Om Roy Spencers eventuella trovärdighet

I senaste inlägget på den blogg jag döpt till Häggström hävdar resonerar jag kring frågan om huruvida Roy Spencer (klimatforskaren som stått i händelsernas centrum bl.a. här på UI den gångna veckan) förtjänar vår fortsatta uppmärksamhet eller om hans förtroendekapital möjligen kan anses vara förbrukat.

Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson

1. Sak och person

För snart två år sedan publicerade jag på den här bloggen några reflektioner kring svårigheten att skilja mellan sak och person i klimatdebatten. Jag valde rubriken Dessa fördömda personangrepp. Ordvalet kan möjligen ha varit oklokt, ty alltsedan dess har det då och då dykt upp antydningar i den svenska klimatförnekosfären om att jag skulle vara en försvarare av tanken att det är OK med personangrepp i betydelsen att kasta vad för slags skit som helst på sina meningsmotståndare,¹ och att jag skulle ha hävdat detta i sagda bloggpost. Den som emellertid bemödar sig med att läsa vad jag faktiskt skrev i bloggposten kan se att jag med bestämdhet hävdar motsatsen, men sedan nyanserar resonemanget, bl.a. med att det måste vara tillåtet att påpeka och påvisa när en debattör argumenterar ohederligt eller rentav far med osanning - även om det för med sig att debattören ifråga därmed hamnar i dålig dager. Med en dåres envishet vill jag nu återkomma till ämnet och försöka förklara, från en lite annan utgångspunkt, min syn på det problematiska förhållandet mellan sak och person.

Låt mig ta avstamp i biologen och vetenskapseteoretikern Massimo Pigliuccis bok Nonsense on Stilts, som jag nyligen recenserade i tidskriften Notices of the American Mathematical Society. I sin bok tar sig Pigliucci an det ambitiösa projektet att försöka hjälpa lekmannen att navigera rätt när det gäller att skilja den trovärdiga vetenskapen från de budskap som i själva verket är strunt utklätt till vetenskap. Boken spänner över ett brett spektrum av vetenskapsområden, men ett viktigt exempel är givetvis frågan om vad man skall tro respektive inte tro på i dagens vildvuxna debatt om var klimatvetenskapen står i frågan om antropogen global uppvärmning.

Pigliucci bjuder på en vindlande framställning av exempel och fallstudier, jämte både vetenskapshistoriska och vetenskapsfilosofiska resonemang. När han till slut skall sammanfatta sina råd till lekmannen om hur man, i exempelvis det stora media- och internetbruset, skiljer vetenskap från strunt är det påtagligt hur stark betoning han lägger på att bedöma avsändarens trovärdighet, snarare än att enbart dissekera de påstått vetenskapliga resonemangen i sig. Detta innebär ett långtgående inslag av något som liknar auktoritetstänkande, vilket kan synas otillfredsställande.

Men om vi beaktar klimatfrågans vittförgrenade komplexitet, så är det svårt att se hur vi kan klara oss utan ett visst mått av sådant auktoritetstänkande och bedömning av budbärarens trovärdighet. Å ena sidan är det uppenbart viktigt att den enskilde medborgaren är klar över vartåt det vetenskapliga evidensläget pekar i en fråga med så stora potentiella samhälleliga konsekvenser som just klimatfrågan. Å andra sidan är det fullkomligt orimligt att hoppas på att lekmannen skall behärska och förstå hela det vetenskapliga underlaget bakom slutsatsen om antropogen global uppvärmning och dess omfattning - ända ned till den kvantfysikaliska härledningen av koldioxidmolekylens absorbtions- och emissionsspektrum (för att inte tala om hur omöjligt det är, till och med för den aldrig så kvalificerade klimatforskaren, att på egen hand kontrollera riktigheten i alla de datamängder som ligger till grund för de vetenskapliga slutsatserna). Någon annan utväg finns knappast ur detta dilemma än att tillåta sig att ett visst mått av tillit till vad andra säger. Men det vore naturligtvis naivt och dåraktigt att visa denna tillit urskiljningslöst.

