DOUBT

DOUBT from The Climate Reality Project on Vimeo.

Lobbyism för rymliga samveten

Några av oss i Uppsalainitiativet har bedrivit lite undersökande journalistik på vår fritid. Vi publicerar idag resultatet i en artikel på SVT Debatt. I vår artikel visar vi på kopplingar mellan tre av de forskare som arbetar medialt med att förneka de pågående klimatförändringarna och 80- och 90-talets tobakslobby. För en av professorerna finns även vissa kopplingar till oljeindustrin. Dessa tre professorer har smidigt gått från att förneka tobakens skadeverkningar till att nu förneka klimatförändringarna. Här på bloggen publicerar vi artikeln med länkar till alla källor så vem som helst kan kontrollera uppgifterna.

Lobbyism för rymliga samveten
När vetenskapliga fakta hopade sig kring rökningens farlighet förfinade tobakslobbyn konsten att sprida osäkerhet i vetenskapliga frågor. Nu används samma metoder för att sprida ogrundad osäkerhet i klimatfrågan. Men det är inte bara metoderna som är desamma. Till förvånande stor del är det även samma forskare som är inblandade, även i Sverige. Dessa forskares inflytande på den politiska debatten innebär uppenbara risker för människors liv och hälsa.

Rökning är inte enbart skadligt för den som röker, utan även för personer i rökarens omgivning som andas in tobaksröken. Detta visades först på 1980-talet av japanska forskare som undersökte förekomsten av lungcancer hos kvinnor gifta med rökare. En rapport från Amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) sammanfattade år 1992 forskningen: förutom lungcancer så orsakade passiv rökning även bronkit och lunginflammation hos småbarn, astma kunde förvärras, och det verkade även finnas ett svagt samband till plötslig spädbarnsdöd. EPA uppskattade att passiv rökning orsakade ungefär 3000 dödsfall i lungcancer årligen i USA. Den passiva rökningens hälsoeffekter har sedan dess bekräftats ytterligare, och bland annat hjärt- och kärlsjukdomar kan nu läggas till listan.

För tobaksindustrin var detta dåliga nyheter: rökning skadar inte bara rökaren själv, utan även dennes familj, vänner och kolleger. Därför gick man till motangrepp, precis som man hade gjort när rökningens hälsoeffekter på rökaren själv började uppmärksammas. Man fokuserade på osäkerheter, men nöjde sig inte med att attackera forskningen kring passiv rökning utan även EPA och de forskare som var verksamma där. Man försökte helt enkelt minska förtroendet för EPAs vetenskapliga sammanfattning om passiv rökning genom att undergräva EPAs trovärdighet.

Tre år efter amerikanska miljöskyddsmyndigheten sammanfattat det vetenskapliga kunskapsläget - den 28 september 1995 - publicerades en debattartikel i Dagens Nyheter med titeln "Passiv rökning ger inte cancer" . Där kunde man läsa att "Visst finns det undersökningar som pekar på en viss, mycket liten, korrelation mellan passiv rökning och lungcancer. Men det finns också undersökningar som visar att det inte föreligger något sådant samband alls." Skribenten bortsåg dessutom från den passiva rökningens andra negativa effekter. I stället hävdade han att informationen om riskerna med passiv rökning handlade om att rökning ansågs vara "något ont" och att det pågick "en etnisk rensning av rökarna som kulturgrupp." Artikeln var skriven av Ingemar Nordin, numera professor vid tema Hälsa och samhälle med inriktning mot vetenskapsteori, Linköpings universitet.

Spola fram 15 år så finner vi samme Nordin återigen som aktiv debattör, men denna gång i ett helt annat ämne. Nu handlar det om klimatet. Även denna gång ligger människors liv och hälsa i potten och även denna gång argumenterar Nordin mot en samlad vetenskaplig bedömning. Ingemar Nordin är en av grundarna av den klimatskeptiska lobbygruppen Stockholmsinitiativet som säger sig vilja "medverka till en öppen och rationell diskussion i klimatfrågan".

Det finns fler medlemmar av Stockholminitiativet som var involverade i tobaksdebatten. Wibjörn Karlén, professor emeritus i naturgeografi och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin, var till exempel en av de akademiska medlemmarna av ESEF (European Science and Environment Forum), en organisation med delfinansiering av RJ Reynolds Tobacco. ESEF ägnade sig, liksom Nordin, åt att förmedla bilden av osäkerhet kring hälsoriskerna med passiv rökning. Numera hittar man Karléns namn som en av medlemmarna av en grupp sammansatt av Science and Environmental Policy Project (SEPP) för att kritisera den tredje IPCC-rapporten, bland annat genom att påstå att människans förbränning av fossila bränslen inte haft nämnvärd inverkan på det globala klimatet. SEPP har blivit sponsrat av bland annat Exxon och Shell.

Det finns även utanför Stockholmsinitiativet individer som villigt hoppat från tobaksdebatten till klimatdebatten. Ett exempel är Robert Nilsson, gästprofessor i molekylär toxikologi och riskvärdering vid Stockholms universitet. Även Nilsson var akademisk medlem i ESEF och medverkade till att sprida osäkerhet kring det vetenskapliga kunskapsläget om tobak - även Nilsson sprider numera osäkerhet i klimatdebatten.

