Några saker som har hänt sedan sist (modeller, satellitmätningar)

Här är några intressanta saker som vi tyvärr inte har hunnit skriva om tidigare.

Modeller mot observationer
Zeke Hausfather (bl a BEST)  har sammanställt hur ett antal globala temperaturprojektioner har stått sig i förhållande till observationer. Sammanställningen innehåller många grafer, men det viktigaste sammanfattas i den här tabellen:

Med andra ord, en del modeller har överskattat uppvärmningen och en del har underskattat den. Äldre modeller ger större skillnader, vilket både kan bero på att de är mindre korrekta och att de helt enkelt projicerar över en längre tidsperiod. Å andra sidan, ju längre tidsperiod ju mindre påverkar kortsiktiga variationer.

Klimatforskaren Ed Hawkins med bloggen Climate Lab Book skriver ofta initierat om modeller och observationer. Här tittar han på en ny artikel i Nature (Medhaug et al) som jämför den senaste generation modeller (CMIP5) med observationer. Han diskuterar också ett antal felkällor, bl a skillnader i "forcings" mellan modeller och observationer, och hur jämförelsen görs (t ex att lufttemperaturer över havsytan i modellerna jämförs med temperaturer i havsytan i observationerna). Om man korrigerar för dessa felkällor så blir jämförelsen så här (figur från Medhaug et al):

Satellitdata - temperaturer
Remote Sensor Systems (RSS) släppte version 4.0 av sin temperaturserie för lägre troposfären i sommar. Den nya versionen korrigerar för fel som beror på när på dygnet mätningar sker vid en given punkt. Detta ger en högre global temperaturtrend jämfört med version 3.3 (övre panelen i figuren nedan). Tittar man bara på tropikerna så blir det också en ökning, om än något mindre (nedre panelen).

Den nya versionen av RSS TLT presenteras också i en artikel i Journal of Climate.

Satellitdata - havsnivån
Samtidigt har ett antal studier visat på hur fel i äldre satellitmätningar tidigare lett till en överskattning av hur fort havsytan steg under 1990- och tidiga 2000-talen. Dessa fel skapade en bild av att havsytan steg minst lika fort under 1990-talet som den gör nu. Efter korrigeringar så framträder i stället en bild där havsytestigningen har accelererat under hela satellit-eran (dvs sedan 1993). Bilden nedan är från Chen, X. et al. i Nature Climate Change, och visar den uppskattade stigningstakten. ("Steric sea level" handlar om värmeutvidgning och förändrad salthalt).

Observerade och modellerade förändringar i molnigheten

En artikel som just har publicerats online i Nature handlar om hur man har använt satellitdata för att undersöka hur molnigheten har förändrats sedan 1980-talet. Man fann en tydlig minskning av molntäcket runt 40N och 40S, dvs i gränsen mellan de subtropiska och tempererade klimatzonerna. Man fann också att molnens toppar har stigit under perioden. Detta stämmer väl överens med vad man ser i körningar med klimatmodeller. Man identifierar orsakerna som en ökning av växthusgaser, samt en återhämtning från effekterna av två stora vulkanutbrott i början av perioden (El Chichón 1982 och Pinatubo 1991) .   

Så här sammanfattar man konsekvenserna av studien:

Expansionen av subtropiska torra zoner leder till att mindre solstrålning reflekteras tillbaka till rymden. När molnens toppar stiger så blir deras växthuseffekt starkare. Båda dessa förändringar har en uppvärmande effekt på klimatet. Våra resultat tyder på att radiativa drivkrafter genom en kombination av antropogena växthusgaser och vulkaniska aerosoler har producerat observerade förändringar i molnighet under de senaste årtiondena som utgör positiva återkopplingar i klimatsystemet. Vi förväntar oss att en ökning av växthusgaser kommer att få dessa trender i molnigheten att fortsätta i framtiden, såvida de inte motverkas av oförutsägbara stora vulkanutbrott. 

"Positiva återkopplingar" betyder att den uppvärmande effekten av växthusgaser förstärks. Den totala uppvärmningen blir större. Detta är tyvärr dåliga nyheter: hur stora återkopplingarna är inverkar på våra chanser att förhindra en farlig uppvärmning i framtiden.

