Med osäkerhet som vara

Idag har jag en debattartikeln inne i SvD som handlar om hur olje/gas/kol industrin sprider osäkerhet och myter i klimatfrågan genom att sponsra tankesmedjor och lobbyister. Jag har listat några av källorna till artikeln på min egen blogg.

Vi har på Uppsalainitiativets blogg aktivt jobbat med att visa de många fel som sprids i klimatfrågan så för den intresserade rekommenderar jag att botanisera bland dessa inlägg.

Kolcykeln - introduktion

Av och till i klimatdebatten hänvisas till kolcykeln, gärna som bakgrund till argumentet att människans utsläpp av fossilt CO₂ är så litet att det är försumbart, eller att koldioxidens uppehållstid i atmosfären är på endast 5 år, vilket gör att scenarion över hundra år är helt irrelevanta. Men håller dessa påståenden och hur fungerar kolcykeln och flödet av koldioxid egentligen?

Kol är förmodligen det viktigaste elementet för liv på jorden. Kol finns i alla kända livsformer och i människokroppen är kol efter syre det vanligaste elementet. Kol är det 15:onde vanligaste elementet i jordens skorpa, det fjärde vanligaste i universum (mätt i massa) och i atmosfären finns kol i stora mängder i gasen koldioxid som är den fjärde vanligaste i atmosfären.

Kolcykeln är ett försök att beskriva hur kol rör sig på jorden inom och mellan biosfären (jordens alla ekosystem), geosfären (den hårda delen av jorden, sten etc.), hydrosfären (vatten i olika former) och atmosfären (ofta pratar man också om pedosfären, jordskorpans yttersta skikt). Vi kommer i separata poster hantera flödena runt biosfären, hydrosfären och atmosfären och hur förbränningen av fossila bränslen påverkar flödena och mängden kol i de olika sfärerna. Men vi börjar med en kort överblick.


Bilden ovan är från IPCC:s 2007 rapport och svarta siffror beskriver mängden kol i reservoaren innan industrisamhället (innan 1750), röda siffror beskriver förändringen i mängden kol sedan dess. De svarta pilarna beskriver flödet av kol som inte förts ut av människan och de röda pilarna flödet av kol som kommit in i cykeln genom mänsklig aktivitet.

Man kan på bilden se att det är biosfären och hydrosfären som i första hand på kort tid reglerar hur mycket kol och därigenom koldioxid som finns i atmosfären. Men utvidgar man tiden och pratar om så kallad geologisk tid är det främst de små flödena vittring av jordskorpan, vulkanism (mycket mycket mindre än mänskliga utsläpp idag) och sedimentation i djuphavet som reglerar halten koldioxid i atmosfären. Vittringen har också en något självreglerande effekt på koldioxid eftersom ökad koldioxidhalt leder till höjd temperatur vilket i sin tur leder till ökad vittring vilket då gör att koldioxidhalten minskar igen, men detta sker alltså över mycket lång tid.



För att ta reda på flödena mellan olika reservoarer använder man sig främst av isotopmätningar. Isotoper är helt enkelt olika atomer med samma kemiska egenskaper (isotop betyder "samma typ") men med olika massor. Kol består av tre olika isotoper, ¹⁴C, ¹³C och ¹²C. ¹²C är den vanligaste. ¹³C utgör ca 1% av alla kolatomer. ¹⁴C är bara ungefär 1 av tusen miljarder kolatomer. ¹²C är den lättaste av isotoperna.

Eftersom olika isotoper har olika massa så kommer de att bete sig lite olika, till exempel har lättare isotoper högre hastighet i gas än tyngre. Det är också så att molekyler som till exempel koldioxid är olika stabila beroende på vilken isotop de består av. Tyngre isotoper ger starkare bindningar och är därför stabilare. Allt detta gör att vi har olika mängd av olika isotoper i olika föreningar. Till exempel skiljer sig isotopsammansättningen hos fossila bränslen åt från atmosfärens, precis som olika bergarters isotopsammansättning kan skilja sig åt. Detta kan också vara temperaturberoende och tryckberoende men det ger oss i alla fall möjligheten att följa olika reservoarers förändringar och flöden i kolcykeln. För den som vill veta mer om hur allt detta fungerar rekommenderar jag boken Isotopes principles and applications.

En liten video: Global Warming: Is It True?

Här kommer en liten video (c:a 10 minuter) om den globala uppvärmningen av James Powell, doktor i geokemi och direktör för National Physical Science Consortium.

Stephen Schneider

Stephen Schneider, en framstående klimatforskare, har nyligen gått bort. Stephen var en person som gjorde mycket för att föra ut fakta i klimatfrågan till en bredare publik. Här nedan kan ni se ett av Stephens sista bidrag.

