Hur klimatanpassar vi Sverige?

IPCC:s senaste rapport skruvade upp behovet av klimatanpassning rejält genom att höja sin projektion för havsnivåhöjning för en värld med fortsatt höga utsläpp av koldioxid (RCP 8.5). Detta kommer förmodligen inte som någon överraskning för de som försökt följa forskningen inom området men är inte desto mindre viktigt ändå eftersom många av våra beslutsprocesser förlitar sig på mer eller mindre helt på IPCC:s rapporter.

Mer precist skruvade man upp sin likely (troliga) gräns för havsnivåhöjning från 0.98 m till 1.10 m för RCP 8.5 det vill säga man ger det endast 17 procents chans att havsnivån kommer stiga mer än 1.10 m. Hur mycket högre havsnivån kan tänkas stiga till 2100 är svårt att beskriva då dagens modeller inte klarar av att hantera alla osäkerheter. IPCC skriver också att en havsnivåhöjning av två meter inte kan uteslutas. I IPCC:s föregående rapport hette det att flera tiondels meters höjning över 0.98 m inte kan uteslutas och beror främst på hur isen vid Antarktis is beter sig.  (I denna länk beskrivs en del av problematiken med dagens modeller för den intresserade. Värt att fundera över är hur mycket man ska lita på modeller som man vet inte klarar av att simulera alla bidrag till havsnivåhöjning och hur mycket man då istället bör använda sig av enklare metoder och modeller.)

Efter IPCC:s senaste rapport gjorde jag en snabb genomgång för att försöka se hur vi hanterar denna problematik i Sverige. Vilken osäkerhet förhåller vi oss till när vi planerar våra samhällen och hur väl stämmer risken vi är villig att ta för dagens egendom vid planering överens med den risk vi är villig att för framtida generationer? Ett bra tecken var i alla fall att samtliga kommuner verkar vara medvetna om att mer arbete behöver göras inom detta område, också de om ligger i framkant.

Efter en del sökande på nätet, bland annat genom att titta på listan över ”Sveriges bäst klimatanpassade städer” var Göteborgs arbete det som kändes bäst genomarbetat. Göteborg har valt att använda sig av RCP 8.5 ”för att vara på säkra sidan och ha beredskap för fortsatta havsnivåhöjningen som förutspås…” och i allt jag kan hitta verkar man utgå ifrån att havsnivån kan stiga upp till en meter. Göteborg hänvisar också till SMHI vars beräkningar också verkar utarbetat på samma sätt. När jag läser texten känns det som man känt sig säker med att om man planerar för 1 m havsnivåhöjning så har man planerat med luft, det vill säga att det verkar som man inte riktigt tror det ska inträffa. Jag får samma känsla för alla kommuner jag går igenom, men ofta skrivs det inte ut varför man faktiskt utgår från olika siffror vilket gör analysen svår. Jag hittar i alla fall inga som verkar överväga nivåer på över 1m 2100 (Malmö, Helsingborg, Stockholm m.fl.).

I rapporterna hänvisas det ofta till SMHI därför gick jag också igenom vad som skrivs där runt klimatanpassning och tyvärr tror jag att stor del av kommunernas förvirring kring högsta nya nivå på havsvattenytan 2100 kommer härifrån. SMHI tar visserligen i sin rapport upp delar av de osäkerheter IPCC beskriver kring framtida havsnivåhöjning. Man nämner i en av de inledande delarna att det är IPCC:s likely spann som sträcker sig till 0.98 m det vill säga att IPCC skriver att det kan vara 17 procents chans att havsnivåhöjningen kan vara större än 0.98 m. Men största delen av rapporten är den osäkerheten nästan inte alls beskriven. Istället anger man 0.98 m som ett värde vid 95:e percentilen utan närmare förklaring till varför man valt att redovisa just det värdet istället för att ta med hela den osäkerhet IPCC beskriver. Man har alltså frångått IPCC:s beskrivning av osäkerheterna med den nivån. Kanske det tydligaste exemplet hur detta blir fel i SMHI:s rapport är när man skriver att havets medelnivå kan stiga med upp till en meter vid seklets slut utifrån IPCC:s projektioner.

By Chris53516 at English Wikipedia - Originally created by User:Jeremykemp. Edited by User:Chris53516, Public Domain, Link

Så här skrev IPCC i den gamla rapporten som låg till grund för SMHI:s rapport:

Global Mean Sea Level Rise Projections It is very likely that the rate of global mean sea level rise during the 21st century will exceed the rate observed during 1971– 2010 for all Representative Concentration Pathway (RCP) scenarios due to increases in ocean warming and loss of mass from glaciers and ice sheets. Projections of sea level rise are larger than in the AR4, primarily because of improved modeling of land-ice contributions. For the period 2081–2100, compared to 1986–2005, global mean sea level rise is likely (medium confidence) to be in the 5 to 95% range of projections from processbased models, which give 0.26 to 0.55 m for RCP2.6, 0.32 to 0.63 m for RCP4.5, 0.33 to 0.63 m for RCP6.0, and 0.45 to 0.82 m for RCP8.5. For RCP8.5, the rise by 2100 is 0.52 to 0.98 m with a rate during 2081–2100 of 8 to 16 mm yr–1. We have considered the evidence for higher projections and have concluded that there is currently insufficient evidence to evaluate the probability of specific levels above the assessed likely range. Based on current understanding, only the collapse of marine-based sectors of the Antarctic ice sheet, if initiated, could cause global mean sea level to rise substantially above the likely range during the 21st century. This potential additional contribution cannot be precisely quantified but there is medium confidence that it would not exceed several tenths of a meter of sea level rise during the 21st century.

