Pierrehumbert om Koonin

Steve Koonin, PhD.

En del av er har kanske hört om fysikern Steve Koonin, som tillhör den underkommitté för American Physical Society (APS) som ska se över organisationens officiella ståndpunkt om klimathotet.  Den nuvarande versionen från 2007 säger bl a:

The evidence is incontrovertible: Global warming is occurring.  

If no mitigating actions are taken, significant disruptions in the Earth’s physical and ecological systems, social systems, security and human health are likely to occur. We must reduce emissions of greenhouse gases beginning now.

Därför väckte det uppmärksamhet när Koonin för ett par veckor sedan publicerade en essä i Wall Street Journal med rubriken Climate Science is Not Settled, där han hävdade att vi förstår för lite om klimatet för att vi ska kunna vidta några åtgärder mot klimatförändringarna. Denna essä hyllades av många klimatförvillare (bl a publicerade den ledande svenska klimatförvillarbloggen en svensk översättning). Bland klimatforskare var mottagandet inte lika positivt. Benjamin Santer, specialist på att urskilja olika klimatfaktorers påverkan (detection/attribution) och en av de forskare som hördes av underkommittén, kommenterade:

Another source of real frustration is that Dr. Koonin had a real opportunity to listen. To consult experts in many different aspects of climate science. To do a deep dive into the science. To seek understanding of complex scientific issues. He did not make use of this opportunity. His op-Ed is not a deep dive - it is a superficial toe-dip into a shallow puddle, rehashing the same tired memes (the "warming hiatus" points toward fundamental model errors, climate scientists suppress uncertainties, there's a lack of transparency in the IPCC process, climate always varies naturally, etc.) 

Ett mer utförligt svar har kommit från klimatforskaren Raymond Pierrehumbert i Slate med rubriken Climate Science Is Settled Enough. Pierrehumbert både påpekar rena faktafel och kommer med  mer principiell kritik. Här är ett utdrag:

Science is never settled, but it can be settled enough. Newtonian mechanics was not settled science—it was overturned by both relativity and quantum mechanics. Nonetheless, it was, and continues to be, settled enough to build bridges and design airplanes. It is in this spirit that the word settled is used sometimes in connection with climate science, and not in the cartoonish sense that Koonin fabricates in his straw-man argument. It is always easy to find gaps—even very significant gaps—in the understanding of a system as complex as the climate, but the issue on the table isn’t whether our understanding is complete, but whether it is complete enough to justify the need for serious controls on carbon dioxide emissions. It’s not the situation that the range of climate predictions runs from “pretty good” to “somewhat bad”—the truth is more like “bad” to “extremely bad,” unless emissions growth is halted and eventually reversed.

Varthän den globala uppvärmningen?

"The Yale Forum on Climate Change and the Media"  har en bra artikel av David Appell om "uppvärmningspausen". Här finns synpunkter från bl a  Trenberth, Pielke Sr, Santer och Pierrehumbert, och man tar upp frågor om klimatkänsligheten, om intern variabilitet som ENSO och PDO, om aerosoler, och om havens uppvärmning. Så här börjar den:

Is global warming slowing down?
Is the past 10 to 15 years — which have seen little net change in the average surface temperature of the Earth despite ever-larger carbon dioxide emissions — an indication that climate change will not be as bad as previously projected? That the atmosphere is less sensitive to carbon dioxide than many scientists have concluded based on their understanding of the scientific evidence? That the warnings from those in-the-know are overblown and the world can keep burning fossil fuels?
These questions, percolating for a few months in the blogosphere, came to a head with a recent article in The Economist questioning climate sensitivity — the amount of surface warming expected for a doubling of atmospheric carbon dioxide levels. “The climate may be heating up less in response to greenhouse-gas emissions than was once thought,” read the article’s tagline. “But that does not mean the problem is going away.”
The second half of that conclusion is certainly right. Even if climate sensitivity is somewhat less than the IPCC’s median value of about 3 degrees Celsius, atmospheric carbon dioxide levels are increasing exponentially, so a smaller value merely buys an extra decade or two until the same amount of warming is reached.
But is the climate less sensitive to greenhouse gases like carbon dioxide and methane than has been forecast?

När är det dags att göra något åt koldioxidproblemet?

Jag deltar just nu i en spännande tredagars klimatvetenskapskonferens på KVA. Bland dagens många ypperliga föredrag gjorde Raymond Pierrehumberts presentation On the brink of the anthropocene: Antropogenic disruption of the carbon cycle allra störst intryck på mig. Lite grand i samma anda som hans Chicagokollega David Archer i boken The Long Thaw valde han att anamma ett ovanligt långt perspektiv in i framtiden, och la upp presentationen kring en fiktiv paleoklimatologisk studie författad av ett par av våra arvtagare en miljon år in i framtiden. Scenariot han tänkte sig var att vi inom loppet av några få århundraden bränner av alla de uppskattningsvis 5000 Gigaton fossilt kol (varav vi idag gjort åt med drygt 500 Gt) som fanns att gräva fram, ett förbränningskalas vars följder blir så dramatiska och så långvariga att de tänkta arvtagarna betraktar vårt tilltag som en av de största geologiska katastrofer vår planet genomgått - klart större än PETM och slagen endast av snowball Earth.

