Visar inlägg med etikett Roy Spencer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Roy Spencer. Visa alla inlägg

25 feb. 2014

Notiser och länkar II

Några aktuella notiser och länkar kring klimatvetenskap och klimatdebatt

  • Relaterat till ovanstående. Gavin Schmidt illustrerar [1,2] att "hot spot" i tropiska troposfären inte är unikt förväntat av uppvärmning på grund av koldioxidökning. Vänstra bilden modellresultat vid fördubbling av koldioxidnivån, högra vid en ökning av solinstrålningen med 2%:
  • Ed Hawkins illustrerar osäkerhetsfaktorer i CMIP5 projektionerna. RCP är beroende på vår framtida politiska och tekniska utveckling. Modellerna är de olika klimatmodeller som ingår i CMIP5 och realisationer är spridningen av resultat av samma modell:
Uppdatering:
  • Staddon et al har funnit att överdödligheten under vintern inte efter 1970-talet längre förutsägs av antalet kalldagar i England eller Wales. Det indikerar att det är tveksamt att förvänta sig en minskad vinterdödlighet på grund av mildare vintrar i välutvecklade tempererade länder.

16 sep. 2011

Mer kritik mot Spencer och Braswell publicerad

Vi har tidigare skrivit om Spencers och Braswells kontroversiella artikel i tidskriften Remote Sensing som orsakade redaktörens avgång. Vi har också skrivit om Desslers kritik mot artikeln i Geophysical Research Letters. Nu har även Kevin Trenberth, John Fasullo och John Abraham publicerat en kritisk artikel, den här gången i Remote Sensing. De kritiserar bl a Spencer och Braswell för de senares avsaknad av felanalys, och de pekar på hur jämförelsen mellan modeller och observationer faller betydligt bättre ut om man inkluderar modeller som bättre återger ENSO (El Nino och La Nina).

9 sep. 2011

Om Roy Spencers eventuella trovärdighet

I senaste inlägget på den blogg jag döpt till Häggström hävdar resonerar jag kring frågan om huruvida Roy Spencer (klimatforskaren som stått i händelsernas centrum bl.a. här på UI den gångna veckan) förtjänar vår fortsatta uppmärksamhet eller om hans förtroendekapital möjligen kan anses vara förbrukat.

8 sep. 2011

Nu kommer konspirationsteorierna kring Dessler 2011

Att "klimatskeptikernas" senaste favoritartikel visat sig vara ännu ett exempel på körsbärsplockning och dålig forskning måste bortförklaras eller åtminstone gömmas undan bakom en ridå av rök. Så fram med konspirationsteorierna: Desslers artikel publicerades för snabbt, den fick röda mattan utrullad av tidskriften då den var pro AGW.

Förutom att man kan ställa sig den uppenbara fråga hur detta skulle påverka sakfrågan - Spencer och Braswells undermåliga artikel och hypen kring denna - kan man kontrollera hur väl detta om "röda mattan" stämmer. Skeptical Science har gjort det och kommer fram till:
  • Från inlämnande till acceptans tog det 18 dagar för Dessler 2011
  • Av de artiklar som var i "in press" kring den 5/9 då Desslers blev det så var medeltiden från inlämning till acceptans 28 dagar i samma tidskrift (GRL) Det fanns artiklar med tider från 2 dagar upp till 120.
  • När Lindzen publicerade sin mycket kontroversiella artikel 2009 tog det 28 dagar från inlämning till respons samt 6 dagar till efter revidering till acceptans trots att artikeln gick stick i stäv med det mesta av etablerad klimatforskning.
Slutligen kan man tillägga att Dessler svarade på artiklar där han var väl förtrogen med argumentationen. Som hans kollega  John Nielsen-Gammon påpekat: "It didn’t take my colleague Andrew Dessler long to work out a demonstration that Spencer’s new paper is wrong."

Nej, det finns inget underlag för att Desslers artikel skulle blivit snabbehandlad. Det var en klar och tydlig artikel i respons till tidigare artiklar som behandlades i normal takt av en bra tidskrift.