Det var alltså redan då tydligt att det inte fans någon övre gräns vid 1 m för havsnivåhöjningen till 2100. Och nu nämner alltså IPCC att det inte kan uteslutas att havsnivåhöjningen blir 2 m till 2100, det ska bli intressant att se hur detta hanteras.

Jag gjorde också ett försök att se om olika klimatförändringseffekter har hanterats lika, till exempel havsnivåhöjning, förändrad nederbörd och översvämning vid inlandsvatten. Detta är så klart inte helt enkelt då de olika olyckorna har olika effekt på bebyggda områden. Till exempel beskriver Göteborg översvämning från hav som kortvarigare än översvämning från skyfall och vattendrag. Jag hittar bara en djupare analys kring vilka risker man är villig att ta för olika översvämningsscenarier för de olika översvämningstyperna hos kommunerna (Göteborg igen). Göteborg tar följande hänsyn (bild nedan):

För havsnivåer verkar man alltså bara lägga på 0,5 m för klimatanpassning men samtidigt är man tydliga med att man behöver utveckla nya planeringsnivåer dock gör man en viktig skillnad för samhällsviktig infrastruktur där man lägger till 1 m. Eftersom det finns fler osäkerheter än förändrat klimat är det svårt att gissa hur tungt klimatbiten vägts in men man kan väl i alla fall säga att man här täcker in IPCC:s 17 procent nivå för samhällsviktig infrastruktur. Klimatfaktorn läggs på en 100 års händelse alltså en händelse med 100 års återkomsttid.)

Åter- komst  tid (år)	Sannolikhet under 2 år (%)	Sannolikhet under 10 år (%)	Sannolikhet under 50 år (%)	Sannolikhet under 100 år (%)
2	75	100	100	100
10	19	65	99	100
50	4	18	64	87
100	2	10	39	63

För nederbörd utgår man från ett regn med 100 års återkomsttid här lägger man på 20 procent i klimatfaktor. En snabb avstämning mot SMHI:s bedömning av framtida nederbörd antyder att årsmedelnederbörden kan komma att öka med ca 20 procent. Detta betyder i så fall att man för skyfall inte tar höjd för någon osäkerhet i projektionerna utan bara går på medelvärdet. (sen kanske man också bör påpeka att det är än mer avancerat än så eftersom förändringarna ser olika ut över året och att även intensiteten i skyfall förväntas öka med höjd temperatur.)

För vattendrag har man utgått från ett 200 års flöde och MSB:s beräkningar som brukar ta hänsyn till 75 percentilen det vill säga man har i modellberäkningarna försökt att endast tillåta 25 procent risk för värre situation. Här har man alltså dels tagit hänsyn till händelser som inträffar mindre ofta (200 års flöde) och dels försökt ta mer hänsyn till osäkerheterna i modellen än vad man gör vid skyfallsproblematik.

Generellt kan jag inte säga att jag stött på kommuner som gjort ett bättre eller med rationellt arbete än Göteborg men det är mycket möjligt att jag missat något via denna nätbaserade snabba undersökning. Jag har dock försökt titta på så mycket som möjligt. Men jag hittar ingen som varit konsekvent i risknivåerna för olika typer av översvämningar.

Vilka risker är vi villiga att ta för kommande generationer och vilka risker tar vi idag när vi planerar och bygger infrastruktur? Som vi kan se är det vanligt att planera utifrån 100 eller 200 års återkomsttider (ibland även längre återkomsttider än så). Om man planerar för att kunna hantera händelser med 100 års återkomsttid finns det alltså det givna året en procents chans att man inte kan hantera händelsen. Det innebär också att sett över en längre tidsperiod ökar risken att man får en händelse man inte kan hantera. (se tabellen ovan)

Hur ska man då kunna jämföra denna typ av risk (acceptabel återkomsttid) med en osäkerhet i projektion 2100? Om någon har ett bra tips så skriv det gärna i kommentarerna. Men rent generellt känns det som att om man gjort en tidigare värdering att det är en acceptabel risk att planera för en återkomsttid på 100 år så bör man givet ett förändrat klimat försöka hålla samma risknivå. Hur gör man då detta på ett bra sätt? 