Referenser
Joel R. Norris, Robert J. Allen, Amato T. Evan, Mark D. Zelinka, Christopher W. O’Dell & Stephen A. Klein. Evidence for climate change in the satellite  cloud record. Nature, publicerad online 11 juli 2016.

Se även en artikel i Washington Post från 11 juli: The world’s clouds are in different places than they were 30 years ago.

Evidence for climate change in the satellite

cloud record

Joel R. Norris

1

, Robert J. Allen

2

, Amato T. Evan

1

, Mark D. Zelinka

3

, Christopher W. O’Dell

4

& Stephen A. Klein

Februari varmaste uppmätta månaden enligt UAH

Enligt UAHs sammanställning av satellitmätningar av temperaturen i lägre troposfären så hade februari i år den högsta globala temperaturanomalin sedan mätningarna började i 1978.
En temperaturanomali beräknas som avvikelsen från den genomsnittliga temperaturen under en referensperiod (1981-2010) för en given månad.

Precis som under 1997-1998 så är det en El Nino som drar iväg med globala temperaturen. Det kommer att ta en eller ett par veckor innan vi får in data från de andra temperaturserierna. För bl a NASAs markbaserade serie så hade januari i år den högsta global anomalin som har uppmätts (dvs sedan 1880).  Är det rekordet redan slaget?

Uppdatering: Här är den andra satellitserien RSS (version 3.3, dvs inte den nya 4.0 som fortfarande saknar data för lägre troposfären) med ett klart rekord för denna februari.

Peter Sinclair: Satelliter och temperaturdata

Salbys ansträngda förhållande till sanningen

Se uppdateringar längst ner i inlägget.

Den australiska professorn Murry Salby är i ropet igen. Nu cirkulerar en video med presentation som han gjorde i Hamburg i våras. Salby försöker påskina att CO₂-ökningen i atmosfären är en effekt av temperaturökningen, och alltså inte beror på vår användning av fossila bränslen. Vi har redan skrivit om varför detta är fel. Vi har också tidigare kritiserat Salby för att använda vilseledande grafer för att underbygga sitt resonemang. Han kör tyvärr samma knep i den här presentationen. I det här inlägget ska vi dock titta på två andra tillfällen då Salby vilseleder.

Det första kommer runt 40.e minuten då Salby visar den här bilden:

Bilden visar CO₂-mätningar från SCIAMACHY (SCanning Imaging Absorption SpectroMeter for Atmospheric CHartographY), som är ett instrument ombord ENVISAT-satelliten. Lägg märket till de relativt låga uppmätta CO₂-nivåerna i Europa, Nordamerika, norra Kina och Japan. Salby hävdar att detta visar att CO₂-ökningen inte beror på våra utsläpp.

Men om man kollar vad forskarna säger (sidan 2867 i den länkade artikeln, Schneising et al. Long-term analysis of carbon dioxide and methane column-averaged mole fractions retrieved from SCIAMACHY, Atmos. Chem. Phys., 11, 2863–2880, 2011) så får vi en annan förklaring:

The resulting annual composite averages of atmospheric XCO₂ after quality filtering for the years 2003–2009 are shown in Fig. 2 exhibiting similar patterns for all years superposed by a steady quite homogeneous increase with time. A significant part of the CO₂ spatial variations shown in Fig. 2 results from the irregular sampling of the SCIAMACHY XCO₂. For example, the mid- and high-latitudes of the Northern Hemisphere are strongly weighted towards late spring, summer, and early autumn, where CO₂ is known to be much lower than for the (true) yearly average. This uneven weighting is due to the significantly higher cloud cover in winter but also because of larger solar zenith angles and snow coverage. As a result, most of the mid- and high-latitude measurements in winter are automatically filtered out by the implemented quality filtering scheme.