6 sep. 2011

Andrew Dessler om Lindzen och Spencer

Forskaren Andrew Dessler publicerar i dagarna en artikel i Geophysical Research Letters som granskar de påståenden som framförts att moln skulle utgöra en klimatdrivande faktor snarare än en återkoppling. Vem kan bättre förklara resultaten än Dessler själv?

Läs även Scott Mandias sammanfattning av läget.

Uppdatering:
Skeptical Science om artikeln:
Andrew Dessler's New Paper Debunks Both Roy Spencer And Richard Lindzen Dessler Demolishes Three Crucial 'Skeptic' Myths

4 sep. 2011

Tidskriftsredaktör avgår efter publicering av Spencer och Braswell

Professor Wolfgang Wagner
(bild från hans hemsida).
Wolfgang Wagner, chefredakör för den vetenskapliga web-publicerade tidskriften Remote Sensing, avgår till följd av publiceringen av en artikel av Roy Spencer och William Braswell med titeln On the Misdiagnosis of Surface Temperature Feedbacks from Variations in Earth’s Radiant Energy Balance. Artikeln i fråga tittar på tidsförhållandet mellan strålningsenergiflöden och temperatur, och hur dessa växelverkar, bl a i form av molnbildning. Spencer och Braswell säger sig ha hittat en diskrepans mellan observerade värden och de värden som produceras av ett antal klimatmodeller, och att denna diskrepans kan tyda på att modellerna överskattar klimatkänsligheten. Författarna drar också slutsatsen att vi inte kan diagnostisera återkopplingar i atmosfären på ett adekvat sätt. Dessa resultat tolkades på ett överdrivet sätt i media. Så här rapporterade t ex FoxNews:
Has a central tenant of global warming just collapsed?
Climate change forecasts have for years predicted that carbon dioxide would trap heat on Earth, and increases in the gas would lead to a planetwide rise in temperatures, with devastating consequences for the environment. But long-term data from NASA satellites seems to contradict the predictions dramatically, according to a new study.
Peer-reviewed journals are a pillar of modern science. Their aim is to achieve highest scientific standards by carrying out a rigorous peer review that is, as a minimum requirement, supposed to be able to identify fundamental methodological errors or false claims. Unfortunately, as many climate researchers and engaged observers of the climate change debate pointed out in various internet discussion fora, the paper by Spencer and Braswell [1] that was recently published in Remote Sensing is most likely problematic in both aspects and should therefore not have been published.


After having become aware of the situation, and studying the various pro and contra arguments, I agree with the critics of the paper. Therefore, I would like to take the responsibility for this editorial decision and, as a result, step down as Editor-in-Chief of the journal Remote Sensing. With this step I would also like to personally protest against how the authors and like-minded climate sceptics have much exaggerated the paper's conclusions in public statements, e.g., in a press release of The University of Alabama in Huntsville from 27 July 2011 [2], the main author's personal homepage [3], the story "New NASA data blow gaping hole in global warming alarmism" published by Forbes [4], and the story "Does NASA data show global warming lost in space?" published by Fox News [5], to name just a few. Unfortunately, their campaign apparently was very successful as witnessed by the over 56,000 downloads of the full paper within only one month after its publication.
Och lite längre ner:
If a paper presents interesting scientific arguments, even if controversial, it should be published and responded to in the open literature. This was my initial response after having become aware of this particular case. So why, after a more careful study of the pro and contra arguments, have I changed my initial view? The problem is that comparable studies published by other authors have already been refuted in open discussions and to some extend also in the literature (cf. [7]), a fact which was ignored by Spencer and Braswell in their paper and, unfortunately, not picked up by the reviewers. In other words, the problem I see with the paper by Spencer and Braswell is not that it declared a minority view (which was later unfortunately much exaggerated by the public media) but that it essentially ignored the scientific arguments of its opponents. This latter point was missed in the review process, explaining why I perceive this paper to be fundamentally flawed and therefore wrongly accepted by the journal. This regrettably brought me to the decision to resign as Editor-in-Chief to make clear that the journal Remote Sensing takes the review process very seriously.

