Behöver klimatskeptikerna bemötas?

Syftet med Uppsalainitiativet kan sägas vara tudelat. Å ena sidan har vi våra rent folkbildande ambitioner, där vi i blogginlägg efter blogginlägg (inget nämnt, inget glömt) efter bästa förmåga söker pedagogiskt förklara olika aspekter på klimat och klimatvetenskap. Å andra sidan har vi som bekant också ett tämligen stort fokus på att bemöta desinfomation från olika företrädare för den så kallade klimatskeptikerrörelsen.

Att det första av dessa syften är värt att arbeta med tar jag för tämligen givet. Folkbildning i vetenskapliga frågor är viktigt i största allmänhet, och ännu viktigare i en fråga av så stor samhällelig betydelse som klimatfrågan. Naturligtvis kan man fråga sig vilken betydelse en liten blogg som Uppsalainitiativet kan ha i det stora hela, med i goda stunder något tusental besökare i veckan. Men någonstans måste man ju börja, och många av våra läsare är uppenbart engagerade.

Det jag här vill diskutera är det andra syftet: bemötandet av pseudovetenskap och desinformation. Ibland kan man höra synpunkten att klimatskeptikerrörelsen är (och kommer att förbli) så marginell att det knappast finns någon risk att den får något politiskt inflytande. Det skulle i så fall betyda att bemötande av den klimatskeptiska retoriken inte är så viktigt. Tyvärr tror jag att det är en lite för optimistisk och naiv syn.

För det första kan skeptikerna ha ett indirekt inflytande även om de som explicit ansluter sig till deras syn på klimatet förblir få. För en makthavare som står inför ett svårt beslut om en kostsam eller på annat sätt besvärlig klimatåtgärd kan en halvt omedveten påminnelse i bakhuvudet om skeptikernas retorik få honom att tänka att "det är kanske inte så farligt", och trycka på Snooze för att få slumra åtminstone ett litet tag till. Sistnämnda metafor har jag lånat av vår kommentator Björn, som i en eftertänksam kommentar häromsistens diskuterade denna fara. Jag tror att den är högst reell.

För det andra kan vi se till vilka politiker som faktiskt anammat det klimatskeptiska budskapet. I USA är de inte så få - se t.ex. Paul Krugmans kolumn i New York Times den 28 juni i år (tack Emretsson för tipset!). Och inte heller maktlösa - just nu verkar det dessvärre som om de lyckats sabotera Obamas ambitioner inför klimatmötet i Köpenhamn.

I Sverige är läget, precis som när det gäller konflikten mellan evolutionsbiologi och kreationism, betydligt ljusare (mer upplyst!) än i USA. I Riksdagen har vi bara enstaka klimatskeptiker - vi har den till synes gemytlige Sjuhäradspolitikern Jan Ericson, vi har den Ingemar Vänerlöv som författat en av de bisarraste riksdagsmotioner jag sett och som arrangerade det lika bisarra klimatskeptiska möte i riksdagshuset som jag tidigare refererat, och vi har en eller på sin höjd ett par till. Men hur kan vi känna oss säkra på att dessa pseudovetenskapliga strömningar inte breder ut sig ytterligare? Nu visar det ju sig att vi inte behöver gå längre än till Danmark för att konstatera att ett parti som i senaste folketingsvalet fick mer än 13% av väljarstödet (och som i själva verket tillskansat sig en position där de med sitt främlingsfientliga budskap i hög grad sätter hela landets politiska agenda) går ut med ett öppet klimatskeptiskt budskap. Politiken rapporterade om saken häromdagen den 19 september och den 20 september; Dagens Nyheter gör detsamma.

Fortsatt bemötande av den klimatskeptiska retoriken är enligt min mening viktigt. Men låt oss diskutera saken vidare, både här på bloggen och på vårt arrangemang på ABF:s Klimatforum i Stockholm den 3 oktober.

Och så till sist, för att slippa det tröttsamma missförstånd som från vissa håll i annat fall kommer som ett brev på posten: nej, jag tycker inte att klimatvetenskapen borde undslippa ifrågasättande och kritisk granskning.