Merchants of Doubt del 1: från tobaksrökning till global uppvärmning

Nästan en fjärdedel av amerikanerna tror, enligt en studie från 2007, att det inte finns hållbara bevis för att rökning dödar. Detta trots att tobakstjärans cancerogena egenskaper har varit kända sedan 1950-talet. Hur är detta möjligt? Sambandet mellan tobak och cancer är ju knappast någon obskyr vetenskaplig fråga. Många människor röker, och de som inte gör det har säkert släkt, vänner eller kolleger som gör det. Många av oss har rent av själva känt tobakskrökare som har drabbats av lungcancer. Att tobaksrökning dödar borde vara lika uppenbart som att karies ger hål i tänderna. Men likväl: nästan en fjärdedel av amerikanerna tror inte att frågan är avgjord.

I boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming ger Naomi Oreskes och Erik M. Conway en viktig del av svaret på hur detta kan komma sig. Naomi Oreskes är professor i vetenskapshistoria vid University of California, San Diego, och har en examen i geologi. Hon är också ett av klimatförnekarnas främsta hatobjekt efter sin genomgång av nästan tusen klimatvetenskapliga artiklar, där hon fann att inte en enda gick emot uppfattningen om en mänskligt orsakad uppvärmning. Den här boken lär knappast bättra på Oreskes popularitet inom dessa kretsar. Erik Conway är vetenskapsjournalist och har bl a skrivit om atmosfärsvetenskap vid NASA.

Boken dokumenterar hur en liten grupp av forskare har lyckats skapa ett sken av vetenskaplig kontrovers och osäkerhet inom en rad områden där den vetenskapliga bevisningen tydligt har pekat åt ett visst håll. Det har handlat om vetenskapliga frågor med klara politiska och ekonomiska konsekvenser, där vetenskapen har hamnat i konflikt med mäktiga intressen. För den som har följt debatten om den globala uppvärmningen är det mycket som känns bekant. Samma argument och metoder upprepas om och om igen, och ofta är samma personer och organisationer inblandade. Särskilt fokuserar boken på fyra personer, fysiker som gjorde karriär under kalla kriget: Fred Seitz, Bill Nierenberg, Robert Jastrow och Fred Singer. Singer är mannen bakom "The Non-governmental International Panel on Climate Change (NIPCC) som släppte en "mot-rapport" förra året. Seitz ligger bl a bakom den ökanda Oregon-petitionen.

Boken rekommenderas varmt: den är en nödvändig läsning för den som vill förstå bakgrunden till dagens klimatförnekeri. För den som är för lat eller upptagen för att läsa alla 355 sidorna (varav 64 utgör fotnoter), eller som bara vill veta mer om vad boken handlar om, så har jag här gjort en sammanfattning av de områden som tas upp. I ett uppföljande inlägg tänker jag skriva om förnekarnas metoder och motiv.

Tobaksrökning
Under 1950- och 60-talen visade forskningen ett tydligt samband mellan tobaksrökning och lungcancer. Bl a släppte amerikanska "the surgeon general" 1965 en rapport som sammanfattade mer än 7000 studier, och kom till den entydiga slutsatsen att rökning orsakar lungcancer och en rad andra sjukdomar. Detta var naturligtvis dåliga nyheter för tobaksindustrin: folk kunde avskräckas från att röka, man riskerade att lagar och skatter riktade mot rökningen skulle införas, och man hotades av stämningar eftersom man sålde en produkt som bokstavligen dödade sina köpare. Även tobaksindustrins egna forskare kom fram till att rökning orsakar lungcancer. Vad skulle man göra? Tobaksindustrins svar var att försöka föra allmänheten bakom ljuset, och detta lyckades man med. Man anlitade PR-firmor som R.J. Reynolds, man delade ut pengar till potentiellt användbar forskning (bla om andra orsaker till cancer), man skapade front-organisationer som Tobacco Research Council och samlade en kader av experter att använda som vittnen vid stämningsrättegångar, man skickade ut broschyrer till läkare, och man bearbetade media. "Tvivel är vår produkt, eftersom det är det bästa sättet att konkurrera med den 'samling fakta' som finns i det allmänna medvetandet", som det i stod i ett memo från en tobaksdirektör. Man lyckades inte helt stoppa utvecklingen, men man lyckades fördröja den och under tiden fortsatte man tjäna pengar och rökare fortsatte att dö. Efter ett halvt sekel befanns slutligen i ett amerikanskt domstolsutslag tobaksindustrin skyldig till att ha avsiktligt ha bedragit allmänheten angående tobaksrökningens faror. Men de tvivel som tobaksindustrin sådde lever fortfarande kvar inom stora grupper av allmänheten, och även bland läkare.
Tobaksindustrins kanske mest framstående rekrytering var fysikern Fred Seitz, som anlitades för att leda ett stort program för forskningsfinansiering.