”EU är redo för ett globalt avtal vid nästa klimatmöte”

Connie Hedegaard, EU-kommissionär för klimatfrågor, skriver idag på DN Debatt. Först lägger hon in den tyvärr numera obligatoriska kommentaren angående klimatförvillarna.

Förra veckan visade en officiell rapport från Nederländerna att FN:s klimatpanel IPCC inte dragit några felaktiga slutsatser som skulle kunna undergräva de viktigaste påståendena i rapporten från 2007 om möjliga framtida effekter av klimatförändringarna. Klimatförändringarna är här för att stanna, oavsett vad en liten minoritet skeptiker vill få oss att tro.

Med det avklarat lägger presenterar hon sedan EUs planer och önskemål inför framtiden.

Som vi har klargjort vid flera tillfällen vill EU se en rättsligt bindande och global ram för klimatarbetet i form av ett nytt avtal. Vi är dock öppna inför möjligheten att förlänga Kyotoprotokollet med en andra period, förutsatt att två krav uppfylls: De övriga stora utsläppsländerna måste ta på sig att minska sin del av de globala utsläppen, och de brister i protokollet som i dagsläget leder till negativ miljöpåverkan måste åtgärdas.

En andra period under Kyotoprotokollet, utan att de brister som finns i det åtgärdas, skulle inte innebära någon som helst garanti för att den globala uppvärmningen kan hållas under 2 grader. Fokus i protokollet ligger på de industrialiserade länderna, och USA deltar inte alls, vilket innebär att protokollet bara omfattar länder som står för cirka 30 procent av dagens utsläpp. Faktum är dock att det i allt högre grad är de stora framväxande ekonomierna som står för de ökande utsläppen, något som bekräftas av färska uppgifter som visar att förra årets minskning av utsläpp i de industrialiserade länderna helt åts upp av snabbt ökande utsläpp i utvecklingsländerna.

Läs hela artikeln här.

Naomi Oreskes - Merchants of Doubt

På föregående tema Merchants of Doubt med Naomi Oreskes bjuder vi på fredagsfilm.

"Climategate" - CRU friade ännu en gång

BBC rapporterade igår (7 juli) att forskarna på CRU som fick sin e-post stulen i höstas ännu en gång har friats från anklagelser om forskningsfusk. Den här gången är det The Independent Climate Change Email Review som sattes upp av University of East Anglia, universitetet som hyser CRU, som avslutat sin utredning.
Utredningen fann inget i e-posten som kastar någon skugga över IPCCs rapporter. Inte heller något som skadar forskarnas integritet eller trovärdighet som vetenskapsmän. Däremot fann man att de har brustit i öppenhet, speciellt relaterat till britternas motsvarighet till offentlighetsprincipen, FoI (Freedom of Information). Forskarna fanns också ha varit för snabba med att avfärda kritik från personer utanför det egna fältet.
Vad gäller anklagelser om att data och algoritmer för att processa rådata undanhållits, slår man fast att så inte var fallet, och att vilken oberoende forskare som helst kunnat ladda ner data från primärkällorna, att kod för att processa datan tagit mindre än två dagar att att producera, och att ingen information från CRU krävts för detta.
På frågan om ifall det är rimligt att dra slutsatsen att någon som hävdar att data eller nödvändig kod för att bearbeta data saknas snarast är att klassa som inkompetent svarar en av panelmedlemmarna:

"It's very clear that anyone who'd be competent enough to analyse the data would know where to find it.

"It's also clear that anyone competent could perform their own analysis without let or hindrance."

En annan undersökning, av Pennsylvania State University, har samtidigt än en gång friat klimatforskaren Michael Mann. Och i The Guardian rapporterar Leo Hickman om de hatmejl som amerikanska klimatforskare, inklusive Mann, har fått ta emot efter publiceringen av den stulna e-posten.

Uppdatering:
The Guardians artikel om rapporten
Rapporten i fulltext (via The Guardian)

Merchants of Doubt del 2 - argument, metoder och motiv

I mitt första inlägg om boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik M Conway gick jag igenom de områden som boken tar upp: tobaksrökning, SDI och atomvintern, surt regn, freoner och ozon, passiv rökning, global uppvärmning, samt DDT och malaria. Detta är områden som har drabbats av förnekarnas aktiviteter. I det här inlägget följer jag upp med att försöka sammanfatta förnekarnas metoder och motiv såsom de beskrivs i boken. Den som har tillbringat lite tid på förnekarbloggar känner säkert igen de olika argumenten och taktikerna.

Lögner och inkompetens
Att ljuga på olika sätt - hitta på, förvanska, förneka, förtiga mm - är förmodligen det viktigaste vapnet i förnekarnas arsenal. Det bästa exemplet är hur tobaksindustrin tidigt var fullt medvetna om tobaksrökningens skadeverkningar - t o m deras egna forskare hade visat det - men under flera årtionden ljög man framgångsrikt om vad man visste.
Det kan vara svårt att skilja på avsiktliga lögner och kombinationen av inkompetens och önsketänkande. T ex är det fullt möjligt att zoologen och anti-miljövännen Dixie Lee Ray på fullt allvar trodde att klorföreningarna som skadade ozonskiktet kom från vulkaner, och att freoner var för tunga för att nå stratosfären.
Lögner och inkompetens förekommer naturligtvis ofta som element bland de följande typerna av argument.

