Climategate – Phil Jones och CRU friade, igen

Att CRU och Phil Jones frias från anklagelsen om forskningsfusk efter genomgången av de stulna mailen också känt som Climategate är för oss inte förvånande. Det känns också bra att media försöker rätta till lite av de fel man gjorde då historien utspelade sig. Tyvärr verkar det inte vara samma journalister som felade första gången som nu ber om ursäkt. Jag väntar med spänning på till exempel Stefan Fölster (svenskt näringsliv) och Hans Bergströms (DN) ursäkter. Det var ett tag sedan historien utspelade sig men det kanske finns skäl att gå tillbaka och titta på hur det rapporterades.



Det jag funderat mest över är hur media ska hantera liknande händelser.

Följande har utspelat sig mer än en gång. Några personer anknutna till diverse organisationer anklagar klimatforskare för fusk och media rapporterar detta. En utredning sker och fusk hittas inte. Media rapporterar att fusk inte inträffat.

Det betyder att de som startade hela ryktesspridningen i värsta fall får två omgångar i media där man kan sprida myter och osäkerhet bland läsarna/tittarna/lyssnarna. Media borde vara mycket restriktiva med spridning av rykten om forskningsfusk och felaktigheter i vetenskapliga publikationer som inte klart kan styrkas.

Läs mer på:
Stoat
Rabett Run
Only in it for the gold
James' empty blog

Recension av Stefan Fölsters "Farväl till välfärdsundergången"

Farväl till välfärdsundergången av Stefan Fölster är en i stora stycken mycket bra bok. (Jag är dock jävig på två sätt - dels känner jag Stefan, dels är mina politiska åsikter inte alls desamma som hans. Så de objektivitetsproblemen kanske uppväger varandra? Men jag är jävig, så är det.)

Det är några saker jag finner speciellt bra i hans bok. Dels gäller det hans verklighetssyn. Fölster är inte ideologiskt förblindad utan ser den naturvetenskapliga forskningen för vad den är. Även om vissa delar av klimatforskningen är problematisk visar en överväldigande majoritet av resultaten att vi håller på att leva igenom en klimatförändring orsakad av människan. (En slutsats miltal ifrån Stockholmsinitiativets förvillade syn på verkligheten.) Så hans frågor blir då, vad ska vi göra åt det och hur gör vi det på bästa sätt?

Här pekar Fölster på nyttan med att byta vetenskap. Det är inte naturvetare som bäst vet hur man förändrar samhället, utan samhällsvetare. Det är svårt att inte hålla med honom. Sen har Fölster en mängd uträkningar för att visa på vad vi gör, vad vi borde göra och vad vi kunde göra bättre. En del måste jag nog hålla med om fast jag inte gillar det. Om nu målet är att minska utsläpp av växthusgaser och inte bara att döva vårt dåliga samvete, då har - rent faktiskt - åtgärder i tredje världen större effekt än åtgärder i Sverige. Jag tyckte inte så här innan jag läste boken, det kändes mer som att smita från vårt ansvar, men nu är jag övertygad om att det är bästa vägen fram. Inte fritt fram att skita ner i Sverige, bara satsa pengarna i andra länder i huvudsak.

Däremot köper jag inte resonemanget om att om vi inte bränner olja så blir den billigare och då får någon annan råd att köpa den så den blir bränd ändå. Med det resonemanget går det inte att spara på någon naturresurs alls, men så ser det väl inte ut?

Jag har förstås som biolog några saker jag vill protestera emot. Migrerar verkligen krokodiler på det sätt han beskriver? Det har jag aldrig sett beskrivet. Däremot gör mängder av andra arter det, så det är en detalj. Men: ingen individ gör någonsin något för artens skull - det här präntar vi in i elever när de först läser evolutionsbiologi, så det är ett påstående jag retar mig på varhelst det förekommer.

Det område som jag tycker Fölster går förbi för snabbt och måhända för lättvindigt är frågan om ekosystemens förändring. Visst kan arter flytta på sig när klimatet förändras och visst sker det även naturligt. Men det tar tusentals år att ställa om till nya klimatförändringar, och det är inte det tidsperspektivet Fölster beskriver. Sen dör arter ut och ersätts konstant, det är sant. Men återigen, det är förändringar över tusentals år vi talar om. Det jag är rädd för vad det gäller klimatförändringarna är mina barns och barnbarns framtid. Med den utveckling vi har nu kommer de ekosystem som kommer att finnas i världen under deras levnad vara mycket fattigare än de ekosystem vi har idag.

För att summera så är boken mycket läsvärd om man har minsta intresse om klimatförändringarna. Inte från ett naturvetenskapligt perspektiv (vad vi har för data och hur dessa ska tolkas) utan ur ett samhällsvetenskapligt (vad vi kan och bör vidta för åtgärder).