Wagner har alltså två skäl för sitt avgångsbeslut. Det första skälet är att artikeln inte borde ha publicerats eftersom den ignorerar viktig kritik. Nu är det inte ovanligt att bristfälliga artiklar publiceras, men vanligtvis faller dessa snart i en välförtjänt glömska. Det skedde inte här, och detta är andra skälet. I det här fallet fick artikeln i fråga stort genomslag i media och på nätet, och dess resultat misstolkades och blåstes upp.

Roy Spencer, som inte är så glad över det inträffade, säger på sin blogg att han och Braswell visst har tagit upp relevant kritik och  hävdar istället att IPCC ligger bakom avgången:
If some scientists would like do demonstrate in their own peer-reviewed paper where *anything* we wrote was incorrect, they should submit a paper for publication. Instead, it appears the IPCC gatekeepers have once again put pressure on a journal for daring to publish anything that might hurt the IPCC’s politically immovable position that climate change is almost entirely human-caused. I can see no other explanation for an editor resigning in such a situation.
För de som inte är bekanta med vetenskaplig publicering kommer här en kort förklaring. När en grupp forskare har ett forskningsresultat som de vill dela med sig av, så gör de det genom att publicera en artikel i en vetenskaplig tidskrift. Men att få artikeln publicerad är en ganska omständig process som inte alltid lyckas. Först skickar artikelns författare in artikeln till tidskriften, där den tas emot av en redaktör. En tidskrift har vanligen flera redaktörer, som vanligtvis själva också är forskare. Om artikeln uppfyller grundläggande krav på t ex format och ämnesområde, så skickar redaktören ut artikeln till ett antal (vanligtvis tre) granskare, som också är forskare och har expertis i det aktuella området. Att vara granskare för tidskrifter är en del av varje forskares arbetsuppgifter. I en del tidskrifter kan de som skickar in artikeln visserligen ge förslag på granskare, men vilka granskarna är hålls nästan alltid hemligt. Dessa granskare läser igenom artikeln och skriver var sitt utlåtande, där de uppger huruvida de tycker att artikeln håller tillräckligt hög kvalitet för publiceras och pekar ut eventuella saker som behöver förbättras. Det senare kan vara allt från stavfel till otydliga förklaringar till misstag i beräkningar till att mer data behövs. Redaktören tittar sedan på dessa utlåtanden och kan antingen besluta att bevilja publicering med inga/små förändringar eller med större förändringar efter en annan granskningsomgång, eller att helt neka publicering.

Om artikeln avvisas, så kan författarna försöka skicka den till en annan tidskrift, och hoppas på mer framgång där. Om man är riktigt desperat så kan man försöka få artikeln publicerad i någon tidskrift som ligger något utanför artikelns ämne, där det finns större chans att redaktören och granskarna inte ser eventuella svagheter. Remote Sensing är t ex inte en tidskrift som riktar in sig på klimatsystemet i sig, men publicerar artiklar som handlar om sensorsystem och bearbetning av sensordata som kan vara relavanta för klimatvetenskapen. Å andra sidan har Spencer redan tidigare publicerat en artikel där, så det kan vara skälet till att han och Braswell valde tidskriften i fråga.

Att redaktörer för vetenskapliga tidskrifter avgår till följd av bristfälliga artiklar tillhör inte vanligheterna, men det händer ibland. Ett tidigare fall inom klimatområdet är Soons & Baliunas artikel om historiska klimatrekonstruktioner i tidskriften Climate Research från 2003. Artikeln kom till slutsatsen att det inte är något speciellt med den nutida uppvärmningen. Artikeln användes som politiskt argument, bl a av senator Inhofe som gjorde den till ett huvudnummer under sitt senats-tal samma år. En förintande kritik från flera av de forskare som Soon & Baliunas citerade i sin artikel publicerades i tidskriften EOS strax efter. Halva den redaktionella ledningen för Climate Research avgick dessutom i protest mot publiceringen av Soons & Baliunas artikel. De betraktade publiceringen som ett katastrofalt misslyckande för tidskriftens granskningsprocess.

