Merchants of Doubt - dokumentärfilmen

Nu kommer dokumentärfilmen Merchants of Doubt om hur ett fåtal lobbyister lyckats skapa ett sken av vetenskaplig debatt kring frågor som cigarettrökning och klimatförändringar. Här kan ni läsa några recensioner: Newsweek Review, Los Angeles Times Review, Wired Magazine Review, Film Journal Review, Documentary Magazine Review,

Konsensus inom vetenskapen

Bevis för plattektoniken: havsbottnens ålder ökar ju längre bort man kommer från oceanryggarna
(rött är ungt, blått och violett är gammalt, upp till 280 miljoner år).
ELLIOT LIM/CIRES/NOAA/NATL GEOPHYS. DATA CENT

Vetenskapshistorikern Naomi Oreskes skriver i Nature om konsensus inom vetenskapen. Hon beskriver hur konsensus utvecklades för plattektoniken, från det att Alfred Wegener lade fram sin kontroversiella kontinentaldriftsteori 1912 till det att pattektoniken blev allmänt accepterad genom upptäckten av magnetiska linjemönster på havsbottnen runt de mittoceaniska ryggarna på 1950-talet. Det fanns dock ett fåtal motståndare kvar även efter detta:

Harold Jeffreys is an intriguing example. An eminent professor of astronomy at the University of Cambridge, UK, Jeffreys rejected continental drift in the 1920s and plate tectonics in the 1970s. He believed that the solid Earth was too rigid to permit mantle convection and crustal motion. His view had a strong mathematical basis, but it remained unchanged, even as evidence to the contrary mounted.

Så här skriver Oreskes om konsensus inom vetenskapen:

Consensus emerges as scientific knowledge matures and stabilizes. With some notable exceptions, scientists do not consciously try to achieve consensus. They work to develop plausible hypotheses and collect pertinent data, which are debated at conferences, at workshops and in peer-reviewed literature. If experts judge the evidence to be sufficient, and its explanation coherent, they may consider the matter settled. If not, they keep working. History enables us to judge whether scientific claims are still in flux and likely to change, or are stable, and provide a reasonable basis for action.

Likväl så är det vanligt bland bl a "klimatskeptiker" att betrakta konsensus som något dåligt. Författaren Michael Crichton (bakom bl a Jurrassic Park) uttalade sig:

Om det är konsensus, så är det inte vetenskap. Om det är vetenskap, så är det inte konsensus. Punkt slut.

Men om man inte får ha konsensus inom vetenskapen, så blir det omöjligt och meningslöst att ägna sig åt vetenskap.

Konsensus om en vetenskaplig fråga uppstår inte på en dag. Som exemplet med plattektoniken visar så kan det krävas decennier av vetenskapligt arbete för ett konsensus att växa fram, allt eftersom nya metoder utvecklas och förfinas, nya evidens (bevis) blir tillgängliga och teorierna utvecklas. Konsensus eftersträvas inte som ett självändamål, utan uppstår ur en gemensam strävan att förstå hur naturen fungerar. För vetenskap är ett kollektivt företag, där olika forskare bidrar med olika bitar, och där man bygger vidare på vad andra forskare har funnit. En del bitar kanske inte passar ihop (och då kan det gå hett till), och en del bitar kanske visar sig vara fel, men en del kommer att visa sig hålla över tiden, och blir till en del av ett konsensus.

Konsensus uppstår alltså som en konsekvens av klara evidens. Därför är konsensus en indikation på vartåt evidensen pekar. Hade evidensen i stället pekat åt olika håll, så hade vi förmodligen funnit många forskare med avvikande uppfattningar. Konsensus innebär visserligen inte att frågan är 100% avgjord: det kan i princip framkomma nya evidens och nya teorier som bättre förklarar dem. Men att så sker är ovanligt.

Det är möjligheten att komma överens om vad evidensen innebär som gör vetenskapliga framsteg möjliga. Hade så inte varit fallet, så hade forskarna fortfarande argumenterat om huruvida jorden är rund eller platt. I ett universum som vore för kaotiskt för att man skulle kunna urskilja några regelbundenheter (eller om vi människor vore för dumma för att kunna urskilja regelbundenheter, eller om universum såg helt annorlunda ut för olika observatörer) så skulle konsensus inte kunna uppstå, och vetenskap vore omöjlig. Dessbättre så är vårt universum så regelbundet att det går att studera vetenskapligt, och konsensus går att uppnå om i alla fall en del saker. Konsensus är alltså lika viktigt som nytänkande för att vetenskapen ska kunna göra framsteg, precis som man måste både sätta ner vardera foten och lyfta den för att kunna gå.

Teorin om växthusgasernas påverkan på klimatet har en ännu längre historia än plattektoniken. Den går tillbaka till mitten av 1800-talet, och är alltså jämngammal med evolutionsteorin (en annan teori som fortfarande möter motstånd inom vissa kretsar). Spencer Wearts utmärkta online-bok The Discovery of Global Warming  beskriver hur vetenskapen om växthusgaserna och andra aspekter av klimatet utvecklades, från Tyndall och Arrhenius till IPCC. Weart har också en 10-minuters sammanfattning för den som inte har ork och/eller tid att läsa igenom en hel bok.

För den som är intresserad av konsensus inom klimatvetenskapen så rekommenderar jag denna sida hos NASA och denna sida hos Union of Concerned Scientists.

Uppdatering 2013-09-13: Oreskes essä har rört upp känslorna rejält inom vissa kretsar. Det är med viss motvilja som jag citerar Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori och skribent på "Klimatupplysningen" (sic), men vissa saker kan man bara inte låta passera:

Undrar om hon tycker att alla former av konsensusskapande, t.ex. den rörande eugeniken under 20- och 30-talen eller konsensusen kring Lysenko i Sovjetunionen, på ett bra sätt speglar hur vetenskap normalt går till?

Jag tror inte att jag behöver förklara för anständiga människor vad som är fel med Nordins kommentar. (Men Björnbom hakar glatt på.)

Intervju med Oreskes om "Merchants of Doubt"

I intervjun får vi bland annat en bild av Marshall-institutets framväxt och omvandling sedan 80-talet. Institutet var och är en av de tankesmedjor som aktivt desinformerar i klimatfrågan liksom i flera andra miljörelaterade frågor. Värt att notera är tyngdpunkten på ideologiska drivkrafter. Något som känns igen i den Svenska debatten.

Oreskes i Australien

Vetenskapshistorikern Naomi Oreskes är en av förnekarrörelsens främsta hatobjekt p g a hennes belysning av sagda rörelse. (Hon kanske hade varit något populärare i de kretsarna om hon hade använt sig av stulna email.) Därför har vi fallit för frestelsen att länka till den här utmärkta intervjun med henne i australiensisk radio. Det handlar om George C Marshall-institutet.

Merchants of Doubt i SvD

Svenska Dagbladet har i dag en recension av Oreskes och Conways bok Merchants of doubt. Det är en bok som förtjänar många läsare.
Vi har tidigare skrivit om den här, här, här och här.

Oreskes och Conway ett varv till

När jag för ett par månader sedan fick i uppdrag av tidskriften Axess att recensera Merchants of Doubt - Naomi Oreskes och Erik Conways uppgörelse med amerikanskt industrilobbyunderstött vetenskapsförnekeri på olika områden - hamnade jag snabbt i ett visst bryderi. Min UI-kollega Lars Karlsson publicerade nämligen i samma veva en monumental recension av samma bok, i två bloggposter här på UI. Idén att försöka överträffa Lars text dömde jag raskt ut som omöjlig. Istället bestämde jag mig för att jag, för att undvika plagiat, skulle försöka mig på ett helt annat upplägg. Här är resultatet. Publicerad i Axess 6/2010.

