Inlägg
Tidskriften Axess ger också ut en serie korta antologier i olika ämnen, nu senast en om klimatfrågan med rubriken Climategate och hotet mot isbjörnarna, och texter av Niklas Ekdal, Ulf Danielsson, Svante Nordin, Maggie Thauersköld Crusell, Peter Stilbs och yours truly. Dessa texter ansluter genomgående mycket nära till de respektive föredrag vi höll vid ett seminarium på Engelsbergs Bruk i maj 2010, och färdigställdes (åtminstone i mitt fall) kort efter seminariet. Seminariet diskuterades här på UI av Patrik Lindenfors, och kan dessutom ses på video.
Det är med blandade känslor jag betraktar den pinfärska volymen. Den är visserligen rent formgivningsmässigt väldigt snygg, och jag är tämligen nöjd med mitt eget bidrag, rubricerat "Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism".1
Vad är det då jag inte är nöjd med? För det första handlar det om antologins lätt okunniga rubrik, som med sitt tal om isbjörnar trivialiserar klimatfrågan, och som antyder att pseudoskandalen Climategate skulle vara av central betydelse för bedömningen av det klimatvetenskapliga kunskapsläget. För det andra handlar det om sällskapet. Missförstå mig inte - att bidra till samma volym som min gode vän den framstående Uppsalafysikern Ulf Danielsson, vars bidrag "Den vetenskapliga processen och klimatdebatten" är en alldeles utmärkt text, ser jag som en stor ära. Texterna av Niklas Ekdal och Svante Nordin kan jag möjligen till nöds stå ut med, även om båda ger uttryck för en vetenskapssyn som tenderar lite för mycket åt det postmodernt relativiserande hållet för att jag skall känna mig riktigt bekväm. Men vad som i sammanhanget känns riktigt riktigt obekvämt är att se mitt eget bidrag inklämt mellan texter av de båda Stockholmsinitiativsrepresentanterna Maggie Thauersköld Crusell och Peter Stilbs.2 Thauersköld Crusells bidrag är en skenhelig historia som bygger på en skruvad motsättning mellan att bromsa klimatförändringarna och att göra livet drägligt för människor i tredje världen, medan Stilbs bidrag är en orgie i klimatförnekeri.
När jag uppträder sida vid sida med dessa båda figurer måste jag (trots att jag tydligt kritiserar och tar avstånd från dem i min text) ställa mig frågan om jag på detta vis bidrar till att ge dem legitimitet i klimatdebatten - ju fler professorer som bidrar till antologin desto större är risken att den framstår som akademiskt trovärdig. Likaså bör jag fråga mig om jag i god "Teach the Controversy"-anda bidrar till det skeva intryck av klimatfrågan jag själv tycker så illa om, nämligen att å ena sidan det klimatvetenskapliga kunskapsläget så som det framställs av t.ex. IPCC, och å andra sidan de lögner och missförstånd som sprids i bloggosfärens klimatskeptiska ekokammare, skulle stå för två lika legitima och på det hela taget jämbördiga uppfattningar.3 Ju mer jag funderar över detta desto mer obekväm och ångerfull känner jag mig över mitt deltagande i antologin.
Fotnoter
1) Den uppmärksamma läsaren skall dock finna att vissa delar av texten är återanvända från min Aftonbladet-artikel Forskare trakasseras av klimatskeptiker (9 april 2010).
2) Detta är förvisso inte första gången jag figurerar i tvivelaktigt sällskap. För några år sedan uppträdde jag sida vid sida i antologin Forskarhandledares robusta råd med den vetenskapligt vårdslösa hermeneutikern och Uppsalasociologen Eva Lundgren. Och - hör och häpna - jag har faktiskt en gång undertecknat en artikel i sällskap med den ökände sluggeraktige klimatförnekaren Lars Bern (vilket dock var innan jag blev klar över hur det stod till med hans vetenskapssyn).
3) Jag har funderat över ungefär detta dilemma förr.
Det är med blandade känslor jag betraktar den pinfärska volymen. Den är visserligen rent formgivningsmässigt väldigt snygg, och jag är tämligen nöjd med mitt eget bidrag, rubricerat "Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism".1
Vad är det då jag inte är nöjd med? För det första handlar det om antologins lätt okunniga rubrik, som med sitt tal om isbjörnar trivialiserar klimatfrågan, och som antyder att pseudoskandalen Climategate skulle vara av central betydelse för bedömningen av det klimatvetenskapliga kunskapsläget. För det andra handlar det om sällskapet. Missförstå mig inte - att bidra till samma volym som min gode vän den framstående Uppsalafysikern Ulf Danielsson, vars bidrag "Den vetenskapliga processen och klimatdebatten" är en alldeles utmärkt text, ser jag som en stor ära. Texterna av Niklas Ekdal och Svante Nordin kan jag möjligen till nöds stå ut med, även om båda ger uttryck för en vetenskapssyn som tenderar lite för mycket åt det postmodernt relativiserande hållet för att jag skall känna mig riktigt bekväm. Men vad som i sammanhanget känns riktigt riktigt obekvämt är att se mitt eget bidrag inklämt mellan texter av de båda Stockholmsinitiativsrepresentanterna Maggie Thauersköld Crusell och Peter Stilbs.2 Thauersköld Crusells bidrag är en skenhelig historia som bygger på en skruvad motsättning mellan att bromsa klimatförändringarna och att göra livet drägligt för människor i tredje världen, medan Stilbs bidrag är en orgie i klimatförnekeri.
