Cykloner och tropisk troposfärstrend

Temperaturen i tropikernas troposfär förväntas enligt gängse teorier öka något snabbare än temperaturen på ytan vid global uppvärmning. Denna förväntade ökning senaste decennierna har dock varit svårmätt på grund av brister i observationsunderlaget och bristen på observationellt stöd har varit en del av den "klimatskeptiska" argumentationen. I debatten kallas det ofta "den saknade hotspotten" och bland andra har C-G Ribbing i Stockholmsinitiativet tagit upp detta. Jag har tidigare skrivit om detta problem och en intressant indirekt metod att komma runt instrumentproblemen som gett resultat i överensstämmelse med de teoretiska förväntningarna.

I höstas kom ytterligare en artikel där de använt en indirekt metod för att studera troposfärstrenden i tropikerna. Författarna Johnson och Xie (Johnson och Xie 2010) har utnyttjat satellitobservationer av tropiska cykloner. För att tropiska cykloner ska kunna bildas krävs att havsytans temperatur är tillräckligt hög, mer än ca 26 grader, och att luften är labil så att konvektion kan fortgå. Temperaturen i havsytan för de tropiska områdena har ökat senaste 30 åren. Utifrån detta kunde man förvänta sig att området för tropiska cykloner blivit större och intensivare då större delar hav haven når över temperaturgränsen för att bilda cykloner. Men i studien visar Johnson och Xie att samtidigt som havet blir varmare höjs gränstemperaturen vilket inskränker området och intensiteten. Detta är i överenstämmelse med vad som förväntas av modellerna som visar att troposfärens temperatur högre upp stiger snabbare än nära havsytan vilket minskat labiliteten och höjer gränsen för bildandet av cykloner. Författarna konstaterar:

We detect significant covariability between tropical mean sea surface temperatures and the convective threshold on interannual and longer timescales. In addition, we find a parallel upward trend of approximately 0.1 °C/decade over the past 30 years in both the convective threshold and tropical mean sea surface temperatures. We conclude that, in contrast with some observational indications, the tropical troposphere has warmed in a way that is consistent with moist-adiabatic adjustment, in agreement with global climate model simulations.

Vi har alltså ytterligare stöd för korrektheten i de teorier som vår förståelse av atmosfären bygger på och på klimatmodellerna som används.

Schematisk beskrivning av kombinationen av uppvärmning som höjt havsytans temperatur (SST) och ökande troposfärstemperatur i höjden som höjer gränstemperaturen för tropiska cykloner. Källa: Sobel 2010

HT: The Way Things Break

Stockholmsinitiativets förvirring

Vi har flertalet gånger dokumenterat hur Stockholmsinitiativet sprider myter, pseudovetenskap och fel runt sig. Senast har vi visat hur Pehr Björnbom och Carl-Gustaf Ribbings påstående i Ny-Teknik att en ny artikel visar att jordens klimatkänslighet är 0,6 grader C är fel. Björnbom och Ribbing ignorerar helt författarna av artikelns många brasklapper och förtydliganden, precis som man väljer att ignorera annan relevant litteratur på området. Dessutom har man inte lyckats ge något vetenskapligt belägg för att den pågående globala uppvärmningen till största delen skulle vara naturlig.

Jag är inte förvånad, det som dock är trist är att media i mitt tycke allt för lätt låter sig utnyttjas för att sprida denna typ av felaktiga bilder. Ett exempel på detta är deras svar i Ny-Teknik där det hävdas att det av referenserna till deras Ny-Teknik artikel framgår att IPCC:s höga värden ifrågasatts i minst tio år, bland annat därför att den globala uppvärmningen blivit lägre än man förutspått.

För det första har de inte visat att uppvärmningen skulle vara mindre än man förutspått, det ska dock sägas att AR4 modellerna generellt ligger över temperaturutvecklingen under vissa tider. Detta kan ha att göra med något överskattad klimatkänslighet men också med naturliga fluktuationer över relativt kort tid. Men bortsett från detta tillbaka till klimatkänsligheten, låt mig citera en av artiklarna som Björnbom och Ribbing använder som referens.

