Arktiska dimmor

Jag tänkte här kort ta upp tre påståenden som kommit från klimatskeptiker kring Arktis och global uppvärmning. Inte för att de är bra argument; tvärt om, de är usla; men det finns intressanta aspekter fysikaliskt, geografiskt och vetenskapsmetodiskt gömda.

"Temperaturen i stora delar av Ishavet har knappt förändrats de senaste 50 åren trots allt tal om förstärkning av den globala uppvärmningen i Arktis."
Det är alldeles riktigt att ytvattentemperaturen i Ishavet är nära nog konstant året om på strax över -2 grader och har varit så under mycket lång tid. Under sommaren har även lufttemperaturen endast ändrats mycket lite inom stora delar av Ishavet sedan mitten av 1900-talet om inte längre. Men skulle inte klimatförändringarna vara som störst i Arktis, vad är det som egentligen händer här?
Ledtråden är ytvattentemperaturen. Temperaturen motsvarar smältpunkten för havsis. Att smälta is kräver mycket energi och temperaturen stiger inte förrän (nästan) all is är smält. Det är det fenomenet som håller saften och Gin och Tonicen kall på sommaren medan isen smälter i glasen. Den smältande isen i Ishavet kyler luften vid ytan och förhindrar ytvattnet att bli varmt.

Under vintern sker motsatsen. När vatten fryser till is frigörs energi. (Samma mängd energi som krävdes för att smälta isen.) Det tillfrysande Ishavet hålls varmt; om nu -1,7 grader är varmt; av den frigjorda energin. Detta värmer också luften närmast ovanför och motverkar avkylningen under polarnatten så länge det finns större fria vattenytor.

Att använda temperaturförändringar i Ishavet som ett mått på klimatförändring är alltså vanskligt. Vad som däremot är en bra indikation är förändringar i utbredning och volym hos havsisen då det är till detta största delen av den tillgängliga energin går. Det är också därför som forskarna följer dessa förändringar så noggrant.

Animation från NASA över isutbredning och tjocklek 2003-2008:


"Vinterisen i Arktis minskar endast med 0,3% per år i snitt. I den takten tar det 300 år innan Arktis är isfritt. Inte några decennier som alarmisterna påstår"
Just det. Det är inte vinterisen utan sommarisen man talar om när man talar om att Arktis är på väg mot att bli isfritt. Sedan vad gäller närmaste decennierna brukar det vara Ishavet kring Nordpolen man talar om.

Men det fel jag tänkte kommentera är beräkningen. Beräkningen är fullständigt orealistisk då Ishavet under stor del av vintern fungerar nästan som en insjö. När isen nått Kanadas och Rysslands kuster i December-Januari kan den endast växa ut i Nordatlanten och ut genom Berings sund. I Nordatlanten möter den också det varma vattnet som förs upp av Nordatlantiska driften ("Golfströmmen") öster om Norge som effektivt motverkar istillväxt. En schematisk bild av isen sedd från ovanför Nordpolen finns nedan. Om isen inte var instängd skulle den växa ner till latituden kring den streckade linjen¹ åt alla håll men begränsningen gör att den endast kan växa ut i ytorna B. Om nu isen skulle krympa från A+C under vintern till A skulle det motsvara en minskning med 46% men från A+B till A är minskningen endast 16%. Denna typ av beräkning blir alltså meningslös för att uppskatta avsmältningstakten.


För att verkligen göra en analys av isminskningen krävs en betydligt mer avancerad metod men ett sätt att få en bättre bild är att se på maximala volymen på isen. Denna är mindre störd av de geografiska begränsningarna då kyla gör att isen växer i tjocklek även om den inte kan växa i yta. Så här ser volymändringen för vinterisen ut senaste åren (källa NASA, MY är flerårig is och FY förstaårsis):


"Satellitmätningarna av Arktis is visar bara utbredningen sedan 1979 men år x (x<1979) seglade y genom nord[ost/väst]passagen. Isen kan mycket väl ha varit mycket mindre då"Detta kallas som bekant anekdotisk bevisföring och är mycket svag. Granskar man anekdoten brukar det i det här fallet visa sig att de var infrusna i en eller flera vintrar eller att passagen var med kraftigt isförstärkta fartyg.

Men man kan göra om anekdoter, i form av enstaka observationer, till vetenskapligt hållbara evidens genom att samla dem och analysera dem med hjälp av bland annat statistiska metoder. Just det har forskare gjort med mängder av observationer från fartyg och meteorologiska stationer. Och bilden de får fram är denna:
Det går att med hygglig säkerhet bestämma utbredningen från ca 1900, och även före 1950 var isutbredningen klart större än idag.
Men före 1900 då? Här får vi gå på slutsatser från vad vi vet om temperaturen för norra halvklotet. Den var betydligt lägre än idag åtminstone sedan 1400-talet hur välvilligt man än vill tolka den medeltida värmeperioden. Det är mycket svårt att få ihop med mindre is i Arktis. (Den klimatskeptiker som både vill hänvisa till naturlig återgång från "lilla-istiden" och lite is i Arktis under början av industriella eran torde ta sig en funderare.)

1 Havsisen utanför Antarktis uppför sig mer likt detta vilken är en anledning till dess större säsongsvariationer.