Lennart Bengtsson om NIPCC:s nya tvivelaktiga rapport

Den klimatförvillarorganisation som kallar sig NIPCC (en fyndigt vald förkortning ämnad att kunna förstås som "not the IPCC", men vars officiella uttydning är Nongovernmental International Panel of Climate Change) har nyligen utkommit med en ny tjock rapport kallad Climate Change Reconsidered: 2011 Interim Report of the Nongovernmental International Panel of Climate Change. Vi på UI är glada att kunna presentera en recension av rapporten från mycket kompetent håll, nämligen av Lennart Bengtsson, en av Sveriges mest meriterade klimatforskare och meteorologer. Bengtsson är inte nådig i sin bedömning, och finner rapportens argumentation så undermålig att han inte kan avhålla sig från att leverera en och annan sarkasm. Håll till godo!

* * *

NIPCC Interim Report 2011

Växthusgasförnekarna arbetar oförtrutet vidare. I dagarna har Heartland Institute publicerat en interimrapport på mer än 400 sidor med titeln Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC). Det internationella bidraget är begränsat till några individer från Kanada och Australien, i övrigt USA. Huvudansvariga för rapporten är Craig Idso, Robert Carter och inte minst Fred Singer.

Rapporten består av två huvuddelar, en som analyserar några vetenskapliga huvudfrågor och en andra del som tar upp konsekvenserna av en klimatändring. Jag skall här huvudsakligen befatta mig med den första delen.

Att växthusgaserna påverkar klimatet förnekas inte, men man hävdar i rapporten att denna effekt är obetydlig och de ändringar i jordens klimat som har blivit allt tydligare under de senaste årtiondena beror på interna processer, på solen och på variationer i den kosmiska strålningen. Några bevis för solens eller den kosmiska strålningen effekter redovisas inte utan tas mer eller mindre för givet. En förhöjd koldioxidkoncentration anses dessutom positivt liksom en högre temperatur i allmänhet.

Låt oss granska ett antal centrala frågeställningar.

1. Observerade temperaturändringar

NIPCC hävdar att den pågående uppvärmningen beror på naturliga processer. Speciellt framhävs tidigare värme- och kallperioder som exempel på att sådana ändringar har skett utan ändringar i atmosfärens växthusgaskoncentration. IPCC kritiseras för att vara biased när det gäller bedömningen och tolkningen av meteorologiska observationer. Till skillnad från IPCC menar NIPCC att den globala uppvärmningen under de senaste 100 åren bara är ett återhämtande efter den Lilla Istiden (Little Ice Age, LIA). Den medeltida värmeperioden MWP, Medival Warm Period, tas likaledes som ett faktum. Man för i båda fallen fram argument via sk ”cherry picking” av selektiva artiklar, att dessa klimatanomalier var globala i sin omfattning och därför en följd av solvariationer eller kosmisk strålning.

Existensen av MWP och LIA som globala fenomen spelar en viktig roll i argumentation. Detta är givetvis av central betydelse då det därav lätt via analogiargument kan föras i bevis att den pågående uppvärmningen inte behöver bero på växthusgasernas ökning utan på samma magiska krafter som gav upphov till LIA och MWP.

Här utesluter man flertalet referenser från ledande tidskrifter utan refererar till publikationer från bl a Energy and Environment, vilken väljer artiklar mer för sitt politiska budskap än för sitt vetenskapliga. För dessa skribenter är ”hockey stick”-formen på temperaturkurvan under de senaste 500-1000 åren tabu. Denna form på temperaturkurvan är emellertid högst rimlig och faktiskt i överensstämmelse med den rådande kunskapsbilden. Det föreligger nu övertygande indirekta klimatuppgifter att speciellt MWP huvudsakligen var begränsad till Europa och Nordatlanten. Andra områden på jorden var samtidigt kallare än normalt. Givetvis är en global temperaturkonstruktion för perioden före 1800 svår att fastställa då man här baserar kunskapsbilden på indirekta uppgifter, men det finns inga uppgifter som stöder en global temperaturanomali av det slag som vi nu har.

Emellertid nöjer sig inte NIPCC med att skapa globala temperaturanomalier under historisk tid. Man försöker till och med föra fram idén att den globala uppvärmningen har upphört varvid det framhävs att 1998 var det varmaste året hittills (”other researchers have documented a decade-long cooling period following the record heat of 1998”). Denna typ av argumentation känner säkert UI:s läsare till då det är en central huvudtes hos våra egna förnekare på klimatskammen. Samtliga tillgängliga observationsdata inklusive mikrovågbaserade mätningar med satellit från troposfären visar en uppvärmningstrend på 0.13-0.16°C/dekad för de senaste tre decennierna. Det senaste decenniet är faktiskt mer än 0.2° C varmare än det föregående där år 1998 ingick.

2. Klimatkänslighet

NIPCC hävdar här att en fördubbling av CO2 koncentrationen endast skulle resultera i en temperaturhöjning på 0.4° - 0.5° C. Detta är helt orealistiskt och har inget stöd i aktuell forskning. Ett originellt skäl som framförs är att den ökade biomassan som tenderar motverka uppvärmningseffekten. En annan förklaring är att IPCC underskattat växthuseffekten av freongaserna (CFCs) vilket man menar kan förklara den globala avkylningstrenden efter år 2000!

3. Ändringar i vattenstånd, havsis, glaciärer och landisar

Det råder nu bred enighet om att vattenståndsökningen uppgår till något mer än 3 mm/år enligt satellitmätningar under de senaste 18 åren. Genom att de senaste satellitsystemen kan mäta havens massändring och dess volymändring separat vet vi nu att 1/3 beror på volymexpansion (och en följd av havens uppvärmning) och 2/3 på ökad vattenmassa, dvs smältvatten från glaciärer och landisar. Sedan senare hälften av 1800-talet har havsvattenökningen varit 20-25 cm eller ca 1.5 mm/år. NIPCC citerar artiklar som hävdar att ingen trendökning föreligger, vilket knappast har något stöd i aktuella observationer.

Tillbakagången av bergsglaciärer som står för den största delen av havens massökning noteras med små undantag från alla kontinenter. I Alperna har den varit speciellt dramatisk, med en tillbakagång med mer än hälften sedan mitten på 1800-talet. Minskningen har varit särskilt stor de senaste 50 åren. NIPCC förnekar inte detta men har den något märkliga formuleringen citerande Hall: ”and she notes glaciers in all areas have subsequently undergone recession but only in the past 50 years”. Man stöder alltså här att glaciäravsmältningen bara ökat de senaste 50 åren men förnekar samtidigt att havsvattenståndsökningen har tilltagit!

Likaså försöker NIPCC nullifiera reduktionen av sommaris i Arktis med diverse selektiva artiklar. Även om klimatet i Arktis varierar kraftigt så är likafullt sommarisens tillbakagång spektakulär och i sanning statistiskt signifikant och som vi kan se från i år (september 2011) så var ingalunda 2007 en tillfällighet.

På detta sätt fortsätter argumentationen sida upp och sida ned. Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.

Lennart Bengtsson