Peka på osäkerhet
Verkligheten är komplex och våra förmågor att observera den är begränsade, och därför kommer vetenskapen alltid att innehålla osäkerheter. Därför är osäkerheter ett tacksamt argument för förnekare. Ta fallet med rökning. Det finns en rad olika orsaker till att folk får lungcancer, och både miljöfaktorer (t ex asbest, luftföroreningar) och genetiska faktorer spelar in. Det är också långt ifrån alla rökare som drabbas av lungcancer, och även för de som drabbas tar det i regel decennier innan sjukdomen utvecklas. Dessutom är människokroppen väldigt komplex och det finns individuella skillnader. Därför kommer det alltid att finnas hål i vår kunskap om lungcancer och andra sjukdomar, och därför kan det vara svårt att med säkerhet koppla i ett enskilt fall av lungcancer till rökning. Men osäkerhet betyder inte att vi inget vet. I fallet med rökning visste forskarna redan på 1960-talet tillräckligt mycket för att fastslå att tobaksrökning var skadligt. Men genom att kräva total säkerhet kan man skjuta upp åtgärder nästan för alltid.
Som epidemiologen Austin Bradford Hill, till att börja med skeptisk mot tobakens skadeverkningar men senare övertygad, sade:

Allt vetenskapligt arbete är ofullständigt - vare sig det bygger på observationer eller experiment. Allt vetenskapligt arbete riskerar att bli omkullkastat eller förändrat av ny kunskap. Det ger oss inte friheten att strunta i den kunskap som vi redan har, att skjuta upp åtgärder som synes behövas vid en viss tid. Vem vet, frågar Robert Brown, att världen inte upphör i kväll? Sant, men utifrån tillgängliga bevis gör de flesta av oss sig klara för att pendla kl 8.30 nästa dag.

Peka på alternativa förklaringar
En del av osäkerheten i vetenskapen beror på att ofta kan finnas flera faktorer som påverkar. T ex är tobaksrökning inte den enda orsaken till lungcancer. Vulkaner släpper ut svavelföreningar och kan orsaka surt regn. Vulkaner släpper ut klorföreningar som, om de skulle nå upp till stratosfären, kan skada ozonskiktet. Vulkaner släpper ut aerosoler som kan påverka klimatet. Vulkaner släpper även ut koldioxid, som princip också kan påverka klimatet, men mängderna är i praktiken för små. Allt detta är naturligtvis någon som forskarna tar hänsyn till, och man arbetar därför med att skilja olika faktorer åt. T ex kunde man fastställa att det sura regnet kommer från mänskliga aktiviteter genom isotop-analyser, och på samma sätt har man även kunnat fastställa att koldioxidökningen i atmosfären och klorföreningarna i stratosfären kommer från mänskliga aktiviteter. Men förnekarna ignorerar naturligtvis sådana attributionsstudier: att det i princip finns alternativa förklaringar räcker för dem. Att dessa alternativa förklaringar är redan är medräknade, eller är osannolika, avfärdade eller spekulativa struntar man i regel i.

"Mänskliga aktiviteter är för små för att påverka"
Ett argument, som egentligen bara är ett påstående utan någon slags underbyggnad, är att mänskliga aktiviteter är obetydliga i det stora hela. Den brittiske mekanikprofessorn Richard Scorer, som anlitades av freontillverkarna för att turnera i USA för deras sak, hävdade att mänskliga aktiviteter var för små för att påverka atmosfären, och att atmosfären var mycket robust och dynamisk. Samma argument har vi hört många gånger om klimatet.

"Det blir för dyrt och svårt"
En annan typ av argumentation är att hävda att det skulle bli för kostsamt att göra någon, och att de teknologiska och politiska utmaningarna är för stora. I Nierenberg-panelen som inrättades av den amerikanska regeringen för att studera surt-regn-problemet, var Fred Singers främsta bidrag att hävda att det skulle vara för dyrt och svårt att göra något åt problemet. Den slutsatsen kom han fram till bl a genom att helt ignorera de skador på ekosystemen som det sura regnet orsakade. Singer påstod senare apropå ozon-problemet att det skulle bli för dyrt att ersätta freoner med andra föreningar, och att dessa föreningar kunde vara giftiga, brandfarliga och frätande, och dessutom mindre effektiva. Det visade sig senare att Singer hade fullständigt fel: de ersättningar som togs fram var minst lika effektiva och säkra.