Den här kopplingen mellan tobakslobbyn och de som förmedlar bilden av osäkerhet kring de pågående klimatförändringarna har tidigare påvisats internationellt, men kopplingen finns även i Sverige. På en rad avgörande punkter i klimatfrågan råder emellertid inte någon vetenskaplig osäkerhet; människan håller genom sitt förbrännande av fossila bränslen på att förändra klimatet. Vetenskapssamhället har på grund av frågans stora potentiella effekter - både ekologiska och ekonomiska - på flera olika sätt försökt förmedla konsensusbilden av klimatförändringarna till resten av samhället.

• Trettiotvå nationella vetenskapsakademier - bland annat Kungliga Vetenskapsakademin - har skrivit deklarationer för att bekräfta kunskapen om klimatförändringarna. Ett flertal internationella akademier för olika ämnen - meteorologi, paleoklimatologi, geologi, biologi, fysik, kemi, etc. - har producerat liknande skrivelser. Ingen vetenskaplig akademi eller sammanslutning har skrivit en deklaration där man tar avstånd ifrån den vetenskapliga konsensusen om klimatförändringarna.
• Den ena av världens två största vetenskapliga tidskrifter, Science, utnämnde den förbättrade vetenskapliga kunskapen om klimatförändringarna till en av det förra årtiondets tio viktigaste upptäckter. Den andra stora tidskriften har en speciell hemsida bara för att rapportera om klimatförändringarna, en hemsida som i april ska bli en egen tidskrift: Nature Climate Change.
• Flera oberoende genomgångar av den vetenskapliga litteraturen visar på stor enighet. Den senaste analysen visar på 97 - 98 % samstämmighet bland forskarna på området.
• Som om detta inte det vore nog har FN tillsatt en panel av forskare för att ytterligare gå igenom det vetenskapliga kunskapsläget och ge en samlad bedömning: IPCC. Dessa utvärderingar visar även de på konsensus i klimatfrågan.

Den här kompakta vetenskapliga enigheten kanske kommer som en överraskning för den som mest följer klimatdebatten i media och på internet, för det är där klimatförvillarlobbyn arbetar. Samma desinformatörer som förut försökte förmedla osäkerhet i frågan om tobakens hälsorisker sår nu osäkerhet kring den vetenskapliga kunskapen om klimatet, ofta med hjälp av samma metoder som tobakslobbyn förfinade.

Det är tyvärr skickliga desinformatörer vi har att göra med. Man kan till exempel i debattartikel efter debattartikel påstå att det finns en stor vetenskaplig debatt kring den nuvarande förståelsen av klimatförändringarna, när diskussionen i verkligheten inte rör grundläggande fakta som att koldioxid är en växthusgas, att jorden värms, och att den nuvarande värmeökningen till stor del beror på mänskliga aktiviteter. Man ägnar sig åt att smutskasta forskare genom falska beskyllningar och obekräftade rykten. De stulna mail som utgör den så kallade "Climategateaffären" är ett bra exempel på det. Trots att de angripna forskarna blivit rentvådda i oberoende utredningar fortsätter lobbyisterna påstå att det förekommit forskningsfusk. Man framför obskyra alternativteorier för att ge sken av att grunderna i klimatvetenskapen är tveksamma. Man översvämmar systematiskt kommentarsfält och debattsidor med inlägg för att ge bilden av en stor skeptisk opinion.

En central fråga i sammanhanget är hur många människoliv som hann gå åt under den tid myndigheterna trodde att det förelåg en osäkerhet om tobaksrökningens skaderisker. Amerikanska miljöskyddsmyndighetens uppskattning av antalet dödsfall orsakade av passiv rökning var bara dödsfall på grund av lungcancer. Till det ska läggas skadeverkningar och dödsfall på grund av bronkit, lunginflammation, astma, hjärt- och kärlsjukdomar och mängder av andra rökningsrelaterade sjukdomar. WHO uppskattade förra året antalet dödsfall till följd av passiv rökning till 600 000 om året, inklusive 165 000 barn. Det går inte att veta hur länge desinformationen fördröjde införandet av lagar och regleringar, men kostnaden bör i alla fall inte mätas i tid, utan i liv.

Precis som i fallet med tobakens skadeverkningar handlar klimatdebatten i slutändan om människors liv och hälsa. Vetenskapen står enig i sin beskrivning av grunderna runt klimatförändringarna, men ett litet antal forskare med rymliga samveten - både i Sverige och internationellt - fortsätter trots detta att sätta sina namn under debattartiklar som hävdar något annat. Vad blir kostnaden i liv och hälsa den här gången? Är svensk media bättre rustad än till exempel den amerikanska att möta de här lobbyisterna och se igenom deras egentliga agenda?

Patrik Lindenfors - docent i zoologisk ekologi
Magnus Westerstrand - doktorand i geokemi
Anders Emretsson - journalist
Per Edman - Apple-tekniker
Anders Martinsson - gymnasielärare i fysik
Lars Karlsson - docent i datavetenskap

Merchants of Doubt del 2 - argument, metoder och motiv

I mitt första inlägg om boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik M Conway gick jag igenom de områden som boken tar upp: tobaksrökning, SDI och atomvintern, surt regn, freoner och ozon, passiv rökning, global uppvärmning, samt DDT och malaria. Detta är områden som har drabbats av förnekarnas aktiviteter. I det här inlägget följer jag upp med att försöka sammanfatta förnekarnas metoder och motiv såsom de beskrivs i boken. Den som har tillbringat lite tid på förnekarbloggar känner säkert igen de olika argumenten och taktikerna.

