista slutsats är naturligtvis ingen trivial sak att komma fram till, och beror inte bara på sakförhållanden utan i någon mån också på värderingar (exempelvis hur högt vi värderar kommande generationers välfärd jämfört med vår egen). För närmare diskussioner om detta och mer allmänt om ekonomiska aspekter på omställningen till förnyelsebar energi rekommenderas exempelvis böcker av Christian Azar, Klas Eklund och Nicholas Stern.

Gösta Walin och Uppsalainitiativet i Aftonbladet

Igår den 2/11 kunde Aftonbladets läsare ta del av en debattartikel med rubriken U-länderna måste få öka sina utsläpp av professor emeritus i oceanografi Gösta Walin och frilansskribenten Pär Krause. Deras argumentation är tämligen svag, något som vi i Uppsalainitiativet påvisar i det svar vi inbjöds att inkomma med och som idag med rubriken Växthusgaser känner inga nationsgränserⁱ publicerades i Aftonbladet. Vårt svar i sin helhet:

Gösta Walin och Pär Krause har flera fel i sitt debattinlägg om klimatet, både om klimatet och beskrivningen av den politik som föreslagits för att hantera problemet (Aftonbladet Debatt, 2/11).


När de sammanfattar de politiska argumenten påstår de att utsläppsbegränsande åtgärder anses vara "extra nödvändiga i fattiga länder eftersom klimatförändringen slår extra hårt mot just dem". Den idén är dock helt orimlig: växthusgaser erkänner överhuvudtaget inte några regions- eller nationsgränser. Argumentet förekommer därför inte bland seriösa debattörer. Den allmänna meningen är tvärtom att det är i den rika världen de största och snabbaste utsläppsbegränsningarna behöver ske eftersom det är där de överlägset största utsläppen per person finns. Redan Kyotoprotokollet hade denna inriktning.


Utsläppsbegränsningar i utvecklingsländerna bör därför tillåtas komma senare och mer gradvis än i den rika världen. Men om man helt lät bli utsläppsbegränsningar i tredje världen skulle Kinas och Indiens växande ekonomier snabbt äta upp alla minskningar i resten av världen. Detta skulle göra målet med två graders temperaturökning ouppnåeligt och dramatiskt öka risken att den globala temperaturuppgången fortsätter mot både tre, fyra och fem grader med potentiellt katastrofala konsekvenser.


Man kan undra över det förnuftiga i att energiutbyggnaden i fattiga länder skall behöva ta omvägen via fossilbränslen. På telekomområdet har man på flera håll gått direkt till mobiltelefoni utan någon omväg via fast telefoni. En genomtänkt grön elektrifiering av Kinas och Indiens landsbygd ger, tvärt emot vad Walin och Krause menar, möjlighet till stora vinster för samhälle, hälsa och klimat.


Gällande själva klimatet försöker Walin och Krause blanda bort korten genom att fokusera på redan inträffade klimatförändringar som de bagatelliserar bäst de kan. Men det är inte redan inträffade klimatförändringar diskussionen handlar om. De stora problemen ligger i framtiden och det är bara dem vi fortfarande kan göra något åt.


Med en låt-gå-politik kommer den fortsatta uppvärmningen sannolikt att leda till miljoner miljöflyktingar till följd av stigande havsnivåer och till att de glaciärer i Himalaya som idag utgör livsnödvändig färskvattentillgång för hundratals miljoner människor försvinner. Walins och Krauses tal om "realism och förnuft i klimatpolitiken om nu klimatpolitik verkligen behövs" framstår i det perspektivet som ren cynism.


Per Edman
datalog


Anders Emretsson
journalist


Olle Häggström
professor i matematisk statistik


Lars Karlsson
docent i datavetenskap


Patrik Lindenfors
docent i zoologisk ekologi


Anders Martinsson
gymnasielärare i fysik


Carl-Henrik Pettersson
doktorand i geologi


Erik Svensson
forskare i atmosfärsvetenskap


Magnus Westerstrand
doktorand i geokemi


Samtliga undertecknare är aktiva på klimatbloggen Uppsalainitiativet.

i: I papperstidningen blev rubriken istället Cyniskt om u-ländernas utsläpp.

