Inlägg
I Dagens Nyheter den 23 juni i år kunde vi läsa om hur de båda välkända nationalekonomerna Marian Radetzki (en av Sveriges mest kontroversiella och frispråkiga samhällsdebattörer) och Nils Lundgren (tidigare partiledare för Junilistan) granskat klimatvetenskapen och funnit den undermålig. Vi får i DN-artikeln veta att det har uppstått en "religiös sanning om en global uppvärmning med katastrofala konsekvenser", och att "fakta inte visar att mer koldioxid leder till någon farlig global uppvärmning". Sistnämnda slutsats går på tvärs mot den etablerade vetenskapen och är därför sensationell, och samtidigt mycket viktig då den ju, om den är riktig, rycker undan grunden för mycket av den klimatpolitik som är på väg att slå igenom.
En sund skepsis mot sådana sensationella utspel kan gott vara på sin plats. Bör vi rentav avfärda Radetzki och Lundgren med hänvisning till att de blott är ekonomer, utan vare sig utbildning eller tidigare meriter i klimatvetenskap? Nej, jag tycker inte det. Interdisciplinär korsbefruktning är viktigt, men omöjliggörs om vi vägrar lyssna till varandra över ämnesgränserna. Så låt oss i första hand bedöma Radetzkis och Lundgrens utspel på basis av deras argument, snarare än deras meritförteckningar. Problemet för DN-läsaren är emellertid att några argument för den sensationella slutsatsen inte presenteras i artikeln. Istället hänvisar Radetzki och Lundgren till ett kommande nummer av tidskriften Ekonomisk Debatt, ett par månader fram i tiden, där de utlovar att den egna argumentationen skall läggas fram.
Om vi nu tänker oss att Radetzki och Lundgren har fog för sina slutsatser, så framstår deras agerande som tämligen egenartat. Varför nöja sig med att publicera denna vetenskapliga sensation i Ekonomisk Debatt, när de lätt hade kunnat få snabbare och större genomslag i exempelvis någon av de ledande naturvetenskapliga tidskrifterna Nature eller Science? Och med tanke på frågans stora vikt för klimatpolitiken framstår det i mina ögon som direkt oetiskt att hemlighålla argumenten i ett par månader.
Äntligen!
Nu har äntligen Ekonomisk Debatt 5/09 utkommit, och där återfinns Radetzkis och Lundgren artikel rubricerad "En grön fatwa har utfärdats" (fulltextversionen ännu inte tillgänglig på nätet, men den kommer nog). Men inte heller här står att finna någon argumentation som duger som stöd för den sensationella omvärdering av klimatvetenskapen de förespråkar. Istället finner vi den vanliga klimatförnekarretoriken, dystert välkänd, här i Sverige framför allt från Stockholmsinitiativets härjningar.
En läsning av deras artikel ger snabbt vid handen att Radetzki och Lundgren kapitalt har missuppfattat vad som krävs för att gå in i ett annat ämne. Ett självklart minimikrav innan man har möjlighet att kullkasta det andra ämnets centrala landvinningar är att man är någorlunda insatt. Här finns knappast någon genväg förbi det mödosamma införskaffandet av kunskaper på området via samvetsgranna litteraturstudier. Härvidlag fallerar Radetzki och Lundgren å det grövsta. Av allt att döma har de valt att i stort sett ignorera den vetenskapliga litteraturen, för att istället inhämta sina kunskaper på konspirationsteoretiskt dominerade webbplatser som exempelvis JunkScience.com och The Climate Scam, varifrån deras retorik alltför tydligt känns igen. Sedan har de nödtorftigt försökt maskera detta med en referenslista som innehåller det fåtal utvalda vetenskapliga artiklar som de tycker stöder den egna saken, kompletterat med stridsskrifter från ökända forskare som Bob Carter och Fred Singer med starka band till tobaks- och oljelobby, samt en och annan artikel från tidskriften Energy & Environment vilken gör anspråk på att vara vetenskaplig men som inte finns med i ISI:s citeringsdatabas och som kritiserats skarpt bland annat för sina undermåliga refereegranskningsförfaranden (Wikipedia sammanfattar läget).
I en svarsartikel jag författat tillsammans med Klas Eklund och Markku Rummukainen med sikte på publicering i Ekonomisk Debatt 6/09 (väntas utkomma i början av oktober), gör vi relativt utförlig genomgång av Radetzkis och Lundgrens artikel. Tills dess nöjer jag mig med några korta exempel på de bisarrerier som genomsyrar hela deras text:
1. Hockeyklubban
Radetzki och Lundgren uppehåller sig så länge och så ensidigt vid Michael Manns s.k. hockeyklubba (Mann et al, 1998, 1999), att det knappast kan förstås på annat vis än att de missförstått dess roll i klimatvetenskapen, och det på två nivåer.
