Uppsalainitiativet i skottlinjen

Som tidigare rapporterats publicerade Gösta Walin och Pär Krause en artikel om u-länders växthusgasutsläpp i Aftonbladet den 2/11, vilket ledde till att nio Uppsalainitiativsbloggare svarade i Aftonbladet den 3/11. Walin och Krause replikerade i sin tur i Aftonbladet den 6/11. Den nya repliken tillför inte särskilt mycket i sak, men är desto hårdare i tonen: vi anklagas för i tur och ordning "en magistral etnocentrisk ton", "en ekoimperialistisk hållning", "en tvärsäker extremt alarmistisk hållning" och till slut ett argument som befinnes vara "i det närmaste tonårsnaivt". Om dessa anklagelser mot UI är riktiga blir den givna slutsatsen för oss att vi bör tänka om radikalt. Så låt oss gå igenom dem och se i vad mån det ligger något i dem:

1. "en magistral etnocentrisk ton"
Här citerar Walin och Krause vår uppfattning att "utsläppsbegränsningar i utvecklingsländerna bör [...] tillåtas komma senare och mer gradvis än i den rika världen". Särskilt är det ordet "tillåtas" som retar dem, och för deras tankar till "World Governance". De karikerar (med versaler och allt) vår uppfattning som att "fattiga länder skall minsann inte skada 'VÅR' planet, och det är 'VI' som bestämmer". Men det kan jag försäkra herrarna Walin och Krause, att vi i UI inte har några som helst illusioner eller ens ambitioner om världsherravälde, och inte heller anser vi att den rika världen har någon rätt att besluta om fattiga länders växthusgasutsläpp. Vad vi uttryckte (vilket kräver en rejält illasinnad läsning för att inte vara uppenbart) var vår uppfattning om vilken inriktning det internationella klimatavtal bör ha som förhoppningsvis kommer till stånd i Köpenhamn i nästa månad och undertecknas av samtliga världens länder, fattiga som rika. Kalla detta "World Governance" den som vill,¹ men man undrar över om Walin och Krause känner samma fasa inför andra multilaterala överenskommelser som exempelvis Genèvekonventionen eller FN:s barnkonvention.

2. "en ekoimperialistisk hållning"
Detta avser samma sak som punkt 1. Särskilt egendomlig framstår anklagelsen i ljuset av vi i vår artikel skriver att "det är i den rika världen de största och snabbaste utsläppsbegränsningarna behöver ske".

3. "en tvärsäker extremt alarmistisk hållning"
Denna anklagelse är lite svår att förstå. I vår artikel tillämpar vi samma princip som på vår blogg, nämligen att utgå från det vetenskapliga kunskapsläget (såsom det förtjänstfullt sammanfattas exempelvis i den fjärde IPCC-rapporten från 2007; se även t.ex. Rummukainens och Källéns sammanfattande uppdatering). Till skillnad mot exempelvis Gösta Walin tror vi oss inte om att på egen hand, med en enkel kalkyl som får plats på en middagsservett, kunna kullkasta den samlade klimatvetenskapen. Att kalla denna hållning "extremt alarmistisk" låter i mina öron bara konstigt. Hållningen ifråga tillämpar vi även i frågan om effekten av att Himalayas glaciärer smälter bort. Walins och Krauses påstående att effekten "bör bli marginell" är intressant men ounderbyggt, och vi siktar på att diskutera frågan i mer detalj i en kommande bloggpost.

4. "ett i de närmaste tonårsnaivt argument"
Här citerar Walin och Krause vår passus om att "man kan undra över det förnuftiga i att energiutbyggnaden i fattiga länder skall behöva ta omvägen via fossilbränslen", och tar avstånd från vår jämförelse med telekomområdet där man (enligt vår artikel) "på flera håll gått direkt till mobiltelefoni utan någon omväg via fast telefoni". De frågar retoriskt vad som är "kraftproduktionens mobiltelefon". Här avser vi naturligtvis förnyelsebar energi och kanske främst av allt solenergi. Det som stämplas som "tonårsnaivt" i sammanhanget torde vara att vi inte säger något om att solenergi (till skillnad mot mobiltelefoni) i de flesta fall ännu inte är ekonomiskt konkurrenskraftigt jämfört med äldre teknologi. Walin och Krause understryker detta genom att framhålla att telefoniutvecklingen i tredje världen är "frukten av fria marknadskrafter [och] inte resultatet av påtryckningar och planekonomi". Detta försök att placera oss i något slags socialistfack är lite missriktat: våra politiska uppfattningar är tämligen utspridda på den svenska höger-vänsterskalan,² men jag har aldrig hört någon av mina UI-kollegor ta avstånd från idén att marknadskrafter har en viktig roll att spela i samhället. Vad Walin och Krause inte nämner är att moderna marknadsekonomer (så när som på de mest högerextrema libertarianisterna) förespråkar fria marknadskrafter endast i den mån dessa inte i alltför hög grad involverar så kallade externaliteter. Med externaliteter menas de kostnader för tredje part som en affär mellan två aktörer eller en enskild aktörs handlande för med sig. Dessa kostnader bör enligt gängse nationalekonomiskt tänkande kompenseras med hjälp av t.ex. skatter eller subventioner så att en aktör bär hela kostnaden av sina handlingar. Effekten på klimat av att satsa på, låt oss säga, kolkraft istället för solenergi, är en typisk sådan externalitet. Vad gäller energiutbyggnaden i tredje världen är det rimligt att detta löses med subventioner av förnyelsebar energi bekostade av oss i de rika länderna. Med rätt nivå på subventionerna torde den förnyelsebara energin bli konkurrenskraftig.³

Sammanfattningsvis kan om Walins och Krauses anklagelseakt sägas att deras argumentation är erbarmligt svag. Vi i UI som sitter på de anklagades bänk kan med tillförsikt hävda vår oskuld på samtliga fyra åtalspunkter.

1) På bloggen The Climate Scam skrev Gösta Walin nyligen att det som oroar honom mest "är att den våldsamma propagandan från högsta ort kanske förebådar någon form av 'global statskupp'. Verkligheten kan vara jävligare än vi förmår ana".
2) De enda två UI-medlemmar som mig veterligen är eller nyligen varit partipolitiskt aktiva har i själva verket valt att engagera sig i borgerliga partier. Jag syftar på Per Edman (fp) och Magnus Westerstrand (tidigare kd).
3) Denna sista slutsats är naturligtvis ingen trivial sak att komma fram till, och beror inte bara på sakförhållanden utan i någon mån också på värderingar (exempelvis hur högt vi värderar kommande generationers välfärd jämfört med vår egen). För närmare diskussioner om detta och mer allmänt om ekonomiska aspekter på omställningen till förnyelsebar energi rekommenderas exempelvis böcker av Christian Azar, Klas Eklund och Nicholas Stern.