”Various observations favour a climate sensitivity value of about 3 °C, with a likely range of about 2–4.5 °C. However, the physics of the response and uncertainties in forcing lead to fundamental difficulties in ruling out higher values.”

Denna artikel har också följande stycke som Björnbom lyfter fram som stöd för låg klimatkänslighet.

”There are few studies that yield estimates of S that deviate substantially from the consensus range, mostly towards very low values. These results can usually be attributed to erroneous forcing assumptions (for example hypothesized external processes such as cosmic rays driving climate 66), neglect of internal climate variability 67, overly simplified assumptions, neglected uncertainties, errors in the analysis or dataset, or a combination of these 68–71.

These results are typically inconsistent with comprehensive models. In some cases they were refuted by testing the method of estimation with a climate model with known sensitivity 50,72–74.”

Björnbom påpekar dock riktigt att författarna till studien anser att dessa studier är felaktiga och att han själv inte kan säga vad som är rätt och fel. Sedan tas faktumet att författarna citerat dessa studier (trots att de sedan också citerat vad som är fel med dessa) som intäkt för ett stöd för låg klimatkänslighet. Låt oss titta på den senast publicerade studien av dessa:

71. Chylek, P. & Lohmann, U. Aerosol radiative forcing and climate sensitivity deduced from the last glacial maximum to Holocene transition. Geophys. Res. Lett. 35, L04804,
doi:10.01029/02007GL032759 (2008)

Ett svar på vad som är fel med artikeln säger bland annat följande:

”However, their results depend critically on their selection of single unrepresentative data points from time series which exhibit a large amount of short-term variability, and are highly unstable with respect to other arbitrarily selected data points. When temporal averages are used in accordance with accepted norms within the paleoclimate community, the results obtained are entirely unremarkable and in line with previous analyses.”

Man har baserat sin analys på uteliggare (extrema icke representativa värden) som gör att resultatet inte är robust, så svårtolkat är det inte. En annan artikel man lutat sig mot för låg klimatkänslighet är Lindzen, något som nu också svarats på i den vetenskapliga litteraturen där den visats felaktig. Problemet är liknande med urval av icke representativa data, en visualisering av detta går att se i videon nedan, ca. 1h och 10 min in.



Det tragiska är att Stockholmsinitiativet redan använt sig av den artikeln en gång för att få sprida felaktigheter i media. Då listade man tre artiklar man hävdade var tre mycket graverande forskningsresultat som går på tvärs mot IPCC:s modeller. Alla tre är nu mera bemötta i den vetenskapliga litteraturen (vilket inte ska förväxlas med att vi vet allt på området, det finns så klart fortfarande olösta problem och säkert problem man inte ännu vet existerar).

Det är alltså inte att IPCC ifrågasätts som man ska dra slutsatser av, det hävdas både högre och lägre klimatkänslighet ibland. Det man bör titta på är vad som i längden är vetenskapligt hållbart (för att inte ge en den felaktiga bilden jag pratar om i början). Det känns föga givande att aldrig kunna gå vidare från artiklar som visats felaktiga, i så fall skulle vi lika gärna kunna hävda att den globala uppvärmningen beror på värmen som skapas vid förbränning av fossila bränslen. Därför är det så viktigt med organisationer som IPCC som sammanställer den vetenskapliga litteraturen. Och att IPCC:s huvuddrag stöds av alla vetenskapliga akademier i världen som uttalat sig i frågan. Det var för övrigt liknande rapporter om rökningens farlighet som fick många att få upp ögonen kring det problemet.

Man funderar på om Stockholmsinitiativet ständigt har otur när de gör sina tolkningar eller om det bara är okunskap som leder dem fel. I vilket fall tillför man inget vettigt till debatten och tidningar borde enligt mig undvika att sprida fel när det är möjligt. Det är bra att ha lite is i magen med mycket kontroversiella påståenden som går på tvärs med tidigare vetenskap och om inte annat kontrollera den noga innan man sprider den.

Björnbom och Ribbing i NyTeknik igen

Förra veckan skrev vi om en debattartikel om klimatkänsligheten i NyTeknik av Stockholmsinitiativets Pehr Björnbom och Carl-Gustaf Ribbing, och även om det svar som bl a UIs Magnus Westerstrand fick publicerat i samma tidskrift (det publicerades även andra svar). Nu har professorerna Björnbom och Ribbing fått en ny debattartikel

publicerad som väl var tänkt att bemöta dessa svar.