I korthet: vid högre latituder finns det färre mätningar från vintern när CO₂-halten är som högst, pga att moln, snö och solens vinkel förvårar mätningar vid den tiden. Därför ser de årliga nivåerna ut att vara lägre än de egentligen är. Detta säger Salby dock ingenting om. Här är förresten figur 2 som omtalas i citatet:

Nåväl, det där skulle kunna har varit ett misstag från Salbys sida. Kanske han bara är slarvig och inte läser sina källor ordentligt. Nästa sak är dock svårare att förklara som ett misstag.

Bilden visar (enligt Salby) genomsnittet av ett antal simuleringar för temperaturen (blått), samt simulerat CO₂ (grönt). Enligt Salby bevisar detta att i klimatmodellerna så bestäms förändringar i temperaturen helt och hållet av förändringar i CO₂.

Global temperature doesn't just increase with increasing CO2. It tracks it, almost perfectly. In the models, changes in temperature and CO₂ are isomorphic. They have exactly the same form. Their relationship is so tight, you don't even need a climate model. Fractional increase in CO₂ entirely determines the fractional increase of global temperature. The simulated relationship is remarkable. Here is why. Remember the global energy budget. It is what determines global temperature. Increasing CO₂ contributes to the energy budget, but only at the one percent level. The one-to-one correspondences indicates that changes of global temperature remain in equilibrum with changes of CO₂, but nothing else. Dominant contributions to the energy budget either do not change, or if they do, they are enslaved to CO₂. Those contributions can change only in direct proportion to CO₂ which in the model controls everything.

Men detta är helt enkelt inte sant! Se t ex på den här bilden från Ed Hawkins vid National Centre for Atmospheric Science vid University of Reading i Storbritannien.

Den föreställer två simuleringskörningar (blått och rött), samt uppmätt temperatur (svart). Simuleringarna går inte monotont uppåt - tvärtom innehåller de många toppar och dalar. Dessa beror på andra faktorer än CO₂ (och andra växthusgaser). I den här bilden så är en enda modell används och förutsättningarna för modellkörningarna är identiska, men även då så ser de väldigt olika ut.

Här ser vi körningar från 42 olika modeller, och som synes så har de stor spridning. De körs med samma forcings från växthusgaser (RCP4.5, där RCP står för Representative Concentration Pathways).

Vad Salby visade i sin bild var ett genomsnitt av ett stort antal simuleringar, och då tar variationerna ut varandra. Då får man den jämnt stigande linjen i Salbys bild. Salbys bild visar alltså inte att temperaturen följer CO₂ exakt i modellerna. Det är mycket svårt att tro att Salby inte begriper detta.

Man har också använt klimatmodeller för att simulera gångna tiders klimat, t ex under senaste nedisningen. Se t ex den här figuren från Branconnot et al, Evaluation of climate models using palaeoclimatic data, Nature Climate Change, 2012 som visar det senaste nedisningsmaximat Det skulle knappast ha gått om Salbys påstående att CO₂ helt styr temperaturen i klimatmodellerna var sant.

Någon kanske reagerar på rubriken till det här inlägget: "Salbys ansträngda förhållande till sanningen". Kan man verkligen skriva så i en vetenskaplig diskussion? Men Salby försöker inte bidraga till någon vetenskaplig diskussion. Hans felaktigheter är tyvärr för många och för grova för att kunna förklaras som oskyldiga misstag eller som tolkningsfrågor. Han är helt enkelt ute efter att förvilla. Han saboterar förutsättningarna för en viktigt vetenskaplig diskussion. För detta förtjänar han hård kritik.

Uppdatering 130628: I ett inlägg på "Klimatupplysningen" idag så demonstrerar Pehr Björnbom sin oförmåga att förvara Salby med sakliga argument. I stället får vi gnäll om att Salby "utsätts [...] för en smutskastningskampanj". (Särskilt komiskt för att komma från en blogg där man älskar att kasta smuts). Nej Pehr, man kan inte ignorera förbehållen om SCIAMACHY bara för att de inte stod i själva bildtexten, och von Storch säger inte samma sak som Salby.
Men det finns en intressant sak: Björnbom har beräknat en "koldioxidkurva" utirfrån hypotesen att förändringen av koldixidhalten beror linjärt på den nuvarande temperaturanomalin (HadCRUT4) minus -0.415. Det senare är av en ren tillfällighet (ironi) en typisk temperatur under den tidiga industrialismens tidsålder, då vi började använda fossila bränslen. Och eftersom temperaturen har varit högre sedan dess, så får man bekvämt nog en kurva som är garanterad att stiga närmast monotont uppåt. Man kan ju också fundera på hur det skulle fungera att ta det förhållandet lite längre bakåt i tiden. Och hur skulle man kunna förklara det rent fysikaliskt?