Lögner och inkompetens
Att ljuga på olika sätt - hitta på, förvanska, förneka, förtiga mm - är förmodligen det viktigaste vapnet i förnekarnas arsenal. Det bästa exemplet är hur tobaksindustrin tidigt var fullt medvetna om tobaksrökningens skadeverkningar - t o m deras egna forskare hade visat det - men under flera årtionden ljög man framgångsrikt om vad man visste.
Det kan vara svårt att skilja på avsiktliga lögner och kombinationen av inkompetens och önsketänkande. T ex är det fullt möjligt att zoologen och anti-miljövännen Dixie Lee Ray på fullt allvar trodde att klorföreningarna som skadade ozonskiktet kom från vulkaner, och att freoner var för tunga för att nå stratosfären.
Lögner och inkompetens förekommer naturligtvis ofta som element bland de följande typerna av argument.

Peka på osäkerhet
Verkligheten är komplex och våra förmågor att observera den är begränsade, och därför kommer vetenskapen alltid att innehålla osäkerheter. Därför är osäkerheter ett tacksamt argument för förnekare. Ta fallet med rökning. Det finns en rad olika orsaker till att folk får lungcancer, och både miljöfaktorer (t ex asbest, luftföroreningar) och genetiska faktorer spelar in. Det är också långt ifrån alla rökare som drabbas av lungcancer, och även för de som drabbas tar det i regel decennier innan sjukdomen utvecklas. Dessutom är människokroppen väldigt komplex och det finns individuella skillnader. Därför kommer det alltid att finnas hål i vår kunskap om lungcancer och andra sjukdomar, och därför kan det vara svårt att med säkerhet koppla i ett enskilt fall av lungcancer till rökning. Men osäkerhet betyder inte att vi inget vet. I fallet med rökning visste forskarna redan på 1960-talet tillräckligt mycket för att fastslå att tobaksrökning var skadligt. Men genom att kräva total säkerhet kan man skjuta upp åtgärder nästan för alltid.
Som epidemiologen Austin Bradford Hill, till att börja med skeptisk mot tobakens skadeverkningar men senare övertygad, sade:

Allt vetenskapligt arbete är ofullständigt - vare sig det bygger på observationer eller experiment. Allt vetenskapligt arbete riskerar att bli omkullkastat eller förändrat av ny kunskap. Det ger oss inte friheten att strunta i den kunskap som vi redan har, att skjuta upp åtgärder som synes behövas vid en viss tid. Vem vet, frågar Robert Brown, att världen inte upphör i kväll? Sant, men utifrån tillgängliga bevis gör de flesta av oss sig klara för att pendla kl 8.30 nästa dag.

Peka på alternativa förklaringar
En del av osäkerheten i vetenskapen beror på att ofta kan finnas flera faktorer som påverkar. T ex är tobaksrökning inte den enda orsaken till lungcancer. Vulkaner släpper ut svavelföreningar och kan orsaka surt regn. Vulkaner släpper ut klorföreningar som, om de skulle nå upp till stratosfären, kan skada ozonskiktet. Vulkaner släpper ut aerosoler som kan påverka klimatet. Vulkaner släpper även ut koldioxid, som princip också kan påverka klimatet, men mängderna är i praktiken för små. Allt detta är naturligtvis någon som forskarna tar hänsyn till, och man arbetar därför med att skilja olika faktorer åt. T ex kunde man fastställa att det sura regnet kommer från mänskliga aktiviteter genom isotop-analyser, och på samma sätt har man även kunnat fastställa att koldioxidökningen i atmosfären och klorföreningarna i stratosfären kommer från mänskliga aktiviteter. Men förnekarna ignorerar naturligtvis sådana attributionsstudier: att det i princip finns alternativa förklaringar räcker för dem. Att dessa alternativa förklaringar är redan är medräknade, eller är osannolika, avfärdade eller spekulativa struntar man i regel i.

"Mänskliga aktiviteter är för små för att påverka"
Ett argument, som egentligen bara är ett påstående utan någon slags underbyggnad, är att mänskliga aktiviteter är obetydliga i det stora hela. Den brittiske mekanikprofessorn Richard Scorer, som anlitades av freontillverkarna för att turnera i USA för deras sak, hävdade att mänskliga aktiviteter var för små för att påverka atmosfären, och att atmosfären var mycket robust och dynamisk. Samma argument har vi hört många gånger om klimatet.

"Det blir för dyrt och svårt"
En annan typ av argumentation är att hävda att det skulle bli för kostsamt att göra någon, och att de teknologiska och politiska utmaningarna är för stora. I Nierenberg-panelen som inrättades av den amerikanska regeringen för att studera surt-regn-problemet, var Fred Singers främsta bidrag att hävda att det skulle vara för dyrt och svårt att göra något åt problemet. Den slutsatsen kom han fram till bl a genom att helt ignorera de skador på ekosystemen som det sura regnet orsakade. Singer påstod senare apropå ozon-problemet att det skulle bli för dyrt att ersätta freoner med andra föreningar, och att dessa föreningar kunde vara giftiga, brandfarliga och frätande, och dessutom mindre effektiva. Det visade sig senare att Singer hade fullständigt fel: de ersättningar som togs fram var minst lika effektiva och säkra.