Jag antar att ett sätt vore att ta hänsyn till med vilken takt ökade temperaturen till exempel höjer havsnivån och utifrån detta räkna på risken för varje enskilt år. Sedan får man räkna fram vilken nivå man behöver anpassa sig till i nytt klimat för att behålla samma risknivå som vid 100 års återkomst tid. Detta skulle betyda att man i början av perioden har liten risk men att man i slutet av perioden riskerar att det oönskade fenomenet sker relativt ofta. Dessutom riskerar man att vid slutet av perioden ha byggt en stadsdel som efter uppbyggnad är mycket svår att i efterhand kunna anpassa till det klimat som råder i framtiden. För det är något som genomgående nämns i rapporterna kring klimatanpassning att befintlig bebyggelse är svår (dyr) att klimatanpassa.

Det smartaste är så klart att bedöma varje projekt för sig men det är nog svårt att komma ifrån att utbyggnad av städer är svåra att rätta till i efterhand och därför bör man tänka mycket långsiktigt.

Om det då är rimligt att idag planera för att nya stadsdelar eller särskilt känsliga objekt ska ha samma risknivå 2100 som den nivå vi ansett vara ok innan vi klimatanpassat vilken osäkerhet i projektionerna är då acceptabelt? 

Egentligen ger all osäkerhet i övre spannet kring övre gräns ett problem här. Låt oss ta havsnivå som exempel, säg att vi visste att om vi tog hänsyn till 2 m havsnivåhöjning skulle det bara vara 1 procent chans att överstiga den nivån i framtiden. Om vi i grunden då fortfarande utgår från en återkomsttid på 100 år sedan lägger på 2 m så har vi fortfarande en utökad risk. Så en liten utökad risk får man helt enkelt acceptera. Men åter igen, för planering av stadsdelar och känslig infrastruktur som kommer att stå mycket länge är det nog klokt att hålla nere riskerna så mycket som ekonomiskt möjligt. Och jag hittar ingen rapport om klimatanpassning som har kommit så långt i sin analys. Idag känns det som att det mesta av analysen ligger på en väldigt övergripande nivå i Sverige.

Vad som är en korrekt risk att ta vid stadsbyggnad är så klart svårt att avgöra. Men jag tycker att det är lite avslöjande att analyserna spretar så mycket och att det är svårt att hitta röda trådar kring vilka risker man är villig att ta i framtiden. Tyvärr verkar SMHI:s analys av läget ställa till det för kommunerna.

Det ska tilläggas att detta är ett arbete som kommer pågå under lång tid och anpassningen ska göras till relativt långsamma processer. Men det pågår massiva infrastrukturprojekt redan nu som förmodligen kommer påverkas av hur klimatförändringarna ser ut 2100 så varje uppskjutet år för uppstartat arbete är ett förlorat år. Det handlar också om stora investeringar som behöver göras över längre tid. Göteborg räknar med kostnader i miljarder och att dessa är kostnadseffektiva, det vill säga att det lönar sig att göra klimatanpassningsinvesteringarna.

Lägg gärna in en kommentar om ni känner till exempel från andra länder med bra underlag på engelska. Själv rekommenderar jag den hugade att titta närmare på hur Boston arbetat. (här och här)

Lennart Bengtsson verkar inte veta vad som händer med klimatet

Lennart Bengtsson har nyligen gett ut en ny bok som heter vad händer med klimatet (recension här) och tycks nu promota den i media. Förhoppningsvis lyckas fler i media genomskåda felaktigheter som sprids denna gång.

Den första artikeln jag sett sedan boken var i GD det är också där han fått lägga ut texten mest:

Hur stora är egentligen koldioxidutsläppen i Sverige och hur mycket påverkar det vårt klimat?
– Mer koldioxid gör att det blir varmare i det lägsta lagret i jordens atmosfär, och vid jordytan. Men det är en väldigt långsam process och ingenting som man omedelbart behöver bekymra sig för. I Sverige är det inga större utsläpp, eftersom vi halverat dem sedan 70-talet, säger han.

Mycket av Bengtssons tyckande är så vagt att det är svårt att veta vad som åsyftas. Att Sveriges utsläpp inte skulle vara något att bekymra sig för kan så klart stå för honom själv. Men Sveriges utsläpp ökade i fjol och vi ligger inte i linje med de mål vi försöker nå. Måhända tycker Bengtsson att de mål som finns är felaktiga i så fall vore det önskvärt att han själv uttryckte hur många grader varmare han tycker kan vara acceptabelt, 4 grader kanske? Lite svårsmält om han tycker det är ok med alla de troliga konsekvenser som följer på detta (se länk) och de vi ännu inte känner till. Två grader ger nog så många problem vilket IPCC redovisat i sin senaste rapport. 

Ur GD: Att vårt bidrag till växthuseffekten varit en faktor till att jordens temperatur har stigit med en grad är forskarna ganska eniga om, men frågan är bara hur mycket av den graden.

Forskarna tycks döma av litteraturen rätt eniga om att det är 100 % av den ökningen som människan ligger bakom. 