Uppdatering: Walin och Krause svarar oss i Aftonbladet den 6/11, med rubriken Naivt om u-länder.

Uppsalainitiativet fyller 1 år!

Den 24 oktober 2008 skrevs det första inlägget. Under året som gått har Uppsalainitiativet vuxit med nya medlemmar, vi har publicerat 101 inlägg, modererat samt besvarat över 1000 kommentarer. Vi har hållit föreläsningar, deltagit i klimatforum, debatterat med artiklar och i kommentarsfält.

Vi vill tacka alla som uppmuntrat oss (forskare, riksdagsmän från alla partier, journalister och inte minst läsarna), mejlat tips och frågor eller bidragit med sin kunskap i kommentarer till inlägg. Speciellt tack till er som låtit oss återpublicera era artiklar.

Det som började med min irritation mot desinformatörer har växt till en informationskälla om klimatvetenskapliga frågor vilket vi passar på att uppmärksamma med en ny syftesbeskrivning.

Nu fortsätter vi mot tvåårsdagen!

Bild: Wikipedia

Uppsalainitiativets live-framträdande i lördags

Uppsalainitiativet (UI) är inte bara en blogg! I lördags (3 oktober) hade vi ett riktigt live-framträdande på ABF:s Klimatforum 2009 i Stockholm, i form av en paneldiskussion med rubriken Att bemöta desinformation i klimatfrågan. I panelen ingick atmosfärsforskaren Markku Rummukainen, miljöhistorikern Sverker Sörlin, och yours truly, under moderatorskap av UI:s egen Anders Emretsson.

Vår diskussion handlade om klimatdebatten snarare än att vara ett inlägg i den. Vi tog bl.a. upp frågor om när information går över i desinformation, om vad som skiljer den inomvetenskapliga diskussionen från tidningarnas och bloggosfärens klimatdebatt, och om terminologiförbistringen "skeptiker" vs skeptiker. Särskild uppskattning från publiken rönte Sverkers vetenskapshistoriska perspektiv och hans funderingar kring klimatskeptikerrörelsens sociologi.

Möjligen kan en och annan klimatskeptiker i publiken ha förvånats över att vi tog avstånd från vinklad rapportering och retorik inte bara av det bagatelliserande slag de själva ägnar sig åt, utan också av det alarmistiska slaget (vilket Anders påpassligt exemplifierade med en starkt vinklad Aftonbladet-artikel som tagits upp i en annan paneldiskussion tidigare samma förmiddag). I vetenskap och vetenskapsrapportering är varje avvikelse, oavsett i vilken riktning, från ett opartiskt sökande efter sanningen vilken den än råkar vara, förkastlig.

En bok som Sverker passade på att rekommendera är Why We Disagree About Climate Change av klimatforskaren Mike Hulme (2009). Jag har inte hunnit titta närmare på den ännu men tycker att den verkar mycket intressant.

Bör den klimatskeptiska retoriken bemötas eller rentav förtigas? Jag fick tillfälle att lägga ut texten kring denna (för just den här diskussionen) grundläggande fråga. Mitt svar på frågan var tydligt: vi gör rätt i att bemöta klimatskeptikerna. Men jag valde ändå att problematisera saken, dels längs de linjer jag skisserade i en UI-bloggpost i förra månaden, och dels med beaktande av den "fälla" som bl.a. filosofen Daniel Dennett varnat för:

"Smith's work in geology supports my argument that the earth is flat," you say, misrepresenting Smith's work. When Smith responds with a denunciation of your misuse of her work, you respond, saying something like: "See what a controversy we have here? Professor Smith and I are locked in a titanic scientific debate. We should teach the controversy in the classrooms."