"Fattiga människor drabbas"
Ett specialfall av "dyrt-och-svårt"-argumentet är att påstå att åtgärderna särskilt skulle drabba fattiga människor. Detta argument har vi sett användas retrospektivt på det mest perversa vis i fallet med DDT och malaria, när olika förnekare har anklagat biologen Rachel Carson och EPA (amerikanska miljöskyddsmyndigheten) för miljontals afrikanska barns död.

"Det löser sig"
Ett argument som på sätt och vis är motsatsen till "dyrt-och-svårt"-argumentet är att den fria marknaden och den tekniska utvecklingen kommer att lösa problemen, och göra allting bättre. Men teknisk utveckling drivs inte bara av marknadskrafterna; statliga initiativ spelar också stor roll. Industriell tillverkning av standardiserade maskinkomponenter, vilket är centralt i det moderna industrialiserade samhället, utvecklades först av den amerikanska militären. Internet är ett annat uppenbart exempel. Och själva Oreskes och Conways bok utgör en lista på fall där regleringar och andra statliga ingripanden har varit motiverade och har gjort stor nytta (i den utsträckning de har varit tillräckliga, vilket inte alltid har varit fallet).

”Vi kan anpassa oss”
Det hävdas även att det är bättre att vi anpassar oss till problemens konsekvenser än att vi göt något åt dem. Ett närmast komiskt exempel är Reagans inrikessekreterare (kortvarig på den posten) Donald Hodel, som föreslog att vi skulle anpassa oss till ozonuttunningen genom at bära hattar och långärmade skjortor.

"Forskarna har en politisk agenda"
Att anklaga sina meningsmotståndare för att politisera vetenskapen och ha en dold politisk agenda är en närmast självklar taktik när man själv drivs av politiska motiv. Därför föll det sig naturligt för Russell Seitz (kusin till Fred Seitz) från Harvard Center for International Affairs, och senare hos det konservativa James M Olin-institutet, att i samband med atomvinter-diskussionen hävda att forskarna var styrda av politiska motiv:

Aktivister bad vetenskapsmännen om ett medvetande-höjande verktyg och gavs en sekulär Apokalyps för att använda till att predika för vår räddning från kärnvapensdårskap.

Seitz attackerade också vetenskapen som helhet: vetenskapen hade inte mycket med objektivt sanningssökande att göra, utan handlade om "icke-rationella faktorer som retorik, propaganda, och personliga fördomar." Till och med National Academy of Sciences (NAS), där Fred Seitz en gång hade varit ordförande, hade enligt Russell Seitz nu tagits över av det liberala nätverket.
Tobaksindustrin lät 1993 distribuera en handbok för förnekare: Bad Science. Den hade samma sorts budskap:

Alltför ofta manipuleras vetenskapen för att uppnå en politisk agenda.
Statliga myndigheter ... förråder allmänhetens förtroende genom att bryta mot principerna för god vetenskap pga en önskan att uppnå politiska mål.

Detta kom alltså från den tobaksindustri som under årtionden ljög för beslutsfattarna och allmänheten om vad man visste om tobaksrökningens skadeverkningar.
En viktig bakgrund till den här sortens argument är att amerikanska konservativa tenderar att betrakta miljövänner som förklädda kommunister: "ett grönt träd med röda rötter." Därför blir forskning om miljöproblem automatiskt misstänkt.

"Forskarna är bara intresserade av prestige och anslag"
Besläktat med argumentet om den dolda politiska agendan är argumentet att forskarna drivs av egenintresse. T ex beskrev Singer om drivkrafterna bakom ozonforskningen som:

För forskaran: prestige, mer forskningsanslag, presskonferenser, och tidningsartiklar. Också kanske känslan att de räddar världen för framtida generationer.

"Forskarna fuskar"
Ett argument som följer på de två föregående är att forskarna fuskar och bedrar beslutsfattarna och allmänheten. Vi såg i mitt föregående inlägg hur Ben Santer, ledförfattare till attributionskapitlet i första IPCC-rapporten, utsattes för sådana (grundlösa) anklagelse från Seitz och Singer. En liknande behandling fick Robert Watson, NASA, som av Fred Singer under ett kongressförhör anklagades (också här utan grund) för att ha lurat och bedragit kongressen.
Russell Seitz, i sin attack på vetenskapen, utgick från enskilda fall (inom andra områden) då forskare faktiskt hade fuskat - sådant händer ibland - men använde dem för att skapa en felaktig bild av att vetenskapen är genomsyrad av fusk.