När Markku Rummukainen påstår något, och Peter Stilbs påstår motsatsen, vem skall vi då lita på? Och skall vi tro på Michael Mann eller Lord Monckton? James Hansen eller Judith Curry? Etc.

Ett första steg kan vara att se till vem som har förankring och meritering inom vetenskapen - och då helst på relevanta områden. Detta är dock givetvis långt ifrån något ofelbart kriterium. Minst lika viktigt är därför att se efter varifrån debattörerna hämtar sina påståenden - det är en väldig skillnad på om de kommer från den peer review-granskade vetenskapliga litteraturen, jämfört med om de inte kan spåras längre än till bloggosfärens vildvuxna ekokammare. Att spåra uppgifternas ursprung kan dock vara en alltför grannlaga och tidsödande uppgift för den enskilde lekmannen att utföra själv², varför ytterligare andra kriterier kan vara viktiga. Hit hör att påminna sig vad debattören har för track record när det gäller att visa prov på exempelvis hederlighet och gott omdöme i tidigare vetenskapliga och andra sammanhang. Om personen ifråga exempelvis tagit avstånd från evolutionsbiologin till förmån för kreationismen, eller någon gång under min livstid (jag är född 1967) hävdat att någon kausal länk mellan tobaksrökning och lungcancer inte kunnat påvisas, då kan det finnas anledning att ifrågasätta dennes omdöme och iaktta extra försiktighet med att ta personen på allvar i andra naturvetenskapliga frågor.

Av de skäl som här skisserats är alltså ett visst mått av granskning av budbäraren oundgängligt. Då händer det naturligtvis ibland att granskningen utfaller till budbärarens nackdel - att denne befinnes opålitlig. En sådan granskning kan då bli misstänkt likt ett så kallat ad hominem-argument, men förutsatt att de basala kriterierna sanning och relevans är uppfyllda så kan jag inte se att det skulle vara något fel i sig med ett sådant ad hominem.

2. Exemplet Freeman Dyson

Som ett exempel vill jag tillämpa det slags granskning jag här diskuterat på fysikern och matematikern Freeman Dyson, som på senare år kommit ut som så kallad klimatskeptiker. Dyson, född 1923, är en av världens mest meriterade nu levande fysiker, och har gjort avgörande insatser inom bland annat kvantfältteori och fasta tillståndets fysik. Han personifierar på ett i mångt och mycket beundransvärt vis det slags forskare som aldrig varit intresserad av att stänga in sig i det vetenskapliga elfenbenstornet, utan ständigt visat stort samhällsengagemang - särskilt (liksom så många andra fysiker efter Manhattanprojektet) i diskussioner om fred och kärnvapen. För en bred publik är han känd bland annat för läsvärda böcker som Disturbing the Universe (1979) och The Scientist as Rebel (2006) - läsvärda inte minst tack vare hans enastående förmåga att tänka i nya banor.

Allt detta tycker jag tyder på att det kan vara värt att lyssna på vad han har att säga då han träder fram som klimatskeptiker. Desto större blir besvikelsen av att ta del av en färsk epost-intervju med Dyson i den brittiska dagstidningen The Independent. Trots att Dyson här får chansen att lägga ut texten och motivera sina ställningstaganden i klimatfrågan, så vägrar han att gå in i konkreta sakdiskussioner, utan nöjer sig med att leverera vaga påståenden som "the climate of the earth is an immensely complicated system and nobody is close to understanding it" och "the experts are deluded because they have been studying the details of climate models for 30 years and they come to believe the models are real. After 30 years they lose the ability to think outside the models" - floskler som vilken stockholmsinitiativsgubbe som helst skulle kunna häva ur sig.