För det första. Mycket krut har lagts på att granska Manns arbete från 1998 och 1999 – så mycket att den oinvigde lätt kan få intrycket att dess slutsats, att uppvärmningen under 1900-talets sista decennier är unik i ett perspektiv om 1000 år eller mer, faktiskt står och faller med detta enskilda arbete. Men så är inte alls fallet, och det är i själva verket vilseledande och direkt ohederligt att helt och hållet snöa in sig på de eventuella metodologiska brister som Mann et al (1998, 1999) är behäftade med, med tanke på att området under det årtionde som hunnit passera utvecklats starkt och gjort den ursprungliga studien delvis inaktuell. Såväl Mann et al (2003, 2008) som andra forskargrupper – exempelvis Moberg et al (2005) och Osborn och Briffa (2006) – har vidareutvecklat rekonstruktionsmetoder och erhållit nya resultat, vilka bekräftar och preciserar bliden av de senaste decenniernas temperaturuppgång såsom unik i ett 1000-årsperspektiv eller längre. Medan Radetzki och Lundgren står och stampar på samma fläck som deras många bloggande vänner i klimatskeptikerrörelsen, så fortsätter vetenskapens framåtskridande.
För det andra. Teorin om koldioxidens viktiga roll för klimatet står inte och faller med att det sena 1900-talets temperaturuppgång skulle vara historiskt unik. När man läser Radetzkis och Lundgrens, och andra s.k. klimatskeptikers, ältande om hockeyklubban, verkar det som om deras föreställning om hur koldioxidteorin för antropogen global uppvärmning uppkommit ser ut ungefär så här:
En sund skepsis mot sådana sensationella utspel kan gott vara på sin plats. Bör vi rentav avfärda Radetzki och Lundgren med hänvisning till att de blott är ekonomer, utan vare sig utbildning eller tidigare meriter i klimatvetenskap? Nej, jag tycker inte det. Interdisciplinär korsbefruktning är viktigt, men omöjliggörs om vi vägrar lyssna till varandra över ämnesgränserna. Så låt oss i första hand bedöma Radetzkis och Lundgrens utspel på basis av deras argument, snarare än deras meritförteckningar. Problemet för DN-läsaren är emellertid att några argument för den sensationella slutsatsen inte presenteras i artikeln. Istället hänvisar Radetzki och Lundgren till ett kommande nummer av tidskriften Ekonomisk Debatt, ett par månader fram i tiden, där de utlovar att den egna argumentationen skall läggas fram.
Om vi nu tänker oss att Radetzki och Lundgren har fog för sina slutsatser, så framstår deras agerande som tämligen egenartat. Varför nöja sig med att publicera denna vetenskapliga sensation i Ekonomisk Debatt, när de lätt hade kunnat få snabbare och större genomslag i exempelvis någon av de ledande naturvetenskapliga tidskrifterna Nature eller Science? Och med tanke på frågans stora vikt för klimatpolitiken framstår det i mina ögon som direkt oetiskt att hemlighålla argumenten i ett par månader.
Äntligen!
Nu har äntligen Ekonomisk Debatt 5/09 utkommit, och där återfinns Radetzkis och Lundgren artikel rubricerad "En grön fatwa har utfärdats" (fulltextversionen ännu inte tillgänglig på nätet, men den kommer nog). Men inte heller här står att finna någon argumentation som duger som stöd för den sensationella omvärdering av klimatvetenskapen de förespråkar. Istället finner vi den vanliga klimatförnekarretoriken, dystert välkänd, här i Sverige framför allt från Stockholmsinitiativets härjningar.
En läsning av deras artikel ger snabbt vid handen att Radetzki och Lundgren kapitalt har missuppfattat vad som krävs för att gå in i ett annat ämne. Ett självklart minimikrav innan man har möjlighet att kullkasta det andra ämnets centrala landvinningar är att man är någorlunda insatt. Här finns knappast någon genväg förbi det mödosamma införskaffandet av kunskaper på området via samvetsgranna litteraturstudier. Härvidlag fallerar Radetzki och Lundgren å det grövsta. Av allt att döma har de valt att i stort sett ignorera den vetenskapliga litteraturen, för att istället inhämta sina kunskaper på konspirationsteoretiskt dominerade webbplatser som exempelvis JunkScience.com och The Climate Scam, varifrån deras retorik alltför tydligt känns igen. Sedan har de nödtorftigt försökt maskera detta med en referenslista som innehåller det fåtal utvalda vetenskapliga artiklar som de tycker stöder den egna saken, kompletterat med stridsskrifter från ökända forskare som Bob Carter och Fred Singer med starka band till tobaks- och oljelobby, samt en och annan artikel från tidskriften Energy & Environment vilken gör anspråk på att vara vetenskaplig men som inte finns med i ISI:s citeringsdatabas och som kritiserats skarpt bland annat för sina undermåliga refereegranskningsförfaranden (Wikipedia sammanfattar läget).