Uppdatering 130713: Det är inte bara i sina presentationer som Salby vilseleder. Det har just framkommit att Salby under sin tid vid  University of Colorado var föremål för en utredning från National Science Foundation (NSF), som finanisierar forskning. De kom bl a fram till det här:

We conclude that the Subject has engaged in a long-running course of deceptive conduct involving both his University and NSF. His conduct reflects a consistent willingness to violate rules and regulations, whether federal or local, for his personal benefit. This supports a finding that the Subject is not presently responsible, and we recommend that he be debarred for five years. The debarment regulation allows a Federal agency to impute the behavior of an individual to an organization. Accordingly, NSF may also choose to debar Company 1 and Company 2, based on their identity with the Subject, their extensive non-compliance with NSF regulations, and their imputed inability to properly administer an award or a subcontract involving NSF funds.

Mer info finns på DeSmogBlog.
Att Salby försnillar forskningsmedel betyder inte i sig att han har fel om klimatet. Vad som är fel i hans argument har vi i stället påpekat här ovan och i tidigare inlägg. Men det ger stöd för uppfattningen att Salbys felaktigheter inte är olyckliga missförstånd, utan avsiktliga och medvetna lögner. 

Satelliter visar den föränderliga isen på Grönland och i Antarktis

Grönland under sommaren 2010
Grönlands is mörknar under sommaren av avsmältningen.


Isströmmar i Antarktis
Genom att sätta samman miljardtals datapunkter från satellitbilder har forskare för första gången kunnat följa isströmmarna över hela Antarktis. Läs mer här om projektet.

Missförstånd om landhöjning och isavsmältning

I bland annat SvD, DN och Aftonbladet fick vi igår läsa att avsmältningshastigheten för isarna på Grönland och Antarktis har överskattats med en faktor 2. Detta eftersom forskarna ”bortsett från” landhöjningen efter senaste is-maximum för 20000 år sen. Man får nog säga att det är en tämligen fantasifull beskrivning av verkligheten som verkar ha sitt ursprung hos TT. Det är naturligtvis ingen [forskare i fältet] som ”glömt” landhöjningen. Tvärt om så har hastigheten på landhöjningen och hur man lämpligast beräknar den varit identifierad som ett krux för beräkningen av isavsmältning runt polerna.

Det som hänt är att författarna till den aktuella artikeln i Nature Geoscience, Wu et al, har använt en ny metod för att beräkna landhöjningen. Man kom fram till att hastigheten för Grönlands landhöjning är högre än tidigare beräknat, medan Västantarktis landhöjning är lägre. För båda områdena blir slutresultatet en lägre avsmältningshastighet än tidigare rapporterad¹. Grönlands avsmältning föreslås korrigeras från 230±33 till 104±23 Gt per år, och Västantarktis avsmältning från 132±26 till 64±32 Gt per år. Både i den nya och de gamla publikationerna om isavsmältning använder man samma satellitmätningar (GRACE, Gravity Recovery and Climate Experiment), som pågått sen 2002. Det man egentligen mäter är förändringar i jordens gravitationsfält, som i sin tur beror på förändringar i bland annat ismassa. När man analyserar satellitdatan för att få fram förändringar i ismassan måste man ta hänsyn till landhöjningen, eller närmare bestämt omfördelning av massa hos litosfären, men också till omfördelning av massa hos atmosfären och hos det omgivande havet. Omfördelning av massa hos de två sistnämnda är mycket lättare att beräkna än den hos litosfären.

Med den gamla metoden räknar man först fram ett preliminärt värde på is-massabalansen, utan at ta hänsyn till landhöjningen. Parallellt gör man en separat modellering av hastigheten på landhöjningen. Slutligen tar man det preliminära värdet på ismassbalansen och korrigerar för det modellerade värdet för landhöjningen och får fram den ”verkliga” förändringen av ismassa.