Tillägg 25/9 2010: Min recension resulterade i ett ilsket meningsutbyte Peter Stilbs och mig emellan i påföljande nummer av Axess.

Naomi Oreskes - Merchants of Doubt

På föregående tema Merchants of Doubt med Naomi Oreskes bjuder vi på fredagsfilm.

Merchants of Doubt del 2 - argument, metoder och motiv

I mitt första inlägg om boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik M Conway gick jag igenom de områden som boken tar upp: tobaksrökning, SDI och atomvintern, surt regn, freoner och ozon, passiv rökning, global uppvärmning, samt DDT och malaria. Detta är områden som har drabbats av förnekarnas aktiviteter. I det här inlägget följer jag upp med att försöka sammanfatta förnekarnas metoder och motiv såsom de beskrivs i boken. Den som har tillbringat lite tid på förnekarbloggar känner säkert igen de olika argumenten och taktikerna.

Lögner och inkompetens
Att ljuga på olika sätt - hitta på, förvanska, förneka, förtiga mm - är förmodligen det viktigaste vapnet i förnekarnas arsenal. Det bästa exemplet är hur tobaksindustrin tidigt var fullt medvetna om tobaksrökningens skadeverkningar - t o m deras egna forskare hade visat det - men under flera årtionden ljög man framgångsrikt om vad man visste.
Det kan vara svårt att skilja på avsiktliga lögner och kombinationen av inkompetens och önsketänkande. T ex är det fullt möjligt att zoologen och anti-miljövännen Dixie Lee Ray på fullt allvar trodde att klorföreningarna som skadade ozonskiktet kom från vulkaner, och att freoner var för tunga för att nå stratosfären.
Lögner och inkompetens förekommer naturligtvis ofta som element bland de följande typerna av argument.

Peka på osäkerhet
Verkligheten är komplex och våra förmågor att observera den är begränsade, och därför kommer vetenskapen alltid att innehålla osäkerheter. Därför är osäkerheter ett tacksamt argument för förnekare. Ta fallet med rökning. Det finns en rad olika orsaker till att folk får lungcancer, och både miljöfaktorer (t ex asbest, luftföroreningar) och genetiska faktorer spelar in. Det är också långt ifrån alla rökare som drabbas av lungcancer, och även för de som drabbas tar det i regel decennier innan sjukdomen utvecklas. Dessutom är människokroppen väldigt komplex och det finns individuella skillnader. Därför kommer det alltid att finnas hål i vår kunskap om lungcancer och andra sjukdomar, och därför kan det vara svårt att med säkerhet koppla i ett enskilt fall av lungcancer till rökning. Men osäkerhet betyder inte att vi inget vet. I fallet med rökning visste forskarna redan på 1960-talet tillräckligt mycket för att fastslå att tobaksrökning var skadligt. Men genom att kräva total säkerhet kan man skjuta upp åtgärder nästan för alltid.
Som epidemiologen Austin Bradford Hill, till att börja med skeptisk mot tobakens skadeverkningar men senare övertygad, sade:

Allt vetenskapligt arbete är ofullständigt - vare sig det bygger på observationer eller experiment. Allt vetenskapligt arbete riskerar att bli omkullkastat eller förändrat av ny kunskap. Det ger oss inte friheten att strunta i den kunskap som vi redan har, att skjuta upp åtgärder som synes behövas vid en viss tid. Vem vet, frågar Robert Brown, att världen inte upphör i kväll? Sant, men utifrån tillgängliga bevis gör de flesta av oss sig klara för att pendla kl 8.30 nästa dag.

Peka på alternativa förklaringar
En del av osäkerheten i vetenskapen beror på att ofta kan finnas flera faktorer som påverkar. T ex är tobaksrökning inte den enda orsaken till lungcancer. Vulkaner släpper ut svavelföreningar och kan orsaka surt regn. Vulkaner släpper ut klorföreningar som, om de skulle nå upp till stratosfären, kan skada ozonskiktet. Vulkaner släpper ut aerosoler som kan påverka klimatet. Vulkaner släpper även ut koldioxid, som princip också kan påverka klimatet, men mängderna är i praktiken för små. Allt detta är naturligtvis någon som forskarna tar hänsyn till, och man arbetar därför med att skilja olika faktorer åt. T ex kunde man fastställa att det sura regnet kommer från mänskliga aktiviteter genom isotop-analyser, och på samma sätt har man även kunnat fastställa att koldioxidökningen i atmosfären och klorföreningarna i stratosfären kommer från mänskliga aktiviteter. Men förnekarna ignorerar naturligtvis sådana attributionsstudier: att det i princip finns alternativa förklaringar räcker för dem. Att dessa alternativa förklaringar är redan är medräknade, eller är osannolika, avfärdade eller spekulativa struntar man i regel i.

"Mänskliga aktiviteter är för små för att påverka"
Ett argument, som egentligen bara är ett påstående utan någon slags underbyggnad, är att mänskliga aktiviteter är obetydliga i det stora hela. Den brittiske mekanikprofessorn Richard Scorer, som anlitades av freontillverkarna för att turnera i USA för deras sak, hävdade att mänskliga aktiviteter var för små för att påverka atmosfären, och att atmosfären var mycket robust och dynamisk. Samma argument har vi hört många gånger om klimatet.

"Det blir för dyrt och svårt"
En annan typ av argumentation är att hävda att det skulle bli för kostsamt att göra någon, och att de teknologiska och politiska utmaningarna är för stora. I Nierenberg-panelen som inrättades av den amerikanska regeringen för att studera surt-regn-problemet, var Fred Singers främsta bidrag att hävda att det skulle vara för dyrt och svårt att göra något åt problemet. Den slutsatsen kom han fram till bl a genom att helt ignorera de skador på ekosystemen som det sura regnet orsakade. Singer påstod senare apropå ozon-problemet att det skulle bli för dyrt att ersätta freoner med andra föreningar, och att dessa föreningar kunde vara giftiga, brandfarliga och frätande, och dessutom mindre effektiva. Det visade sig senare att Singer hade fullständigt fel: de ersättningar som togs fram var minst lika effektiva och säkra.

"Fattiga människor drabbas"
Ett specialfall av "dyrt-och-svårt"-argumentet är att påstå att åtgärderna särskilt skulle drabba fattiga människor. Detta argument har vi sett användas retrospektivt på det mest perversa vis i fallet med DDT och malaria, när olika förnekare har anklagat biologen Rachel Carson och EPA (amerikanska miljöskyddsmyndigheten) för miljontals afrikanska barns död.

"Det löser sig"
Ett argument som på sätt och vis är motsatsen till "dyrt-och-svårt"-argumentet är att den fria marknaden och den tekniska utvecklingen kommer att lösa problemen, och göra allting bättre. Men teknisk utveckling drivs inte bara av marknadskrafterna; statliga initiativ spelar också stor roll. Industriell tillverkning av standardiserade maskinkomponenter, vilket är centralt i det moderna industrialiserade samhället, utvecklades först av den amerikanska militären. Internet är ett annat uppenbart exempel. Och själva Oreskes och Conways bok utgör en lista på fall där regleringar och andra statliga ingripanden har varit motiverade och har gjort stor nytta (i den utsträckning de har varit tillräckliga, vilket inte alltid har varit fallet).

