Bloggen startades som ett svar på "klimatskeptikernas" spridande av missuppfattningar och desinformation kring klimatförändringen och dess effekter, och kring klimatforskningen och specifika klimatforskare.
Syftet är att sprida kunskap i klimatvetenskapliga frågor genom att ta upp intressanta, viktiga och omdebatterade ämnen.
En artikel som just har publicerats online i Nature handlar om hur man har använt satellitdata för att undersöka hur molnigheten har förändrats sedan 1980-talet. Man fann en tydlig minskning av molntäcket runt 40N och 40S, dvs i gränsen mellan de subtropiska och tempererade klimatzonerna. Man fann också att molnens toppar har stigit under perioden. Detta stämmer väl överens med vad man ser i körningar med klimatmodeller. Man identifierar orsakerna som en ökning av växthusgaser, samt en återhämtning från effekterna av två stora vulkanutbrott i början av perioden (El Chichón 1982 och Pinatubo 1991) .
Så här sammanfattar man konsekvenserna av studien:
Expansionen av subtropiska torra zoner leder till att mindre solstrålning reflekteras tillbaka till rymden. När molnens toppar stiger så blir deras växthuseffekt starkare. Båda dessa förändringar har en uppvärmande effekt på klimatet. Våra resultat tyder på att radiativa drivkrafter genom en kombination av antropogena växthusgaser och vulkaniska aerosoler har producerat observerade förändringar i molnighet under de senaste årtiondena som utgör positiva återkopplingar i klimatsystemet. Vi förväntar oss att en ökning av växthusgaser kommer att få dessa trender i molnigheten att fortsätta i framtiden, såvida de inte motverkas av oförutsägbara stora vulkanutbrott.
"Positiva återkopplingar" betyder att den uppvärmande effekten av växthusgaser förstärks. Den totala uppvärmningen blir större. Detta är tyvärr dåliga nyheter: hur stora återkopplingarna är inverkar på våra chanser att förhindra en farlig uppvärmning i framtiden.
I tidigt i morse upptäckte jag att en av mina termometrar visade plus- och den andra minusgrader. Uppenbarligen är vi inte ens säkra på tecknet på temperaturen.
Det är ju precis som det där med återkopplingen från moln. Fullständigt ovisst alltså. Eller?
Dessler 2010 (Beräknade återkopplingen inkopierat i bilden från texten.)
We Are All Engineers Now: Delivering Useful Projections of Sea Level Rise
Tad Pfeffer beskriver forskningsläget kring jordens landisar och deras bidrag till havsnivåhöjningen. Han visar hur osäkerheten kring kommande havsnivå ökar kraftigt under handra halvan av detta århundrade. Han argumenterar för att lyfta fram projektioner fram till 2050 som har mindre oäkerheter och större relevans för ingenjörer och samhällsplanerare. Detta byte av fokus kan också bidra till att havsnivåhöjningen blir aktuell för policybeslut. (Föredraget börjar 6 min in i videon.)
Graeme Stephens föreläser om moln och klimatpåverkan. Hur moln fungerar. Vad som hänt i förståelsen och modelering av moln - en hel del visar det sig. Men också varför han inte tror att osäkerheten i klimatkänsligheten på grund av molnen kommer att kunna minskas inom överskådlig tid.
John Tyndall: His Pioneering Contributions to Climate Science and Scientific Outreach
Richard Somerville berättar om John Tyndalls liv och verk. Det är i år 150 år sedan Tyndall publicerade On the Absorption and Radiation of Heat by Gases and Vapours, and on the Physical Connexion of Radiation, Absorption, and Conduction där han experimentellt visade olika gasers värmeabsorberande egenskaper och kopplade de till atmosfärens växthuseffekt. Även Svante Arrhenius får vara med på ett hörn.