Ur GD: I Sverige växer det mer skog än vad som huggs ner, vilket innebär att koldioxid behöver tillföras utöver den som redan finns i det naturliga kretsloppet. Nettoökningen av skog i Sverige per år binder 44 megaton koldioxid, enligt skogsindustrin, vilket kan jämföras med Sveriges totala utsläpp på cirka 42 megaton. Svenskarnas totala koldioxidutsläpp är alltså mindre än vad vår expanderande skog behöver.  

Även om man på ett välvilligt sätt räknar in skog så stämmer ej de siffrorna (länk).

Från GD: Det finns ingen som kan säga vilken som är den bästa koldioxidhalten för mänskligheten och naturen. Dock finns det forskare som hävdar av goda skäl att det är positivt för livet på jorden att ha dagens nivåer av växthusgas och att det till och med skulle kunna vara positivt att ha lite högre nivåer än vad vi har idag, säger Lennart Bengtsson, men menar samtidigt att det krävs en långsiktig politik mot lägre utsläppsnivåer.
Enligt Lennart Bengtsson är klimatet stabilt och oron för en stundande kollaps är grovt överdriven. Ett lite varmare klimat innebär ingen katastrof, vilket det däremot varit om utvecklingen fram till 1800-talet hade fortsatt.
Koldioxidkurvan hade då sedan länge legat på låga nivåer och började under Lilla istiden att peka neråt, vilket påverkade vegetation och odling negativt. Forskning har visat att om kurvan hade fortsatt ner i samma utsträckning som den nu gått upp hade vegetationen inte fått tillräckligt med koldioxid för att kunna växa.
– Då hade vi definitivt haft massvält på jorden och sannolikt en begynnande ny istid. Så vill du måla en skräckbild för era läsare så kan du föreställa hur jorden sett ut om koldioxiden minskat i motsvarande grad, säger Lennart Bengtsson.

Lite otydligt vad Bengtsson avser här men ironin av att påstå att uppvärmning inte är ett problem men att avkylning skulle leda till katastrof är rätt ihålig. I övrigt har han också fel i sak om “lilla istiden” och koldioxidnivåer. 

By Femke Nijsse - Own work, CC BY-SA 3.0, Link

Ur GD: Ökar koldioxidnivån i atmosfären till det dubbla från dagens nivåer kommer det troligtvis att leda till ett varmare klimat på mellan 1,5 och 2 grader.

Låter som Bengtssons tidigare misslyckade försök att klanka ner på IPCC:s bedömning av klimatkänsligheten som var lika fel då som nu (Länk till IPCC). En dubblering av dagens koldioxidnivå skulle ge dryga 800 ppm vilket i sin tur vid ett försök till avläsning av IPCC:s scenarier skulle ge ca 3 grader (sid 1103).

Bengtsson har också gjort två intervjuer en i P1 medierna och en för Kvartal. I P1 försöker man i alla fall ställa lite motfrågor men Bengtsson lyckas slingra sig och återigen hävdar han att IPCC är bra samtidigt som han tycks ignorera de som de säger om klimatkänslighet. Tiden var knapp men det borde inte vara så svårt att sätta dit honom på den punkten. (ca 1:21:30 in i programmet)

Intervjun i Kvartal är längre och Bengtsson får fria tyglar att trassla in sig i felaktigheter. Bengtsson försöker även här berömma IPCC samtidigt som han hävdar att saker som IPCC skriver är felaktigt. Han kan så klart då inte säga att det han påstår inte stämmer överens med IPCC utan man lämnas med bilden av att det han säger stämmer överens med IPCC (vilket det inte gör). Ett ställe där detta blir tydligt är när Bengtsson spekulerar i att höga havsnivåhöjningar ej kommer att inträffa samtidigt som IPCC i sin nya rapport påpekar att redan vid två graders höjning av temperaturen…

“Instabilities exist for both the Greenland and Antarctic ice sheets, which could result in multi-meter rises in sea level on time scales of century to millennia. There is (medium confidence) that these instabilities could be triggered at around 1.5°C to 2°C of global warming.”

Ska man vara snäll får kan man anta att Bengtsson inte lyssnat på rockström (ljudklipp i programmet) och bara pratar om havsnivåhöjning vid 2100. I vilket fall tycks han också upprepa sitt tidigare fel om vad IPCC säger på området. För att inte prata om den nyare forskning som varnar för en möjlig mycket snabbare havsnivåhöjning.

Bengtsson lyckas också hävda att eftersom vi haft höga koldioxid nivåer förut så borde det inte vara så farligt nu och siffran 1000 ppm nämns (50 miljoner år sedan). Han är också kritisk till att det inte forskas så mycket på historiska klimat och vad de beror på bland annat nämner han att vi inte till exempel vet varför det blivit systematiskt kallare senaste 50 miljoner åren.

Till att börja med om man nu ska göra sådana liknelser kan man ju fundera på vilken havsnivån var för 50 miljoner år sedan:



CC BY-SA 3.0, Link

Det finns så klart också en hel del forskning på vad som hänt under den tidsperioden till exempel grafen nedan från en artikel i nature:

Här är också en bra artikel om området (klicka på länken) som också visar att det inte varit någon konstant minskning. När Bengtsson rör sig utanför sin expertis runt meteorologi verkar det bli knas.