Organisation: tankesmedjor, astroturfing
Mycket av förnekeriet organiseras av olika tankesmedjor, stiftelser och institut på högerkanten, t ex George C. Mashall Institute (skapat av Seitz, Jastrow och Nierenberg och aktiva inom bl a SDI, ozon, passiv rökning, global uppvärmning), Heartland Institute (som organiserar en årlig klimatförnekarkonferens, och även är/var aktiva bl a inom DDT och passiv rökning), Heritage Foundation (bl a ozon, global uppvärmning), Competitive Enterprise Institute (bl a passiv rökning, DDT), American Enterprise Institute (bl a DDT), Cato Institute, Tobacco Institute, och Fred Singers egna Science and Environmental Policy Project.
Dessa tankesmedjor får/har fått finansiering av företag som Philip Morris, Exxon, Mobile Oil, General Motors och Chase Manhattan. De finansieras även av rika konservativa donatorer såsom Joseph Coors och Richard Mellon Scaife.
Även så kallad "astroturfing" utnyttjas. Uttrycket kommer från det engelska ordet för konstgräs, och handlar om att bygga upp fejkade gräsrotsrörelser för att skapa ett sken av folkligt stöd. Ett exempel är FOREST (Freedom Organisation for the Right to Enjoy Smoking Tobacco), en engelsk organisation som skapades av den brittiska industrigruppen Tobacco Advisory Council. FOREST bedrev propaganda som hävdade att forskarna, för att uppnå sina frihetsfientliga mål, hade perverterat vetenskapen på ett sätt som kunde jämföras med kommunisterna och nazisterna.

Efterlikna riktig vetenskap
En viktig del av dessa organisationers strategi är att försöka efterlikna riktig vetenskap. Därför anordnar man egna konferenser, ger egna tidskrifter och publicerar rapporter med ett vetenskapligt utseende. Ett exempel är en rapport författad av Fred Seitz, med layouten tagen från rapporter från NAS (National Academy of Sciences), där Seitz tidigare hade varit ordförande. Rapporten medföljde en lista på "klimatskeptiska vetenskapsmän" som cirkuleras av Oregon Institute of Science and Medicine. Hos NAS var man inte roade: man gick ut med ett uttalande där man tog avstånd från Seitz rapport.

Tillgång till media
För att nå ut med sitt budskap använder sig förnekarna av media (tidningar, radio, television, nu också internet); referee-granskade vetenskapliga tidskrifter är inte lika populära. Redan i fallet med tobaksrökningen lyckades man göra sig hörd i media - trots att man inte hade mycket av substans att komma med - genom att spela på media strävan efter balans. Man argumenterade att eftersom media rapporterar om åsikter att rökningen är skadlig, så måste även åsikter om att den inte är skadlig få höras (oavsett om dessa åsikter kommer från en liten grupp personer medan tobakens skadlighet stöds av en överväldigande majoritet av forskarkåren). Och media spelade med - en studie från 1999 av Gail Kennedy och Lisa Bero visade att 62% av alla tidningsartiklar om ämnet publicerade mellan 1992 och 1994 framställde frågan om tobaksrökningens skadeverkningar som vetenskapligt kontroversiell. Media tycker naturligtvis om kontroverser - de är mer spännande och säljer bättre än när alla är överrens. Dessutom har många tidningar och radio- och TV-kanaler en politisk inriktning som gör de benägna att lyssna på förnekarna, och media är beroende av annonsintäkter från bl a tobaksbolag och oljebolag.
Förnekarna publicerar även böcker. En studie publicerad nyligen i Environmental Politics fann att av de "miljöskeptiska" böcker som publicerades i USA under 1990-talet så hade 92% länkar till tankesmedjor och stiftelser på högerkanten. För 1980-talet var siffran 100%.

Maktens öra
Huvudpersonerna i Oreskes och Conways bok - Seitz, Nierenberg, Jastrow, Singer - hade god tillgång till maktens öra. I synnerhet inom det republikanska partiet hade de sympatisörer, och de inbjöds både till Vita Huset och till kongressen. Robert Jastrow skröt 1991 i ett brev till American Petroleum Institute:

Det anses allmänt inom det vetenskapliga samfundet att Marshall-rapporten var ansvarig för administrationens motstånd mot koldioxidskatter och begränsningar av konsumtionen av fossila bränslen.

Motiv
När det gäller företag som Philip Morris och Exxon så fanns det uppenbarligen ekonomiska skäl till förnekeriet, och det gäller också de PR-firmor och adkovatbyråer som de anlitade. Men vad driver en gång i tiden framstående forskare som Seitz, Nierenberg, Jastrow och Singer att förneka väl underbyggd vetenskap, och ofta inom områden där de saknar expertis? Svaret som Oreskes och Conway ger är att det beror på deras ideologi. Det rör sig om personer som har en starkt kapitalistisk och marknadsfundamentalisk ideologi. Deras aktiviteter är en direkt fortsättning på deras arbete under kalla kriget. Då bekämpade man Sovjetkommunismen, och nu bekämpar man regleringar av marknaden (förtäckt socialism) på hemmaplan.

Merchants of Doubt del 1: från tobaksrökning till global uppvärmning

Nästan en fjärdedel av amerikanerna tror, enligt en studie från 2007, att det inte finns hållbara bevis för att rökning dödar. Detta trots att tobakstjärans cancerogena egenskaper har varit kända sedan 1950-talet. Hur är detta möjligt? Sambandet mellan tobak och cancer är ju knappast någon obskyr vetenskaplig fråga. Många människor röker, och de som inte gör det har säkert släkt, vänner eller kolleger som gör det. Många av oss har rent av själva känt tobakskrökare som har drabbats av lungcancer. Att tobaksrökning dödar borde vara lika uppenbart som att karies ger hål i tänderna. Men likväl: nästan en fjärdedel av amerikanerna tror inte att frågan är avgjord.

I boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming ger Naomi Oreskes och Erik M. Conway en viktig del av svaret på hur detta kan komma sig. Naomi Oreskes är professor i vetenskapshistoria vid University of California, San Diego, och har en examen i geologi. Hon är också ett av klimatförnekarnas främsta hatobjekt efter sin genomgång av nästan tusen klimatvetenskapliga artiklar, där hon fann att inte en enda gick emot uppfattningen om en mänskligt orsakad uppvärmning. Den här boken lär knappast bättra på Oreskes popularitet inom dessa kretsar. Erik Conway är vetenskapsjournalist och har bl a skrivit om atmosfärsvetenskap vid NASA.

Boken dokumenterar hur en liten grupp av forskare har lyckats skapa ett sken av vetenskaplig kontrovers och osäkerhet inom en rad områden där den vetenskapliga bevisningen tydligt har pekat åt ett visst håll. Det har handlat om vetenskapliga frågor med klara politiska och ekonomiska konsekvenser, där vetenskapen har hamnat i konflikt med mäktiga intressen. För den som har följt debatten om den globala uppvärmningen är det mycket som känns bekant. Samma argument och metoder upprepas om och om igen, och ofta är samma personer och organisationer inblandade. Särskilt fokuserar boken på fyra personer, fysiker som gjorde karriär under kalla kriget: Fred Seitz, Bill Nierenberg, Robert Jastrow och Fred Singer. Singer är mannen bakom "The Non-governmental International Panel on Climate Change (NIPCC) som släppte en "mot-rapport" förra året. Seitz ligger bl a bakom den ökanda Oregon-petitionen.

Boken rekommenderas varmt: den är en nödvändig läsning för den som vill förstå bakgrunden till dagens klimatförnekeri. För den som är för lat eller upptagen för att läsa alla 355 sidorna (varav 64 utgör fotnoter), eller som bara vill veta mer om vad boken handlar om, så har jag här gjort en sammanfattning av de områden som tas upp. I ett uppföljande inlägg tänker jag skriva om förnekarnas metoder och motiv.

Tobaksrökning
Under 1950- och 60-talen visade forskningen ett tydligt samband mellan tobaksrökning och lungcancer. Bl a släppte amerikanska "the surgeon general" 1965 en rapport som sammanfattade mer än 7000 studier, och kom till den entydiga slutsatsen att rökning orsakar lungcancer och en rad andra sjukdomar. Detta var naturligtvis dåliga nyheter för tobaksindustrin: folk kunde avskräckas från att röka, man riskerade att lagar och skatter riktade mot rökningen skulle införas, och man hotades av stämningar eftersom man sålde en produkt som bokstavligen dödade sina köpare. Även tobaksindustrins egna forskare kom fram till att rökning orsakar lungcancer. Vad skulle man göra? Tobaksindustrins svar var att försöka föra allmänheten bakom ljuset, och detta lyckades man med. Man anlitade PR-firmor som R.J. Reynolds, man delade ut pengar till potentiellt användbar forskning (bla om andra orsaker till cancer), man skapade front-organisationer som Tobacco Research Council och samlade en kader av experter att använda som vittnen vid stämningsrättegångar, man skickade ut broschyrer till läkare, och man bearbetade media. "Tvivel är vår produkt, eftersom det är det bästa sättet att konkurrera med den 'samling fakta' som finns i det allmänna medvetandet", som det i stod i ett memo från en tobaksdirektör. Man lyckades inte helt stoppa utvecklingen, men man lyckades fördröja den och under tiden fortsatte man tjäna pengar och rökare fortsatte att dö. Efter ett halvt sekel befanns slutligen i ett amerikanskt domstolsutslag tobaksindustrin skyldig till att ha avsiktligt ha bedragit allmänheten angående tobaksrökningens faror. Men de tvivel som tobaksindustrin sådde lever fortfarande kvar inom stora grupper av allmänheten, och även bland läkare.
Tobaksindustrins kanske mest framstående rekrytering var fysikern Fred Seitz, som anlitades för att leda ett stort program för forskningsfinansiering.

SDI och atomvinter
Under Reagan-eran på 1980-talet uppstod en annan konflikt, den här gången mellan kalla-kriget-ideologi och vetenskap. Det gällde frågan om det är möjligt att vinna ett kärnvapenkrig. Det handlade om Strategic Defense Initiative, dvs planerna på att bygga upp ett försvarssystem som kunde skjuta ner inkommande sovjetiska missiler. Många forskare trodde att ett sådant system aldrig skulle kunna fungera. Det handlade även om den sk atomvintern, dvs den avkylning som följa på ett kärnvapenkrig pga allt det stoft som skulle spridas i atmosfären efter alla bränder. En första studie av bl a Carl Sagan uppskattade effekterna till c:a 35 graders nedkylning, men förbättrade beräkningar av andra grupper gav snart lägre resultat på 10-20 graders nedkylning istället. Detta var dock inte nog för kalla-kriget-ideologerna. Fred Seitz, astrofysikern Robert Jastrow och fyskern Bill Nierenberg grundade George C Marshall-institutet för att försvara SDI och attackera atomvinter-teorin. Russel Seitz, Freds kusin, hävdade att vetenskapen hade tagits över av liberala aktivister och att man därför inte kunde lita på forskarna. Detta är ett välbekant tema för de som har följt AGW-debatten. Oreskes och Conway kommenterar: högern hade börjat vända sig emot vetenskapen.