Nyligen möttes professorerna Andrew Dessler och Richard Lindzen i en debatt kring global uppvärmning och klimatkänslighet, det sistnämnda är ju aktuellt här på bloggen. Dessler är en av de mest kända klimatforskarna och specialist på vattenånga i atmosfären. Lindzen är välmeriterad meteorolog och den kanske mest kända "klimatskeptiska" forskaren som arbetar inom fältet. Debatten som är på ca 1 timme och 20 minuter ägde rum vid University of Virginia Law School. (Den följs direkt av ett debatt kring policyimplikationer.)
I Ny-Teknik fick nyligen Pehr Björnbom och Carl-Gustaf Ribbing in en artikel med flera fel om klimatkänsligheten. Läsare av denna blogg är kanske inte så förvånad över att deras artikel är felaktig eftersom vi tyvärr återkommande fått påpeka felaktigheter som spridits från deras sida om den globala uppvärmningen och klimatförändringarna.
Vilka är då felen i Pehr Björnbom och Carl-Gustaf Ribbings artikel?
I ingressen skriver de följande
Man måste söka nya förklaringar och undersöka om klimatförändringarna beror på naturliga orsaker eller om människan har orsakat denna på ett annat sätt än genom koldioxidutsläpp.
Det är inga små ord här måste alltså något revolutionerande ha framkommit, längre ned skriver de:
FN anger i sin senaste rapport att för varje fördubbling av halten koldioxid i atmosfären stiger temperaturen med 2,1-4,4 C. De nya satellitmätningarna ger dock ett värde på 0,6 C.
En petitess kanske men jag antar att författarna menar det intervall som IPCC anger som troligt för klimatkänsligheten 2-4,5 C. Men här har vi alltså annars revolutionen satellitmätningar ska ha visat att klimatkänsligheten endast ligger på 0,6 C. En referens ges sedan på Ny-Tekniks hemsida, Spencer och Braswell 2010. Men artikeln som ska välta klimatvetenskapen upp och ned innehåller inte stöd för det som påstås i Ny-Teknik, istället kan man i deras sammanfattning läsa:
It is clear that the accurate diagnosis of short‐term feedbacks (let alone long‐term climate sensitivity) from observations of natural fluctuations in the climate system is far from a solved problem. As we have seen, the presence of nonfeedback, internally generated radiative forcing confounds the identification of radiative feedback.
En annan mer ovidkommande sak man kan fundera ikring är när författarna skriver att 1-2 procents variation av det låga molntäcket skulle kunna vara tillräckligt för att förklara temperaturförändringarna sedan slutet av 1800-talet. Jag har inte hittat källan till detta påstående men om jag inte missminner mig så utgår man då från en normal klimatkänslighet. Ifall klimatkänsligheten skulle vara så låg som författarna försöker göra gällande så skulle förändringen i molntäcket alltså behöva vara mycket större.
Mer att filosofera kring blir det när man betänker att författarna samtidigt som man påpekar att molnen ska stå för en negativ återkoppling, alltså minska temperaturhöjningen av förhöjd koldioxidhalt i atmosfären, påpekar att variationer i molntäcket kan stå för den uppvärmning vi sett till dags dato. Mig veterligen finns det inga solida publikationer som visar att så skulle vara fallet eller hur det skulle fungera. Däremot finns det publikationer om observationer och lågt molntäcke som visar att detta snarare är en positiv återkoppling än en negativ (men det finns modeller som ger både negativ och positiv återkoppling från moln). Man bör heller inte glömma att den starkaste återkopplingen kommer från vattenånga, eftersom att när man får en förhöjd temperatur så kan atmosfären hålla mer vattenånga vilken fungerar som en växthusgas, något som det finns flera vetenskapliga artiklar som stöder (se kommentarerna).