Där skriver de bl a:

Angående istidscykeln skriver AETW ”.. väldigt svårt att förklara hur jordens temperatur kan variera med så mycket som fem grader ... mellan en istid och en icke-istid om klimatkänsligheten är ... en grad eller mindre”. Det är ”väldigt svårt” endast med dagens klimatmodeller, vilket visar att den snäva inriktningen på att ”förklara” klimatets variationer med koldioxidhalten leder till orimligheter.

Vi undrar varför Per Ribbing klandrar oss för förenkling? Det vi vänder oss emot är just det ensidiga urvalet av koldioxid skapad av mänskliga aktiviteter, till en dominerande faktor i klimatutvecklingen. Vi hävdar tvärtom att ett halvdussin naturliga faktorer styr det mycket komplexa klimatsystemet. Det kommer förmodligen aldrig att bli vetenskapligt möjligt att helt beskriva detta kaotiska system.

Att dagens klimatvetenskap handlar om att förklara allt med koldioxiden är en vanlig missuppfattning bland mindre kunniga "klimatskeptiker"; en missuppfattning som ligger till grund för en rad felaktiga men vanliga "motargument". Klimatforskarna tittar på en rad olika faktorer, från ändringar i jordaxelns lutning till den direkta solinstrålningen. Koldioxiden (och andra växthusgaser) är en av dessa faktorer, och den råkar dominera under det senaste halvseklet. När det gäller övergången mellan istider och interglacialer så är det ändringar i jordaxelns lutning som anses vara den drivande faktorn, förstärkt av ändringar i albedo (snö reflekterar mer solstrålning än barmark) och i viss mån av växthusgaser. Detta finns så klar med i klimatmodellerna.

Professorerna kommer alltså med en typ av argument som man kan förvänta sig höra från de fåkunniga individer som befolkar kommentarsfälten på olika bloggar och nyhetssidor. Jag tänker på den sortens "skeptiker" som lärt sig allt de "vet" från olika "klimatskeptiska" bloggar och är värre än okunniga - de är "felkunniga" men övertygade om att de har rätt. Men från två professorer i en debattartikel i Ny Teknik? Borde man vara chockad? Nej, Björnbom och Ribbing tillhör Stockholmsinitiativet, och deras mission är just att sprida förvirring.

Men de två professorerna har i alla fall uppnått en sak med detta nonsens: de har lyckats undvika att svara på hur en väldigt låg klimatkänslighet orsakad av negativa återkopplingar kan förklara saker som temperaturskillnaden mellan istider och interglacialer. För problemet är att om vi har en mycket låg klimatkänslighet så gäller det inte bara för CO2 utan även för ändringar i jordaxelns lutning, ändringar i den direkta solstrålningen osv. Därför blir det väldigt svårt att förklara de drastiska förändringar som har skett när t ex den senaste istiden upphörde.

I sin första debattartikel begick professorerna (minst) två kardinalfel. De drog långtgående slutsatser om klimatkänsligheten som de egentligen inte hade täckning för från en artikel (Spencer & Braswell, 2010), och de ignorerade praktiskt taget all annan forskning om klimatkänsligheten. I deras senaste bidrag ställer de upp en riktigt klumpig halmdocka i stället för att bemöta den kritik som fanns mot deras första artikel. Men de har i alla fall lyckats med en sak: att sprida förvirring. För det är ju sådant man gör när man tillhör .... Stockholmsinitiativet.

Ribbing slåss mot vindmätare

Ribbing kör i sin artikel i SvD den 16/11 ett varv till på sitt favorittema. De troposfäriska temperatur-trenderna. Vi får återigen läsa om Douglass och hur fånigt det är att mäta temperatur med hjälp av vindhastigheten.

Med ökad växthuseffekt förväntas temperaturen öka snabbare i övre delarna av troposfären än nära Jordytan och minska i stratosfären. I början av 2000-talet uppstod ett vetenskapligt problem. De analyser av trender som då blev klara, baserade på temperaturdata från radiosonder

och satelliter, visade inte entydigt den förväntade ökningen i troposfären. Speciellt i tropikerna var skillnanden betydande.