Surt regn
Att svavel- och kväveföreningar från olje- och kolförbränning orsakar surt regn som har skadliga effekter på sjöar, skogar och byggnader var vetenskapligt etablerat i början på 1980-talet. Politiskt arbetade man på att ta fram internationella avtal för att minska de försurande utsläppen, både i Europa och Nordamerika. Då kom Ronald Reagan till makten i USA, och hans administration var emot regleringar. Därför var man inte nöjd med den rådande vetenskapliga uppfattningen, och man inrättade sin egen panel, ledd av Bill Nierenberg. Nierenberg föreslog ett antal kandidater till panelen, varav flera avfärdades av Vita Huset. Vita Huset lade även till sin egen kandidat: fysikern Fred Singer, som sedan dess har gjort karriär som handelsresande inom vetenskapsförnekelse. Trots detta kom panelen likväl fram till att surt regn var ett allvarligt problem som behövde åtgärdas. Genom bl a Singers inverkan gjordes dock ändringar i panelens rapport som tonade ner problemet och överdrev kostnaderna och osäkerheterna. Därigenom lyckades man skjuta upp USAs åtgärder mot surt regn tills nästa president, George Bush, tillträdde.


Ozon och freoner
På 1970-talet upptäckte man att freoner, klor-flour-kol-föreningar som användes bl a som kylmedium i kylskåp och som drivgas i sprayflaskor, skadade ozonlagret. Trots vissa försök från freon-industrin att förneka problemet (man skyllde bl a på vulkaner) så minskade försäljningen av produkter med freoner kraftigt och 1979 införde FDA regleringar. 1988 undertecknades Montreal-protokollet, ett internationellt avtal för att stoppa användningen av freoner. DuPont, en av världens ledande kemiska industrikoncerner, beslutade på ett föredömligt sätt att sluta producera freoner. Ungefär samtidigt upptäcktes ozonhålet ovanför Antarktis.
Detta var alltså ett fint exempel på hur vetenskapen upptäcker ett problem, och hur allmänhet, politiker och industri tillsammans åtgärdar det. Ett sådant exempel kunde naturligtvis inte få stå oemotsagt. Fred Singer var en ledande gestalt inom ozonproblemsförnekelsen. Han hävdade att ozonet inte hade minskats utan bara flyttades runt i atmosfären. Han hävdade att minskningen av ozonet berodde på att stratosfären avkyldes, och hävdade att detta i sin tur var del av en naturlig cykel (han stödde sig på artiklar som ironiskt nog egentligen visade att avkylningen av stratosfären var en följd av ökade växthusgaskoncentrationer). Han hävdade - felaktigt visade det sig - att det skulle vara dyrt och farligt att ersätta freoner med andra föreningar. Och han hävdade att forskarna bara var ute efter prestige och ökade anslag. 1995 vittnade Singer i amerikanska kongressen, inbjuden av en republikansk kongressledamot, om att det inte fanns något ozonproblem. Ett par veckor senare tilldelades Rowland, Molina och Crutzen Nobelpriset för sin forskning kring problemet, varpå Singer prompt attackerade Nobelkommittén för politisering av vetenskapen. En annan aktör, Dixie Lee Ray, skyllde ozonförändringarna på vulkaner. Hennes argument byggde på uppgifter publicerade i en LaRouche-tidskrift!


Passiv rökning
Rökning är inte enbart skadligt för den som röker, utan även för personer i rökarens omgivning som andas in tobaksröken. Detta visades först av japanska forskare på 1980-talet som undersökte förekomsten av lungcancer hos kvinnor gifta med rökare. En rapport från EPA (Amerikanska miljöskyddsmyndigheten) år 1992 sammanfattade forskningen: förutom lungcancer så orsakade passiv rökning även bronkit och lunginflammation hos småbarn, astma kunde förvärras, och det fanns även ett samband till plötslig spädbarnsdöd (rapporten uttryckte sig dock försiktigt i angående det senare). För tobaksindustrin var detta dåliga nyheter: rökning skadade inte bara rökaren själv, utan även dennes familj, vänner och kolleger. Därför gick man till motangrepp, och bland dem man anlitade fanns Singer och veteranen Seitz. Återigen fokuserade man på osäkerheter och på andra faktorer. Men man nöjde sig nu inte med att attackera forskningen kring passiv rökning, utan beslutade sig för att utse EPA till huvudmotståndare. Genom att undergräva EPAs trovärdighet försökte man undergräva deras slutsatser om passiv rökning. För detta lanserade man begreppet "junk science" (som i och för sig hade varit en passande beteckning för vad Singer och kompani sysslade med). Med detta avsåg man i princip all vetenskap som hotade industrins intressen och som kunde användas för att motivera regleringar. De som har följt AGW-debatten ett tag känner säkert igen begreppet från förnekaren Steve Milloys hemsida.