När jag uppträder sida vid sida med dessa båda figurer måste jag (trots att jag tydligt kritiserar och tar avstånd från dem i min text) ställa mig frågan om jag på detta vis bidrar till att ge dem legitimitet i klimatdebatten - ju fler professorer som bidrar till antologin desto större är risken att den framstår som akademiskt trovärdig. Likaså bör jag fråga mig om jag i god "Teach the Controversy"-anda bidrar till det skeva intryck av klimatfrågan jag själv tycker så illa om, nämligen att å ena sidan det klimatvetenskapliga kunskapsläget så som det framställs av t.ex. IPCC, och å andra sidan de lögner och missförstånd som sprids i bloggosfärens klimatskeptiska ekokammare, skulle stå för två lika legitima och på det hela taget jämbördiga uppfattningar.3 Ju mer jag funderar över detta desto mer obekväm och ångerfull känner jag mig över mitt deltagande i antologin.
Fotnoter
1) Den uppmärksamma läsaren skall dock finna att vissa delar av texten är återanvända från min Aftonbladet-artikel Forskare trakasseras av klimatskeptiker (9 april 2010).
2) Detta är förvisso inte första gången jag figurerar i tvivelaktigt sällskap. För några år sedan uppträdde jag sida vid sida i antologin Forskarhandledares robusta råd med den vetenskapligt vårdslösa hermeneutikern och Uppsalasociologen Eva Lundgren. Och - hör och häpna - jag har faktiskt en gång undertecknat en artikel i sällskap med den ökände sluggeraktige klimatförnekaren Lars Bern (vilket dock var innan jag blev klar över hur det stod till med hans vetenskapssyn).
3) Jag har funderat över ungefär detta dilemma förr.
Sett ur ett konsumentperspektiv så skulle jag gärna förgylla min bokhylla med ett alster av Danielsson & Häggström, men med tanke på Stilbs och Maggies medverkan så tvingas jag avstå.
SvaraRaderaDet är befriande med personliga betraktelser som vilar på en ödmjuk och självkritisk hållning.
Tänk om fler hade civilkurage och självinsikt att erkänna sina misstag (ni vet vilka som åsyftas) och rakryggade stod upp till försvar för den vetenskapliga metodik som den sunda forskningen vilar på.
Gruva dig inte för mycket, det är svårt att predicera det totala mottagandet i en okänd population av en blandad textkvalitet, jag lutar nog över åt att det kan vara bra med inslag av goda inlägg jämfört med enbart sådana av sämre kvalitet vilket kunde bli alternativet för en del kommande läsare. Att "liera sig med fienden" är nog bra i det långa loppet, ty då finns en kommunikationskanal som kan upprätthålla flera synsätt. Dessutom visar man att dialog är möjlig och det kan bära långt.
SvaraRaderaSkribenten verkar subjektivt analysera sitt inre själsliv mer än rationellt betrakta händelsens förlopp.
SvaraRaderaVilket är intressant ur ett psykologiskt perspektiv, men på en vetenskapsblogg tycker jag inte texten hör hemma riktigt, snarare på ett psykologiforum.
Betrakta dessa subjektiva värdeomdömen som är hämtade ur den korta texten, allihop uttryck för skribentens känslomässiga reaktioner inför meningsmotståndarna:
-
ångerfull, klimathuliganism, antyder, okunnig, trivialiserar, pinfärsk, möjligen till nöds stå ut med, tenderar lite för mycket åt det postmodernt relativiserande hållet för att jag skall känna mig riktigt bekväm, skenhelig historia som bygger på en skruvad motsättning, orgie i klimatförnekeri, akademiskt trovärdig, skeva intryck av klimatfrågan jag själv tycker så illa om, lögner och missförstånd som sprids i bloggosfärens klimatskeptiska ekokammare, obekväm och ångerfull känner jag mig.
Solstols (11:35) kritik av min bloggpost är förbryllande. Att kalla en pinfärsk antologi för "pinfärsk" - skulle det var ett "subjektivt värdeomdöme" ovärdigt att uttalas på en vetenskapsblogg? Etc, etc. Nej, jag tror bestämt jag väljer att ignorera Solstols tillrättavisning, och satsar på att även fortsättningsvis kalla spade för en spade och en orgie i klimatförnekeri för en orgie i klimatförnekeri.
SvaraRaderaJag läste en gång att uppfinningen "det matematiska beviset" bara kunde få fäste i demokratiska samhällssystem, som de grekiska statstaterna, där det var tillåtet att ifrågasätta auktoriteter och filosoferna kämpade för att vinna anhängare till sina skolor med sina bästa och mest genomtänkta argument. Möjligen är detta en överdriven och romatiserad bild av logiken och matematikens roll som kulturellt fenomen.
SvaraRaderaOlle m.fl. som argumenterad för en faktabaserad diskussion kring människans roll i den observerade globala uppvärmningen kan känna sig stolta över sitt jobb även om det kanske i bland blir ett steg bakåt.
"...just because science has not yet answered every conceivable question about the universe, there is no need to turn to faith, which has never answered anything of significance."
(Citat från Wikipedia ang Bertrand Russel/Tea Pot of Gold http://en.wikipedia.org/wiki/The_Root_of_All_Evil%3F)