”Vi kan anpassa oss”
Det hävdas även att det är bättre att vi anpassar oss till problemens konsekvenser än att vi göt något åt dem. Ett närmast komiskt exempel är Reagans inrikessekreterare (kortvarig på den posten) Donald Hodel, som föreslog att vi skulle anpassa oss till ozonuttunningen genom at bära hattar och långärmade skjortor.

"Forskarna har en politisk agenda"
Att anklaga sina meningsmotståndare för att politisera vetenskapen och ha en dold politisk agenda är en närmast självklar taktik när man själv drivs av politiska motiv. Därför föll det sig naturligt för Russell Seitz (kusin till Fred Seitz) från Harvard Center for International Affairs, och senare hos det konservativa James M Olin-institutet, att i samband med atomvinter-diskussionen hävda att forskarna var styrda av politiska motiv:

Aktivister bad vetenskapsmännen om ett medvetande-höjande verktyg och gavs en sekulär Apokalyps för att använda till att predika för vår räddning från kärnvapensdårskap.

Seitz attackerade också vetenskapen som helhet: vetenskapen hade inte mycket med objektivt sanningssökande att göra, utan handlade om "icke-rationella faktorer som retorik, propaganda, och personliga fördomar." Till och med National Academy of Sciences (NAS), där Fred Seitz en gång hade varit ordförande, hade enligt Russell Seitz nu tagits över av det liberala nätverket.
Tobaksindustrin lät 1993 distribuera en handbok för förnekare: Bad Science. Den hade samma sorts budskap:

Alltför ofta manipuleras vetenskapen för att uppnå en politisk agenda.
Statliga myndigheter ... förråder allmänhetens förtroende genom att bryta mot principerna för god vetenskap pga en önskan att uppnå politiska mål.

Detta kom alltså från den tobaksindustri som under årtionden ljög för beslutsfattarna och allmänheten om vad man visste om tobaksrökningens skadeverkningar.
En viktig bakgrund till den här sortens argument är att amerikanska konservativa tenderar att betrakta miljövänner som förklädda kommunister: "ett grönt träd med röda rötter." Därför blir forskning om miljöproblem automatiskt misstänkt.

"Forskarna är bara intresserade av prestige och anslag"
Besläktat med argumentet om den dolda politiska agendan är argumentet att forskarna drivs av egenintresse. T ex beskrev Singer om drivkrafterna bakom ozonforskningen som:

För forskaran: prestige, mer forskningsanslag, presskonferenser, och tidningsartiklar. Också kanske känslan att de räddar världen för framtida generationer.

"Forskarna fuskar"
Ett argument som följer på de två föregående är att forskarna fuskar och bedrar beslutsfattarna och allmänheten. Vi såg i mitt föregående inlägg hur Ben Santer, ledförfattare till attributionskapitlet i första IPCC-rapporten, utsattes för sådana (grundlösa) anklagelse från Seitz och Singer. En liknande behandling fick Robert Watson, NASA, som av Fred Singer under ett kongressförhör anklagades (också här utan grund) för att ha lurat och bedragit kongressen.
Russell Seitz, i sin attack på vetenskapen, utgick från enskilda fall (inom andra områden) då forskare faktiskt hade fuskat - sådant händer ibland - men använde dem för att skapa en felaktig bild av att vetenskapen är genomsyrad av fusk.

Organisation: tankesmedjor, astroturfing
Mycket av förnekeriet organiseras av olika tankesmedjor, stiftelser och institut på högerkanten, t ex George C. Mashall Institute (skapat av Seitz, Jastrow och Nierenberg och aktiva inom bl a SDI, ozon, passiv rökning, global uppvärmning), Heartland Institute (som organiserar en årlig klimatförnekarkonferens, och även är/var aktiva bl a inom DDT och passiv rökning), Heritage Foundation (bl a ozon, global uppvärmning), Competitive Enterprise Institute (bl a passiv rökning, DDT), American Enterprise Institute (bl a DDT), Cato Institute, Tobacco Institute, och Fred Singers egna Science and Environmental Policy Project.
Dessa tankesmedjor får/har fått finansiering av företag som Philip Morris, Exxon, Mobile Oil, General Motors och Chase Manhattan. De finansieras även av rika konservativa donatorer såsom Joseph Coors och Richard Mellon Scaife.
Även så kallad "astroturfing" utnyttjas. Uttrycket kommer från det engelska ordet för konstgräs, och handlar om att bygga upp fejkade gräsrotsrörelser för att skapa ett sken av folkligt stöd. Ett exempel är FOREST (Freedom Organisation for the Right to Enjoy Smoking Tobacco), en engelsk organisation som skapades av den brittiska industrigruppen Tobacco Advisory Council. FOREST bedrev propaganda som hävdade att forskarna, för att uppnå sina frihetsfientliga mål, hade perverterat vetenskapen på ett sätt som kunde jämföras med kommunisterna och nazisterna.

Efterlikna riktig vetenskap
En viktig del av dessa organisationers strategi är att försöka efterlikna riktig vetenskap. Därför anordnar man egna konferenser, ger egna tidskrifter och publicerar rapporter med ett vetenskapligt utseende. Ett exempel är en rapport författad av Fred Seitz, med layouten tagen från rapporter från NAS (National Academy of Sciences), där Seitz tidigare hade varit ordförande. Rapporten medföljde en lista på "klimatskeptiska vetenskapsmän" som cirkuleras av Oregon Institute of Science and Medicine. Hos NAS var man inte roade: man gick ut med ett uttalande där man tog avstånd från Seitz rapport.

Tillgång till media
För att nå ut med sitt budskap använder sig förnekarna av media (tidningar, radio, television, nu också internet); referee-granskade vetenskapliga tidskrifter är inte lika populära. Redan i fallet med tobaksrökningen lyckades man göra sig hörd i media - trots att man inte hade mycket av substans att komma med - genom att spela på media strävan efter balans. Man argumenterade att eftersom media rapporterar om åsikter att rökningen är skadlig, så måste även åsikter om att den inte är skadlig få höras (oavsett om dessa åsikter kommer från en liten grupp personer medan tobakens skadlighet stöds av en överväldigande majoritet av forskarkåren). Och media spelade med - en studie från 1999 av Gail Kennedy och Lisa Bero visade att 62% av alla tidningsartiklar om ämnet publicerade mellan 1992 och 1994 framställde frågan om tobaksrökningens skadeverkningar som vetenskapligt kontroversiell. Media tycker naturligtvis om kontroverser - de är mer spännande och säljer bättre än när alla är överrens. Dessutom har många tidningar och radio- och TV-kanaler en politisk inriktning som gör de benägna att lyssna på förnekarna, och media är beroende av annonsintäkter från bl a tobaksbolag och oljebolag.
Förnekarna publicerar även böcker. En studie publicerad nyligen i Environmental Politics fann att av de "miljöskeptiska" böcker som publicerades i USA under 1990-talet så hade 92% länkar till tankesmedjor och stiftelser på högerkanten. För 1980-talet var siffran 100%.

Maktens öra
Huvudpersonerna i Oreskes och Conways bok - Seitz, Nierenberg, Jastrow, Singer - hade god tillgång till maktens öra. I synnerhet inom det republikanska partiet hade de sympatisörer, och de inbjöds både till Vita Huset och till kongressen. Robert Jastrow skröt 1991 i ett brev till American Petroleum Institute:

Det anses allmänt inom det vetenskapliga samfundet att Marshall-rapporten var ansvarig för administrationens motstånd mot koldioxidskatter och begränsningar av konsumtionen av fossila bränslen.

