Visar inlägg med etikett Riksdagen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Riksdagen. Visa alla inlägg

21 maj 2013

En lurad riksdagsman?

Lars Gustafsson är riksdagsman för  kristdemokraterna och tillika klimatskeptiker. Men hans klimatskeptisism  verkar (som så ofta är fallet) bygga på fundamentala missförstånd om klimatvetenskapen. Så här filosoferar Gustafsson om atmosfärens koldioxidhalt:
.... IPCC hävdar att 90 procent av ökningen har antropogent ursprung. Om man ser på fakta från Manua Loa framgår att den årliga ökningen av CO2 inte är likartad. Några talande exempel är direkt kopplade till temperaturen. 1991 var ökningen i CO2 +0,99 ppm medan 1992 +0,48 ppm, alltså en halvering. Tiden korresponderar helt med utbrottet på Pintatubo 1991, som sänkte medeltemperaturen kommande år. 1998 var ökningen +2,93 ppm medan 1999 +0,93 ppm. 1998 var det hittills största El Nino-året. 2011 var ökningen +1.84 ppm medan 2012 +2.66, där 2012 var ett varmare år. Det blir svårt att påstå att mänsklighetens fossilförbränning följer vulkanutbrott och naturens svängningar. Likaså kan antropogena utsläpp inte vara större än ökningen. Att människan bidrar till den ökade koldioxidhalten i atmosfären är klart, men troligen inte i paritet med IPCC:s påståenden. Däremot är temperaturens inverkan större på havens frigörande och bindning av koldioxid, än vad som kalkyleras med. ....
Som väljare och medborgare önskar man ju att våra folkvalda fattar beslut utifrån så korrekt information som möjligt. Man vet också att så tyvärr ofta inte är fallet. Gustafssons resonemang är ett exempel på det senare: kanske har han låtit sig luras av klimatförvillare. Vi har flera inlägg om den här frågan ( tex här, här, här, här, här och här). Men för att göra en lång historia kort, så visar den här grafen CO2-ökningshastigheten i atmosfären i Giga-ton kol per år (rött), våra utsläpp (blått), samt det naturliga nettobidraget som skillnaden mellan CO2-ökningen och våra utsläpp (grönt).
Från SkepticalScience (Anpassad från Cawley, 2011; data från CDIAC)
Vi kan lägga märket till ett par saker här. För det första varierar CO2-ökningshastigheten från år till år: i bland går det fortare, och ibland går det långsammare. Men den är hela tiden positiv, dvs det finns inget år då CO2 minskar. Våra utsläpp är dock större än ökningen, och det naturliga nettobidraget är alltså hela tiden negativt. Det går mer CO2 till haven och till växtligheten än vad som går från dessa reservoarer. Därför går det inte att skylla ökningen på haven och växtligheten. Vi kan också se att både våra utsläpp och ökningshastigheten stiger med tiden, och att de naturliga reservoarerna tar upp allt mer CO2.

Att CO2-ökningen går lite upp och ner från år till år beror på att de naturliga nettoupptagen varierar, och detta gör de som svar på temperaturvariationer (och dessa kan i sin tur orsakas t ex av El Nino/La Nina eller partiklar från vulkanutbrott). Framför allt tenderar haven att ta upp mer CO2 när det är kallt, och att ta upp mindre CO2 när det är varmt. Detta är välkänt, och något som IPCC tar hänsyn till. 

Hade det inte varit för det naturliga nettoupptaget så skulle alltså CO2-halten i atmosfären ökat ännu mer än vad den gör nu. Då hade CO2-ökningshastigheten legat på nivå med de mänskliga utsläppen, vilket betyder att den hade varit ungefär dubbelt så stor som nu.

Å andra sidan, hade det inte varit för våra utsläpp så hade det naturliga nettobidraget legat runt 0-linjen, och CO2-ökningshastigheten hade följt med. Då hade vi inte haft någon långsiktig ökning av CO2-halten. Den långsiktiga ökningen kan bara förklaras av våra utsläpp.