Med stöd bl.a. i allmänna demokratiöverväganden landade jag som sagt ändå i ett tydligt "ja" som svar på frågan om klimatskeptikerna bör bemötas, och ingen i panelen anmälde någon avvikande uppfattning härvidlag. Detta till trots skriver Maggie Thauersköld Crusell i sitt referat av paneldiskussionen att panelen landade i svaret "vi vet inte". Maggies oförmåga på denna punkt att förstå att man trots nyansering och problematisering kan landa i ett tydligt ställningstagande tycks mig symptomatisk för hela hennes syn på på klimatfrågan, såsom den framkommer på hennes blogg The Climate Scam.

Det var med viss spänning vi i panelen såg fram emot när Anders drygt halvvägs in i vår 75 minuter långa diskussion släppte in publiken för frågor och kommentarer. Utöver Maggie tyckte jag mig i (den uppskattningsvis 70-hövdade) publiken identifiera ytterligare någon handfull personer från klimatskeptikerkretsen i och kring Stockholmsinitiativet, och det var knappast överraskande att dessa deltog särskilt aktivt. Det blev, tycker jag, på det hela taget en bra och civiliserad diskussion, om än (så som publikdiskussioner brukar bli) en smula spretig. Ett särskilt udda inslag var den för mig obekanta kvinna ur miljörörelsen som olyckligtvis låtit sig övertygas av professor Bo Nordells envisa kampanj för sin besynnerliga teori att det är kärnkraften som till stor del ligger bakom global uppvärmning; jag valde att hänvisa henne till vår UI-bloggpost i ämnet. I övrigt höll sig de flesta frågorna på den metanivå som vi i panelen inledde med. Ett undantag var emellertid sista frågan, som gick till den egensinnige klimatskeptikern Fred Goldberg. Han valde (förmodligen oavsiktligt) att illustrera den låga nivån på merparten av den klimatskeptiska retoriken med sin fråga till Markku, som jag citerar fritt ur minnet: "Blir den kommande vintern kall eller mild? Och om du inte vet svaret, hur kan du då påstå att det går att göra några som helst vettiga förutsägelser om klimatet 100 år fram i tiden?" Markku förklarade tålmodigt skillnaden mellan att förutse ett dynamiskt systems exakta trajektoria och att göra förutsägelser om dess statistiska egenskaper över lång tid. (Vi har för övrigt tidigare haft uppe denna diskussion i en UI-bloggpost.)

Hur togs då vår paneldiskussion emot? I kaffesnacket efteråt var tongångarna övervägande positiva, medan däremot de klimatskeptiker som i sina bloggar valt att recensera den - Maggie Thauersköld Crusell och Danne Nordling - är klart negativa. Båda tycks dock ha missförstått vad diskussionen gick ut på och beklagar sig över frånvaron av konkret bemötande av den klimatskeptiska argumentationen. Med den sistnämndes ord: "Den som hade väntat sig att åtminstone här få höra några av de centrala argumenten för att människan skapar det mesta av den globala uppvärmningen (AGW) blev besviken." Själv hade jag föreställt mig att rubriken Att bemöta desinformation i klimatfrågan tillräckligt tydligt signalerade att vi tänkte oss att diskutera på ett metaplan (en diskussion om klimatdiskussionen), men vi får väl ta åt oss av kritiken och försöka vara ännu tydligare i vår annonsering nästa gång vi ger oss på att göra något liknande.

Låt mig slutligen lite skrytsamt nämna det generösa beröm jag ute i korridoren direkt efter paneldiskussionen fick av gamle vännen, matematikerkollegan och numera klimatskeptikern Sten Kaijser. Med implicit men uppenbar hänsyftning på min Newsmill-artikel i våras sade han: "Idag skämdes jag inte för dig!"