Global uppvärmning
Den globala uppvärmningen började bli en politiskt het fråga i slutet på 80-talet och början på 90-talet, bl a tack vare James Hansen och Bert Bolin. Den nytillträdde amerikanska presidenten Bush tog frågan på allvar. Men det också nu som det organiserade klimatförnekeriet dyker upp. George C. Marshall-institutet, som efter kalla krigets slut hade gått över till att bekriga miljörörelsen, släppte en rapport som förde fram ett antal numera välbekanta argument, inklusive att uppvärmningen beror på solen. Eftersom Seitz, Jastrow och Nierenberg, rapportens författare, hade högt anseende inom republikanska kretsar fick deras budskap trots bristande vetenskaplighet stort gehör. Nierenberg bjöds in till Vita Huset för en muntlig presentation: han och hans kolleger levererade det budskap som makten ville höra.
Samtidigt utnyttjade Fred Singer på det skändligaste sätt Roger Revelle, en pionjär inom forskningen om koldioxiden i atmosfären och haven, och en gång lärare till Al Gore. Revelle var då 81 år och svårt sjuk, och Singer manipulerade honom till att bli medförfattare till en artikel där det hävdades att den globala uppvärmningen endast skulle bli måttligt stor. Revelle avled inom kort, och Revelles anhöriga och närmsta kolleger protesterade mot artikeln, som hade kommit att utnyttjas som ett politiskt slagträ. Singer slog tillbaka. En kollega till Revelle, Justin Lancaster, blev rent av stämd av Singer och belades med yttrandeförbud under tio år.
En annan person som råkade illa ut var Ben Santer, som hade gjort banbrytande insatser inom attribution, dvs. att tillskriva vad uppvärmningen beror på. Santer var ledförfattare till kapitlet om attribution i den första IPCC-rapporten, och Singer och Seitz utsåg honom till måltavla i en smutskastningskampanj. Man anklagade Santer för att ha förfarit bedrägligt med författandet av rapporten (låter det bekant?) Senare anslöt sig Nierenberg, liksom klimatforskarna Patrick Michaels och Richard Lindzen, till kampanjen. Anklagelserna var dock utan grund och kunde tillbakavisas, men Seitz och Singer hade fått breda ut sig i Wall Street Journal, och kunde på det sättet göra stor skada mot IPCC och mot Santer personligen.
Oreskes och Conways redogörelse fokuserar på 80- och 90-talen, så där finns inget om hockeyklubban, Climategate-bluffen, den yngre Bushs motstånd eller senator Inhofes machinationer.

DDT och malaria
De föregående punkterna handlar om direkta ekonomiska och politiska intressen och att avvärja regleringar. När det gäller frågan om DDT och malaria verkar det mest handla om ren illvilja från förnekarnas sida.
DDT användes framgångsrikt för att skydda Amerikanska trupper från malaria och andra insektsburna sjukdommar under andra världskriget, och efter kriget bidrog DDT till att utrota malaria i Australien och Europa, och att kraftigt minska sjukdomen i andra delar av världen. DDT kom även att användas i stor skala inom jordbruk och skogsbruk, för att döda skadedjur. Men DDT var inte utan nackdelar, och det kom till allmänhetens kännedom framför allt genom biologen Rachel Carsons bok Silent Spring (svensk titel Tyst vår) från 1962. Bland annat så bryts DDT i naturen ner väldigt långsamt, vilket innebär att höga koncentrationer kan ansamlas i vävnaderna hos olika organismer såsom fåglar och däggdjur, med skadliga effekter bland annat på de reproduktiva funktionerna. Carsons bok möttes av hätska attacker från bekämningsmedelsindustrin, men hennes slutsatser bekräftades av ett antal vetenskapliga kommittéer och paneler, och 1972 förbjöds DDT i USA av EPA (med undantag för medicinska nödsituationer). Man underströk dock att amerikanska företag fortfarande kunde tillverka DDT för export till andra länder.
Idag kan man hitta påståenden om att Carsons bok och det därpå följande förbudet har orsakat miljontals afrikaners död, och Carson jämförs med Stalin och Hitler. Man hittar dem hos olika konservativa och liberterianska tankesmedjors hemsidor och publikationer (t ex Competitive Enterprise Institute, Heartland Institute), och på Steve Milloys JunkScience-sida, man kan läsa det i Wall Street Journal och New York Times, och i Crichtons klimatkonspirationsroman State of Fear. Sådana argument är felaktiga av en rad anledningar. DDTs effektivitet begränsas av att myggor och andra insekter utvecklar resistens, något som observerades redan i slutet på 40-talet. Utvecklingen av resistens påskyndades genom den storskaliga användningen inom jord- och skogsbruk. Dessutom räcker inte besprutning med DDT utan denna måste kombineras med andra åtgärder, bl a beträffande hygien och kost. Dessa två skäl förklarar varför man inte lyckades utrota malaria med DDT i Afrika och Asien. Därför hade WHOs DDT-kampanj mot malaria lagts ner redan flera år innan EPAs förbud trädde i kraft (ett förbud som dessutom bara gällde USA). Dessutom finns det en rad andra effektiva metoder mot malaria, inklusive utdikning av våtmarker, andra bekämpningsmedel, impregnerade sängnät och profylaktisk medicinering. Men detta är irrelevant för de som sprider den groteska myten om Carson som massmördare; för dem handlar det egentligen inte om malaria och afrikanska barn. Det handlar om smutskastning av miljörörelsen och att framställa regleringar som destruktiva. Det är ett synnerligen vidrigt och cyniskt försök till propaganda, och det avslöjar förnekeriets sanna natur.