SDI och atomvinter
Under Reagan-eran på 1980-talet uppstod en annan konflikt, den här gången mellan kalla-kriget-ideologi och vetenskap. Det gällde frågan om det är möjligt att vinna ett kärnvapenkrig. Det handlade om Strategic Defense Initiative, dvs planerna på att bygga upp ett försvarssystem som kunde skjuta ner inkommande sovjetiska missiler. Många forskare trodde att ett sådant system aldrig skulle kunna fungera. Det handlade även om den sk atomvintern, dvs den avkylning som följa på ett kärnvapenkrig pga allt det stoft som skulle spridas i atmosfären efter alla bränder. En första studie av bl a Carl Sagan uppskattade effekterna till c:a 35 graders nedkylning, men förbättrade beräkningar av andra grupper gav snart lägre resultat på 10-20 graders nedkylning istället. Detta var dock inte nog för kalla-kriget-ideologerna. Fred Seitz, astrofysikern Robert Jastrow och fyskern Bill Nierenberg grundade George C Marshall-institutet för att försvara SDI och attackera atomvinter-teorin. Russel Seitz, Freds kusin, hävdade att vetenskapen hade tagits över av liberala aktivister och att man därför inte kunde lita på forskarna. Detta är ett välbekant tema för de som har följt AGW-debatten. Oreskes och Conway kommenterar: högern hade börjat vända sig emot vetenskapen.


Surt regn
Att svavel- och kväveföreningar från olje- och kolförbränning orsakar surt regn som har skadliga effekter på sjöar, skogar och byggnader var vetenskapligt etablerat i början på 1980-talet. Politiskt arbetade man på att ta fram internationella avtal för att minska de försurande utsläppen, både i Europa och Nordamerika. Då kom Ronald Reagan till makten i USA, och hans administration var emot regleringar. Därför var man inte nöjd med den rådande vetenskapliga uppfattningen, och man inrättade sin egen panel, ledd av Bill Nierenberg. Nierenberg föreslog ett antal kandidater till panelen, varav flera avfärdades av Vita Huset. Vita Huset lade även till sin egen kandidat: fysikern Fred Singer, som sedan dess har gjort karriär som handelsresande inom vetenskapsförnekelse. Trots detta kom panelen likväl fram till att surt regn var ett allvarligt problem som behövde åtgärdas. Genom bl a Singers inverkan gjordes dock ändringar i panelens rapport som tonade ner problemet och överdrev kostnaderna och osäkerheterna. Därigenom lyckades man skjuta upp USAs åtgärder mot surt regn tills nästa president, George Bush, tillträdde.