UNT: "Han tar klimatskeptiker i örat"

Upsala Nya Tidning uppmärksammar Uppsalainitiativet

- I ett sunt ifrågasättande håller man samma vetenskapliga kvalitet som den vetenskap man försöker ifrågasätta, säger Anders Martinsson.
Men det tycker han inte att somliga klimatskeptiker gör.

...

Anders Martinsson anser att oseriösa inlägg om klimatet skadar den demokratiska debatten. Han välkomnar en diskussion där skeptiker lyfter fram vetenskapliga belägg.
- Den som argumenterar mot vetenskap och välgrundad fysik är den som behöver försvara sin tes.

Läs hela artikeln här

Behöver klimatskeptikerna bemötas?

Syftet med Uppsalainitiativet kan sägas vara tudelat. Å ena sidan har vi våra rent folkbildande ambitioner, där vi i blogginlägg efter blogginlägg (inget nämnt, inget glömt) efter bästa förmåga söker pedagogiskt förklara olika aspekter på klimat och klimatvetenskap. Å andra sidan har vi som bekant också ett tämligen stort fokus på att bemöta desinfomation från olika företrädare för den så kallade klimatskeptikerrörelsen.

Att det första av dessa syften är värt att arbeta med tar jag för tämligen givet. Folkbildning i vetenskapliga frågor är viktigt i största allmänhet, och ännu viktigare i en fråga av så stor samhällelig betydelse som klimatfrågan. Naturligtvis kan man fråga sig vilken betydelse en liten blogg som Uppsalainitiativet kan ha i det stora hela, med i goda stunder något tusental besökare i veckan. Men någonstans måste man ju börja, och många av våra läsare är uppenbart engagerade.

Det jag här vill diskutera är det andra syftet: bemötandet av pseudovetenskap och desinformation. Ibland kan man höra synpunkten att klimatskeptikerrörelsen är (och kommer att förbli) så marginell att det knappast finns någon risk att den får något politiskt inflytande. Det skulle i så fall betyda att bemötande av den klimatskeptiska retoriken inte är så viktigt. Tyvärr tror jag att det är en lite för optimistisk och naiv syn.

För det första kan skeptikerna ha ett indirekt inflytande även om de som explicit ansluter sig till deras syn på klimatet förblir få. För en makthavare som står inför ett svårt beslut om en kostsam eller på annat sätt besvärlig klimatåtgärd kan en halvt omedveten påminnelse i bakhuvudet om skeptikernas retorik få honom att tänka att "det är kanske inte så farligt", och trycka på Snooze för att få slumra åtminstone ett litet tag till. Sistnämnda metafor har jag lånat av vår kommentator Björn, som i en eftertänksam kommentar häromsistens diskuterade denna fara. Jag tror att den är högst reell.

För det andra kan vi se till vilka politiker som faktiskt anammat det klimatskeptiska budskapet. I USA är de inte så få - se t.ex. Paul Krugmans kolumn i New York Times den 28 juni i år (tack Emretsson för tipset!). Och inte heller maktlösa - just nu verkar det dessvärre som om de lyckats sabotera Obamas ambitioner inför klimatmötet i Köpenhamn.

I Sverige är läget, precis som när det gäller konflikten mellan evolutionsbiologi och kreationism, betydligt ljusare (mer upplyst!) än i USA. I Riksdagen har vi bara enstaka klimatskeptiker - vi har den till synes gemytlige Sjuhäradspolitikern Jan Ericson, vi har den Ingemar Vänerlöv som författat en av de bisarraste riksdagsmotioner jag sett och som arrangerade det lika bisarra klimatskeptiska möte i riksdagshuset som jag tidigare refererat, och vi har en eller på sin höjd ett par till. Men hur kan vi känna oss säkra på att dessa pseudovetenskapliga strömningar inte breder ut sig ytterligare? Nu visar det ju sig att vi inte behöver gå längre än till Danmark för att konstatera att ett parti som i senaste folketingsvalet fick mer än 13% av väljarstödet (och som i själva verket tillskansat sig en position där de med sitt främlingsfientliga budskap i hög grad sätter hela landets politiska agenda) går ut med ett öppet klimatskeptiskt budskap. Politiken rapporterade om saken häromdagen den 19 september och den 20 september; Dagens Nyheter gör detsamma.