Här skulle jag kunna sätta punkt med konstaterandet att Dyson uppenbarligen inte har något på fötterna i sin kritik mot klimatvetenskapen, och därför lugnt kan ignoreras. Men jag måste erkänna att jag har svårt att frigöra mig från den lite auktoritetstrosinfluerade tanken att när en så genial tänkare och vetenskapsman som Dyson anser sig ha skäl att döma ut klimatvetenskapen, då måste det väl finnas något slags substans i dessa skäl, som i så fall är värda att ta del av. Jag backar därför ett par år, och hittar en essä av Dyson, publicerad 2008 i ärevördiga tidskriften New York Review of Books, med rubriken The Question of Global Warming. Denna visar sig vara avsevärt intressantare än The Independent-intervjun, och ger viktiga ledtrådar angående vad som verkar vara grunden för Dysons klimatskepsis.

Essän i NYRB tar formen av en recension av två böcker om klimatekonomi och klimatpolitik, men trogen såväl sin egen vana som NYRB:s intellektuella tradition väljer Dyson att ta detta som avstamp för en del egna reflektioner och utvikningar. Hans centrala budskap grundar sig i den starka teknikoptimism som genomsyrat mycket av hans skriverier genom åren.³ Om nu atmosfärens ökande koldioxidhalt är ett allvarligt problem, så kan vi enligt Dyson vara förvissade om att vi med hjälp av framtida teknologi kommer att kunna sänka halten till önskad nivå. Den teknologi han anbefaller är genetiskt modifierade träd, med egenskapen att de fångar in stora mängder koldioxid ur luften, vars kol de via rotsystemen dumpar under jord. Han skriver att han betraktar det som "likely that we shall have 'genetically engineered carbon-eating trees' within twenty years, and almost certainly within fifty years".⁴ Konsekvensen, om detta är riktigt, är att stigande koldioxidhalt och global uppvärmning inte är något bra argument för att vi idag skall bromsa vår fossilbränsleförbränning.

Vad beträffar Dysons uppfattning om klimatvetenskapen kan en tydlig glidning mellan 2008 och 2011 mot ökad skepsis skönjas i NYRB-essän och The Independent-intervjun. I NYRB-essän pekar han på Keeling-kurvan (som beskriver mätningar av luftens koldioxidhalt från slutet av 50-talet och framåt) som ett konklusivt tecken på mänsklig klimatpåverkan, men i intervjun nöjer han sig med ett skeptiskt "maybe". Vad som ligger bakom denna glidning är inte lätt att veta säkert, men följande händelseförlopp förefaller inte orimligt att tänka sig: Dysons teknikoptimistiska argument mot behovet av minskade växthusgasutsläpp togs naturligtvis emot med entusiasm i klimatskeptiska kretsar. Liksom alla vi andra är Dyson knappast okänslig för positiva reaktioner och beröm, varför han kom att känna ökad sympati för klimatskeptikerna och deras argument. Till glidningen bidrog möjligen också att den underdog-stämpel som klimatskeptiker har i vetenskapssamhället kan ha appellerat på Dyson, som utöver sin visionära teknikoptimism även mer allmänt är synnerligen förtjust i att sticka ut hakan och gå emot etablerade uppfattningar.

Som ett exempel på det senare kan nämnas Dysons entusiastiska förord till astrofysikern Thomas Golds bok The Deep Hot Biosphere från 1999, som för fram minst sagt kontroversiella teorier om att jordens heta innandöme skulle krylla av liv, och att det vi kallar fossila bränslen inte alls har fossilt biologiskt urprung utan geologiskt och dessutom finns i mängder som praktiskt taget är outsinliga. Eller betrakta följande sjövilda stycke ur en text som Dyson publicerade 2004, där hänvisningen till kvantmekaniken inte står kvantmystiker och charlataner som Gary Zukav och Fritjof Capra långt efter:

I am suggesting that paranormal mental abilities and scientific method may be complementary. The word 'complementary' is a technical term introduced into physics by Niels Bohr. It means that two descriptions of nature may both be valid but cannot be observed simultaneously. The classic example of complementarity is the dual nature of light. In one experiment light is seen to behave as a continuous wave, in another experiment it behaves as a swarm of particles, but we cannot see the wave and the particles in the same experiment. Complementarity in physics is an established fact. The extension of the idea of complementarity to mental phenomena is pure speculation. But I find it plausible that a world of mental phenomena should exist, too fluid and evanescent to be grasped with the cumbersome tools of science.