Wagners avgång förefaller dock inte fullt lika dramatisk som Climate Research-affären, och det kan var klokt att vänta med tvärsäkra omdömen tills dammet har lagt sig.

Några andra bloggar, media och vetenskapliga tidskrifter om affären:

6 mars 2011

Spencers 6 triljoner graders uppvärmning

Barry Bickmore har på bloggen Anti-Climate Change Extremism in Utah granskat påståenden i Roy Spencers bok The Great Global Warming Blunder i tre läsvärda delar:
  • Del 1 handlar om Spencers påståenden och resultat kring låg klimatkänslighet. Bland mycket annat visar det sig att Spencer endast kunnat få de resultat han presenterar genom att anta orealistiska värden på ett antal av modellens parametrar.
  • Del 2 handlar om Spencers påståenden om att klimatforskare inte tar hänsyn till så kallade naturliga variationer samtidigt som han själv på skakiga grunder ifrågasätter de allmänt accepterade Milankovitchcyklerna som förklaring för istiderna.
  • Del 3 är en genomgång av Spencers beräkningar kring sin hypotes om att Pacific Decadal Oscillation (PDO) är förklaringen till global uppvärmning. Det visar sig att Spencer återigen måste anta orealistiska värden för att få sin hypotes att fungera.
PDO-inlägget har fått en intressant uppföljning som visar problemet med Spencers metod och inställning till vetenskapliga data. Arthur Smith har på bloggen Not Spagetti tittat närmare på Spencers modell och beräkningar. Spencers modell är inte bara märklig utan ger fullständigt orimliga resultat om man försöker använda den på äldre historiska och paleoklimatologiska data: år 1800 var 20 till 25 grader kallare än idag och en till sex triljoners graders uppvärmning senaste 1000 åren!

Det riktigt allvarliga med Spencers argumentation är dock att trots att han om och om igen hellre väljer orealistiska modeller och hypoteser med bristande eller inget fysikaliskt stöd framför väl etablerade går till attack mot forskare som inte delar hans slutsatser med påståenden som:
I find it difficult to believe that I am the first researcher to figure out what I describe in this book. Either I am smarter than the rest of the world’s climate scientists–which seems unlikely–or there are other scientists who also have evidence that global warming could be mostly natural, but have been hiding it. That is a serious charge, I know, but it is a conclusion that is difficult for me to avoid. (s. xxvii, The Great Global Warming Blunder)

3 juni 2009

Per-Olof Eriksson vilseleder i Ny Teknik

Per-Olof Eriksson, tidigare koncernchef i Sandvik och känd så kallad "klimatskeptiker", besökte i mitten av maj det omtalade riksdagsseminariet med Roy Spencer och Bob Carter. Där inspirerades han tydligen till att skriva en debattartikel i Ny Teknik. I artikeln, med rubriken "Vetenskapen oense i klimatfrågan" uttrycker han – återigen – sina tvivel på IPCC:s slutsatser om klimatförändringarna.

Tyvärr innehåller hans artikel en mängd felaktigheter. Låt oss ta oss an dem i tur och ordning:
Källén hänvisade till datormodeller från FNs klimatpanel IPCC, som visar att jordens medeltemperatur med hög sannolikhet kommer att öka med mellan 2 och 4,5 grader om 100 år om vi slutar att använda fossila bränslen som ökar mängden koldioxid i atmosfären.
Nästan rätt, men IPCC skapar inga modeller själva. IPCC sammanställer forskningsläget. Resultat från klimatmodeller ingår som en del av rapporterna. Dessutom, det scenario i IPCCs sammanställning som har den lägsta temperaturökningen har en ökning av temperaturen på 1,8 grader, men då i medeltal. Scenariot med den högsta temperaturökningen har ett medel på 4 grader. Det som kallas klimatkänslighet, alltså den förväntade temperaturökningen vid en fördubbling av koldioxidhalten, brukar annars ligga mellan 2 och 4,5 grader då man pratar kortare tidsperioder som fram till 2100.