"Fattiga människor drabbas"
Ett specialfall av "dyrt-och-svårt"-argumentet är att påstå att åtgärderna särskilt skulle drabba fattiga människor. Detta argument har vi sett användas retrospektivt på det mest perversa vis i fallet med DDT och malaria, när olika förnekare har anklagat biologen Rachel Carson och EPA (amerikanska miljöskyddsmyndigheten) för miljontals afrikanska barns död.

"Det löser sig"
Ett argument som på sätt och vis är motsatsen till "dyrt-och-svårt"-argumentet är att den fria marknaden och den tekniska utvecklingen kommer att lösa problemen, och göra allting bättre. Men teknisk utveckling drivs inte bara av marknadskrafterna; statliga initiativ spelar också stor roll. Industriell tillverkning av standardiserade maskinkomponenter, vilket är centralt i det moderna industrialiserade samhället, utvecklades först av den amerikanska militären. Internet är ett annat uppenbart exempel. Och själva Oreskes och Conways bok utgör en lista på fall där regleringar och andra statliga ingripanden har varit motiverade och har gjort stor nytta (i den utsträckning de har varit tillräckliga, vilket inte alltid har varit fallet).

”Vi kan anpassa oss”
Det hävdas även att det är bättre att vi anpassar oss till problemens konsekvenser än att vi göt något åt dem. Ett närmast komiskt exempel är Reagans inrikessekreterare (kortvarig på den posten) Donald Hodel, som föreslog att vi skulle anpassa oss till ozonuttunningen genom at bära hattar och långärmade skjortor.

"Forskarna har en politisk agenda"
Att anklaga sina meningsmotståndare för att politisera vetenskapen och ha en dold politisk agenda är en närmast självklar taktik när man själv drivs av politiska motiv. Därför föll det sig naturligt för Russell Seitz (kusin till Fred Seitz) från Harvard Center for International Affairs, och senare hos det konservativa James M Olin-institutet, att i samband med atomvinter-diskussionen hävda att forskarna var styrda av politiska motiv:

Aktivister bad vetenskapsmännen om ett medvetande-höjande verktyg och gavs en sekulär Apokalyps för att använda till att predika för vår räddning från kärnvapensdårskap.

Seitz attackerade också vetenskapen som helhet: vetenskapen hade inte mycket med objektivt sanningssökande att göra, utan handlade om "icke-rationella faktorer som retorik, propaganda, och personliga fördomar." Till och med National Academy of Sciences (NAS), där Fred Seitz en gång hade varit ordförande, hade enligt Russell Seitz nu tagits över av det liberala nätverket.
Tobaksindustrin lät 1993 distribuera en handbok för förnekare: Bad Science. Den hade samma sorts budskap:

Alltför ofta manipuleras vetenskapen för att uppnå en politisk agenda.
Statliga myndigheter ... förråder allmänhetens förtroende genom att bryta mot principerna för god vetenskap pga en önskan att uppnå politiska mål.

Detta kom alltså från den tobaksindustri som under årtionden ljög för beslutsfattarna och allmänheten om vad man visste om tobaksrökningens skadeverkningar.
En viktig bakgrund till den här sortens argument är att amerikanska konservativa tenderar att betrakta miljövänner som förklädda kommunister: "ett grönt träd med röda rötter." Därför blir forskning om miljöproblem automatiskt misstänkt.

"Forskarna är bara intresserade av prestige och anslag"
Besläktat med argumentet om den dolda politiska agendan är argumentet att forskarna drivs av egenintresse. T ex beskrev Singer om drivkrafterna bakom ozonforskningen som:

För forskaran: prestige, mer forskningsanslag, presskonferenser, och tidningsartiklar. Också kanske känslan att de räddar världen för framtida generationer.

"Forskarna fuskar"
Ett argument som följer på de två föregående är att forskarna fuskar och bedrar beslutsfattarna och allmänheten. Vi såg i mitt föregående inlägg hur Ben Santer, ledförfattare till attributionskapitlet i första IPCC-rapporten, utsattes för sådana (grundlösa) anklagelse från Seitz och Singer. En liknande behandling fick Robert Watson, NASA, som av Fred Singer under ett kongressförhör anklagades (också här utan grund) för att ha lurat och bedragit kongressen.
Russell Seitz, i sin attack på vetenskapen, utgick från enskilda fall (inom andra områden) då forskare faktiskt hade fuskat - sådant händer ibland - men använde dem för att skapa en felaktig bild av att vetenskapen är genomsyrad av fusk.