Jag vill påstå att när en forskare som (hur vetenskapligt välmeriterad han än må vara) tillåter sig att häva ur sig den här sortens spekulationer, går ut och på vaga grunder påstår att en hel vetenskap - som i detta fall klimatforskningen - är ute och cyklar, då räcker det inte att ta påståendet med en nypa salt. Flera skopor anbefalles.

Fotnoter

1) En sådan "i krig och klimatdebatt är allt tillåtet"-inställning tar jag i själva verket å det bestämdaste avstånd ifrån. Ett extremt exempel på vad jag naturligtvis inte finner godtagbart är det slags pennalism som tillåts och till och med uppmuntras på klimatförnekarbloggen The Climate Scam, men som vi tack vare att vi tillämpar kommentarsmoderering är förskonade ifrån här på UI.

2) Han kan naturligtvis lyssna till andra som gör den granskningen, men därmed har han inte löst tillitsproblemet utan bara flyttat det ett steg.

3) Bland annat har Dyson skrivit mycket om framtida kolonisation av rymden, och han har givit upphov till det fantasieggande begreppet Dyson-sfär. Tanken bakom Dyson-sfären är att varje tillräckligt högteknologisk civilisation (inklusive vår egen) för eller senare kommer att bestämma sig för att de vill utnyttja rubb och stubb av det energiflöde som deras stjärna erbjuder, och därför bygga en gigantisk sfär, med stjärnan i centrum och med lämplig radie i eller utanför planetsystemet, på insidan täckt med någon form av solpaneler eller biologisk motsvarighet. I vårt sökande efter intelligent liv i världsrymden borde vi enligt Dyson leta efter källor till det slags långvågig värmestrålning som termodynamikens lagar dikterar måste läcka ut från en sådan sfär.

4) Min egen syn på detta är att det mycket väl kan hända att Dyson har rätt, man att det också kan hända att han har fel. Vi behöver vara ödmjuka inför det faktum att det är extremt svårt att förutsäga framtida teknologiutveckling på mer än något enstaka årtiondes sikt, och det vore våghalsigt och fel att sätta det framtida klimatet i pant på något vi tror att vi skall kunna uppfinna i framtiden. (Dyson uttrycker ibland klädsam ödmjukhet, på tvärs mot den tvärsäkerhet han uttalar i det aktuella fallet. I sin bok The Sun, the Genome and the Internet från 1999 medger han att hans framgångar med att förutsäga framtiden varit blandade, men säger samtidigt i en ofta citerad fras att "it is better to be wrong than to be vague".)

Dessa fördömda personangrepp

"Jag tycker [...] att det är en massa onödiga personangrepp i klimatdebatten, från alla håll faktiskt, och alltför lite seriös diskussion av sakfrågorna", skrev Pehr Björnbom på Newsmill för en månad sedan. "Det är tråkigt att diskussionen om klimatet i så hög grad präglas av förakt för dem som tänker annorlunda", fyllde Hans-Iwan Bratt nyligen på med på VA-bloggen. Vad kan man göra annat än nicka instämmande inför sådana påpekanden? Ty personangrepp är väl självklart alltid ett förkastligt debattgrepp?

Jag har själv haft anledning att fundera över detta, inte minst då jag flera gånger gjort mig skyldig till personangrepp i klimatdebatten (jag skall ge ett par exempel nedan), och har fått rejält med kritik för detta. Så hur är det egentligen - är mitt handlande förkastligt?