Det har även publicerats fler scenarier efter IPCCs sammanställning. Ett sådant scenario kommer från MIT och bygger på antagandet att inget görs åt våra utsläpp av växthusgaser, vilket i den modellen gav en medianhöjning av temperaturen på 5,2 grader.
Det intressanta är att koldioxid är en relativt mild växthusgas, som endast står för några få procent av den totala växthusgaseffekten på jorden. Den helt dominerande växthusgasen är vattenånga, som gör att jordens medeltemperatur ökat från cirka minus 18 grader, om vi inte hade några växthusgaser alls till dagens 14-15 grader.
Detta är ett faktafel, möjligen resultatet av en visklek "klimatskeptiker" emellan? Har Eriksson någon vetenskaplig publikation som stöd för sina 95 procent, en källa ingen annan har sett? Enligt den etablerade vetenskapen står vattenångan för cirka 60 procent och koldioxid för omkring 25 procent av den "naturliga" växthuseffekten. De 95 procent som Eriksson anför har däremot cirkulerat runt i "skeptiska" kretsar i åratal, utan hänvisning till någon källa eller hänsyn till fakta.
Jorden vore således inte lämplig för oss människor utan växthusgaser. Av denna uppvärmning står vattenånga för cirka 95 procent och övriga växthusgaser för resterande 5. Säg att koldioxiden hittills bidragit med två grader, så förstår du att den inte ensam kan bidra med mer än högst ytterligare en grad.
Eftersom uppgiften ovan är fel blir alla slutsatser som bygger på uppgiften fel, även det här. Resonemanget är dessutom självklart ovidkommande. Om Eriksson verkligen trodde att de tiotusentals personer som ägnat sig år klimatforskning de senaste 50 åren skulle ha missat någon enkel poäng som denna borde han försöka publicera sina tankar i vetenskapligt granskad press, hellre än som en debattartikel i Ny Teknik.
Varför visar då modellerna två till tre grader så hög ökning? Jo, det förklarar Källén och "modellmakarna" med att det finns förstärkningsmekanismer som driver upp temperaturen. Klimatforskaren Roy Spencer, som ägnat sitt liv åt att mäta jordens medeltemperatur med hjälp av satelliter, har kommit till motsatt slutsats. Jorden har tvärtom stabiliserande effekter som motverkar koldioxidens växthusverkan.
Förstärkningsmekanismerna är högst reella och finns väl dokumenterade. Återkopplingen från vattenånga har vi till exempel redan beskrivit i två bloggposter, här och här.
De 10-20 år som gått sedan modellerna lanserades stödjer hans slutsatser. Den faktiskt observerade medeltemperaturen ligger idag klar under vad modellerna har förutsagt. Det är molnbildningen som är svår att förutsäga. Mera moln ger en kallare jord och mindre moln ger en varmare jord. Som fysiker inser jag hur svårt det är att göra datormodeller som förutsäger molnbildning. De energimängder som flyttas runt när vatten avdunstar för att sedan falla ut som vattendroppar i moln är mycket stora också i jämförelse med de strålningsenergier som växthuseffekterna bygger på.
En annan spridd myt är att den senaste tidens temperaturer skulle visa att modellerna är fel. Intresserade rekommenderas att läsa den vetenskapligt publicerade artikeln "Is the Climate Warming or Cooling?" där den myten avfärdas. Det är helt riktigt att det finns stora osäkerheter i klimatmodellernas behandling av moln. Självklart hoppas alla att molnen ska uppföra sig på precis det sätt som gör att den negativa återkopplingen blir stor och omintetgör ut de positiva återkopplingarna, men att hänga upp vår framtid på en sådan chansning vore dåraktigt. Vår okunskap går åt båda hållen: Kanske kan molnen ha en stabiliserande effekt, kanske gör dom de värre än vad vi tror idag.
Själv kan jag inte helt följa forskarnas resonemang beträffande förstärkning eller dämpning. Men när jag vet vilka stora temperaturextremer vår jord varit utsatt för under sin långa historia, inser jag att om vi inte hade stabiliserande effekter till normalvärden, skulle dem för länge sedan ha skenat och utplånat allt liv.
Att positiva återkopplingar dominerar betyder inte nödvändigtvis att temperaturen skenar.