Fortsatt bemötande av den klimatskeptiska retoriken är enligt min mening viktigt. Men låt oss diskutera saken vidare, både här på bloggen och på vårt arrangemang på ABF:s Klimatforum i Stockholm den 3 oktober.

Och så till sist, för att slippa det tröttsamma missförstånd som från vissa håll i annat fall kommer som ett brev på posten: nej, jag tycker inte att klimatvetenskapen borde undslippa ifrågasättande och kritisk granskning.

Uppsalainitiativet på Newsmill

I dag har några av medlemmarna i Uppsalainitiativet en debattartikel på Newsmill. Den handlar främst om farorna med statliga Vattenfalls utbyggnad av kolkraft i Europa.
Läs och milla!

Uppdatering: The Economist om problemen med vurmen för CCS.

Någon skräms av Uppsalainitiativet

När Magnus W publicerade sina inlägg om Inhofes lista (finns här och här) blev visst någon tillräckligt oroad av oss för att köpa domännamnet uppsalainitiativet.se i och länka det till EXXON.
Även om vi gläds åt erkännandet så kan man undra om det är på det sättet som klimatdebatt ska föras? Säger väl en hel del om förnekarnas argumentation och metoder.
Vi undrar också hur road EXXON är av att bli associerad med denna typ av tilltag och har gett dem information om det skedda.

Vi har även köpt www.uppsalainitivet.org för framtida bruk då verksamheten till vår glädje växer.

Uppdatering:
Som synes i kommentarerna är det Cristoffer Crusell som registrerat uppsalainitiativet.se-domänen. Det är alltså samma person som äger stockholmsinitiativet.se.
Återigen har Stockholmsinitiativet visat att det är bland dem man hittar de fula knepen och ointresset för en renhårig debatt.

Modereringspolicy

Till vår glädje har Uppsalainitiativet uppmärksammats av många. Ämnet är intressant och det finns mycket att debattera. För att få så givande debatter som möjligt har vi infört moderering av kommentarerna.

För att få din kommentar godkänd tänk då på att:

• hålla dig till ämnet för posten du kommenterar
• använda vårdat språk utan personangrepp eller insinuationer om personliga motiv/egenskaper
• inte skriva gamla redan många gånger motbevisade påståenden
• undvika upprepningar och redan besvarade frågor
• vara specifik och ange tydliga referenser för påståenden kring undersökningar, uttalanden och liknande

Den sista punkten är viktig då många så kallade klimatskeptiker utnyttjar vaga formuleringar (ex. "forskare påstår att") eller formuleringar som man inte behöver stå för (ex. "Är det inte X som var betald av Y?") för att sprida desinformation och försvåra en diskussion kring sakfrågorna.
Vi hoppas att detta ska bidra till bra samtal där vi tar fram sakfrågor och där alla får möjlighet att både framföra sina åsikter och argument. Vi vill också att alla läsare av bloggen ska uppskatta stämningen och engagera sig i frågorna.

"Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större"

Rubriken ovan är devisen för Uppsala Universitet. Det finns många tolkningar men en är att det fria fantiserandet är en stor tillgång men det på fakta och vetenskaplig metod grundade resonemangen leder längre och upplyser oss mer. Det är enligt den tolkningen som jag börjar denna blogg.
Bloggen är ett svar på "klimatskeptikernas" och i synnerhet Stockholmsinitiativets spridande av missuppfattningar, desinformation och rena lögner kring global uppvärmning och forskning.

Men det handlar inte bara om att "debunka" utan även upplysa då många påståenden och mycket osäkerhet kommer från rena missförstånd.

Välkomna

Anders