26 mars 2010

Referat: Klimatseminarium i Riksdagen

Thomas Palm som bevistade klimatseminariet i Riksdagen den 24/3 refererar här i ett gästinlägg begivenheten

Den 24/3 ordnades ett litet klimatseminarium i riksdagen av ledamöterna Ingemar Vänerlöv(KD), Lars Gustafsson (KD), Jan Ericsson (M) och Sven Yngve Persson (M). Jag var närvarande på inbjudan från Jan Ericsson som jag utbytt en del tankar med och tänkte här ge ett kort referat. Andra referat med lite andra åsikter återfinns här:

Ericson i Ubbhult

The Climate Scam

Förste talare var professor Michael Tjernström från meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet. Bortsett från att han drog över tiden på ett spektakulärt sätt höll han ett utmärkt anförande om varför han tror på AGW [antropogen global uppvärmning]. Inget nytt för den som är insatt i debatten, men gav förhoppningsvis något matnyttigt till politiker som inte studerat just klimatfrågan tidigare.

Tjernström visade på 1900-talets temperaturkurva och hur pass väl klimatmodeller reproducerar den om man tar med CO2, och hur dåligt det går om man ignorerar effekten från CO2. Han gick längre tillbaka i tiden och visade på senaste millenniets temperaturer, den så kallade spagettigrafen, där trots osäkerheterna i data alla rekonstruktioner visar på att slutet på 1900-talet är rekordvarmt. I en längre rekonstruktion visade han data från Vostok med korrelationen av koncentrationen av växthusgaser och temperatur cirka 700 tusen år tillbaka och hur dagens halter av CO2 och metan idag ligger långt utanför vad vi sett någon gång tidigare under denna period.

Näste talare var professorn i miljökemi Göran Petersson som hade en lite annan syn. Han oroade sig istället för en ny istid och tyckte våra CO2-utsläpp bara var bra om de kunde skjuta upp en sådan. Petersson hävdade även att ingen ens försöker göra modeller för nästa istid. (Se: Kommer nästa istid?)

Petersson tvivlar dock på att CO2 verkligen kan ha någon signifikant effekt. Han drog också fram temperaturkurvan under 1900-talet och konstaterade att den inte stämde så hemskt bra med en kurva över den ökade CO2-halten. Detta är visserligen korrekt, men tråkigt nog för Petersson så hade ju Tjernström just visat på att klimatmodeller som tar med alla kända effekter inklusive CO2 ger just en sådan hackig kurva. Nästa argument Petersson hade var att eftersom det redan finns så mycket CO2 i atmosfären så ökar temperaturen bara logaritmiskt med halten. Sant, men också välkänt och medtaget i alla klimatmodeller så där slog han in en öppen dörr. Petersson var skeptisk till att det kunde finnas positiva återkopplingar i klimatet, men det argumentet verkade inte helt genomtänkt. Han nämnde inte ens vattenånga som är den största positiva återkopplingen.

Sen gick Petersson till försvar för den medeltida värmeperioden, där han avfärdade den kända ”hockeyklubban” och något förvånande gjorde det genom att hänvisa till en kurva från första IPCC-rapporten där värmeperioden är mycket framträdande. Vad Petersson kanske inte visste var att den kurvan baseras på en artikel av Lamb från 1965 som endast inkluderar centrala England. (Se här) Den säger alltså nästan inget om klimatet på hela norra halvklotet.

Tredje talare var Professor Sten Bergström från SMHI som talade om det svenska perspektivet. Bergström oroade sig mest för ökningen av havsytan som accelererat under senare år, och han visade på en kurva där ökningen nu balanserar landhöjningen i Stockholm medan i södra Sverige havsnivån stiger. Han gav exempel på hur det kan vålla problem till exempel genom att nivåskillnaden mellan Mälaren och Östersjön inte är större än att den riskerar att åter bli en havsvik om ett sekel om havet stiger som befarat. Däremot ansåg han att varningar för fler eller starkare stormar var förhastat, något underlag för sådana slutsatser finns inte.

Till sist talade professorn i fysikalisk kemi Peter Stilbs. Han talade mest om hur han misstrodde IPCC och hur han ansåg att klimatmodeller bara handlade om kurvanpassning och att man med tillräckligt antal frihetsgrader kan anpassa till vilken temperatur som helst. Ett argument som baseras på att Stilbs antingen inte känner till eller inte låtsas om all den forskning och de mätningar som ligger bakom hur man väljer parametrarna för hur moln, vattenånga, aerosoler etc uppträder.

Som synes var det en klar uppdelning mellan två klimatforskare som accepterar AGW och två som forskar inom andra områden som inte gör det. Denna skillnad återspeglades även i synen på ”climategate” och de upptäckta felen i IPCC:s rapport som Stilbs och Petersson gjorde stor sak av medan Tjernström och Bergström visserligen ansåg det pinsamt att det smugit sig in fel i rapporten men att det handlade om detaljer som inte förändrade resultatet i stort.

Thomas Palm