Och vad händer?

Jo, riktiga forskare gör som riktiga forskare alltid gör. De kastar sig över problemet för att lösa det: Är det fel i våra teorier? Är det problem med mätningarna? Kan vi använda nya metoder för att ringa in problemet och lösa det? De samarbetar och gör vetenskapliga genomgångar av situationen.

Sedan har vi kontroverskrämarna som ropar i alla medier de kan "Ha ha, de har problem, ha ha! Kom och lyssna gott folk!".

Vi vet naturligtvis var det slutar. Forskarna löser problemet¹ och krämarna fortsätter att referera till gamla utdaterade eller usla artiklar.

Att använda vinddata för att studera troposfärens temperaturkurva är ingen nödlösning utan trovärdighet som Ribbing vill få det till utan en genialisk applikation av atmosfärsfysikaliska principer. Allen och Sherwood utnyttjar att den termiska vinden uppstår då lägre latituder är varmare än högre. Det gör att i snitt finns det en ökande tryckskillnad mellan sydliga och nordliga latituder med ökande höjd. Denna skillnad driver en västlig luftström.² Västvinden ökar med ökande temperaturgradient och det är denna effekt som utnyttjas för att bestämma temperaturutvecklingen. Fördelen med denna metod är att vindhastigheten vid olika höjder mäts genom radiopejling av ballongens rörelse och är helt oberoende av instrumentbyten och annat som stör temperaturserierna baserade från ballongens sensorer.³

Läs mer om Ribbings referenser i en tidigare post.

1) Naturligtvis fortgår ständigt det vetenskapliga arbetet med nya rön.
2) Jag kan rekommendera Ribbing att läsa G H Liljequists klassiska grundbok "Meteorologi" från 1962, sid. 280-286 för en härledning av den termiska vindekvationen.
3) Även satellitmätningarna har en historia av felkällor.

Bildkälla

Stockholmsinitiativet ger sitt bästa?

Stockholmsinitiativet får av någon anledning husera fritt med felaktigheter på SvD Brännpunkt. Nu senast hävdar man att det finns 100-tals artiklar som visar att IPCC har fel, var de finns vet inte jag och jag hoppas att det inte är denna lista man åsyftar. Stockholmsinitiativet har valt att lyfta fram tre artiklar som man hävdar pekar ut felen i växthusteorin, man hävdar att det är:

”…tre mycket graverande forskningsresultat som går tvärs emot IPCC:s modeller”

Låt oss ta en snabbtitt på dessa artiklar.

1. A comparison of tropical temperature trends with model predictions.

Denna artikel är redan bemött och visats felaktig i den vetenskapliga litteraturen:

Consistency of modelled and observed temperature trends in the tropical troposphere

Som har en mer populärvetenskaplig följd som går att läsa här.

2. Trends in middle- and upper-level tropospheric humidity from NCEP reanalysis data

Låt oss börja med att citera artikelförfattarna själva:

”It is accepted that radiosonde-derived humidity data must be treated with great caution”

Man har alltså gjort en analys på data som måste hanteras

med stor försiktighet. Det är inte bara denna författare som

gjort den slutsatsen, Soden et al skriver till exempel följande och ger referenser:

”Although an international network of weather balloons has carried water vapor sensors for more than half a century, changes in instrumentation and poor calibration make such sensors unsuitable for detecting trends in upper tropospheric water vapor (27). Similarly, global reanalysis products also suffer from spurious variability and trends related to changes in data quality and data coverage (24)”

Kan man då inte göra bättre och säkrare analyser? Jodå. Till exempel använder sig följande två författare av satelitdata som inte har samma problem och dessa artiklar visar att vattenånga har en positiv återkoppling.

Water-vapor climate feedback inferred from climate fluctuations, 2003–2008

The Radiative Signature of Upper Tropospheric Moistening

Se även Board on Atmospheric Sciences and Climate Understandings climate change feedbacks och A Matter of Humidity eller lyssna på podcast med forskarna.