Det är alldeles riktigt att "stabiliserande effekter" existerar: Jordens yttemperatur var till exempel ungefär 60 grader C under livets första stapplande steg trots att solen var cirka 30 procent ljussvagare. Detta brukar kallas "faint sun paradox", när den höga temperaturen med stor sannolikhet orsakades av växthusgaser. Framför allt eftersom att den tidiga atmosfären dominerades av koldioxid, men även metan.

Utan de så kallade "stabiliserande effekterna" och livets uppkomst på Jorden skulle Jorden vara en kopia av Venus, då solen i dag är mycket starkare än för 3,5 miljarder år sedan. Dessa så kallade stabiliserande effekter på koldioxid verkar dock över helt andra tidsskalor än vad antropogena utsläpp av koldioxid gör och det är mycket vanskligt att räkna med att de ska ta hand om den ökade mängden koldioxid som mänskliga aktiviteter har givit upphov till. Planeter strävar inte efter att "stabiliseras" vid det klimat Jorden har idag - inte ens Jorden gör det.

Livet på Jorden som helhet klarar alldeles utmärkt av en temperaturökning. Det blir tyvärr svårt för delar av Jordens befolkning att göra detsamma.
Sådana instabiliteter som IPCCs datormodeller förutsätter hade omöjliggjort livets evolution under jordens långa historia. Bob Carter har ägnat mycket tid åt att studera jordens historia och kunde livfullt berätta om tidigare extremer, som för övrigt för det mesta utgjorts av det vi kallar istid, då vårt land var täckt med flera kilometer is.
Enligt den etablerada förklaringen till istiderna är den primära orsaken till klimatförändringarna periodiska variationer i jordens bana runt solen, så kallade Milankoviccykler. De förändringar i strålningsbalansen som dessa orsakar är dock för små för att ensamma orsaka de stora temperatursänkningarna vid en istid. Positiva återkopplingar från vattenånga, koldioxid, albedo etcetera förstärker den initiala nedkylningen, precis som att vi kan förvänta förstärkningar av den uppvärmning som primärt orsakas av antropogena utsläpp av koldioxid.
En ny istid kommer inom loppet av några tusen år att ställa mänskligheten inför enorma prövningar. Kanske kan en uppvärmning av jorden med någon grad fördröja den katastrofen. Vi vet från historien att livets mångfald alltid har gynnats och kulturen blomstrat när jorden varit varmare, medan köldperioder alltid präglats av missväxt, pest och krig.

Förutsägelsen om en ny istid med den fina noggrannheten några tusen år är långt ifrån självklar och detsamma gäller påståenden om kopplingen mellan köld, pest och krig. Men visst finns det en poäng i att forskarna med större och större säkerhet kan förklara vad som reglerar och kan reglera temperaturen på jorden. I en oviss framtid skulle man kanske kunna använda detta för att både sänka och höja temperaturen på jorden. Till en början gör vi klokt i att inte höja temperaturen på jorden genom att släppa ut mer växthusgaser.

För övrigt känns det konstigt att Ny Teknik, som inte tar in repliker i sin tidning, släpper igenom debattartiklar på denna nivå, tyvärr är det inte första gången det har hänt heller.

19 maj 2009

Dessa fördömda personangrepp

"Jag tycker [...] att det är en massa onödiga personangrepp i klimatdebatten, från alla håll faktiskt, och alltför lite seriös diskussion av sakfrågorna", skrev Pehr Björnbom på Newsmill för en månad sedan. "Det är tråkigt att diskussionen om klimatet i så hög grad präglas av förakt för dem som tänker annorlunda", fyllde Hans-Iwan Bratt nyligen på med på VA-bloggen. Vad kan man göra annat än nicka instämmande inför sådana påpekanden? Ty personangrepp är väl självklart alltid ett förkastligt debattgrepp?