Motiv
När det gäller företag som Philip Morris och Exxon så fanns det uppenbarligen ekonomiska skäl till förnekeriet, och det gäller också de PR-firmor och adkovatbyråer som de anlitade. Men vad driver en gång i tiden framstående forskare som Seitz, Nierenberg, Jastrow och Singer att förneka väl underbyggd vetenskap, och ofta inom områden där de saknar expertis? Svaret som Oreskes och Conway ger är att det beror på deras ideologi. Det rör sig om personer som har en starkt kapitalistisk och marknadsfundamentalisk ideologi. Deras aktiviteter är en direkt fortsättning på deras arbete under kalla kriget. Då bekämpade man Sovjetkommunismen, och nu bekämpar man regleringar av marknaden (förtäckt socialism) på hemmaplan.

Merchants of Doubt del 1: från tobaksrökning till global uppvärmning

Nästan en fjärdedel av amerikanerna tror, enligt en studie från 2007, att det inte finns hållbara bevis för att rökning dödar. Detta trots att tobakstjärans cancerogena egenskaper har varit kända sedan 1950-talet. Hur är detta möjligt? Sambandet mellan tobak och cancer är ju knappast någon obskyr vetenskaplig fråga. Många människor röker, och de som inte gör det har säkert släkt, vänner eller kolleger som gör det. Många av oss har rent av själva känt tobakskrökare som har drabbats av lungcancer. Att tobaksrökning dödar borde vara lika uppenbart som att karies ger hål i tänderna. Men likväl: nästan en fjärdedel av amerikanerna tror inte att frågan är avgjord.

I boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming ger Naomi Oreskes och Erik M. Conway en viktig del av svaret på hur detta kan komma sig. Naomi Oreskes är professor i vetenskapshistoria vid University of California, San Diego, och har en examen i geologi. Hon är också ett av klimatförnekarnas främsta hatobjekt efter sin genomgång av nästan tusen klimatvetenskapliga artiklar, där hon fann att inte en enda gick emot uppfattningen om en mänskligt orsakad uppvärmning. Den här boken lär knappast bättra på Oreskes popularitet inom dessa kretsar. Erik Conway är vetenskapsjournalist och har bl a skrivit om atmosfärsvetenskap vid NASA.

Boken dokumenterar hur en liten grupp av forskare har lyckats skapa ett sken av vetenskaplig kontrovers och osäkerhet inom en rad områden där den vetenskapliga bevisningen tydligt har pekat åt ett visst håll. Det har handlat om vetenskapliga frågor med klara politiska och ekonomiska konsekvenser, där vetenskapen har hamnat i konflikt med mäktiga intressen. För den som har följt debatten om den globala uppvärmningen är det mycket som känns bekant. Samma argument och metoder upprepas om och om igen, och ofta är samma personer och organisationer inblandade. Särskilt fokuserar boken på fyra personer, fysiker som gjorde karriär under kalla kriget: Fred Seitz, Bill Nierenberg, Robert Jastrow och Fred Singer. Singer är mannen bakom "The Non-governmental International Panel on Climate Change (NIPCC) som släppte en "mot-rapport" förra året. Seitz ligger bl a bakom den ökanda Oregon-petitionen.

Boken rekommenderas varmt: den är en nödvändig läsning för den som vill förstå bakgrunden till dagens klimatförnekeri. För den som är för lat eller upptagen för att läsa alla 355 sidorna (varav 64 utgör fotnoter), eller som bara vill veta mer om vad boken handlar om, så har jag här gjort en sammanfattning av de områden som tas upp. I ett uppföljande inlägg tänker jag skriva om förnekarnas metoder och motiv.

Tobaksrökning
Under 1950- och 60-talen visade forskningen ett tydligt samband mellan tobaksrökning och lungcancer. Bl a släppte amerikanska "the surgeon general" 1965 en rapport som sammanfattade mer än 7000 studier, och kom till den entydiga slutsatsen att rökning orsakar lungcancer och en rad andra sjukdomar. Detta var naturligtvis dåliga nyheter för tobaksindustrin: folk kunde avskräckas från att röka, man riskerade att lagar och skatter riktade mot rökningen skulle införas, och man hotades av stämningar eftersom man sålde en produkt som bokstavligen dödade sina köpare. Även tobaksindustrins egna forskare kom fram till att rökning orsakar lungcancer. Vad skulle man göra? Tobaksindustrins svar var att försöka föra allmänheten bakom ljuset, och detta lyckades man med. Man anlitade PR-firmor som R.J. Reynolds, man delade ut pengar till potentiellt användbar forskning (bla om andra orsaker till cancer), man skapade front-organisationer som Tobacco Research Council och samlade en kader av experter att använda som vittnen vid stämningsrättegångar, man skickade ut broschyrer till läkare, och man bearbetade media. "Tvivel är vår produkt, eftersom det är det bästa sättet att konkurrera med den 'samling fakta' som finns i det allmänna medvetandet", som det i stod i ett memo från en tobaksdirektör. Man lyckades inte helt stoppa utvecklingen, men man lyckades fördröja den och under tiden fortsatte man tjäna pengar och rökare fortsatte att dö. Efter ett halvt sekel befanns slutligen i ett amerikanskt domstolsutslag tobaksindustrin skyldig till att ha avsiktligt ha bedragit allmänheten angående tobaksrökningens faror. Men de tvivel som tobaksindustrin sådde lever fortfarande kvar inom stora grupper av allmänheten, och även bland läkare.
Tobaksindustrins kanske mest framstående rekrytering var fysikern Fred Seitz, som anlitades för att leda ett stort program för forskningsfinansiering.

SDI och atomvinter
Under Reagan-eran på 1980-talet uppstod en annan konflikt, den här gången mellan kalla-kriget-ideologi och vetenskap. Det gällde frågan om det är möjligt att vinna ett kärnvapenkrig. Det handlade om Strategic Defense Initiative, dvs planerna på att bygga upp ett försvarssystem som kunde skjuta ner inkommande sovjetiska missiler. Många forskare trodde att ett sådant system aldrig skulle kunna fungera. Det handlade även om den sk atomvintern, dvs den avkylning som följa på ett kärnvapenkrig pga allt det stoft som skulle spridas i atmosfären efter alla bränder. En första studie av bl a Carl Sagan uppskattade effekterna till c:a 35 graders nedkylning, men förbättrade beräkningar av andra grupper gav snart lägre resultat på 10-20 graders nedkylning istället. Detta var dock inte nog för kalla-kriget-ideologerna. Fred Seitz, astrofysikern Robert Jastrow och fyskern Bill Nierenberg grundade George C Marshall-institutet för att försvara SDI och attackera atomvinter-teorin. Russel Seitz, Freds kusin, hävdade att vetenskapen hade tagits över av liberala aktivister och att man därför inte kunde lita på forskarna. Detta är ett välbekant tema för de som har följt AGW-debatten. Oreskes och Conway kommenterar: högern hade börjat vända sig emot vetenskapen.