I övrigt är det mest kommentarer kring energisystem eller policyrekommendationer som Bengtsson levererar, där kommer dock inget nytt eller gediget fram. Alla har så klart rätt att ha åsikter kring detta men jag ser själv inte att Bengtssons rekommendationer bygger på kunskap eller nytänkande. Här finns mycket kunnigare och intressantare personer att lyssna på.

Sammanfattningsvis verkar det som att Bengtsson är fast i samma hjulspår som senaste gången vi gick igenom hans fel. Förhoppningsvis är media lite smartare denna gången och låter inte samma fel upprepas en gång till.

Recension: Vad händer med klimatet?

 Gästbloggaren Mats Almgren om Lennart Bengtssons nya bok:

Vad händer med klimatet?

Så heter en liten bok av Lennart Bengtsson som nyligen utkommit. Lennart Bengtsson är en internationellt välkänd professor i meteorologi, och behöver knappast någon närmare presentation för läsare på detta forum. Än mer välkänd är han på den så kallade klimatupplysningen, Stockholm Initiativets blogg, där han omfattas av något som närmast liknar hatkärlek: hans klimatpolitiska åsikter faller i god jord, men samtidigt för han vetenskapens talan och har mången gång klart och tydligt tagit itu med några av de mest flagranta tokerier och villfarelser som florerar där. Bengtssons bok recenserades på SI-bloggen den 7 augusti av Sten Kaijser (SK i fortsättningen). Recensionen är på det hela taget sund och rättvis. Det är bara i några fall, där SK tror sig veta bättre än LB, som det slår slint. SK tror inte att LB kan så mycket om havens roll för väder och klimat! Han tror vidare att vattenånga kan verka som en långlivad växthusgas!

Mitt intryck är att LB skrivit en pedagogisk och grundlig bok, som innehåller mycket tänkvärt för en intresserad amatör. För mig var det särskilt intressant att läsa de historiska tillbakablickarna, inte minst om hur ett globalt system för väderobservationer byggdes upp i internationellt samarbete under 1960- och 1970-talet. Detta möjliggjorde utvecklandet av matematiska modeller för prognosverksamheten, och därur växte så småningom fram klimatmodeller. Det var ett arbete som LB själv deltog i. Till alldeles övervägande delen behandlar boken vetenskapen, och budskapet är tydligt: …”det bästa vi för tillfället kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014.” Utan jämförelser i övrigt är det ett konstaterande som också Greta Thunberg skulle kunna ha fällt!

Det är klart att LB också har kritiska synpunkter på delar av klimatforskningen. Han har ingen större tilltro till paleoklimatrekonstruktioner, även om han visar både temperaturkurvor för de senaste 2000 åren, och rekonstruktioner som sträcker sig tillbaka till cenozoikums början för 66 miljoner år sedan (när Cicxulub-asteroiden slog ned, och kanske tog död på de sista dinosaurierna).

Vad gäller klimatmodelleringar så verkar LB ha en något ambivalent inställning. Modellering är något han varit involverad i under större delen av sin vetenskapliga karriär, så han borde ju veta! Han framhåller gång på gång att modelleringen är osäker, och att det egentligen inte går att göra prognoser för klimatet; det är vädrets kaotiska natur som sätter hinder i vägen. Men samtidigt visar han, i den intressanta figuren 24, hur en ensemble av modellberäkningar (dvs man har kört samma modell ett stort antal gånger – här 100 – med endast små variationer i startvärdena) ger resultat som nära stämmer med vad som observerats (i så måtto att det observerade mestadels faller inom ensemblens variationsområde). I figuren gäller det den globala medeltemperaturen 1850 – 2005, och ensemble-utfallet jämförs med beräknade global medeltemperaturer enligt HadCRUT 4. Så vitt man kan se är det bara under tiden före 1910 som ensemble-medelvärdet avviker drastiskt från HadCRUT 4. Både de beräknade temperaturerna och storleken på de klimatdrivande storheterna (växthusgaser, vulkanutbrott, solinstrålningen) från den tiden torde vara tämligen osäkra. Men i figurtexten säger LB att den kraftiga uppvärmningen 1910-1940 knappast kan förklaras från kända drivningar. Jag har ingen anledning att ifrågasätta LB:s omdöme på den punkten, men avvikelsen framgår inte av figuren och det skulle vara intressant att få veta mer om saken, t ex genom en not med källhänvisning.