Med den nya metoden använder man alltså samma grunddata från GRACE, men när man analyserar satellitdatan räknar man på förändringar i ismassa och landhöjning samtidigt, istället för att ta en i taget som andra forskargrupper gör². Den matematiska metoden för att analysera GRACEdatan på det nya sättet kräver att man ”gissar” ett startvärde för att beräkna landhöjningen. Det gissade startvärdet har Wu et al bestämt med hjälp av samma modeller som använts tidigare för att beräkna hela landhöjningen, och detta är den svagaste länken. För att förfina och korrigera det modellerade startvärdet har man därför använt sig av ett nät av markbaserade GPSer. En svaghet hos metoden är att det ännu inte finns tillräckligt med GPSdata för att få ett robust resultat. Nätet av GPSer har ännu inte blivit ordentligt utbyggt, så dels har man bara data från senaste åren, och dels bara från kustområdena på Grönland och Antarktis, inget från inlandet.

Problemet med GPSdata gör alltså att resultatet från Wu et als studie inte är speciellt stabilt än. Studien kan snarast användas som en indikation på att hastigheten på isavsmältningen som den tidigare rapporterats från GRACE troligen ska korrigeras nedåt och inte uppåt, och sen återstår det att se hur mycket.

¹När man säger att avsmältningshastigheten är hälften av den tidigare beräknade är det bland annat Velicogna 2009 man jämför med, vars resultat ligger till grund för ett tidigare inlägg här på UI om havsnivån.

²Däremot har Wu et al inte tagit hänsyn till förändringar i atmosfärens massa, men bidraget från atmosfären är litet, endast ± 5 Gt per år för det aktuella områdena.

Blogginlägget bygger till största delen på

David H. Bromwich, Julien P. Nicolas, 'Sea-level rise: Ice-sheet uncertainty', Nature Geoscience 3, 596 - 597 (2010) Published online: 15 August 2010 doi:10.1038/ngeo946

Noll komma två grader?

Ingemar Nordin på The Climate Scam beklagar sig över att SvD Brännpunkt refuserat en text som han tillsammans med Göran Ahlgren och Peter Stilbs författat som svar på artikeln Ansvarslöst att inte göra något den 25/5 av Johan Kleman och åtta andra klimatforskare (vilken vi kort kommenterade här på UI).¹ Förtrytat skriver Nordin: "Återigen vågade inte SvD tillåta någon kritik eller debatt i klimatfrågan. Det är trist att de stora medierna i Sverige är så slätkammade och ointresserade av sin publicistiska uppgift. Man vill inte tillåta en öppen och ärlig diskussion om ett ämne som är centralt, både ur ekonomisk och politiskt perspektiv."

Efter att ha tittat närmare på texten, som Nordin lagt upp i sin bloggpost, har jag en alternativ idé om vad som kan ligga bakom SvD:s refuseringsbeslut. Kanske det inte alls handlar om att förhindra "en öppen och ärlig diskussion", utan tvärtom en ambition att undvika att publicera ovederhäftigheter och ren båg - saker som annars lätt hamnar i vägen för den önskade öppna och ärliga diskussionen.

Ahlgren, Nordin och Stilbs skriver i den refuserade artikeln att "satellitmätningar från och med 1979 visar en global temperaturökning på c:a 0,2 grader sedan dess". De syftar på den så kallade UAH-mätserien, från University of Alabama in Huntsville:

Hur herrarna Ahlgren, Nordin och Stilbs ur denna mätserie lyckats utläsa en ökning om "c:a 0,2 grader" sedan 1979 övergår mitt förstånd, och de får gärna förklara sig. (Också förslag från UI:s övriga läsekrets emottages tacksamt. På den lärorika interaktiva webbplatsen Wood for Trees kan man t.ex. roa sig med att med hjälp av vanlig linjär regression anpassa en trendlinje till den aktuella dataserien.)