Organisation: tankesmedjor, astroturfing
Mycket av förnekeriet organiseras av olika tankesmedjor, stiftelser och institut på högerkanten, t ex George C. Mashall Institute (skapat av Seitz, Jastrow och Nierenberg och aktiva inom bl a SDI, ozon, passiv rökning, global uppvärmning), Heartland Institute (som organiserar en årlig klimatförnekarkonferens, och även är/var aktiva bl a inom DDT och passiv rökning), Heritage Foundation (bl a ozon, global uppvärmning), Competitive Enterprise Institute (bl a passiv rökning, DDT), American Enterprise Institute (bl a DDT), Cato Institute, Tobacco Institute, och Fred Singers egna Science and Environmental Policy Project.
Dessa tankesmedjor får/har fått finansiering av företag som Philip Morris, Exxon, Mobile Oil, General Motors och Chase Manhattan. De finansieras även av rika konservativa donatorer såsom Joseph Coors och Richard Mellon Scaife.
Även så kallad "astroturfing" utnyttjas. Uttrycket kommer från det engelska ordet för konstgräs, och handlar om att bygga upp fejkade gräsrotsrörelser för att skapa ett sken av folkligt stöd. Ett exempel är FOREST (Freedom Organisation for the Right to Enjoy Smoking Tobacco), en engelsk organisation som skapades av den brittiska industrigruppen Tobacco Advisory Council. FOREST bedrev propaganda som hävdade att forskarna, för att uppnå sina frihetsfientliga mål, hade perverterat vetenskapen på ett sätt som kunde jämföras med kommunisterna och nazisterna.

Efterlikna riktig vetenskap
En viktig del av dessa organisationers strategi är att försöka efterlikna riktig vetenskap. Därför anordnar man egna konferenser, ger egna tidskrifter och publicerar rapporter med ett vetenskapligt utseende. Ett exempel är en rapport författad av Fred Seitz, med layouten tagen från rapporter från NAS (National Academy of Sciences), där Seitz tidigare hade varit ordförande. Rapporten medföljde en lista på "klimatskeptiska vetenskapsmän" som cirkuleras av Oregon Institute of Science and Medicine. Hos NAS var man inte roade: man gick ut med ett uttalande där man tog avstånd från Seitz rapport.

Tillgång till media
För att nå ut med sitt budskap använder sig förnekarna av media (tidningar, radio, television, nu också internet); referee-granskade vetenskapliga tidskrifter är inte lika populära. Redan i fallet med tobaksrökningen lyckades man göra sig hörd i media - trots att man inte hade mycket av substans att komma med - genom att spela på media strävan efter balans. Man argumenterade att eftersom media rapporterar om åsikter att rökningen är skadlig, så måste även åsikter om att den inte är skadlig få höras (oavsett om dessa åsikter kommer från en liten grupp personer medan tobakens skadlighet stöds av en överväldigande majoritet av forskarkåren). Och media spelade med - en studie från 1999 av Gail Kennedy och Lisa Bero visade att 62% av alla tidningsartiklar om ämnet publicerade mellan 1992 och 1994 framställde frågan om tobaksrökningens skadeverkningar som vetenskapligt kontroversiell. Media tycker naturligtvis om kontroverser - de är mer spännande och säljer bättre än när alla är överrens. Dessutom har många tidningar och radio- och TV-kanaler en politisk inriktning som gör de benägna att lyssna på förnekarna, och media är beroende av annonsintäkter från bl a tobaksbolag och oljebolag.
Förnekarna publicerar även böcker. En studie publicerad nyligen i Environmental Politics fann att av de "miljöskeptiska" böcker som publicerades i USA under 1990-talet så hade 92% länkar till tankesmedjor och stiftelser på högerkanten. För 1980-talet var siffran 100%.

Maktens öra
Huvudpersonerna i Oreskes och Conways bok - Seitz, Nierenberg, Jastrow, Singer - hade god tillgång till maktens öra. I synnerhet inom det republikanska partiet hade de sympatisörer, och de inbjöds både till Vita Huset och till kongressen. Robert Jastrow skröt 1991 i ett brev till American Petroleum Institute:

Det anses allmänt inom det vetenskapliga samfundet att Marshall-rapporten var ansvarig för administrationens motstånd mot koldioxidskatter och begränsningar av konsumtionen av fossila bränslen.

Motiv
När det gäller företag som Philip Morris och Exxon så fanns det uppenbarligen ekonomiska skäl till förnekeriet, och det gäller också de PR-firmor och adkovatbyråer som de anlitade. Men vad driver en gång i tiden framstående forskare som Seitz, Nierenberg, Jastrow och Singer att förneka väl underbyggd vetenskap, och ofta inom områden där de saknar expertis? Svaret som Oreskes och Conway ger är att det beror på deras ideologi. Det rör sig om personer som har en starkt kapitalistisk och marknadsfundamentalisk ideologi. Deras aktiviteter är en direkt fortsättning på deras arbete under kalla kriget. Då bekämpade man Sovjetkommunismen, och nu bekämpar man regleringar av marknaden (förtäckt socialism) på hemmaplan.