I vissa fall är det lättare än i andra att döma ut personangrepp såsom oförsvarliga. Tag t.ex. det under den senaste presidentvalskampanjen i USA i vissa kretsar populära påståendet att Obama är antikrist. Detta är uppenbart falskt (eller saknar åtminstone varje tillstymmelse till empiriskt stöd), och att söka svärta ned meningsmotståndare med falska påståenden kan inte gärna vara en godtagbar debattmetod. Aningen mer komplicerat att ta ställning till är fallet med tidigare riksdagsledamoten Annika Nordgren Christensens (mp) angrepp på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) på Newsmill i februari i år. I detta fall synes anklagelsepunkten vara i sak riktig: att Littorin har använt ett snuttenuttigt språk i umgänget på Facebook med sin flickvän. Men vad har detta för relevans i den politiska debatten? Ingen alls, så vitt jag kan se. (Om inte annat så är det ju faktiskt så att de flesta av oss någon gång i förälskelsens rus betett oss en smula genant.) Därför, menar jag, är Nordgren Christensens angrepp inte försvarbart.

Jag vill alltså mena att om inte det två kriterierna sanning och relevans är uppfyllda, så är ett personangrepp förkastligt. Om kriterierna däremot är uppfyllda, så kan angreppet vara motiverat, förutsatt att relevansen är stor nog i förhållande till den skada man riskerar åsamka sin måltavla. Låt mig ge två exempel från den egna praktiken.

På Newsmill den 2 april i år publicerade jag en artikel med rubriken Klimatdebatten och Lars Berns förlorade heder. Mitt budskap i artikeln är att Lars Bern i klimatdebatten tar sig friheten att ljuga som en borstbindare. Att detta är sant kan läsaren lätt kontrollera med hjälp av de källhänvisningar jag anger. Men är det relevant? När en meningsmotståndare ljuger i en sakdebatt måste det rimligtvis vara på sin plats att påpeka detta, så på så vis är svaret ja. Men med tanke på hur mycket felaktigheter och lögner som ventileras på från alla möjliga håll i klimatdebatten, kan det verkligen vara motiverat att ägna en hel artikel åt pseudovetenskapligheter och lögner från en enda person? Ja, det vill jag faktiskt mena. Jag kan hålla med Björnbom och Bratt ovan om att en klimatdebatt utan personangrepp vore önskvärd. Dock är det ännu angelägnare att debatten förs utan lögner, ty att diskutera sakfrågor med en meningsmotståndare som tillåter sig att ljuga friskt är faktiskt helt meningslöst. När en debattör tillräckligt länge spridit den ena lögnen efter den andra förtjänar han att definieras ut ur debatten och inte längre lyssnas på. Det var dithän Lars Bern enligt min mening hade kommit, och jag vågar påstå att min artikel därmed var ett legitimt försök att definiera ut honom ur debatten (tyvärr tycks jag inte ha lyckats fullt ut i detta uppsåt, bl.a. då han så sent som i förra veckan fick breda ut sig i SVT:s Aktuellt).

Nästa exempel. Den 13 maj var jag med som åhörare i ett seminarium med rubriken Global klimatpolitik - vilka är alternativen? i riksdagshuset, arrangerat av riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv (kd). Huvudtalare var å ena sidan Erland Källén (en av Sveriges mest framstående klimatforskare) och Svante Bodin (departementsråd i Miljödepartementet), och å andra sidan de båda internationellt kända klimatförnekarna Roy Spencer och Bob Carter. Publiken dominerades av folk från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring. Trots Källéns och Bodins hedervärda insatser var det ett gräsligt seminarium, som alltid när vetenskap och pseudovetenskap erbjuds lika utrymme, som om de representerade vetenskapligt lika legitima ståndpunkter. Denna gång var det faktiskt rentav värre än så, bl.a. då Vänerlöv i sitt inledningsanförande inte ens försökte ge sken av neutralitet utan tydligt tog ställning för klimatförnekarlägret, och då den Roland Poirier Martinsson som anlitats som moderator också var tydligt partisk i samma riktning.