Klimatkänsligheten är en central parameter för bedömning av hur förändringar av strålningsomständigheterna, i första hand ändringen av mängden växthusgaser, inverkar på klimatet. LB behandlar detta i kapitel 8, med en klar genomgång av fundamenta. Men trots hans klara deklaration att det bästa vi kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014, är han lite svävande på denna punkt. Han nämner att IPCC ger ett intervall för klimatkänsligheten (den totala temperaturändringen efter en dubbling av koldioxidhalten), nämligen mellan 1,5 och 4,5 °C, utan något mest sannolikt värde. Men från hans framställning verkar det som om dessa värden enbart kommer ifrån modellberäkningar, medan i själva verket även annat har vägts in. Enligt wikipedia:

Enligt den senaste utvärderingen från FN:s klimatpanel (IPCC) ligger klimatkänsligheten sannolikt någonstans mellan 1,5 och 4,5 °C. En klimatkänslighet lägre än 1,5 °C bedöms som mycket osannolik. Uppskattningen bygger både på beräkningar med hjälp av klimatmodeller och på studier av faktiska klimatförändringar i det förgångna (främst uppvärmningen under 1900-talet samt övergångarna mellan istider och interglacialer).

I slutet av boken skriver LB emellertid följande: ”…jordens temperatur stiger förhållandevis långsamt, och allt tyder på att ökningen ligger i den lägre delen av IPCC:s temperaturintervall.” Det är ganska märkligt. Han ger ingen referens till vad allt detta som skulle minska temperaturintervallet skulle vara för omständigheter. Och om det finns vetenskapligt grundade observationer eller beräkningar av det slag LB antyder, varför har då IPCC inte tagit hänsyn till dem? – Som det presenteras verkar det föga bättre än önsketänkande. LB har själv tidigare uppskattat ett minsta värde för klimatkänsligheten, ifrån beräknade globala temperaturdata och IPCC:s historiska drivningar, till 1,5 °C, som alltså stämmer väl med lägre gränsen i IPCC:s intervall. Men i många av sina resonemang verkar det som om han betraktar detta som nära det mest sannolika värdet.

Kanske har LB verkligen missuppfattat IPCC:s intervall, och tror att det baseras enbart på modellberäkningar. En anmärkning på sidan 111 antyder att så kanske är fallet: …”flertalet modeller ger högre värden än observerade data, även om felgränserna vid såväl modellberäkningar som empiriska utvärderingar är så stora att resultaten till viss del överlappar varandra.” Så kanske menar han att de empiriska utvärderingarna (av uppvärmningen under 1900-talet) ger preferens åt intervallets lägre värden. Men det har ju redan vägts in! – Nu kan det dessutom diskuteras, och har diskuterats, om diskrepansen mellan modellberäkningarna och de beräknade globala medeltemperaturerna verkligen är så stora som LB och många andra hävdar. Ett problem är att de globala medeltemperaturer som brukar anges av modellerna inte har beräknats på samma sätt som medeltemperaturerna från observationerna. Man jämför inte värden av jämförbart slag. Jag ska inte gå in på den diskussionen här, utan hänvisar till ett tidigare (2017-02-19) inlägg på denna blogg, och till Climate Lab Book.

För att avrunda diskussionen om klimatkänsligheten så har många försökt krympa intervallet, men så vitt jag vet har ingen hittills lyckats göra det på ett övertygande sätt.

Bokens tre sista kapitel tar upp klimatpolitik i vid mening. Kapitel 12: Hur ska jordens energiförsörjning lösas?, kapitel 13: Vad kan göras för att motverka globala klimatförändringar?, och kapitel 14: Sverige och klimatfrågan. Det är ganska grundliga genomgångar, där LB klart deklarerar sina ståndpunkter. Det finns mycket att diskutera här, och invändningar kan resas på flera punkter, men för att sammanfatta det hela mycket kort så tror LB att stora och snabba förändringar av det slag som Parisöverenskommelsen ställer i utsikt, inte kommer att göras, inte kan göras och inte ens är önskvärda. Han ser tiden an med tillförsikt. Temperaturen kommer att öka, men i linje med tron på en relativt låg klimatkänslighet, inte särskilt snabbt och ganska måttligt. Och i viket fall som helst kan man inte göra mycket åt det!

Jag är benägen att hålla med Lennart Bengtsson såtillvida att jag inte heller tror att snabba och tillräckligt omfattande omställningar kommer att ske. Men jag ser det som en djupt pessimistisk prognos. Människor kommer att ställas inför svårigheter som de knappast kan bemästra. Man kan inte göra annat än att anpassa sig, skriver LB. När havet stiger finns det bara två möjligheter, att bygga skyddsvallar eller att flytta till högre beläget land!  Det är ju recept som har prövats förut: att skydda sig eller att flytta. Hur lätt det är har vi klara exempel på från flyktingströmmarna de senaste åren. Då har det inte gällt stigande hav eller klimatfrågor, utan andra omständigheter som gjort ursprungslandet mer eller mindre obeboeligt. Människor som inte kunnat skydda sig på plats har försökt flytta till bättre ställen. Hur välkomna har de varit där?

Dessutom är det inte bara en fråga om att flytta så att man kan gå torrskodd. Om havet stiger, om torka breder ut sig i vissa delar, medan andra får för mycket nederbörd, kommer också livsmedelsförsörjningen i fara. Och samtidigt har vi att räkna med att ytterligare 3 miljarder människor eller så, tillkommer långt innan seklet är slut. Ekvationen går inte ihop.