Med i publiken fanns David Gee, professor emeritus i geologi, klimatförnekare, KVA-ledamot och troligtvis den person som gjorde mest för att förhindra att KVA:s uttalande i klimatfrågan häromåret blev så kraftfullt som man hade kunnat önska. Det såg dock ut som om till och med denne Gee tog intryck av Pierrehumberts framställning. Vi som satt runtomkring fick faktiskt intryck av att redogörelsen för de väldiga konsekvenserna av ohejdad förbränning av alla dessa 5000 Gigaton kom ett ljus att gå upp för honom. När det blev dags för frågestund frågade han Pierrehumbert om det inte möjligen kunde vara en bra idé att hejda fossilbränsleförbränningen någon gång innan vi bränt av hela förrådet, och i så fall när. Pierrehumbert höll med, och menade att den mest förnuftiga tidpunkten att inleda en avveckling av fossilförbränningingen hade varit för 30 år sedan. I och med publiceringen 1979 av den så kallade Charney-rapporten Carbon Dioxide and Climate: A Scientific Assessment fanns ju inte längre utrymme för någon rimlig tvivel om att en fortsatt ohejdad koldioxidökning i atmosfären skulle komma att leda till väldiga problem.

Mer strunt från Elisabet Höglund

Elisabet Höglund sprider numera sina virrigheter i Aftonbladet i stället för Expressen, men virrigheterna är ungefär desamma. I dag fastslår hon, i strid med den samlade vetenskapliga expertisen, att Det är smogen som höjer temperaturen. Höglund har något av ett inofficiellt svenskt rekord i missuppfattningar om klimatet (jag har skrivit om hennes snedseglingar flera gånger tidigare) och hennes senaste alster gör ingen besviken.

Hon tuggar till exempel om den gamla visan om att temperaturen inte har stigit sedan 1998. Här på Uppsalainitiativet finns flera inlägg som förklarar hur det ligger till i verkligheten, men jag tar det kort en gång till:

Det finns naturliga variationer ovanpå en underliggande trend. År 1998 (eller snarare år 1997 om man ska vara noga, temperaturen har en fördröjning på några månader) inträffade kanske den kraftigaste El Niñon i modern tid, vilket ligger bakom det årets rekordtemperaturer. 2000-talet är också det utan konkurrens varmaste årtiondet, med sju av de åtta varmaste uppmätta åren sedan 1880 (varav 2005 är det allra varmaste). Vi har nu El Niño-förhållanden i Stilla Havet som väntas stärkas under vintern och våren 2010, och redan nu närmar vi oss rekordtemperaturer. Men det är egentligen inte heller särskilt intressant – vad som räknas är naturligtvis den långsiktiga trenden.

Sedan fläskar Elisabet Höglund till med en trippel whopper om de så kallade asiatiska bruna molnen. Först hävdar hon att de står för lika stor del av uppvärmningen (den uppvärmning som hon tidigare hävdade inte ägde rum) som koldioxiden. Det är dubbelt fel: Sotpartiklarnas värmande effekt är hälften av koldioxidens, men de bruna molnen består också av svavelföreningar vars kylande effekt är betydligt större. Netto "maskerar" sotet och aerosolerna mer än 40 procent av den ökade växthuseffekten.

Grafen ovan kommer från artikeln On avoiding dangerous anthropogenic interference with the climate system: Formidable challenges ahead av V. Ramanathan och Y. Feng. De olika staplarna för ABC:s (atmospheric brown clouds) kommer dels från IPCC:s fjärde rapport och dels från en uppdaterad sammanställning av Ramanathan och Carmichael 2008. Som synes ger de nya beräkningarna en större värmande effekt av så kallad black carbon (BC), men även större kylande effekt av aerosolerna.

Veerabhadran Ramanathan är en av världens ledande auktoriteter på de bruna molnen och jag rekommenderar alla som är seriöst intresserade av frågan att läsa vad han skriver i stället för Elisabet Höglunds kompott av lögner, halvsanningar och missuppfattningar. Att sotutsläppen skulle ha "förtigits" av IPCC är naturligtvis också fel. De fanns inte beskrivna i detalj i sammanfattningen för beslutsfattare, vilket inte är så märkligt då utrymmet i sammanfattningen naturligtvis är kraftigt begränsat. Om vi drar oss till minnes att de bruna molnen nettokyler faller dock Elisabet Höglunds konspirationsteori sönder i smulor.

Slutligen har Elisabet Höglund fått tag på en auktoritet som passar henne, och då är naturligtvis allt ifrågasättande som bortblåst. Luleåprofessorn Bo Nordells något esoteriska idé (han har flera sådana) om att det är värmeutsläpp, inte växthusgasutsläpp, som värmer jorden och atmosfären har tidigare demonterats av Magnus Westerstrand. Även Ray Pierrehumberts räkneövningar visar på de enorma skillnaderna mellan spillvärme och växthusgaser.

Ideologisk blindhet ligger bakom många misstag, och i fallet Höglund finns det uppenbarligen få eller inga kunskaper som kan balansera de ideologiska felsluten. Det är bara att beklaga att Sveriges största tidning gör sig till megafon för den desinformation som blir följden.