Efter de fyra huvudtalarnas anföranden öppnades diskussionen för kommentarer från auditoriet. Så mycket strunt hade yppats från Spencers och Carters sida att det var svårt att veta var man skulle börja, men jag fick i alla fall ur mig en fråga angående Spencers syn på återkopplingar i klimatsystemet och svårigheterna denna ger i att förklara de senaste 400 000 årens istidsväxlingar. När frågestunden började närma sig sitt slut tyckte jag det var dags att försöka ta ett bredare grepp på seminariet, och dristade mig till följande "fråga", som rycktes sönder en liten aning av moderatorn. (Formuleringarna är tagna från mina egna anteckningar från mötet. Den som vill och orkar kan jämföra ordalydelsen med den film som Maggie Thauersköld utan min vetskap spelade in, som dock lider av dålig ljudkvalitet till följd av hennes konstanta tangentbordsknatter.)

OH: This meeting is extremely unrepresentative of current climate science. The organisers (Ingemar Vänerlöv and his friends) have obviously searched hard to find people with scientific credentials who are nevertheless willing to make statements in blatant disagreement with what science actually says. My advice to them is that, next time, in order to make the seminar seem at least a little bit serious, try to avoid inviting speakers who have defended creationism as a viable alternative to evolution...
RPM: May I remind you that this is a question-and-answer session. Is this a question?
OH: It is a piece of advice.
RPM: OK, but make it short.
OH: ...or who are affiliated with the Australian tobacco and oil lobby.

Återigen ett klockrent personangrepp, denna gång riktat mot Roy Spencer och Bob Carter. Och åter är det lätt att kolla att mina påståenden är sanna. Men är de relevanta? Har det t.ex. verkligen med klimatdebatten att göra vad en av debattörerna har för uppfattning om evolution kontra kreationism?

I detta fall menar jag att svaret är ja, och det av åtminstone två skäl. För det första vill jag mena att det finns goda skäl att ifrågasätta det vetenskapliga omdömet hos den som författar en skrift som exempelvis Spencers Testing Truth with an Open Mind.

För det andra avsåg jag med min kommentar att belysa Vänerlövs arbete med att rekrytera föredragshållare. Ett uppenbart syfte med seminariet var att försöka skänka kredibilitet åt klimatförnekarrörelsen genom att bjuda in klimatförnekare som likväl kan ståta med klimatvetenskapliga meriter. Rörelsen ifråga har två känsliga blacks om foten: de anklagas ofta för pseudovetenskap (se t.ex. min egen analys i Folkvett 4/2008), och för att ha samröre med oljelobbyn. Därför torde det ha varit angeläget för Vänerlöv att hitta talare som varken hade sådant samröre, eller hade profilerat sig på något område som rimligtvis bör vara känt som pseudovetenskap även för den som råkar ha en blind fläck för sådan just på klimatområdet. Att Vänerlöv misslyckats med detta tyder på en skriande brist på klimatvetenskapligt meriterade klimatförnekare som inte komprometteras vare sig av annan slags pseudovetenskap eller av band till oljelobbyn. Detta, vill jag mena, säger en hel del om klimatförnekarrörelsens trovärdighet.

Jag har här försvarat mina personangrepp på ett principiellt plan. Döm själva. Men det finns en annan mer pragmatisk aspekt på det hela, nämligen att folk är så vana vid att oreflekterat döma ut personangrepp, att sådana riskerar att bjuda in till enkla one-liners från meningsmotståndare (som t.ex. signaturen Labbibas kommentar - "Jag hoppas att de politiker som var där uppfattade Olle Häggströms självmål. När argumenten tryter och personangreppen ersätter dem, då borde ALLA reagera!" - på bloggen Moderna Myter). En svår avvägning, och jag är ärligt talat inte säker på om jag handlat på klokast möjliga vis ur denna synvinkel.