Det finns tyvärr ytterligare en möjlig konsekvens för dem som varken kan skydda sig eller flytta: att stanna kvar och gå under.

För den som vill lära sig mer om klimatvetenskap ger Lennart Bengtssons bok en utmärkt introduktion på svenska. Men för en mer allsidig diskussion om klimatpolitik och klimatets inverkan i en nära framtid bör man söka sig också till andra källor.

Samma gamla visa - fjärde versen

Modeller är viktiga verktyg inom praktiskt taget alla vetenskaper, och i synnerhet inom naturvetenskaperna. En modell är en förenklad representation av ett system eller en process (solsystemet, en kemisk reaktion, ett lands ekonomi). Modellen kan användas till att förklara vad som händer i systemet eller förutse vad som kommer att hända under vissa villkor. En modell över solsystemet, baserad på klassisk mekanik och lite relativitetsteori, kan t ex förklara och förutse planeternas rörelser runt solen. Utan modeller (och teorier) så skulle vetenskapen reduceras till ren insamling av data som inte leder till någon djupare förståelse.

• Fördjupning om klimatmodeller.

Många "klimatskeptiker" verkar  uppfatta modeller som någonting fult, som inte har med verkligheten att göra. De verkar tro att modeller är något som forskarna bara hittar på. En del hävdar att klimatvetenskapen bara handlar om modeller och inte har något med observationer att göra. Men modeller (och teorier) bygger på mätningar och andra observationer, och inte minst viktigt: modeller sätter in dessa observationer i ett teoretiskt sammanhang. Dessutom, att göra och analysera mätningar är en viktig del av klimatvetenskapen.

Modeller är aldrig perfekta, och deras resultat innefattar alltid en viss osäkerhet. Ibland är osäkerheten liten, som för planeternas rörelser, men ibland är den omfattande. I IPCCs tredje rapport (PDF-dokument här) står t ex detta om hur arbetet med klimatmodeller behöver utvecklas (min översättning).

Fullständigare utforskning av den sannolikhetsmässiga karaktären hos framtida klimattillstånd genom att utveckla ett flertal ensembler av modellberäkningar. Klimatsystemet är ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och därför är det inte möjligt att förutse framtida exakta klimattillstånd. Fokus bör snarare varar på att förutse sannolikhetsfördelningen över systemets framtida möjliga tillstånd genom att generera ensembler av modellösningar.*

Det här betyder att modellerna till exempel inte kan förutse att den globala temperaturen kommer att stiga med exakt 2,3℃ (exakt klimattillstånd) till år 2100 givet en viss mängd utsläpp. Istället kan de förutse att stigningen sannolikt kommer att vara mellan 1,4℃ och 3,1℃ (sannolikhetsfördelning över framtida möjliga tillstånd) till slutet av århundradet**. Detta görs genom att köra många olika modeller (ensembler) och titta på deras spridning.

Det är inte så annorlunda mot hur ett försäkringsbolag beräknar premier: de kan inte förutse exakt vilka av deras kunder som kommer att drabbas av olyckor, eller ens exakt hur många av deras kunder. Men de kan uppskatta ett intervall eller en fördelning, baserat på tidigare statistik. Utifrån det kan de sätta sina premier så att de kan vara säkra på att gå med vinst eller i värsta fall jämnt ut.

"Klimatskeptiker" tycker om att citera det ovanstående stycket från IPCC, men inte hela. Den del de väljer ut är, föga överraskande:

Klimatsystemet är ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och därför är det inte möjligt att förutse framtida exakta klimattillstånd.  

Och så hävdar de felaktigt att detta betyder att det inte går att förutse klimatet. Men allt det betyder är att vi inte kan förutse klimatet exakt. Vi måste i stället tala om möjliga utfall och deras sannolikheter.

En annan vanlig invändning från "klimatskeptiker" är att modellerna misslyckats med att förutse hur klimatet utvecklas. Man hör rent av ofta påståenden i stil med att "ingen förutsägelse har någonsin slagit in." Dessa påståenden åtföljs i bästa fall av något (ofta vantolkat) exempel på en misslyckad förutsägelse.

Men modellerna klarar sig faktiskt ganska bra. Så här ser det ut för CMIP5-modellerna, den senaste generationen av modeller. De olika RCP:erna betyder olika antaganden om framtida växthusgasutsläpp baserat på olika sätt som världens ekonomi kan utvecklas i framtiden. Observationerna är från mätningar vid mark/havsyte-nivå. Källa: Ed Hawkins, ClimateLabBook.

Observationerna ligger inom modellernas spridning, om än i den lägre delen. Som Ed Hawkins påpekar så kan detta delvis förklaras med hur jämförelsen görs.

Mera läsning:

Modellerade och uppmätta temperaturserier stämmer väl överens – om de globala medeltemperaturerna beräknas på samma sätt.

Några saker som har hänt sedan sist (modeller, satellitmätningar)

Remote Sensing Systems (RSS), som arbetar med satellitmätningar av temperaturen i troposfären, gör också jämförelser mellan modeller och observationer.