Låt oss gå vidare till nr 3: On the determination of climate feedbacks from ERBE data

Artikeln är så nyligt publicerad att inget svar hunnit dyka upp i någon vetenskaplig journal, men var lugn, det kommer. Det tog inte lång tid innan klimatforskaren James Annan visade på några problem i sin blogg, och som om detta inte var nog har en av pseudoskeptikernas egna favoriter trashat artikeln här.

Att Stockholmsinitiativet inte går att lita på vet vi sedan tidigare. Det är hög tid att agera i klimatfrågan.

Stockholmsinitiativets "vetenskap" - Atmosfärens koldioxidhalt

Professor C-G Ribbing har å Stockholmsinitiativets räkning skrivit om atmosfärens koldioxidhalt på deras hemsida. Det är en hel del skolboksfakta om att kallt vatten löser mer koldioxid och att de naturliga flödena är stora, något jag aldrig hört någon forskare bestrida. Jag förstår inte varför man skulle bestrida dem, det intressanta är trots allt vad som händer då vi pumpar ut koldioxid i atmosfären. Låt oss istället titta på det ”kontroversiella” i artikeln.

”... luftproverna i polarisarna, vilka dock är behäftade med så stora osäkerheter att argumentet inte längre har någon avgörande tyngd.”

Se där, man avfärdar decenniers forskning med en axelryckning, då får man förmoda att man har starka argument för sin sak.

”Det finns i själva verket starka indikationer på att atmosfärens koldioxidhalt till största delen styrs av de mångdubbelt större naturliga flödena och variationerna i dessa.”

Spännande, var är källorna till detta? låt oss ta en närmare titt...

”Nära besläktat med detta är det ofta upprepade påståendet om hur långlivad koldioxiden är i atmosfären. Från IPCC-håll brukar man anföra livslängder på 100 år. Genom att i diagrammet ovan dividera atmosfärens totala kolinnehåll, 775 Gton, med de totala flödena från atmosfären till andra depoter fås livslängden 3-7 år för den individuella koldioxidmolekylen. IPCC’s mångdubbelt större värde avser avklingningstiden för att koldioxidhalten skall återgå till de ovannämnda 285 ppm om det antropogena bidraget upphör. I dessa beräkningar försummas växelverkan mellan de naturliga källorna, och avklingningen blir endast en omvändning av den ökning som skett från 1800- till 2000-talet. En ökning som förutsatts bero på industrialismen. Begreppet “missing sink”, dvs att koldioxidhalten i mätningarna inte ökar i takt med den antropogena tillförseln och de famösa modellberäkningarna, visar att det finns allvarliga problem med IPCC’s modeller. Man har tvingats konstatera att endast ca halva tillförseln “stannar” i atmosfären. En färsk illustration av detta problem med IPCC:s beräkningar för de senaste sju åren ges i figur 2.”

Har inte tänkt uppehålla mig länge vid definitionsfrågan om vad koldioxids livslängd är utan bara kort konstatera att den definition som används av IPCC också finns väl definierad där (sid 552 i kapitel 7) och som Wikipedia skriver om livslängder.

”The atmospheric lifetime of a species therefore measures the time required to restore equilibrium following an increase in its concentration in the atmosphere. Individual atoms or molecules may be lost or deposited to sinks such as the soil, the oceans and other waters, or vegetation and other biological systems, reducing the excess to background concentrations. The average time taken to achieve this is the mean lifetime. The atmospheric lifetime of CO2 is often incorrectly stated to be only a few years because that is the average time for any CO2 molecule to stay in the atmosphere before being removed by mixing into the ocean, photosynthesis, or other processes. However, this ignores the balancing fluxes of CO2 into the atmosphere from the other reservoirs. It is the net concentration changes of the various greenhouse gases by all sources and sinks that determines atmospheric lifetime, not just the removal processes.”

Jag förstår inte riktigt varför Ribbing vill införa en annorlunda definition, det viktiga är i vilket fall hur våra utsläpp av växthusgaser påverkar koncentrationen i atmosfären. Ribbing påstår sedan att IPCC försummar växelverkan mellan de naturliga källorna, vilket inte är något annat än nonsens. Nonsens som dessutom alla lätt kan se genom att läsa IPCC rapporten där man tydligt redovisar hur man räknar med växelverkan mellan de naturliga källorna. (Den intresserade kan också läsa denna nyligen publicerade vetenskapliga artikel på området (pdf).)