Att på detta sätt publicera debattartiklar med allvarliga fel i stora tidningar kanske kan vara ok ifall man samtidigt ser till att tidningen förklarar mainstreamforskningen och de fel som ”klimatskeptikerna” framför. Men det finns en uppenbar risk att detta inte ges medieutrymme på samma sätt eftersom det inte är nyheter vilket gör bilden skev. En falsk 50/50 bild av små klimatförändringar vs mainstreamforskning gör att läsaren blir vilseled. För vi vet alla att läsarna inte börjar ta kurser på universitet och följa vetenskapliga journaler efter att ha sett en diskussion i en tidning för att ta reda på vem som har rätt. Men visst det är klart att ingen dagstidning orkar spegla IPCC rapporternas över 3000 sidor. Detta gör det dock än viktigare att tidningarna granskar de material de tar in bättre.
Men om tidningarna väljer att ge en falsk bild av forskningen tar man också på sig ett ansvar. Tobaksbolagens lobby lyckades fördunkla rökningens farligheter i många år vilket ledde till flertalet dödsfall som kunnat förhindras. Det är viktigt att ge rätt bild av den globala uppvärmningen, alla har ett ansvar att försöka föra ut en korrekt bild så att så få som möjligt drabbas.
Vi har i en tidigare post givit en introduktion till luftburna partiklars inverkan på väder och klimat. Efter vår post om solens inverkan är det nu dags att gå igenom de påstådda sambanden mellan kosmiska strålar och molnbildning, och därigenom vårt klimat.
Så som filmen demonstrerar krävs det partiklar som vattenånga kan kondensera på för att dimma eller moln ska bildas. Annars håller sig vattenångan övermättad i luften. Partiklar med egenskapen att vara "attraktiva" för vattenånga att kondensera på kallas molnnukleationskärnor (CCN, Cloud Condensation Nuclei). En viktig egenskap är att de inte får vara för små, en diameter runt 100-200 nanometer ett vanlig tröskelvärde. En stor del av antalet partiklar i atmosfären är så kallade sekundära partiklar, vilket avser att de är bildade genom kondensation av gaser. Exempelpå detta är organiska ämnen, som vid oxidation i atmosfären blir mindre flyktiga (dvs får lägre jämviktsångtryck), blir övermättade och tillsammans med vattenmolekyler kondenserar till fast fas eller vätska. Svaveldioxid som blir till svavelsyra och kväveoxider som blir salpetersyra kan gå samma öde till mötes.
Nukleationshändelser
Dock bildas som regel inte nya partiklar kontinuerligt i atmosfären. Så länge bildandet av mindre flyktiga ämnen i luften sker tillräckligt långsamt och det redan finns partiklar kommer de bildade molekylerna att fastna på de redan befintliga partiklarna istället för att bilda nya. Under speciella mikrometeorologiska förutsättningar, med snabb oxidation och få redan befintliga partiklar, kan nya partiklar bildas i stort antal. Dessa sk. nukleationshändelser har observerats i vitt skilda miljöer, allt från finsk barrskog som är nästan helt opåverkad av mänsklig aktivitet till kraftigt förorenade områden som exempelvis Mexico City.
Både naturliga och människoalstrade ämnen deltar i dessa processer. Det som händer i grova drag är att molekyler klumpar ihop sig till kluster, som sedan växer till genom att fler molekyler fastnar på dem. Den detaljerade beskrivningen av processen är dock oklar, mycket beroende på svårigheter med mätteknik. Sedan många år tillbaka finns mätutrustning som klarar att räkna partiklar med diametrar ner mot ungerfär 3 nanometer, vilket möjliggjort den mycket stora mängd studier som forskare gjort, både i lab och i fält. Dock har dessa instrument inte kunnat följa av de första stegen hos en nukleationshändelse.