Surt regn
Att svavel- och kväveföreningar från olje- och kolförbränning orsakar surt regn som har skadliga effekter på sjöar, skogar och byggnader var vetenskapligt etablerat i början på 1980-talet. Politiskt arbetade man på att ta fram internationella avtal för att minska de försurande utsläppen, både i Europa och Nordamerika. Då kom Ronald Reagan till makten i USA, och hans administration var emot regleringar. Därför var man inte nöjd med den rådande vetenskapliga uppfattningen, och man inrättade sin egen panel, ledd av Bill Nierenberg. Nierenberg föreslog ett antal kandidater till panelen, varav flera avfärdades av Vita Huset. Vita Huset lade även till sin egen kandidat: fysikern Fred Singer, som sedan dess har gjort karriär som handelsresande inom vetenskapsförnekelse. Trots detta kom panelen likväl fram till att surt regn var ett allvarligt problem som behövde åtgärdas. Genom bl a Singers inverkan gjordes dock ändringar i panelens rapport som tonade ner problemet och överdrev kostnaderna och osäkerheterna. Därigenom lyckades man skjuta upp USAs åtgärder mot surt regn tills nästa president, George Bush, tillträdde.


Ozon och freoner
På 1970-talet upptäckte man att freoner, klor-flour-kol-föreningar som användes bl a som kylmedium i kylskåp och som drivgas i sprayflaskor, skadade ozonlagret. Trots vissa försök från freon-industrin att förneka problemet (man skyllde bl a på vulkaner) så minskade försäljningen av produkter med freoner kraftigt och 1979 införde FDA regleringar. 1988 undertecknades Montreal-protokollet, ett internationellt avtal för att stoppa användningen av freoner. DuPont, en av världens ledande kemiska industrikoncerner, beslutade på ett föredömligt sätt att sluta producera freoner. Ungefär samtidigt upptäcktes ozonhålet ovanför Antarktis.
Detta var alltså ett fint exempel på hur vetenskapen upptäcker ett problem, och hur allmänhet, politiker och industri tillsammans åtgärdar det. Ett sådant exempel kunde naturligtvis inte få stå oemotsagt. Fred Singer var en ledande gestalt inom ozonproblemsförnekelsen. Han hävdade att ozonet inte hade minskats utan bara flyttades runt i atmosfären. Han hävdade att minskningen av ozonet berodde på att stratosfären avkyldes, och hävdade att detta i sin tur var del av en naturlig cykel (han stödde sig på artiklar som ironiskt nog egentligen visade att avkylningen av stratosfären var en följd av ökade växthusgaskoncentrationer). Han hävdade - felaktigt visade det sig - att det skulle vara dyrt och farligt att ersätta freoner med andra föreningar. Och han hävdade att forskarna bara var ute efter prestige och ökade anslag. 1995 vittnade Singer i amerikanska kongressen, inbjuden av en republikansk kongressledamot, om att det inte fanns något ozonproblem. Ett par veckor senare tilldelades Rowland, Molina och Crutzen Nobelpriset för sin forskning kring problemet, varpå Singer prompt attackerade Nobelkommittén för politisering av vetenskapen. En annan aktör, Dixie Lee Ray, skyllde ozonförändringarna på vulkaner. Hennes argument byggde på uppgifter publicerade i en LaRouche-tidskrift!


Passiv rökning
Rökning är inte enbart skadligt för den som röker, utan även för personer i rökarens omgivning som andas in tobaksröken. Detta visades först av japanska forskare på 1980-talet som undersökte förekomsten av lungcancer hos kvinnor gifta med rökare. En rapport från EPA (Amerikanska miljöskyddsmyndigheten) år 1992 sammanfattade forskningen: förutom lungcancer så orsakade passiv rökning även bronkit och lunginflammation hos småbarn, astma kunde förvärras, och det fanns även ett samband till plötslig spädbarnsdöd (rapporten uttryckte sig dock försiktigt i angående det senare). För tobaksindustrin var detta dåliga nyheter: rökning skadade inte bara rökaren själv, utan även dennes familj, vänner och kolleger. Därför gick man till motangrepp, och bland dem man anlitade fanns Singer och veteranen Seitz. Återigen fokuserade man på osäkerheter och på andra faktorer. Men man nöjde sig nu inte med att attackera forskningen kring passiv rökning, utan beslutade sig för att utse EPA till huvudmotståndare. Genom att undergräva EPAs trovärdighet försökte man undergräva deras slutsatser om passiv rökning. För detta lanserade man begreppet "junk science" (som i och för sig hade varit en passande beteckning för vad Singer och kompani sysslade med). Med detta avsåg man i princip all vetenskap som hotade industrins intressen och som kunde användas för att motivera regleringar. De som har följt AGW-debatten ett tag känner säkert igen begreppet från förnekaren Steve Milloys hemsida.

Global uppvärmning
Den globala uppvärmningen började bli en politiskt het fråga i slutet på 80-talet och början på 90-talet, bl a tack vare James Hansen och Bert Bolin. Den nytillträdde amerikanska presidenten Bush tog frågan på allvar. Men det också nu som det organiserade klimatförnekeriet dyker upp. George C. Marshall-institutet, som efter kalla krigets slut hade gått över till att bekriga miljörörelsen, släppte en rapport som förde fram ett antal numera välbekanta argument, inklusive att uppvärmningen beror på solen. Eftersom Seitz, Jastrow och Nierenberg, rapportens författare, hade högt anseende inom republikanska kretsar fick deras budskap trots bristande vetenskaplighet stort gehör. Nierenberg bjöds in till Vita Huset för en muntlig presentation: han och hans kolleger levererade det budskap som makten ville höra.
Samtidigt utnyttjade Fred Singer på det skändligaste sätt Roger Revelle, en pionjär inom forskningen om koldioxiden i atmosfären och haven, och en gång lärare till Al Gore. Revelle var då 81 år och svårt sjuk, och Singer manipulerade honom till att bli medförfattare till en artikel där det hävdades att den globala uppvärmningen endast skulle bli måttligt stor. Revelle avled inom kort, och Revelles anhöriga och närmsta kolleger protesterade mot artikeln, som hade kommit att utnyttjas som ett politiskt slagträ. Singer slog tillbaka. En kollega till Revelle, Justin Lancaster, blev rent av stämd av Singer och belades med yttrandeförbud under tio år.
En annan person som råkade illa ut var Ben Santer, som hade gjort banbrytande insatser inom attribution, dvs. att tillskriva vad uppvärmningen beror på. Santer var ledförfattare till kapitlet om attribution i den första IPCC-rapporten, och Singer och Seitz utsåg honom till måltavla i en smutskastningskampanj. Man anklagade Santer för att ha förfarit bedrägligt med författandet av rapporten (låter det bekant?) Senare anslöt sig Nierenberg, liksom klimatforskarna Patrick Michaels och Richard Lindzen, till kampanjen. Anklagelserna var dock utan grund och kunde tillbakavisas, men Seitz och Singer hade fått breda ut sig i Wall Street Journal, och kunde på det sättet göra stor skada mot IPCC och mot Santer personligen.
Oreskes och Conways redogörelse fokuserar på 80- och 90-talen, så där finns inget om hockeyklubban, Climategate-bluffen, den yngre Bushs motstånd eller senator Inhofes machinationer.