Merchants of Doubt del 1: från tobaksrökning till global uppvärmning

Nästan en fjärdedel av amerikanerna tror, enligt en studie från 2007, att det inte finns hållbara bevis för att rökning dödar. Detta trots att tobakstjärans cancerogena egenskaper har varit kända sedan 1950-talet. Hur är detta möjligt? Sambandet mellan tobak och cancer är ju knappast någon obskyr vetenskaplig fråga. Många människor röker, och de som inte gör det har säkert släkt, vänner eller kolleger som gör det. Många av oss har rent av själva känt tobakskrökare som har drabbats av lungcancer. Att tobaksrökning dödar borde vara lika uppenbart som att karies ger hål i tänderna. Men likväl: nästan en fjärdedel av amerikanerna tror inte att frågan är avgjord.

I boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming ger Naomi Oreskes och Erik M. Conway en viktig del av svaret på hur detta kan komma sig. Naomi Oreskes är professor i vetenskapshistoria vid University of California, San Diego, och har en examen i geologi. Hon är också ett av klimatförnekarnas främsta hatobjekt efter sin genomgång av nästan tusen klimatvetenskapliga artiklar, där hon fann att inte en enda gick emot uppfattningen om en mänskligt orsakad uppvärmning. Den här boken lär knappast bättra på Oreskes popularitet inom dessa kretsar. Erik Conway är vetenskapsjournalist och har bl a skrivit om atmosfärsvetenskap vid NASA.

Boken dokumenterar hur en liten grupp av forskare har lyckats skapa ett sken av vetenskaplig kontrovers och osäkerhet inom en rad områden där den vetenskapliga bevisningen tydligt har pekat åt ett visst håll. Det har handlat om vetenskapliga frågor med klara politiska och ekonomiska konsekvenser, där vetenskapen har hamnat i konflikt med mäktiga intressen. För den som har följt debatten om den globala uppvärmningen är det mycket som känns bekant. Samma argument och metoder upprepas om och om igen, och ofta är samma personer och organisationer inblandade. Särskilt fokuserar boken på fyra personer, fysiker som gjorde karriär under kalla kriget: Fred Seitz, Bill Nierenberg, Robert Jastrow och Fred Singer. Singer är mannen bakom "The Non-governmental International Panel on Climate Change (NIPCC) som släppte en "mot-rapport" förra året. Seitz ligger bl a bakom den ökanda Oregon-petitionen.

Boken rekommenderas varmt: den är en nödvändig läsning för den som vill förstå bakgrunden till dagens klimatförnekeri. För den som är för lat eller upptagen för att läsa alla 355 sidorna (varav 64 utgör fotnoter), eller som bara vill veta mer om vad boken handlar om, så har jag här gjort en sammanfattning av de områden som tas upp. I ett uppföljande inlägg tänker jag skriva om förnekarnas metoder och motiv.

Tobaksrökning
Under 1950- och 60-talen visade forskningen ett tydligt samband mellan tobaksrökning och lungcancer. Bl a släppte amerikanska "the surgeon general" 1965 en rapport som sammanfattade mer än 7000 studier, och kom till den entydiga slutsatsen att rökning orsakar lungcancer och en rad andra sjukdomar. Detta var naturligtvis dåliga nyheter för tobaksindustrin: folk kunde avskräckas från att röka, man riskerade att lagar och skatter riktade mot rökningen skulle införas, och man hotades av stämningar eftersom man sålde en produkt som bokstavligen dödade sina köpare. Även tobaksindustrins egna forskare kom fram till att rökning orsakar lungcancer. Vad skulle man göra? Tobaksindustrins svar var att försöka föra allmänheten bakom ljuset, och detta lyckades man med. Man anlitade PR-firmor som R.J. Reynolds, man delade ut pengar till potentiellt användbar forskning (bla om andra orsaker till cancer), man skapade front-organisationer som Tobacco Research Council och samlade en kader av experter att använda som vittnen vid stämningsrättegångar, man skickade ut broschyrer till läkare, och man bearbetade media. "Tvivel är vår produkt, eftersom det är det bästa sättet att konkurrera med den 'samling fakta' som finns i det allmänna medvetandet", som det i stod i ett memo från en tobaksdirektör. Man lyckades inte helt stoppa utvecklingen, men man lyckades fördröja den och under tiden fortsatte man tjäna pengar och rökare fortsatte att dö. Efter ett halvt sekel befanns slutligen i ett amerikanskt domstolsutslag tobaksindustrin skyldig till att ha avsiktligt ha bedragit allmänheten angående tobaksrökningens faror. Men de tvivel som tobaksindustrin sådde lever fortfarande kvar inom stora grupper av allmänheten, och även bland läkare.
Tobaksindustrins kanske mest framstående rekrytering var fysikern Fred Seitz, som anlitades för att leda ett stort program för forskningsfinansiering.

