Lars Bern om vetenskapens oberoende

I sin senaste Newsmill-artikel bestrider Lars Bern den vanliga bilden av hur insikten om antropogen global uppvärmning härrör från forskarsamhället och hur forskarna till slut har lyckats övertyga många av våra politiker om situationens allvar. I Berns bisarra verklighetsuppfattning är det tvärtom: det är politikerna (med Margaret Thatcher i spetsen) som hittat på klimathotet och håller forskarsamhället i ett järngrepp där forskarna med piskor och morötter fås att producera förfalskad evidens. Om greppet lossnade skulle det snabbt framkomma att det verkliga vetenskapliga evidensläget inte alls pekar mot någon farlig antropogen global uppvärmning. Bern avslutar sin artikel med en stilla julklappsönskan om att "vetenskapen får tillbaka sitt oberoende".

Någon närmare genomgång förtjänar inte Berns artikel, men jag skall uppehålla mig vid en enda mening. Bern berättar:

I dagarna har regeringen utsett en av landets mest rabiata klimatalarmister till styrelsen för Vetenskapsrådet med stor makt över fördelningen av forskningsanslag.

Personen han syftar på är jag. Därför har jag någorlunda god kännedom om fakta i målet, och är således i ett utmärkt läge att, som en liten övning i Bernologi, utröna hurpass väl han lyckats med faktakontrollen.

Inför ordvalet "rabiat klimatalarmist" är jag beredd att se mellan fingrarna, då det låter mer som en känsloyttring och ett tillmäle än som ett faktapåstående i egentlig mening.¹ Vidare granskning visar dessvärre att Berns mening innehåller två sakpåståenden som går stick i stäv med verkligheten, och som inte på samma vis kan förklaras bort:

• Bern påstår att jag valts till "styrelsen" för Vetenskapsrådet, när jag i själva verket blott blivit vald till Vetenskapsrådets ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap - ett ämnesråd som är underställt styrelsen.
  
  
• Bern påstår att "regeringen" utsett mig när det i själva verket var den av Sveriges universitets- och högskoleforskare valda elektorsförsamlingen som utsåg mig.
  

Några fler direkta fel hittar jag inte i den utvalda meningen. Jag beklagar detta antiklimax - summa två sakfel i en mening är knappast någon särskilt hög eller anmärkningsvärd siffra för att vara i en Lars Bern-text. Och påståendet om "regeringen" var ju faktiskt nödvändigt för att hans exempel skulle bli en bra illustration till tesen om hur politikerna styr forskarsamhället...


1) Om vi för resonemangets skulle godtar att jag skulle vara "klimatalarmist", och om vi jämför de synpunkter på klimat och klimatförändringar jag ger uttryck för (låt oss säga här, här, här, här, här och här) med dem hos IPCC och flertalet andra företrädare för klimatvetenskapen, så får vi nog konstatera att de senare i så fall förtjänar samma epitet.