Sedan lanseras också en ny tolkning av begreppet ”missing sink” som att det skulle ha något att göra med att modellerna som IPCC använder visar högre koncentrationer av koldioxid i atmosfären än vad vi mäter i verkligheten. För det första är det då värt att säga att variationerna i IPCC:s modeller främst beror på att det är svårt att förutsäga hur mycket koldioxid som i framtiden kommer att släppas ut i atmosfären av oss människor. För det andra kan vi konstatera att påståendet helt enkelt inte är sant. De uppmätta värdena av koldioxid i atmosfären är inte lägre än vad IPCC anger (Se figur nedan). Påståendet som Ribbing kommer med om att ”man har tvingats konstatera att endast ca halva tillförseln ”stannar” i atmosfären.” är inget annat än gammal elementär kunskap som också IPCC har med i sina modeller.

Som bevis för att IPCC har fel hänvisar Ribbing till en "färsk illustration" över koldioxidhalten över de senaste sju åren (figur nedan). Figuren är gjord av C. Monckton, och inte publicerad vetenskapligt. Av en ren händelse råkar Monckton vara känd som en av de större förvirrarna på nätet och därför bör man kolla hans data extra noggrant innan de används. Gör man detta visar det sig att data mycket riktigt är felaktiga och därför inte stämmer överens med figuren ovan. (Data finns här)

Ribbing frågar sig varför det är irrelevant att koldioxidhalten tidigare i jordens historia (för mycket mycket länge sedan) varit högre än idag. Det är givetvis relevant för förståelsen av hur jorden fungerat, det är svårt att förstå var Ribbing vill komma med påståendet.

Handlar då den senaste tidens ökning av koldioxidhalten i atmosfären om naturliga variationer? De korta svaret är nej, men låt oss titta på Ribbings invändningar. Ribbing diskuterar inneslutnings tider och hur snabbt man kan registrera förändringar i koldioxidhalt. Detta är beroende på vart man gör mätningarna och till exempel hur mycket det snöar. Sedan görs invändningen att det kan finnas andra felkällor men detta är inget nytt det kan alltid finnas felkällor då man gör analyser, man får helt enkelt se till att man använder sig av korrekta och utvärderade metoder. Den artikel av Jaworowski som nämns har för övrigt också bemötts vetenskapligt. Jaworowski är för övrigt känd för att ha en hel del felaktiga påståenden rörande koldioxid.

Ribbing diskuterar sedan en figur hämtat från en vetenskapligt artikel från 1983 som jämför olika metoder för att analysera koldioxidhalter. Artikeln är alltså inte gjord för att försöka ge någon bild av den globala koldioxidkoncentrationen. Individuella borrhål kan givetvis vara påverkade av olika processer, artikeln gör heller inte anspråk på att ge den globala koldioxidnivån. Det finns dock jämförelser mellan koldioxidkoncentrationerna på Grönland och Antarktis (till exempel följande artiklar: Atmospheric CO2 concentraion and millennial-scale climate change during the late glacial period, CO2 evolution during the last millennium recorded by antarctic and greenland ice.) Ingen jag hittat motsäger det IPCC säger.

Men det allvarligaste felet Ribbing gör är när han hänvisar till figur 3 (se nedan) i den vetenskapliga artikeln noterar att högsta värdet är mycket över vad som brukar anges för tider före industriell tid.

”Man noterar i detta diagram att praktiskt taget samtliga uppmätta halter är högre än 300 ppm och att högsta värdet är > 700 ppm. I ljuset av dessa resultat förlorar dagens 385 ppm sin ödesdigra karaktär.”

Läser man artikeln får man dock en förklaring till variationer i koncentrationerna, smältlager. Dessa höjer koncentrationen av koldioxid och under figur 3 i artikeln följer figur 4a som ger ett exempel på detta (Se nedan). Det skulle också vara intressant att höra vilken process Ribbing fantiserat ihop som skulle kunna höja den globala koldioxidkoncentrationen så mycket på så kort tid, det skulle alltså krävas en okänd process som vräkte ut bra mycket mer koldioxid än vad vi idag gör genom olja och kol.