SDI och atomvinter
Under Reagan-eran på 1980-talet uppstod en annan konflikt, den här gången mellan kalla-kriget-ideologi och vetenskap. Det gällde frågan om det är möjligt att vinna ett kärnvapenkrig. Det handlade om Strategic Defense Initiative, dvs planerna på att bygga upp ett försvarssystem som kunde skjuta ner inkommande sovjetiska missiler. Många forskare trodde att ett sådant system aldrig skulle kunna fungera. Det handlade även om den sk atomvintern, dvs den avkylning som följa på ett kärnvapenkrig pga allt det stoft som skulle spridas i atmosfären efter alla bränder. En första studie av bl a Carl Sagan uppskattade effekterna till c:a 35 graders nedkylning, men förbättrade beräkningar av andra grupper gav snart lägre resultat på 10-20 graders nedkylning istället. Detta var dock inte nog för kalla-kriget-ideologerna. Fred Seitz, astrofysikern Robert Jastrow och fyskern Bill Nierenberg grundade George C Marshall-institutet för att försvara SDI och attackera atomvinter-teorin. Russel Seitz, Freds kusin, hävdade att vetenskapen hade tagits över av liberala aktivister och att man därför inte kunde lita på forskarna. Detta är ett välbekant tema för de som har följt AGW-debatten. Oreskes och Conway kommenterar: högern hade börjat vända sig emot vetenskapen.


Surt regn
Att svavel- och kväveföreningar från olje- och kolförbränning orsakar surt regn som har skadliga effekter på sjöar, skogar och byggnader var vetenskapligt etablerat i början på 1980-talet. Politiskt arbetade man på att ta fram internationella avtal för att minska de försurande utsläppen, både i Europa och Nordamerika. Då kom Ronald Reagan till makten i USA, och hans administration var emot regleringar. Därför var man inte nöjd med den rådande vetenskapliga uppfattningen, och man inrättade sin egen panel, ledd av Bill Nierenberg. Nierenberg föreslog ett antal kandidater till panelen, varav flera avfärdades av Vita Huset. Vita Huset lade även till sin egen kandidat: fysikern Fred Singer, som sedan dess har gjort karriär som handelsresande inom vetenskapsförnekelse. Trots detta kom panelen likväl fram till att surt regn var ett allvarligt problem som behövde åtgärdas. Genom bl a Singers inverkan gjordes dock ändringar i panelens rapport som tonade ner problemet och överdrev kostnaderna och osäkerheterna. Därigenom lyckades man skjuta upp USAs åtgärder mot surt regn tills nästa president, George Bush, tillträdde.


Ozon och freoner
På 1970-talet upptäckte man att freoner, klor-flour-kol-föreningar som användes bl a som kylmedium i kylskåp och som drivgas i sprayflaskor, skadade ozonlagret. Trots vissa försök från freon-industrin att förneka problemet (man skyllde bl a på vulkaner) så minskade försäljningen av produkter med freoner kraftigt och 1979 införde FDA regleringar. 1988 undertecknades Montreal-protokollet, ett internationellt avtal för att stoppa användningen av freoner. DuPont, en av världens ledande kemiska industrikoncerner, beslutade på ett föredömligt sätt att sluta producera freoner. Ungefär samtidigt upptäcktes ozonhålet ovanför Antarktis.
Detta var alltså ett fint exempel på hur vetenskapen upptäcker ett problem, och hur allmänhet, politiker och industri tillsammans åtgärdar det. Ett sådant exempel kunde naturligtvis inte få stå oemotsagt. Fred Singer var en ledande gestalt inom ozonproblemsförnekelsen. Han hävdade att ozonet inte hade minskats utan bara flyttades runt i atmosfären. Han hävdade att minskningen av ozonet berodde på att stratosfären avkyldes, och hävdade att detta i sin tur var del av en naturlig cykel (han stödde sig på artiklar som ironiskt nog egentligen visade att avkylningen av stratosfären var en följd av ökade växthusgaskoncentrationer). Han hävdade - felaktigt visade det sig - att det skulle vara dyrt och farligt att ersätta freoner med andra föreningar. Och han hävdade att forskarna bara var ute efter prestige och ökade anslag. 1995 vittnade Singer i amerikanska kongressen, inbjuden av en republikansk kongressledamot, om att det inte fanns något ozonproblem. Ett par veckor senare tilldelades Rowland, Molina och Crutzen Nobelpriset för sin forskning kring problemet, varpå Singer prompt attackerade Nobelkommittén för politisering av vetenskapen. En annan aktör, Dixie Lee Ray, skyllde ozonförändringarna på vulkaner. Hennes argument byggde på uppgifter publicerade i en LaRouche-tidskrift!