I en svarsartikel jag författat tillsammans med Klas Eklund och Markku Rummukainen med sikte på publicering i Ekonomisk Debatt 6/09 (väntas utkomma i början av oktober), gör vi relativt utförlig genomgång av Radetzkis och Lundgrens artikel. Tills dess nöjer jag mig med några korta exempel på de bisarrerier som genomsyrar hela deras text:
1. Hockeyklubban
Radetzki och Lundgren uppehåller sig så länge och så ensidigt vid Michael Manns s.k. hockeyklubba (Mann et al, 1998, 1999), att det knappast kan förstås på annat vis än att de missförstått dess roll i klimatvetenskapen, och det på två nivåer.
För det första. Mycket krut har lagts på att granska Manns arbete från 1998 och 1999 – så mycket att den oinvigde lätt kan få intrycket att dess slutsats, att uppvärmningen under 1900-talets sista decennier är unik i ett perspektiv om 1000 år eller mer, faktiskt står och faller med detta enskilda arbete. Men så är inte alls fallet, och det är i själva verket vilseledande och direkt ohederligt att helt och hållet snöa in sig på de eventuella metodologiska brister som Mann et al (1998, 1999) är behäftade med, med tanke på att området under det årtionde som hunnit passera utvecklats starkt och gjort den ursprungliga studien delvis inaktuell. Såväl Mann et al (2003, 2008) som andra forskargrupper – exempelvis Moberg et al (2005) och Osborn och Briffa (2006) – har vidareutvecklat rekonstruktionsmetoder och erhållit nya resultat, vilka bekräftar och preciserar bliden av de senaste decenniernas temperaturuppgång såsom unik i ett 1000-årsperspektiv eller längre. Medan Radetzki och Lundgren står och stampar på samma fläck som deras många bloggande vänner i klimatskeptikerrörelsen, så fortsätter vetenskapens framåtskridande.
För det andra. Teorin om koldioxidens viktiga roll för klimatet står inte och faller med att det sena 1900-talets temperaturuppgång skulle vara historiskt unik. När man läser Radetzkis och Lundgrens, och andra s.k. klimatskeptikers, ältande om hockeyklubban, verkar det som om deras föreställning om hur koldioxidteorin för antropogen global uppvärmning uppkommit ser ut ungefär så här:
Någon gång mot slutet av 1900-talet konstaterade klimatforskarna att, ojdå, värst vad den globala medeltemperaturen gått upp, vad kan månne det bero på? Koldioxidhalten har ju också gått upp, så den är nog boven i dramat. Om vi bara kan bevisa att både koldioxidhalt och medeltemperatur legat stilla i något tusental år, för att sedan plötsligt och samtidigt börja öka kraftigt, då är saken biff.
Om detta vore en korrekt beskrivning av klimatvetenskapens utveckling, då skulle givetvis hockeyklubban vara av helt avgörande betydelse för teorins trovärdighet. Nu ser emellertid det faktiska vetenskapshistoriska förloppet helt annorlunda ut. Koldioxidens växthuseffekt är grundläggande fysik. Effektens storlek i atmosfären skattades experimentellt redan i Svante Arrhenius berömda uppsats från 1896 (i vilken han för övrigt var först också med att spekulera över den mänskliga fossilbränsleförbränningens långsiktiga effekter). Arrhenius lyckades naturligtvis inte få alla rätt från början, men vår kunskap om växthuseffekten har sedan hans tid hunnit få stadga och precision både experimentellt och genom den teoretiska underbyggnad som kvantfysiken erbjuder. När klimatvetenskapens konensus kring tanken om faran med fortsatt ökad tillförsel av kol till atmosfären tog form under 70- och 80-talet, var det på fysikaliska grunder, och långt innan vare sig någon hockeyklubba presenterats, eller någon seriös forskare vågade sticka ut hakan och påstå att den uppvärmning man redan sett var antropogen. När hockeyklubban kom i slutet av 90-talet var det bara som ett av många stycken evidens för något man redan hade klart för sig. Denna händelseutveckling och mer därtill kan den som (till skillnad mot Radetzki och Lundgren) är seriöst intresserad av att lära sig om klimatvetenskapens grunder, ta del av i Spencer Wearts (2008) utmärkta och lättlästa historik The Discovery of Global Warming.