Ozon och freoner
På 1970-talet upptäckte man att freoner, klor-flour-kol-föreningar som användes bl a som kylmedium i kylskåp och som drivgas i sprayflaskor, skadade ozonlagret. Trots vissa försök från freon-industrin att förneka problemet (man skyllde bl a på vulkaner) så minskade försäljningen av produkter med freoner kraftigt och 1979 införde FDA regleringar. 1988 undertecknades Montreal-protokollet, ett internationellt avtal för att stoppa användningen av freoner. DuPont, en av världens ledande kemiska industrikoncerner, beslutade på ett föredömligt sätt att sluta producera freoner. Ungefär samtidigt upptäcktes ozonhålet ovanför Antarktis.
Detta var alltså ett fint exempel på hur vetenskapen upptäcker ett problem, och hur allmänhet, politiker och industri tillsammans åtgärdar det. Ett sådant exempel kunde naturligtvis inte få stå oemotsagt. Fred Singer var en ledande gestalt inom ozonproblemsförnekelsen. Han hävdade att ozonet inte hade minskats utan bara flyttades runt i atmosfären. Han hävdade att minskningen av ozonet berodde på att stratosfären avkyldes, och hävdade att detta i sin tur var del av en naturlig cykel (han stödde sig på artiklar som ironiskt nog egentligen visade att avkylningen av stratosfären var en följd av ökade växthusgaskoncentrationer). Han hävdade - felaktigt visade det sig - att det skulle vara dyrt och farligt att ersätta freoner med andra föreningar. Och han hävdade att forskarna bara var ute efter prestige och ökade anslag. 1995 vittnade Singer i amerikanska kongressen, inbjuden av en republikansk kongressledamot, om att det inte fanns något ozonproblem. Ett par veckor senare tilldelades Rowland, Molina och Crutzen Nobelpriset för sin forskning kring problemet, varpå Singer prompt attackerade Nobelkommittén för politisering av vetenskapen. En annan aktör, Dixie Lee Ray, skyllde ozonförändringarna på vulkaner. Hennes argument byggde på uppgifter publicerade i en LaRouche-tidskrift!


Passiv rökning
Rökning är inte enbart skadligt för den som röker, utan även för personer i rökarens omgivning som andas in tobaksröken. Detta visades först av japanska forskare på 1980-talet som undersökte förekomsten av lungcancer hos kvinnor gifta med rökare. En rapport från EPA (Amerikanska miljöskyddsmyndigheten) år 1992 sammanfattade forskningen: förutom lungcancer så orsakade passiv rökning även bronkit och lunginflammation hos småbarn, astma kunde förvärras, och det fanns även ett samband till plötslig spädbarnsdöd (rapporten uttryckte sig dock försiktigt i angående det senare). För tobaksindustrin var detta dåliga nyheter: rökning skadade inte bara rökaren själv, utan även dennes familj, vänner och kolleger. Därför gick man till motangrepp, och bland dem man anlitade fanns Singer och veteranen Seitz. Återigen fokuserade man på osäkerheter och på andra faktorer. Men man nöjde sig nu inte med att attackera forskningen kring passiv rökning, utan beslutade sig för att utse EPA till huvudmotståndare. Genom att undergräva EPAs trovärdighet försökte man undergräva deras slutsatser om passiv rökning. För detta lanserade man begreppet "junk science" (som i och för sig hade varit en passande beteckning för vad Singer och kompani sysslade med). Med detta avsåg man i princip all vetenskap som hotade industrins intressen och som kunde användas för att motivera regleringar. De som har följt AGW-debatten ett tag känner säkert igen begreppet från förnekaren Steve Milloys hemsida.

Global uppvärmning
Den globala uppvärmningen började bli en politiskt het fråga i slutet på 80-talet och början på 90-talet, bl a tack vare James Hansen och Bert Bolin. Den nytillträdde amerikanska presidenten Bush tog frågan på allvar. Men det också nu som det organiserade klimatförnekeriet dyker upp. George C. Marshall-institutet, som efter kalla krigets slut hade gått över till att bekriga miljörörelsen, släppte en rapport som förde fram ett antal numera välbekanta argument, inklusive att uppvärmningen beror på solen. Eftersom Seitz, Jastrow och Nierenberg, rapportens författare, hade högt anseende inom republikanska kretsar fick deras budskap trots bristande vetenskaplighet stort gehör. Nierenberg bjöds in till Vita Huset för en muntlig presentation: han och hans kolleger levererade det budskap som makten ville höra.
Samtidigt utnyttjade Fred Singer på det skändligaste sätt Roger Revelle, en pionjär inom forskningen om koldioxiden i atmosfären och haven, och en gång lärare till Al Gore. Revelle var då 81 år och svårt sjuk, och Singer manipulerade honom till att bli medförfattare till en artikel där det hävdades att den globala uppvärmningen endast skulle bli måttligt stor. Revelle avled inom kort, och Revelles anhöriga och närmsta kolleger protesterade mot artikeln, som hade kommit att utnyttjas som ett politiskt slagträ. Singer slog tillbaka. En kollega till Revelle, Justin Lancaster, blev rent av stämd av Singer och belades med yttrandeförbud under tio år.
En annan person som råkade illa ut var Ben Santer, som hade gjort banbrytande insatser inom attribution, dvs. att tillskriva vad uppvärmningen beror på. Santer var ledförfattare till kapitlet om attribution i den första IPCC-rapporten, och Singer och Seitz utsåg honom till måltavla i en smutskastningskampanj. Man anklagade Santer för att ha förfarit bedrägligt med författandet av rapporten (låter det bekant?) Senare anslöt sig Nierenberg, liksom klimatforskarna Patrick Michaels och Richard Lindzen, till kampanjen. Anklagelserna var dock utan grund och kunde tillbakavisas, men Seitz och Singer hade fått breda ut sig i Wall Street Journal, och kunde på det sättet göra stor skada mot IPCC och mot Santer personligen.
Oreskes och Conways redogörelse fokuserar på 80- och 90-talen, så där finns inget om hockeyklubban, Climategate-bluffen, den yngre Bushs motstånd eller senator Inhofes machinationer.