DDT och malaria
De föregående punkterna handlar om direkta ekonomiska och politiska intressen och att avvärja regleringar. När det gäller frågan om DDT och malaria verkar det mest handla om ren illvilja från förnekarnas sida.
DDT användes framgångsrikt för att skydda Amerikanska trupper från malaria och andra insektsburna sjukdommar under andra världskriget, och efter kriget bidrog DDT till att utrota malaria i Australien och Europa, och att kraftigt minska sjukdomen i andra delar av världen. DDT kom även att användas i stor skala inom jordbruk och skogsbruk, för att döda skadedjur. Men DDT var inte utan nackdelar, och det kom till allmänhetens kännedom framför allt genom biologen Rachel Carsons bok Silent Spring (svensk titel Tyst vår) från 1962. Bland annat så bryts DDT i naturen ner väldigt långsamt, vilket innebär att höga koncentrationer kan ansamlas i vävnaderna hos olika organismer såsom fåglar och däggdjur, med skadliga effekter bland annat på de reproduktiva funktionerna. Carsons bok möttes av hätska attacker från bekämningsmedelsindustrin, men hennes slutsatser bekräftades av ett antal vetenskapliga kommittéer och paneler, och 1972 förbjöds DDT i USA av EPA (med undantag för medicinska nödsituationer). Man underströk dock att amerikanska företag fortfarande kunde tillverka DDT för export till andra länder.
Idag kan man hitta påståenden om att Carsons bok och det därpå följande förbudet har orsakat miljontals afrikaners död, och Carson jämförs med Stalin och Hitler. Man hittar dem hos olika konservativa och liberterianska tankesmedjors hemsidor och publikationer (t ex Competitive Enterprise Institute, Heartland Institute), och på Steve Milloys JunkScience-sida, man kan läsa det i Wall Street Journal och New York Times, och i Crichtons klimatkonspirationsroman State of Fear. Sådana argument är felaktiga av en rad anledningar. DDTs effektivitet begränsas av att myggor och andra insekter utvecklar resistens, något som observerades redan i slutet på 40-talet. Utvecklingen av resistens påskyndades genom den storskaliga användningen inom jord- och skogsbruk. Dessutom räcker inte besprutning med DDT utan denna måste kombineras med andra åtgärder, bl a beträffande hygien och kost. Dessa två skäl förklarar varför man inte lyckades utrota malaria med DDT i Afrika och Asien. Därför hade WHOs DDT-kampanj mot malaria lagts ner redan flera år innan EPAs förbud trädde i kraft (ett förbud som dessutom bara gällde USA). Dessutom finns det en rad andra effektiva metoder mot malaria, inklusive utdikning av våtmarker, andra bekämpningsmedel, impregnerade sängnät och profylaktisk medicinering. Men detta är irrelevant för de som sprider den groteska myten om Carson som massmördare; för dem handlar det egentligen inte om malaria och afrikanska barn. Det handlar om smutskastning av miljörörelsen och att framställa regleringar som destruktiva. Det är ett synnerligen vidrigt och cyniskt försök till propaganda, och det avslöjar förnekeriets sanna natur.

Essärecension i Science

I tidskriften Science har vetenskapsfilosofen Philip Kitcher skrivit en läsvärd essärecension som diskuterar sju böcker om klimatvetenskap och politik, media och förnekeri:

• Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming av Naomi Oreskes and Erik M. Conway.
• Why We Disagree About Climate Change: Understanding Controversy, Inaction and Opportunity av Mike Hulme (vi har nyligen diskuterat en artikel av Hulme).
• Storms of My Grandchildren: The Truth About the Coming Climate Catastrophe and Our Last Chance to Save Humanity av James Hansen (vi har diskuterat den här).
• Science as a Contact Sport: Inside the Battle to Save Earth's Climate
  av Stephen H. Schneider.
• The Lomborg Deception: Setting the Record Straight About Global Warming av Howard Friel.
• The Climate Solutions Consensus av David E. Blockstein and Leo Wiegman.
• Climate Change Science and Policy av Stephen H. Schneider, Armin Rosencranz, Michael D. Mastrandrea, and Kristin Kuntz-Duriseti, Eds.
• The Politics of Climate Change av Anthony Giddens.

Swedish Television Goes Oreskes on the Pseudo-Sceptics of Climate Change

In addition to the Swedish television's opinion poll among Swedish climate scientists, which showed an overwhelming support for IPCC, the Swedish television has now taken a deep look into the archives of scientific articles on climate.

the Science department has gone through ISI, the worlds largest database of peer-reviewed research articles and searched for publications that clearly contradict the conclusion of human-induced global warming. The survey also looks for “climate sceptic” scientists and research articles which are often cited on Internet and blogs. From 2009 onwards, we have found a total of five articles that explicitly question the man-induced global warming. During the same period, more than 8000 research papers on climate change have been published, according to the ISI database

Now this comes as no surprise to anyone who actually tries to follow the scientific publications on global warming and climate change. However, the result will hopefully function as a wake up call for people who don’t follow the issue. A job well done by the Swedish television.

The five articles were the following:

* Chilingar, GV et al, Greenhouse Gases and Greenhouse Effect, Environmental Geology, 58 (6): 1207-1213 Sep (2009)
* Essenhigh, RH, Potential Dependence of Global Warming on the Residence Time (RT) in the Atmosphere of Anthropogenically Sourced Carbon Dioxide, Energy & Fuels, 23:2773-2784 May-June (2009)
* Gerlich, G and Tscheuschner, RD, Falsification of the Atmospheric CO2 Greenhouse Effects within the Frame of Physics, International Journal of Modern Physics B, 23 (3): 275-364 Jan 30 (2009)
* Green, KC et al, Validity of Climate Change Forecasting for Public Policy Decision Making, International Journal of Forecasting, 25 (4): 826-832 Oct-Dec (2009)
* Karlén, W, Recent Changes in the Climate: Natural or Forced by Human Activity?, AMBIO: 483-488 Sp. Iss. 14 Nov (2008)

Starting at the top:
Chilingar et al ignore textbook knowledge about the adiabatic gradient, the effect that air cools as it rises and expands. This is no small thing to dismiss. For more errors and further explanation, see Chilingar’s greenhouse paper

Essenhigh's paper on carbon dioxide residence time (much shorter lifetime than generally accepted) makes lots of generalisations and, from what I can tell, improper simplifications. We had a longer discussion in the Swedish blogpost about the paper, my main points being that he ignores some of the carbon fluxes, claims that carbon is being released from the ocean (despite that we know that pH is decreasing) and as far as I can see ignores that C-14 was not in isotopic equilibrium in the oceans after the C-14 spike from the nuclear tests. This is probably why it was published in Energy & Fuels, a for the subject peculiar journal.

On to the “famous” Falsification of the Atmospheric CO2 Greenhouse Effects within the Frame of Physics. This one deals with the total greenhouse effect, not only the anthropogenic part. If it was to be correct, our theories on the evolution of the earth would need to be revised. Not surprisingly the paper itself has been properly falsified by, among others, Jörg Zimmerman and Arthur Smith.

Regarding number 4, Green, KC et al, Validity of Cilmate Change Forecasting for Public Policy Decision Making; I had not seen it, or any comments on it, before. It's hard to know where to start. Anyway, it does not disprove any of the physics that the anthropogenic greenhouse effect relies on. It chooses one of the early IPCC projections of temperature change between 1992 and 2008 and then compare the temperature change projected by IPCC to temperature changes at different points in time (staring as early as 1850) which to me seems pointless. Different forcings on climate will have different impacts on temperature, and during the time examined in this paper a range of different forcings have been dominant (eg. Sun, Vulcano, CO2, aerosols etc.). IPCC also say that making projections are difficult; it is hard to know how, for example, prices on fossil fuels will develop in the future or what kind of technical achievements that will occur. Further, technology as well as fossil fuel prices were quite different back around the year 1900. (the paper also cites the later falsified paper Quantifying the Influence of Anthropogenic Surface Processes and Inhomogeneities on Gridded Global Climate Data.)