Jag har själv haft anledning att fundera över detta, inte minst då jag flera gånger gjort mig skyldig till personangrepp i klimatdebatten (jag skall ge ett par exempel nedan), och har fått rejält med kritik för detta. Så hur är det egentligen - är mitt handlande förkastligt?


I vissa fall är det lättare än i andra att döma ut personangrepp såsom oförsvarliga. Tag t.ex. det under den senaste presidentvalskampanjen i USA i vissa kretsar populära påståendet att Obama är antikrist. Detta är uppenbart falskt (eller saknar åtminstone varje tillstymmelse till empiriskt stöd), och att söka svärta ned meningsmotståndare med falska påståenden kan inte gärna vara en godtagbar debattmetod. Aningen mer komplicerat att ta ställning till är fallet med tidigare riksdagsledamoten Annika Nordgren Christensens (mp) angrepp på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) på Newsmill i februari i år. I detta fall synes anklagelsepunkten vara i sak riktig: att Littorin har använt ett snuttenuttigt språk i umgänget på Facebook med sin flickvän. Men vad har detta för relevans i den politiska debatten? Ingen alls, så vitt jag kan se. (Om inte annat så är det ju faktiskt så att de flesta av oss någon gång i förälskelsens rus betett oss en smula genant.) Därför, menar jag, är Nordgren Christensens angrepp inte försvarbart.


Jag vill alltså mena att om inte det två kriterierna sanning och relevans är uppfyllda, så är ett personangrepp förkastligt. Om kriterierna däremot är uppfyllda, så kan angreppet vara motiverat, förutsatt att relevansen är stor nog i förhållande till den skada man riskerar åsamka sin måltavla. Låt mig ge två exempel från den egna praktiken.


På Newsmill den 2 april i år publicerade jag en artikel med rubriken Klimatdebatten och Lars Berns förlorade heder. Mitt budskap i artikeln är att Lars Bern i klimatdebatten tar sig friheten att ljuga som en borstbindare. Att detta är sant kan läsaren lätt kontrollera med hjälp av de källhänvisningar jag anger. Men är det relevant? När en meningsmotståndare ljuger i en sakdebatt måste det rimligtvis vara på sin plats att påpeka detta, så på så vis är svaret ja. Men med tanke på hur mycket felaktigheter och lögner som ventileras på från alla möjliga håll i klimatdebatten, kan det verkligen vara motiverat att ägna en hel artikel åt pseudovetenskapligheter och lögner från en enda person? Ja, det vill jag faktiskt mena. Jag kan hålla med Björnbom och Bratt ovan om att en klimatdebatt utan personangrepp vore önskvärd. Dock är det ännu angelägnare att debatten förs utan lögner, ty att diskutera sakfrågor med en meningsmotståndare som tillåter sig att ljuga friskt är faktiskt helt meningslöst. När en debattör tillräckligt länge spridit den ena lögnen efter den andra förtjänar han att definieras ut ur debatten och inte längre lyssnas på. Det var dithän Lars Bern enligt min mening hade kommit, och jag vågar påstå att min artikel därmed var ett legitimt försök att definiera ut honom ur debatten (tyvärr tycks jag inte ha lyckats fullt ut i detta uppsåt, bl.a. då han så sent som i förra veckan fick breda ut sig i SVT:s Aktuellt).


Nästa exempel. Den 13 maj var jag med som åhörare i ett seminarium med rubriken Global klimatpolitik - vilka är alternativen? i riksdagshuset, arrangerat av riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv (kd). Huvudtalare var å ena sidan Erland Källén (en av Sveriges mest framstående klimatforskare) och Svante Bodin (departementsråd i Miljödepartementet), och å andra sidan de båda internationellt kända klimatförnekarna Roy Spencer och Bob Carter. Publiken dominerades av folk från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring. Trots Källéns och Bodins hedervärda insatser var det ett gräsligt seminarium, som alltid när vetenskap och pseudovetenskap erbjuds lika utrymme, som om de representerade vetenskapligt lika legitima ståndpunkter. Denna gång var det faktiskt rentav värre än så, bl.a. då Vänerlöv i sitt inledningsanförande inte ens försökte ge sken av neutralitet utan tydligt tog ställning för klimatförnekarlägret, och då den Roland Poirier Martinsson som anlitats som moderator också var tydligt partisk i samma riktning.