Joninducerad nukleation
Det finns problem med de teoretiska beskrivningarna av nukleationsprocesser. De modeller som används ger ofta alldeles för få partiklar jämfört med mätningarna. Något saknas i vår förståelse, helt enkelt. Forskare har föreslagit ett antal lösningar på detta, varav joninducerad nukleation1 är en. Idén är att den elektriska överskottsladdningen hos joner i luften kan stabilisera små kluster av några få molekyler så att de kan fortsätta växa, en tanke som är väl förankrad i de modeller som beskriver sådana system. Det är välkänt att kosmiska strålar är en viktig källa till joner i atmosfären, så vi har ett tänkbart orsakssamband:
Kosmiska strålar -> joner -> kluster -> partiklar -> CCN -> molndroppar -> täta moln med lång livstid -> högre albedo -> nedkylning
Forskare i Köpenhamn (bland andra Henrik Svensmark) har genomfört laboratorieexperiment2 som visar att droppar av svavelsyra och vatten bildas mer effektivt i närvaro av joner. Bevisar då det att koldioxiden saknar klimatpåverkan, att Köpenhamnsmötet bör ställas in och en rättegång bör inledas mot klimatforskarna?
Nej, inte riktigt så. I laboratorieexperiment försöker forskare bara variera ett fåtal parametrar, medan de andra hålls konstanta. På detta sätt kan ett samband härledas, men det gör också att resultaten inte utan eftertanke kan tillämpas på den komplexa situation som råder i den verkliga atmosfären. I fallet med de danska experimenten finns flera sådana problem. Koncentrationen av svaveldioxid är högre än vad den vanligtvis är i atmosfären och experimenten följer inte partiklarnas tillväxt upp till den storlek som krävs för att de ska vara aktiva i molnnukleation. Dessutom finns andra, mer beprövade, hypoteser om att organiska ämnen bidrar vid nukleationen.
Det tycks florera ett missförstånd bland så kallade "skeptiker" i klimatfrågan som gör gällande att medan alla andra forskare satt introvert och trixade med datormodeller, kavlade Svensmark upp ärmarna och började göra experiment. Så är naturligtvis inte fallet, det pågår massor med experimentell forskning om aerosolers bildning och tillväxt på många institutioner över hela världen.
Mätningar i atmosfären Nyligen har finska forskare3 utvecklat en mätuppställning som kan detektera partiklar som är ännu mindre än 3 nanometer och även avgöra ifall dessa är laddade eller inte. Mätningar i Hyytiälä i den finska barrskogen visade att joninducerad nukleation spelade en underordnad roll. Givetvis måste fler mätningar i olika miljöer tillkomma för att kunna dra fullständiga slusatser. Partikelbildning har studerats i Hyytiälä sedan 1990-talet och nyligen har statistiska analyser av de eventuella sambanden mellan kosmisk strålning publicerats4. Inga eller mycket svaga samband hittades.
Satelliterna då, dom borde väl kunna säga något? Jo, Henrik Svensmark med medarbetare har genom åren föreslagit ett antal olika korrelationer mellan kosmiska strålar och olika parametrar som beskriver aerosoler och moln. Dessa har granskats av andra forskare och har funnits vara falska eller spuriösa. Nu har en ny artikel5 publicerats där drastiska minskningar i flödet av kosmiska strålar på grund av händelser på solen kopplas till minskad molnighet. En annan studie6 visar ingen, eller ytterst liten, effekt av samma händelser.
Vi kan alltså dra slutsatsen att beläggen för en kraftig inverkan av kosmiska strålar på väder och klimat på Jorden är spretiga och ganska svaga. I en kommande post tänker vi ta upp frågan om hur väl den på pågående uppvärmningen kan beskrivas av förändringar i flödet av kosmiska strålar.
Ett litet tips om en sevärd dokumentär på Kunskapskanalen - "Hur mycket väger ett moln?" En dokumentär om moln, molnbildning och nederbörd som på ett tilltalande sätt spänner från grunderna till intressanta detaljer. Om ni missat den tidigare sändningar så ta chansen natten till onsdag 17/6 kl. 00.00 (Alltså sent tisdag kväll för de kvällspigga.)
Inlägg