2. Koldioxidens klimatpåverkan
Radetzki och Lundgren tar fasta på att den temperaturökning som koldioxidens växthuseffekt för med sig beror approximativt logaritmiskt på atmosfärens koldioxidhalt. Jag är beredd att överse med att de verkar ha något dimmiga begrepp om vad en logaritmfunktion är (alternativt inte vet vad ordet "procentuell" betyder), och att välvilligt ta del av deras resonemang. Genom att se hur mycket koldioxidhalten ökat sedan början av 1900-talet, och hur temperaturen utvecklats under samma tidsperiod, kan man uppskatta den aktuella logaritmfunktionens parameter, och därigenom bilda sig en uppfattning om hur stor temperaturökning en ytterligare tillförsel av koldioxid till atmosfären kan föra med sig.
Denna enkla metod är i grund och botten sund, men som alltid inom vetenskapen måste man vara uppmärksam på komplicerande faktorer som kan medföra att resultatet blir missvisande. Radetzki och Lundgren ignorerar här två faktorer som har avgörande inverkan på resultatet. För det första har klimatet en stor inneboende tröghet, vilken gör att vi är långt ifrån att ha nått något jämviktstillstånd svarande mot den nuvarande koldioxidhalten. Koldioxidhaltens ökning har gått så fort att uppvärmningen hamnat på efterkälken, och om man inte korrigerar för det så leder uträkningen till en grov underskattning av koldioxidens klimatpåverkan. För det andra har våra utsläpp av aerosoler en nedkylande inverkan på klimatet, vilket döljer en stor del av den uppvärmning som den ökade växthuseffekten fört med sig, och bidrar alltså även det till att uträkningen kraftig underskattar koldioxidens klimatpåverkan.
Genom att försumma dessa faktorer blir Radetzkis och Lundgrens uträkning – som för övrigt inte är särskilt originell i klimatskeptikerkretsar utan tvärtom är populär hos exempelvis de högljudda herrarna i Stockholmsinitiativet – grovt vilseledande. Men på karaktäristiskt maner bekymrar sig författarna inte över detta utan konstaterar nöjt att den pekar i önskad riktning och därmed förtjänar att basuneras ut.
3. Försiktighetsprincipen
Sedan industrialismens barndom har koldioxidinnehållet i atmosfären ökat med en tredjedel, och vetenskapen ger mycket tydliga signaler om att vilka dramatiska följder för klimatet en fortsatt ökning kan väntas ge. I det läget pläderar Radetzki och Lundgren för en business-as-usual-policy som inom loppet av innevarande sekel pekar mot en fördubbling eller möjligen rentav tredubbling av koldioxidhalten jämfört med nuvarande nivå. Flera olika försvar för en sådan politik är tänkbara, exempelvis "det viktiga är vår egen välfärd och inte kommande generationers" eller "vi är teknikoptimister och tror att alla problem vi dumpar på framtiden automatiskt kommer att lösas med nya uppfinningar". Inget av detta anför emellertid Radetzki och Lundgren. I stället åberopar de... försiktighetsprincipen! Försiktighetsprincipen?!? Att kalla en policy som klimatvetenskapens mittfåra varnar kan leda till skenande skogsbränder, kollapsande ekosystem, massutrotningar, utplånade dricksvattenreservoarer och kraftigt höjd havsytenivå för en försiktighetsåtgärd är så bisarrt och bakvänt att jag saknar ord.
4. Havsytenivåhöjning
I deras argumentation för att några katastrofala följder av den globala uppvärmningen inte är att vänta, citerar Radetzki och Lundgren i ett triumferande tonfall aktuell forskning som säger att havsytenivåhöjningen till följd av smältande inlandsisar de närmaste hundra åren inte kan väntas överstiga två meter (se sid 43 i Rummukainens och Källéns utmärkta rapport). Inför denna demonstrativa likgiltighet inför de ekonomiska och sociala risker vi åsamkar fattiga människor i exempelvis Bangladesh, liksom våra egna barn och barnbarn, finns inte mycket att tillägga.
********************
Uppdatering: Lundgren och Radetzki på Newsmill (en förkortad version av deras Ekonomisk Debatt-artikel)
Uppdatering 2: Klas Eklund kommenterar
Uppdatering 3: Nu finns Radetzkis och Lundgrens Ekonomisk Debatt-artikel tillgänglig på nätet.
Uppdatering 4: Och nu finns också min artikel med Eklund och Rummukainen tillgänglig.
