Vart tar värmen vägen?

Av det energiöverskott som värmer jorden hamnar 90% i haven. I den uppmärksammade studien av Balmaseda, Trenberth och Källen har de följt förändringen av havens värmeinnehåll sedan 1960-talet genom så kallad reanalys. I reanalys kombineras observationsdata med modeller. På så sätt kan man ge en bild av förhållandena som utnyttjar de fysikaliska sambanden i modellen för att "fylla i" luckorna i observationsdata. I detta fall ger det möjlighet att beräkna den mängd energi som nått de djupare delarna av haven (under 700 m) där det är glest med observationsdata.

Resultaten av studien är att:

• Djuphavet värmts betydligt under sista 15 åren i förhållande till mer ytnära vatten. Senaste decenniet har 30% av uppvärmningen skett under 700 m.
• Det finns stora variationer i mängden värme som överförs till djupare delar i haven under de senaste 30 åren. Dessa kopplas till ENSO men även andra förändringar av vindmönster.

Studien är intressant även i ett vidare sammanhang.

Tidigare studier av jordens värmebalans och den observerade uppvärmningen har lidit av "saknad energi". Det borde ha ackumulerats mer energi än vad som observerats. Denna studie ger stöd för antagandet om att det mesta av denna energi letat sig ner i de dåligt observerade djuphavet.

Samtidigt visar studien vikten av att inte inskränka global uppvärmning till den uppmätta medeltemperaturen vid jordytan och dess förändring. Samtidigt som medeltemperaturen stigit långsammare under 00-talet än 90-talet har stora mängder energi värmt  haven.

Ny klimatvetenskap 2006–2009

Regeringens kommission för hållbar utveckling ordnade idag ett seminarium, där bland andra Olle Häggström satt i panelen, om den senaste tidens klimatforskning med anledning av rapporten av Markku Rummukainen och Erland Källén som på uppdrag av kommissionen gjort en genomgång av de nya rön som tillkommit sedan IPCC WG1 AR4.
Rapporten som går att läsa här. innehåller bland annat följande:

• Växthusgashalterna i atmosfären fortsätter att öka. Ökningstakten
för koldioxid är högre än tidigare.

• En diskussion kring betydelsen av senaste årets (2008) temperatur. Det är inte frågan om något trendbrott.

• Resultat som tyder på att havsytans höjninstakt varit högre 1993-2003 än snittet för hela perioden 1963-2003

• Den kraftiga minskningen av Arktis is är större än tidigare förväntat och kan vara en "tröskeleffekt". Västra Antarktis har en tydlig uppvärmningstrend. Beläggen för att uppvärmningen vid polerna är kopplat till antropogen uppvärmning har stärkts.

• Studier av Landisars avsmältningshastighet pekar på att havsytan kan höjas mer än vad som angavs i AR4, det kan röra sig om en meter under de närmaste 100 åren.

• En nederbördsändring som stämmer med förväntningarna har kunnat konstateras

• Svårigheterna att nå 2 graders-målet har ökat bland annat då ny forskning tyder på att havets förmåga att ta upp koldioxid minskar.

• Korrektionen av havstemperaturmätningarna direkt efter andra världskriget och urbaniseringseffekter. Osäkerheten om sambanden mellan global uppvärmning och orkaner har ökat.

• Stoftpartiklar och mätningar av temperaturökningen i troposfären. Förbättringar i metoder för det senare har lett till bättre överensstämmelse med modellernas förutsägelser.

• Nya studier ger stöd för att Solens inverkan på uppvärmingen är högst begränsad både via direkta intensitetsförändringar och indirekt via kosmisk strålning och molnbildning.

mm

Författarna sammanfattar:

Slutsatserna i den naturvetenskapliga delen av IPCC rapporten från 2007 står sig fortfarande väl sett i ljuset av nya forskningsresultat som publicerats under de senaste 2-3 åren. På vissa områden har tidigare skattningar bekräftats, på andra områden har justeringar gjorts. Inom några områden har en mer nyanserad bild trätt fram. Kunskapsläget inom klimatforskningsområdet är inte statiskt, men dess huvudsakliga grunder framstår även i ljuset av den senaste forskningen som robust.

Se seminariet via Regeringskansliets hemsida.