Här ligger observationerna (svart linje) under det senaste decenniet runt nedre kanten av modellspridningen (gult fält). Det verkar framför allt vara i tropikerna som avvikelsen finns. Carl Mears på RSS diskuterar fyra möjliga orsaker: fel i modellernas fysik, fel i uppskattningar av forcings (växthusgaser, mänskliga och vulkaniska aerosoler, solaktivitet, ozon), mätfel i observationerna, och oväntad intern variabilitet. 

RSS jämför också modeller och observationer för stratosfären. Där ser det ut såhär.

Här kan vi observera en avkylning, vilket också modellerna förutser. Denna avkylning beror både på en minskning av ozon och en ökning av växthusgaser. De två topparna beror på aerosoler från vulkanutbrott, som fångar upp solstrålning i stratosfären. 

Tills sist tar vi det långa tidsperspektivet. Här en jämförelse mellan modeller och observationer som täcker tre miljoner år. De modeller som har använts är enklare än de i t ex CMIP5 pga beräkningsbördan för att simulera 3 miljoner år, men de visar likväl på en god överensstämmelse. 

Så modellerna gör ett ganska bra jobb, även om det finns utrymme för förbättringar. Dessutom har vi bara tittat på globala värden och fokuserat på temperaturen här. Det är viktigt att även modellera regionala klimat för att vi ska kunna förbereda oss inför klimatförändringarna, men samtidigt är det svårare att få rätt. Nederbörd och avdunstning, snö och is, vindar, havsströmmar och växtlighet är också viktiga faktorer i modellerna. Det pågår ett ständigt arbete med att testa och förfina klimatmodellerna. 

*Engelska orginaltexten:

Explore more fully the probabilistic character of future climate states by developing multiple ensembles of model calculations. The climate system is a coupled non-linear chaotic system, and
therefore the long-term prediction of future exact climate states is not possible. Rather the focus must be upon the prediction of the probability distribution of the system’s future possible states by the generation of ensembles of model solutions.

**Enligt scenario RCP6.0 från IPCCs femte rapport. 

”Lyssna på Greta Thunberg – makthavarna är nakna”

”Vi klarar inte att möta klimatförändringarna som en samling individer, det är storskaliga politiska initiativ som krävs, om energislag, skatteväxling och internationellt bistånd. Istället får vi signalpolitik.”

Så skriver jag idag på SVT Opinion, apropå Times utnämnande av Greta Thunberg till "Nästa generations ledare" med foto på omslaget och allt.

Peter Hadfield om Maldiverna och vikten av källkritik

Hur blev en forskningsrapport med slutsatsen att många atoller riskerar att bli obeboeliga under första halvan av nästa århundrade till att Maldiverna kommer att översvämmas 2030? Peter Hadfield ger en lektion i källkritik i sin senaste video:

Samma gamla visa - tredje versen

"Under de senaste 18 åren har inte jordytans medeltemperatur ändrat sig, den ligger konstant..." (Peter Lundgren, SD, i SVT)

"Vidare är man överens om att den globala medeltemperaturen, enligt mätningar via satelliter, inte har ökat de senaste 15 åren." (Erik Lundqvist och Elsa Widding i SVT)

"Jordens medeltemperatur står stilla sedan 20 år." (Signaturen "Klimatintresserad miljövän" i Gefle Dagblad)

Jag trodde att den tiden var förbi då man fick höra olika versioner detta argument. Det var väldigt populärt för en så där 5 år sedan, men sedan dess har temperaturen väldigt tydligt gå upp.

Nåväl, då det begav sig brukade vi lägga upp inlägg med temperaturgrafer och trendlinjer för de olika globala temperaturserierna för att belysa problemen med sådana påståenden. Det är tydligen dags igen.

Här har vi de två satellitserierna för lägre troposfären, från UAH (v 6.0)  och RSS (v 4.0) med trendlinjer för 1999-2019 och 2004 - 2019. Vi ser i samtliga fall en tydlig ökning, med trender på mellan 0,14 och 0,18 grader C per decennium.

  

Tittar vi på de markbaserade serierna från NASA GISTEMP och Hadley Centre HADCRUT4 med trendlinjer för samma  perioder får vi trender  på mellan 0,16 och 0,25 grader C per decennium. 

Som jämförelse har vi för hela 1900-talet en trend på 0,06-0,07 grader per decennium. 

Samtliga påståenden om oförändrad temperatur som vi citerar här ovan - av Lundgren, Lundqvist & Widding, "Klimatintresserad miljövän" -  är alltså fel, och det borde ha varit enkelt för deras upphovsmän och kvinnor att kontrollera dem innan de publicerade sina debattinlägg. Tyvärr är det här typiskt för klimatförvillare: de bryr sig ofta inte om huruvida deras påståenden faktiskt är sanna. Samma gamla visa, alltså.

Graferna kommer från WoodForTrees.

Uppdatering 2019-05-18: Lade till jämförelse för 1900-talet.