DDT och malaria
De föregående punkterna handlar om direkta ekonomiska och politiska intressen och att avvärja regleringar. När det gäller frågan om DDT och malaria verkar det mest handla om ren illvilja från förnekarnas sida.
DDT användes framgångsrikt för att skydda Amerikanska trupper från malaria och andra insektsburna sjukdommar under andra världskriget, och efter kriget bidrog DDT till att utrota malaria i Australien och Europa, och att kraftigt minska sjukdomen i andra delar av världen. DDT kom även att användas i stor skala inom jordbruk och skogsbruk, för att döda skadedjur. Men DDT var inte utan nackdelar, och det kom till allmänhetens kännedom framför allt genom biologen Rachel Carsons bok Silent Spring (svensk titel Tyst vår) från 1962. Bland annat så bryts DDT i naturen ner väldigt långsamt, vilket innebär att höga koncentrationer kan ansamlas i vävnaderna hos olika organismer såsom fåglar och däggdjur, med skadliga effekter bland annat på de reproduktiva funktionerna. Carsons bok möttes av hätska attacker från bekämningsmedelsindustrin, men hennes slutsatser bekräftades av ett antal vetenskapliga kommittéer och paneler, och 1972 förbjöds DDT i USA av EPA (med undantag för medicinska nödsituationer). Man underströk dock att amerikanska företag fortfarande kunde tillverka DDT för export till andra länder.
Idag kan man hitta påståenden om att Carsons bok och det därpå följande förbudet har orsakat miljontals afrikaners död, och Carson jämförs med Stalin och Hitler. Man hittar dem hos olika konservativa och liberterianska tankesmedjors hemsidor och publikationer (t ex Competitive Enterprise Institute, Heartland Institute), och på Steve Milloys JunkScience-sida, man kan läsa det i Wall Street Journal och New York Times, och i Crichtons klimatkonspirationsroman State of Fear. Sådana argument är felaktiga av en rad anledningar. DDTs effektivitet begränsas av att myggor och andra insekter utvecklar resistens, något som observerades redan i slutet på 40-talet. Utvecklingen av resistens påskyndades genom den storskaliga användningen inom jord- och skogsbruk. Dessutom räcker inte besprutning med DDT utan denna måste kombineras med andra åtgärder, bl a beträffande hygien och kost. Dessa två skäl förklarar varför man inte lyckades utrota malaria med DDT i Afrika och Asien. Därför hade WHOs DDT-kampanj mot malaria lagts ner redan flera år innan EPAs förbud trädde i kraft (ett förbud som dessutom bara gällde USA). Dessutom finns det en rad andra effektiva metoder mot malaria, inklusive utdikning av våtmarker, andra bekämpningsmedel, impregnerade sängnät och profylaktisk medicinering. Men detta är irrelevant för de som sprider den groteska myten om Carson som massmördare; för dem handlar det egentligen inte om malaria och afrikanska barn. Det handlar om smutskastning av miljörörelsen och att framställa regleringar som destruktiva. Det är ett synnerligen vidrigt och cyniskt försök till propaganda, och det avslöjar förnekeriets sanna natur.