The last paper Recent Changes in the Climate: Natural or Forced by Human Activity? is published in AMBIO, a journal handled by The Royal Swedish Academy of Sciences. The paper is primarily a review stating that different things have affected the climate. The summary reads:

In several studies it is claimed that changes in climate before the 1900s were local and were mostly not recognized in other areas. This argues for a recent human influence on climate. However, well-dated, published data from widely separated areas show that major events predating the warming during the 1900s are global (71). A number of indications of globally synchronous changes in circulation have been discussed by Mayewski et al. (4) and Andresen and Björck (20). Humanity has always lived under the threat of disasters, e.g., famine and lately nuclear war. Now, when several of these threats have diminished considerably in the West, it seems as if people need a new threat that can be shared and thereby have a uniting effect. The possible impact of increased atmospheric greenhouse gas concentration seems to have taken on the role of such a shared threat. By promising that a control of this threat may be available, the greenhouse scare yields the hope that man so badly wants. However, periodic fluctuations in solar activity and the climate variation imply sensitivity to changes in solar activity. There are striking similarities in the timing and the pattern of the Greenland ice core data, many other data records, and solar activity.

For people interested in solar effects on climate I recommend AGW Observers collection of papers. This is of course something the scientists have looked into, and concluded that the sun is not the main driver of the now ongoing global warming. Citation nr 71 from the summary is the infamous paper “Proxy Climatic and Environmental Changes of the Past 1000 Years” which made the chief editor of the journal resign after the flaws in the paper had been pointed out while despite this, the review process at the journal wasn’t changed. Eventually, half of the journal’s editorial board resigned. How this problem was missed by the reviewers at AMBIO, I don’t know.

The article also states “Most probably, human impact is not the only factor that can explain simultaneous changes in the climate, as claimed by the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) (1).” which is not what the IPCC say.

Swedish television also interviewed Oreskes about her earlier (scientifically published) findings about the science on climate change, which is pretty much in accordance with these results. (about 1:40 in the clip)





Finally we can conclude that if these kinds of papers slip through the review system, then there exists no conspiracy of scientist refusing “sceptics” to publish their work. It also shows that peer review is not perfect and that it is important to see how the scientific community reacts to different publications (especially controversial ones) before drawing too big conclusions. Bart Verheggen has a blog post about this subject, and how Lindzen's Iris publication was handled, well worth reading.

SVT granskar klimatforskningen

Efter sin opinionsundersökning som visade hur lite stöd den så kallade klimatskepticismen har bland svenska klimatforskare så har SVTs vetenskapsredaktion nu fördjupat sin analys och gett sig ut på jakt efter klimatskeptiska vetenskapliga artiklar.

Man fann fem (5!) stycken. Av över 8 000.

Vetenskapsredaktionen har gått igenom ISI, världens största databas för vetenskapligt granskade forskningsartiklar (så kallade peer-review) och sökt efter sådana som tydligt motsäger slutsatsen om mänskligt orsakad global uppvärmning. Vid undersökningen har också listor över "klimatskeptiska" forskare och forskningsartiklar som ofta hänvisas till på Internet och bloggar gåtts igenom.

Från 2009 och framåt har vi funnit sammanlagt fem artiklar som uttryckligen ifrågasätter mänskligt orsakad global uppvärmning. Under samma period har det enligt databasen ISI publicerats fler än 8.000 forskningsartiklar om klimatförändring.

Det är fullt möjligt att enstaka artiklar missats i genomgången. Däremot är det inte troligt att resultatet skulle kunna förändras på avgörande sätt. Resultatet av undersökningen stämmer också väl överens med liknande, tidigare undersökningar.

Här är själva nyhetsinslaget.

Vad säger man? Klimatskepticism är alltså representerad med hela 0.0625 % av forskningsrapporterna (det är dock fem fler studier än professorn i historia och vetenskapsstudier Naomi Oreskes fann då hon gjorde en liknande genomgång 2004¹ - något som klimatskeptiker förmodligen skulle beteckna som "en trend").

Kan vi sluta ha den här låtsasdebatten om klimatförändringarna nu och ägna oss åt de viktiga frågorna? Vi vet att människan påverkar klimatet. Det vetenskapliga läget är känt. Vad gör vi med kunskapen? Det är ämnet den verkliga klimatdebatten borde handla om.

1) Oreskes undersökning hade totalt 928 artiklar.

Uppdatering 23/4: SVT beskriver undersökningen och svarar på frågor:

Vår undersökning har fått stor uppmärksamhet och respons. Vi tackar för detta. Det har också inkommit ett flertal frågor kring undersökningen. Nedan bifogas ytterligare information, som förhoppningsvis kan räta ut några av frågorna.

Först vill vi påminna om den beskrivning av undersökningen som redan finns.

En återkommande fråga handlar om urval och gränsdragning för de fem artiklar vi funnit. Vi har velat minimera risken för godtycke och därför försökt använda ett så tydligt urval och gränsdragning som möjligt. Därför har vi utgått från databasen ISI, tittat på artiklar från januari 2009 – mars 2010, och letat efter dem som uttryckligen går emot klimatforskningens slutsats om mänskligt orsakad global uppvärmning.

En annan återkommande fråga handlar om de fler än 8.000 artiklar om klimatförändring som enligt databasen ISI publicerats under samma period. En del menar att jämförelsen med de 8.000 artiklarna är vilseledande, eftersom dessa kan kretsa kring vitt skilda aspekter av klimatförändringarna. Det kan handla om delar av klimatsystemet, enskilda mätmetoder, förbättrade sätt att modelera klimatsystemet o.s.v. Och inte minst om klimatförändringarnas konsekvenser och vad som kan göras åt dem.

Vi menar att jämförelsen är både rimlig och talande. Den beskriver hur ringa den vetenskapliga dispyten om slutsatsen om mänskligt orsakad global uppvärmning numera är. Som vi nyligen visat anser över 97 procent av de forskare i Sverige, som aktivt publicerar resultat kring klimatförändringarna, att den globala uppvärmningen och människans avgörande påverkan är bevisad. De flesta forskare lägger rimligen sin energi på andra frågor än det som redan anses avgjort. I merparten av de artiklar som publiceras tas med andra ord gissningsvis klimatforskningens slutsats om mänskligt orsakad global uppvärmning för given. Den är utgångspunkt, snarare än föremål för dispyt.

En tredje fråga handlar om vi verkligen gått igenom de ”klimatskeptiska” artiklar som ofta hänvisas till på Internet. Speciellt lyfts t.ex. en artikel av Lindzen och Choi (se nedan). Som vi poängterat har detta gjorts, både genom att söka artiklar av "klimatskeptiska" forskare, samt att gå igenom listor som "500 peer-review papers supporting scepticism of ’man-made’ global warming".

Man kan naturligtvis tänka sig andra urvalskriterier och gränsdragningar. Exempelvis bör noteras att listan "500 peer-review papers...", som sträcker sig till 90-talet, omfattar en rad artiklar i tidskriften Energy & Environment. E&E är inte med i databasen ISI och anses av många inte hålla måttet som vetenskaplig peer-review-tidskrift.

Under arbetet har vi också funnit flera artiklar som stundtals refereras som "klimatskeptiska" men enligt vår bedömning enbart handlar om klimatsystemet på regional nivå, paleoklimat, delar av klimatsystemet o.s.v. – och på det hela taget inte motsäger slutsatsen om mänskligt orsakad global uppvärmning.

I de flesta fall var den här typen av bedömning inte särskilt komplicerad. För att undvika misstag stämde vi av våra slutsatser med aktiva klimatforskare. Tre av artiklarna valde vi att placera i en ”mellankategori” och analysera ett extra varv.

