Inlägg
Tidskriften Axess ger också ut en serie korta antologier i olika ämnen, nu senast en om klimatfrågan med rubriken Climategate och hotet mot isbjörnarna, och texter av Niklas Ekdal, Ulf Danielsson, Svante Nordin, Maggie Thauersköld Crusell, Peter Stilbs och yours truly. Dessa texter ansluter genomgående mycket nära till de respektive föredrag vi höll vid ett seminarium på Engelsbergs Bruk i maj 2010, och färdigställdes (åtminstone i mitt fall) kort efter seminariet. Seminariet diskuterades här på UI av Patrik Lindenfors, och kan dessutom ses på video.
Det är med blandade känslor jag betraktar den pinfärska volymen. Den är visserligen rent formgivningsmässigt väldigt snygg, och jag är tämligen nöjd med mitt eget bidrag, rubricerat "Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism".1
Vad är det då jag inte är nöjd med? För det första handlar det om antologins lätt okunniga rubrik, som med sitt tal om isbjörnar trivialiserar klimatfrågan, och som antyder att pseudoskandalen Climategate skulle vara av central betydelse för bedömningen av det klimatvetenskapliga kunskapsläget. För det andra handlar det om sällskapet. Missförstå mig inte - att bidra till samma volym som min gode vän den framstående Uppsalafysikern Ulf Danielsson, vars bidrag "Den vetenskapliga processen och klimatdebatten" är en alldeles utmärkt text, ser jag som en stor ära. Texterna av Niklas Ekdal och Svante Nordin kan jag möjligen till nöds stå ut med, även om båda ger uttryck för en vetenskapssyn som tenderar lite för mycket åt det postmodernt relativiserande hållet för att jag skall känna mig riktigt bekväm. Men vad som i sammanhanget känns riktigt riktigt obekvämt är att se mitt eget bidrag inklämt mellan texter av de båda Stockholmsinitiativsrepresentanterna Maggie Thauersköld Crusell och Peter Stilbs.2 Thauersköld Crusells bidrag är en skenhelig historia som bygger på en skruvad motsättning mellan att bromsa klimatförändringarna och att göra livet drägligt för människor i tredje världen, medan Stilbs bidrag är en orgie i klimatförnekeri.
När jag uppträder sida vid sida med dessa båda figurer måste jag (trots att jag tydligt kritiserar och tar avstånd från dem i min text) ställa mig frågan om jag på detta vis bidrar till att ge dem legitimitet i klimatdebatten - ju fler professorer som bidrar till antologin desto större är risken att den framstår som akademiskt trovärdig. Likaså bör jag fråga mig om jag i god "Teach the Controversy"-anda bidrar till det skeva intryck av klimatfrågan jag själv tycker så illa om, nämligen att å ena sidan det klimatvetenskapliga kunskapsläget så som det framställs av t.ex. IPCC, och å andra sidan de lögner och missförstånd som sprids i bloggosfärens klimatskeptiska ekokammare, skulle stå för två lika legitima och på det hela taget jämbördiga uppfattningar.3 Ju mer jag funderar över detta desto mer obekväm och ångerfull känner jag mig över mitt deltagande i antologin.
Fotnoter
1) Den uppmärksamma läsaren skall dock finna att vissa delar av texten är återanvända från min Aftonbladet-artikel Forskare trakasseras av klimatskeptiker (9 april 2010).
2) Detta är förvisso inte första gången jag figurerar i tvivelaktigt sällskap. För några år sedan uppträdde jag sida vid sida i antologin Forskarhandledares robusta råd med den vetenskapligt vårdslösa hermeneutikern och Uppsalasociologen Eva Lundgren. Och - hör och häpna - jag har faktiskt en gång undertecknat en artikel i sällskap med den ökände sluggeraktige klimatförnekaren Lars Bern (vilket dock var innan jag blev klar över hur det stod till med hans vetenskapssyn).
3) Jag har funderat över ungefär detta dilemma förr.
Det är med blandade känslor jag betraktar den pinfärska volymen. Den är visserligen rent formgivningsmässigt väldigt snygg, och jag är tämligen nöjd med mitt eget bidrag, rubricerat "Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism".1
Vad är det då jag inte är nöjd med? För det första handlar det om antologins lätt okunniga rubrik, som med sitt tal om isbjörnar trivialiserar klimatfrågan, och som antyder att pseudoskandalen Climategate skulle vara av central betydelse för bedömningen av det klimatvetenskapliga kunskapsläget. För det andra handlar det om sällskapet. Missförstå mig inte - att bidra till samma volym som min gode vän den framstående Uppsalafysikern Ulf Danielsson, vars bidrag "Den vetenskapliga processen och klimatdebatten" är en alldeles utmärkt text, ser jag som en stor ära. Texterna av Niklas Ekdal och Svante Nordin kan jag möjligen till nöds stå ut med, även om båda ger uttryck för en vetenskapssyn som tenderar lite för mycket åt det postmodernt relativiserande hållet för att jag skall känna mig riktigt bekväm. Men vad som i sammanhanget känns riktigt riktigt obekvämt är att se mitt eget bidrag inklämt mellan texter av de båda Stockholmsinitiativsrepresentanterna Maggie Thauersköld Crusell och Peter Stilbs.2 Thauersköld Crusells bidrag är en skenhelig historia som bygger på en skruvad motsättning mellan att bromsa klimatförändringarna och att göra livet drägligt för människor i tredje världen, medan Stilbs bidrag är en orgie i klimatförnekeri.
När jag uppträder sida vid sida med dessa båda figurer måste jag (trots att jag tydligt kritiserar och tar avstånd från dem i min text) ställa mig frågan om jag på detta vis bidrar till att ge dem legitimitet i klimatdebatten - ju fler professorer som bidrar till antologin desto större är risken att den framstår som akademiskt trovärdig. Likaså bör jag fråga mig om jag i god "Teach the Controversy"-anda bidrar till det skeva intryck av klimatfrågan jag själv tycker så illa om, nämligen att å ena sidan det klimatvetenskapliga kunskapsläget så som det framställs av t.ex. IPCC, och å andra sidan de lögner och missförstånd som sprids i bloggosfärens klimatskeptiska ekokammare, skulle stå för två lika legitima och på det hela taget jämbördiga uppfattningar.3 Ju mer jag funderar över detta desto mer obekväm och ångerfull känner jag mig över mitt deltagande i antologin.
Fotnoter
1) Den uppmärksamma läsaren skall dock finna att vissa delar av texten är återanvända från min Aftonbladet-artikel Forskare trakasseras av klimatskeptiker (9 april 2010).
2) Detta är förvisso inte första gången jag figurerar i tvivelaktigt sällskap. För några år sedan uppträdde jag sida vid sida i antologin Forskarhandledares robusta råd med den vetenskapligt vårdslösa hermeneutikern och Uppsalasociologen Eva Lundgren. Och - hör och häpna - jag har faktiskt en gång undertecknat en artikel i sällskap med den ökände sluggeraktige klimatförnekaren Lars Bern (vilket dock var innan jag blev klar över hur det stod till med hans vetenskapssyn).
3) Jag har funderat över ungefär detta dilemma förr.
