Recension: Solar

På Uppsalainitiativet har vi publicerat en rad recensioner av facklitterära böcker om klimatvetenskap och angränsande områden. Idag tänkte jag prova något nytt: att istället anmäla en skönlitterär bok med klimatvetenskaplig anknytning. Vad jag läst är Ian McEwans senaste roman Solar. Den har nyligen utkommit även på svenska med titeln Hetta, men det är alltså på originalspråk jag läst boken, och jag kan därför inte uttala mig om översättningen.

Solar är en satirisk roman, där vi får följa huvudpersonen Michael Beard, framstående och hyllad engelsk fysikprofessor och Nobelpristagare, under ett decennium. När handlingen tar sin början år 2000 är han 53 år gammal. Han har då levt länge på gamla lagrar, med tilltagande cynism, alkoholkonsumtion och fetma. Någon tanke på att åter göra något verkligt kreativt har han inte, men han tjänar ett hyggligt levebröd på att resa runt och föreläsa om sina tidigare bragder. Hans privatliv ligger alltmer i spillror.

Ett slags vändpunkt kommer då han under egenartade omständigheter får klart för sig att hans gamla Nobelprisbelönade arbete erbjuder nyckeln till att förstå fotosyntesen och skapa artificiell sådan. Här hägrar inte bara den ära som följer ett vetenskapligt genombrott utan också stora pengar. Det handlar om inget mindre än ett pardigmskifte inom solenergitekniken och ett effektivt sätt att skapa den omställning till grön energi som vi behöver för att avvärja katastrofal global uppvärmning. Bristerna i Beards karaktär skall dock göra vägen till ära och rikedom besvärlig och osäker.

Boken har många förtjänster. Den är lagom lättläst och den är psykologiskt insiktsfull (så t.ex. är den flera sidor långa passagen om Beards inre kamp om huruvida han på väg till tåget skall stanna till och köpa en påse snacks helt ljuvlig i sin träffsäkerhet). Därtill uppvisar författaren utmärkt pålästhet i de vetenskapliga frågor som dyker upp. Här spelar klimatforskningen en framträdande roll. Den bild av det vetenskapliga evidensläget som presenteras är visserligen ytlig (det handlar trots allt om en roman!) men i stora drag riktig. Även andra forskningsområden dyker upp, såsom studiet av genetiskt betingade könsskillnader. Här hamnar huvudpersonen, genom ett kommittéuppdrag, rejält i hetluften i en dråplig passage där författaren lånat friskt av den s.k. Summersaffären.¹ Författarens pålästhet bidrar till att göra berättelsen trovärdig, även om handlingen i vissa kritiska ögonblick klaffar på det perfekta vis som kan ske i romaner men sällan eller aldrig i verkligheten.

Att boken ger en väsentligen riktig bild av det klimatvetenskapliga kunskapsläget - betyder det att den omöjligt kan uppskattas av t.ex. de klimatförnekare som jag vet ibland frekventerar Uppsalainitiativet? Nej, jag tror inte det, ty boken innehåller också korn som kan plockas upp och passas in i deras lätt förvridna världsbild. Jag tänker här främst på hur huvudpersonen till en början är cyniskt ointresserad av miljöfrågor, men hur han, då han inser att hans egen forskning är av betydelse för att stävja den globala uppvärmningen, förvandlas till något av en klimatpredikant. Detta passar ju bra in i den postmodernistiskt anstrukna bilden av den klimatvetenskapliga mainstreampositionen såsom sprungen mindre ur verkliga fysikaliska förhållanden än ur forskarnas egenintresserade och korrupta jakt på forskningsanslag.

Fotnot

1) 2005 höll Harvardrektorn Lawrence Summers - som även haft höga poster såväl i Världsbanken som i Clinton- och (sedemera) Obamaadministrationerna - ett lunchföredrag på en genuskonferens, och framförde då tankar som ledde till så starka protester och fördömanden att han till slut såg sig nödsakad att avgå som rektor. Jag har tidigare skrivit om affären i Qvartilen 4/2005.