Dessa var:

Lindzen, RS och Choi, YS, On the determination of climate feedbacks from ERBE data, Geophysical Research Letters, 36 AUG 26 2009

Paltridge, G et al, Trends in middle- and upper-level tropospheric humidity from NCEP reanalysis data, Theoretical and Applied Climatology, 98 (3-4): 351-359 OCT 2009

Svensmark, H et al, Cosmic ray decreases affect atmospheric aerosols and clouds, Geophysical Research Letters, 36 AUG 1 2009

För Lindzen och Choi var vår bedömning dels att den enbart behandlar en del av klimatsystemet – tropikerna – dels att den snarare ifrågasätter gängse skattningar av klimatkänsligheten än att explicit gå emot slutsatsen om mänskligt orsakad global uppvärmning. Det är för övrigt bl.a. just artikelns begränsning till tropikerna som gjort att den kritiserats hårt av andra forskare. (Se exempelvis Trenberth, K E et al, Relationships between tropical sea surface temperature and top-of-atmosphere radiation, Geophysical Research Letters, 37 2010.) Därmed inte sagt att artikeln med lätthet avfärdades från vår lista. Författarnas slutsatser om klimatkänsligheten är förvisso tämligen avvikande. Den var, som påpekats, en av tre artiklar som landade "på gränsen".

Ungefär samma sak gäller av Paltridge et al. Artikeln diskuterar en specifik del av klimatsystemet där författarna menar att vissa mätdata kan innebära att klimatkänsligheten är lägre än gängse skattningar. Men snarare än att uttryckligen gå emot slutsatsen om mänskligt orsakad global uppvärmning betonar författarna osäkerheten i de data som använts och rekommenderar fler studier för att se om deras resultat verkligen håller.

Slutligen, när det gäller Svensmark et al, så studeras en enskild mekanism, en möjlig länk mellan kosmisk strålning och vatteninnehåll i moln. Författarna menar att det finns en koppling mellan solen, kosmisk strålning, aerosoler och molnbildning. Däremot sägs inget mot slutsatsen om mänskligt orsakad global uppvärmning.

Man kan förvisso göra andra bedömningar av någon av dessa tre artiklar. Vi kan också, som vi påpekat, ha missat enstaka artiklar. Å andra sidan går det gissningsvis också att hävda att någon av artiklarna i vår slutgiltiga lista inte platsar – exempelvis Karléns, med hänvisning till att det handlar om en review-artikel och inga nya forskningsresultat.

Poängen är att en annorlunda bedömning inte nämnvärt skulle förändra det tydliga resultatet av våra undersökningar: Att den absoluta majoriteten aktiva klimatforskare är överens om att vi befinner oss i en period av global uppvärmning och att människan bär huvudansvaret - och att mängden forskningsartiklar som produceras som uttryckligen motsäger detta är marginell.

Man kan naturligtvis också utgå från helt andra urvalskriterier och gränsdragningar. Eller genomföra en enkätundersökning med helt andra frågor, eller ställa frågorna till andra än de som aktivt publicerar forskningsresultat kring klimatförändringarna. Men då handlar det också om helt andra undersökningar.

SVT Vetenskap

Uppsalainitiativet i Norrbottenskuriren: "Fullt av argumentationsfel"

Uppsalainitiativet svarar på Anders Edwardsson krönika i Norrbottenskuriren

På kurirens ledarsida den 15 augusti skriver Anders Edwardsson att Ian Plimers bok Heaven and Earth förmodligen kommer att gå till historien som början till slutet för växthusteorin. Redan i andra meningen är han ute och virrar. Växthusteorins ursprung hittar vi redan runt 1820 då Joseph Fourier visade hur en atmosfär kan värma en planet. Den svenske nobelpristagaren Svante Arrhenius vidare-utvecklade sedan teorin 1896 då han försökte beskriva hur koldioxid i atmosfären kraftigt skulle kunna förändra temperaturen på jorden. Under de följande dryga 100 åren har "växthusteorin" etablerats och förbättrats.

Att människan har en stark påverkan på den globala temperaturen råder det ringa tvivel om. De tillgängliga vetenskapliga publikationerna som finns har sammanställts av FNs klimatpanel IPCC och dessa målar en tydlig bild av hur människan påverkar klimatet.

Huvuddragen i IPCCs rapporter stöds av alla vetenskapliga akademiker i hela världen, som uttalat sig i frågan. Dessutom gjordes år 2005 en genomgång av närmare 1.000 vetenskapliga artiklar i ämnet, publicerade i granskade publikationer, av den amerikanska geologen och vetenskapshistorikern Naomi Oreskes. Hennes slutsats var att andelen artiklar som ifrågasatte konsensus-uppfattningen var 0 (noll) procent.

Mot detta ställs en icke vetenskaplig granskad bok som bland annat fått följande recension: "Plimers påståenden om människans roll i klimatförändringarna är naiv, visar på dålig förståelse om klimatforskning och bygger på återanvända och förvridna argument som tidigare har blivit överbevisade." Barry Brook, institutet för forskning kring klimatförändringar och hållbarhet vid Adelaide University (samma universitet som Plimer).

Flera forskare har också påpekat att Plimer inte underbygger sina påståenden eller diagram med källor eller fakta, där ibland David Karoly meteorolog vid Mellbourn Universitet. "Felen, icke vetenskapen och allt nonsens i Plimers bok gör att den borde klassas som science fiction." Extremt hårda och ovanliga ord i vetenskapliga kretsar. Det finns många fler forskare som yttrat liknande kritik.

Edwardsson räknar efter detta upp några naturliga processer som kan påverka klimatet på jorden, som till exempel jorden och solens bana och vulkanism. Men detta är något klimatforskarna är mycket väl medvetna om och har med i beräkningarna. Sedan klämmer Edwarsson in ett felaktigt påstående om att få moln ger högre temperatur och fler moln ger lägre. Så enkelt är det inte, molnens effekt beror bland annat också på vilken höjd över jorden de befinner sig på. Men inte heller detta är något nytt för klimatforskarna.

Krönikan i Kuriren är full av argumentationsfel. Till exempel hävdar Edwardsson att eftersom en varmare planet leder till högre koldioxidhalt i atmosfären kan inte ökad halt koldioxid i atmosfären leda till ökade temperaturer. Det är som att påstå att eftersom hönor kläcks ur ägg kan de inte lägga ägg. Att koldioxid frigörs ur varmare jord och hav står inte på något sätt i motsättning till att gasen värmer jorden.

Ett liknande fel finns i argumentet att eftersom planeten Mars blir varmare kan inte jordens uppvärmning bero på en ökad växthuseffekt. Argumentet faller eftersom forskarna pekat ut att den troliga mekanismen bakom den eventuella uppvärmningen av Mars är starka vindar som barlagt svart sten som minskat planetens albedo (vår förståelse av Mars och andra planeters klimatsystem är mycket sämre än jordens). [Se tex här]

"Växthusteorin" är en mycket väl förankrad vetenskaplig teori som tydligt visar att vi måste agera nu för att sänka våra utsläpp av växthusgaser för att vi inte ska drabbas av hårda konsekvenser.

Stockholmsinitiativet som pseudovetenskap

Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers, har skrivit en mycket läsvärd artikel om Stockholmsinitiativet som pseudovetenskap och säljare av en konstrovers.
Läs den här
Naomi Oreskes undersökning av vetenskapligt konsensus kring klimatfrågan som beskrivs i texten finns att läsa här
Min enda tvekan är om Stockholmsinitiativet verkligen når upp till tillräckligt hög intellektuell nivå för att vara en pseudovetenskap då de inte driver någon egen hypotes om klimatet utan endast idkar polemik.