Särskilt nyfiken är jag på hur Peter Stilbs får ihop påståendet om de 0,2 graderna med sin deklaration bara några månader tidigare om att det inte finns något godtagbart sätt att fastställa en global medeltemperatur.

Fotnot

1) Tack till Bo Jonsson och bloggen Piprök, som vi lånat uppslaget till denna bloggpost av.

Allt beror såklart på Solen!

Utan Solen hade Jorden inte funnits. Utan Solen hade komplext liv inte kunnat uppstå. Utan Solen hade vi inte haft någon vind. Utan Solen som föder växter hade vi förmodligen inte haft något fritt syre att andas. Utan Solen som avdunstar vatten hade det inte funnits någon vattencykel: Inga moln, inget regn, inget väder. Utan Solen skulle allt vatten på jorden vara is. Utan Solen hade vi inte haft något ozonlager, men utan Solen hade vi förmodligen inte behövt något.

Allt detta är självklart, uppenbart.

Det är alltså helt naturligt att fundera över om inte den pågående uppvärmningen av jorden också beror på Solen. Utan Solen hade vi inte haft någon uppvärmning, men det vore också det sista vi borde oroa oss för.

Här har vi alltså en testbar hypotes: Om mängden strålning som träffar Jorden har ökat kan det förklara varför jorden blivit varmare. Om man tror att Solen orsakat den förhöjda uppvärmningen måste man också kunna visa att instrålningen från Solen har ökat. Om instrålningen av solenergi inte har ökat kan alltså solen inte vara ansvarig för den ökande temperaturen på Jorden.

Fig 1. Solfläckar per år (svart) och per månad (rött) sedan 1700.

Solens utstrålning varierar i cykler om 11 år, solfläckscykeln. I likhet med planeterna har även Solen ett klimat och ett väder, drivet av magnetiska strömningar. När Solen utstrålar mer energi tar Jorden emot mer energi och blir varmare. Men om Jorden istället blir bättre på att ta vara på energi den tar emot, blir Jorden också varmare.

Hur ligger det till då? Beror den nu pågående uppvärmningen på att Solen blivit varmare?

Fig 2. Solaktivitet jämfört med uppvärmningstrenden.

Om Jordens nuvarande uppvärmning hade berott på Solen borde båda kurvorna visa en uppåtgående trend. Istället stiger temperaturen, medan solaktiviteten pendlar i sin elvaåriga cykel. Det betyder att Solen inte är ansvarig för dagens uppvärmning. Något annat är ansvarigt.

Den danske fysikern Henrik Svensmark menar att förhöjd solaktivitet skulle minska instrålningen av kosmisk strålning, vilket skulle kunna leda till minskad molnbildning och ett sänkt albedo hos atmosfären, så att temperaturen stiger. Men eftersom solaktiviteten inte förändrats anmärkningsvärt, faller även den hypotesen.

Uppdatering 14 okt:

Eftersom de kosmiska strålarna diskuteras i kommentarerna presenterar vi ett diagram över uppmätt kosmisk strålning från en neutronräknare i Calgary, Kanada. En samling av olika mätningar av kosmiska strålar finns här.

Källor:
BBC: 'No Sun link' to climate change
NASA: Deep solar minimum
Fig 1 credit: SIDC, RWC Belgium, World Data Center for the Sunspot Index, Royal Observatory of Belgium, `1700-2010'.
Fig 2 publicerad med vänligt samtycke från SkepticalScience.

Fagerström och satelliterna

I en debattartikel ”Inget dramatiskt med temperaturen” med den freudianskt klingande underrubriken ”Forskare tillbakavisar fakta om klimatet” i Aftonbladet den 28 juli skriver den flitige klimatdebattören Jonny Fagerström från Stockholmsinitiativet om temperaturutvecklingen. Efter att ha förkastat de markbaserade mätserierna så tar han upp satellitmätningarna sammanställda av UAH (University of Alabama i Huntsville, USA). Hans slutsats är:

Någon alarmerande uppvärmning av jorden kan inte påvisas. Det finns ingen brant kurva. Temperaturen är nu också tillbaka på den nivå som rådde 1979.