Ribbing gör sedan ett liknande misstag när han senare hänvisar till Becks publikation i Energy and Environment, en tidskrift som jag själv aldrig skulle nedlåta mig att publicera i på grund av deras beteende. Beck har snickrat ihop ett eget diagram över koldioxidkoncentrationerna bakåt i tiden (se nedan). Ribbing nämner att kritiken mot Beck har varit hård men avfärdar den också. Jag gissar att det bland annat är denna kritik på RealClimate och Rabett Run där Becks argument fullständigt trasas sönder (om ni inte blir övertygade, ställ gärna frågor om det i kommentarerna). Bland annat är kritiken samma som jag fört fram tidigare. Det finns mig veterligen ingen process som skulle kunna ge så snabba svängningar i koldioxidhalterna i atmosfären. Man skulle bli tvungen att hitta på en ny process som vi inte känner till (vars isotopsignatur dessutom ger samma påverkan som om man eldat fossila bränslen och som förändrar syrekoncentrationen på samma sätt). Ribbing försöker komma undan med att påpeka att flödet av koldioxid mellan olika naturliga källor så som hav och atmosfär är stora, men vi vet till stor del vika fysiska lagar som reglerar dessa processer. Och vi kan inte se att haven eller biomassan förändrats på något sätt som ens skulle komma i närheten av att kunna förändra atmosfärens koldioxidnivåer på detta sätt.

Som om inte alla detta räckte så jämför Ribbing sedan Becks resultat med en faktiskt vetenskapligt publicerad artikel och verkar tro att de visar ungefär samma sak.

”Det är likväl slående att Becks och Kouwenbergs kurvor visar en stark tidsvariation, på just den decennieskala, som Callendar och Keeling uteslöt.”

Jag har aldrig själv sett att Callendar och Keeling uteslutit det Kouwenberg skriver om men kanske finns det någon referens till det någonstans? Nå, Ribbing tycks inte speciellt brydd över den stora skillnaden mellan Kouwenbergs och Becks resultat. Inte heller att van Hoof som citeras senare inte är i närheten av Becks kurvor.

Kouwenberg och van Hoof är i alla fall vetenskapligt publicerade artiklar, de har försökt rekonstruera tidigare koldioxidkoncentrationer genom att analysera klyvöppningar. Men här är det viktigt att hålla koll på skalorna. De variationer som Kouwenberg och von Hoof ser där är förvisso större än de man använt sig av i IPCC men inte alls på någon sådan skala att de skulle kunna förklara den nu kraftigt ökande koldioxidhalten, det gör heller inte författarna anspråk på (läs själva). Artiklarna handlar i själva verket mest om möjligheten att koldioxid också styrt klimatet före industrirevolutionen (också), men inte i sådan skala som nu sker. Det ska också sägas att kritik mot metoden har publicerats där problem med kalibrering och provtagning har påpekats.

Ifall man bara läst Stockholmsinitiativets text får man för sig att forskarna bara ignorerar stora delar av koldioxidvariationerna och hur förändringar i de naturliga systemet kan påverka vårt klimat, så är självklart inte fallet. För den som vill sätta sig lite djupare in i ämnet kan jag rekommendera två nya vetenskapliga artiklar på området:
Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from economic acticity, carbon intensity, and efficiency of natural sinks
och
Anthropogenic and biophysical contributions to increasing atmospheric CO2 growth rate and airborne fraction.
Låt mig citera lite från dessa artiklar.

”The third process is indicated by increasing evidence (P _ 0.89) for a long-term (50-year) increase in the airborne fraction (AF) of CO2 emissions, implying a decline in the efficiency of CO2 sinks on land and oceans in absorbing anthropogenic emissions.”

“The first three of these factors, the anthropogenic drivers, have therefore dominated the last, biophysical driver as contributors to accelerating CO2 growth.”

Vad ska man säga? Inte hjälpte Stockholmsinitiativets nya medlem dem att komma ifrån deras pseudovetenskapliga anda i alla fall.

Se också våra tidigare poster om Koldioxids uppträdande och hur vi vet att de förhöjda halterna i atmosfären beror på mänskliga utsläpp. Eller varför inte läsa Ferdinand Englbeens genomgång i frågan.