Efter de fyra huvudtalarnas anföranden öppnades diskussionen för kommentarer från auditoriet. Så mycket strunt hade yppats från Spencers och Carters sida att det var svårt att veta var man skulle börja, men jag fick i alla fall ur mig en fråga angående Spencers syn på återkopplingar i klimatsystemet och svårigheterna denna ger i att förklara de senaste 400 000 årens istidsväxlingar. När frågestunden började närma sig sitt slut tyckte jag det var dags att försöka ta ett bredare grepp på seminariet, och dristade mig till följande "fråga", som rycktes sönder en liten aning av moderatorn. (Formuleringarna är tagna från mina egna anteckningar från mötet. Den som vill och orkar kan jämföra ordalydelsen med den film som Maggie Thauersköld utan min vetskap spelade in, som dock lider av dålig ljudkvalitet till följd av hennes konstanta tangentbordsknatter.)


OH: This meeting is extremely unrepresentative of current climate science. The organisers (Ingemar Vänerlöv and his friends) have obviously searched hard to find people with scientific credentials who are nevertheless willing to make statements in blatant disagreement with what science actually says. My advice to them is that, next time, in order to make the seminar seem at least a little bit serious, try to avoid inviting speakers who have defended creationism as a viable alternative to evolution...
RPM: May I remind you that this is a question-and-answer session. Is this a question?
OH: It is a piece of advice.
RPM: OK, but make it short.
OH: ...or who are affiliated with the Australian tobacco and oil lobby.


Återigen ett klockrent personangrepp, denna gång riktat mot Roy Spencer och Bob Carter. Och åter är det lätt att kolla att mina påståenden är sanna. Men är de relevanta? Har det t.ex. verkligen med klimatdebatten att göra vad en av debattörerna har för uppfattning om evolution kontra kreationism?


I detta fall menar jag att svaret är ja, och det av åtminstone två skäl. För det första vill jag mena att det finns goda skäl att ifrågasätta det vetenskapliga omdömet hos den som författar en skrift som exempelvis Spencers Testing Truth with an Open Mind.


För det andra avsåg jag med min kommentar att belysa Vänerlövs arbete med att rekrytera föredragshållare. Ett uppenbart syfte med seminariet var att försöka skänka kredibilitet åt klimatförnekarrörelsen genom att bjuda in klimatförnekare som likväl kan ståta med klimatvetenskapliga meriter. Rörelsen ifråga har två känsliga blacks om foten: de anklagas ofta för pseudovetenskap (se t.ex. min egen analys i Folkvett 4/2008), och för att ha samröre med oljelobbyn. Därför torde det ha varit angeläget för Vänerlöv att hitta talare som varken hade sådant samröre, eller hade profilerat sig på något område som rimligtvis bör vara känt som pseudovetenskap även för den som råkar ha en blind fläck för sådan just på klimatområdet. Att Vänerlöv misslyckats med detta tyder på en skriande brist på klimatvetenskapligt meriterade klimatförnekare som inte komprometteras vare sig av annan slags pseudovetenskap eller av band till oljelobbyn. Detta, vill jag mena, säger en hel del om klimatförnekarrörelsens trovärdighet.


Jag har här försvarat mina personangrepp på ett principiellt plan. Döm själva. Men det finns en annan mer pragmatisk aspekt på det hela, nämligen att folk är så vana vid att oreflekterat döma ut personangrepp, att sådana riskerar att bjuda in till enkla one-liners från meningsmotståndare (som t.ex. signaturen Labbibas kommentar - "Jag hoppas att de politiker som var där uppfattade Olle Häggströms självmål. När argumenten tryter och personangreppen ersätter dem, då borde ALLA reagera!" - på bloggen Moderna Myter). En svår avvägning, och jag är ärligt talat inte säker på om jag handlat på klokast möjliga vis ur denna synvinkel.