Låt oss titta lite närmare på UAHs satellitdata:

Här ser vi mätserien utritad (rött), med en beräknad trendlinje (grönt).
Y-axeln anger global temperaturavvikelse relativt en given baslinje. Vi kan se att trenden går tydligt uppåt, och ligger på 0,0124 grader per år. Detta motsvarar alltså 0,378 grader under den aktuella 30,5-årsperioden, vilket är en betydande ökningstakt.

Jämför vi data för 1979 och 2009, så ser vi dessutom att för januari-juni är samtliga månader i 2009 varmare än motsvarande månader i 1979. Kanske Fagerström menar att juni 2009 är på samma nivå som vissa månader i slutet på 1979, men sådana jämförelser är högst godtyckliga och kan dessutom fort bli inaktuella. Juli 2009 (som inte finns med i grafen ovan) hamnar på 0,410, vilket är det högsta på mer än två år och mycket högre än någon månad från 1979.

Fagerström hävdar också om UAH:

Deras mätningar ger en helt annan bild än vad som normalt torgförs.

Hur står sig då UAH mot andra mätserier? I diagrammet nedan har vi lagt in en annan satellitmätserie som Fagerström inte nämner, från RSS (Remote Sensing Systems, USA), samt två globala mätserier baserade på markbundna mätningar sammanställda av Hadley Centre, Storbritannien och NASA GISS, USA. Vi ser även trendlinjer för dessa mätserier. (Att de två senare mätserierna verkar ligga högre beror på att de har en annan baslinje från vilken temperaturavvikelsen beräknas).



Skillnaden är faktiskt inte särskilt stor! Trenderna ligger på 0,0152, 0,0157 och 0,0159 grader per år. Det är inte precis en revolutionerande skillnad mot UAHs 0,0124.

Med andra ord: mätserien från UAH ger en helt annan bild än den som Fagerström torgför.

Graferna här var skapade med Wood For Trees interaktiva grafverktyg.

Klimatkänslighet och vattenånga

Hur stor är den ökning av global medeltemperatur som kan förväntas om koldioxidkoncentrationen fördubblas jämfört med förindustriell nivå? Det här är en central fråga inom både forskningen och den populära debatten om klimatförändringarna. Om man antar att det bara är temperaturen som ändras medan alla andra faktorer (atmosfärens sammansättning, jordytans reflektion mm., mm.) blir temperaturändringen ungefär en grad. Inte så himla farligt, kan man kanske tycka, även fast en sådan modest temperaturökning kan ha reella återverkningar.

I verkligheten påverkas förstås hela klimatsystemet av en temperaturhöjning. Dessa effekter kan i sig ha klimatpåverkan. Till exempel, om havsis smälter och ersätts av vatten kommer absorptionen av solljus att öka, helt enkelt därför att vatten är mörkare än is. Sådana återkopplingar kan antingen förstärka eller dämpa temperaturökningen. Pga. återkopplingarna förväntas en temperaturökning på ungefär 3 grader istället (IPCC).

En av de viktigaste återkopplingarna är vattenånga, som står för uppskattningsvis 60% av den "naturliga" växthuseffekten. När det blir varmare, kan mängden vattenånga i atmosfären öka vilket förstärker växthuseffekten. Den relativa luftfuktigheten håller sig hyfsat konstant, och den absoluta luftfuktigheten ökar. Så lyder den rådande teorin.

Vissa sk. klimatskeptiker tycks anse att data från Aqua-satelliten motbevisar teorin, men jag har aldrig sett data eller några referenser till vetenskapliga artiklar. (Om någon läsare vet något jag missat får ni gärna kommentera.) Deras argument verkar vara att absoluta luftfuktigheten inte ökat på sedan 2002, då Aqua sköts upp. Som ni säkert vet är sex år alldeles för lite för att dra slusatser om långsiktiga trender, så det argumentet faller platt till marken.

I en ny artikel i Geophysical Research Letters använder Dessler et al. fluktuationer i data från Aqua tillsammans med temperaturdata för att empiriskt bestämma hur stor återkopplingen från vattenångan är. Slutsatsen i artikeln är att vattenånga verkligen utgör en positiv återkoppling i klimatsystemet.