Passiv rökning
Rökning är inte enbart skadligt för den som röker, utan även för personer i rökarens omgivning som andas in tobaksröken. Detta visades först av japanska forskare på 1980-talet som undersökte förekomsten av lungcancer hos kvinnor gifta med rökare. En rapport från EPA (Amerikanska miljöskyddsmyndigheten) år 1992 sammanfattade forskningen: förutom lungcancer så orsakade passiv rökning även bronkit och lunginflammation hos småbarn, astma kunde förvärras, och det fanns även ett samband till plötslig spädbarnsdöd (rapporten uttryckte sig dock försiktigt i angående det senare). För tobaksindustrin var detta dåliga nyheter: rökning skadade inte bara rökaren själv, utan även dennes familj, vänner och kolleger. Därför gick man till motangrepp, och bland dem man anlitade fanns Singer och veteranen Seitz. Återigen fokuserade man på osäkerheter och på andra faktorer. Men man nöjde sig nu inte med att attackera forskningen kring passiv rökning, utan beslutade sig för att utse EPA till huvudmotståndare. Genom att undergräva EPAs trovärdighet försökte man undergräva deras slutsatser om passiv rökning. För detta lanserade man begreppet "junk science" (som i och för sig hade varit en passande beteckning för vad Singer och kompani sysslade med). Med detta avsåg man i princip all vetenskap som hotade industrins intressen och som kunde användas för att motivera regleringar. De som har följt AGW-debatten ett tag känner säkert igen begreppet från förnekaren Steve Milloys hemsida.

Global uppvärmning
Den globala uppvärmningen började bli en politiskt het fråga i slutet på 80-talet och början på 90-talet, bl a tack vare James Hansen och Bert Bolin. Den nytillträdde amerikanska presidenten Bush tog frågan på allvar. Men det också nu som det organiserade klimatförnekeriet dyker upp. George C. Marshall-institutet, som efter kalla krigets slut hade gått över till att bekriga miljörörelsen, släppte en rapport som förde fram ett antal numera välbekanta argument, inklusive att uppvärmningen beror på solen. Eftersom Seitz, Jastrow och Nierenberg, rapportens författare, hade högt anseende inom republikanska kretsar fick deras budskap trots bristande vetenskaplighet stort gehör. Nierenberg bjöds in till Vita Huset för en muntlig presentation: han och hans kolleger levererade det budskap som makten ville höra.
Samtidigt utnyttjade Fred Singer på det skändligaste sätt Roger Revelle, en pionjär inom forskningen om koldioxiden i atmosfären och haven, och en gång lärare till Al Gore. Revelle var då 81 år och svårt sjuk, och Singer manipulerade honom till att bli medförfattare till en artikel där det hävdades att den globala uppvärmningen endast skulle bli måttligt stor. Revelle avled inom kort, och Revelles anhöriga och närmsta kolleger protesterade mot artikeln, som hade kommit att utnyttjas som ett politiskt slagträ. Singer slog tillbaka. En kollega till Revelle, Justin Lancaster, blev rent av stämd av Singer och belades med yttrandeförbud under tio år.
En annan person som råkade illa ut var Ben Santer, som hade gjort banbrytande insatser inom attribution, dvs. att tillskriva vad uppvärmningen beror på. Santer var ledförfattare till kapitlet om attribution i den första IPCC-rapporten, och Singer och Seitz utsåg honom till måltavla i en smutskastningskampanj. Man anklagade Santer för att ha förfarit bedrägligt med författandet av rapporten (låter det bekant?) Senare anslöt sig Nierenberg, liksom klimatforskarna Patrick Michaels och Richard Lindzen, till kampanjen. Anklagelserna var dock utan grund och kunde tillbakavisas, men Seitz och Singer hade fått breda ut sig i Wall Street Journal, och kunde på det sättet göra stor skada mot IPCC och mot Santer personligen.
Oreskes och Conways redogörelse fokuserar på 80- och 90-talen, så där finns inget om hockeyklubban, Climategate-bluffen, den yngre Bushs motstånd eller senator Inhofes machinationer.

DDT och malaria
De föregående punkterna handlar om direkta ekonomiska och politiska intressen och att avvärja regleringar. När det gäller frågan om DDT och malaria verkar det mest handla om ren illvilja från förnekarnas sida.
DDT användes framgångsrikt för att skydda Amerikanska trupper från malaria och andra insektsburna sjukdommar under andra världskriget, och efter kriget bidrog DDT till att utrota malaria i Australien och Europa, och att kraftigt minska sjukdomen i andra delar av världen. DDT kom även att användas i stor skala inom jordbruk och skogsbruk, för att döda skadedjur. Men DDT var inte utan nackdelar, och det kom till allmänhetens kännedom framför allt genom biologen Rachel Carsons bok Silent Spring (svensk titel Tyst vår) från 1962. Bland annat så bryts DDT i naturen ner väldigt långsamt, vilket innebär att höga koncentrationer kan ansamlas i vävnaderna hos olika organismer såsom fåglar och däggdjur, med skadliga effekter bland annat på de reproduktiva funktionerna. Carsons bok möttes av hätska attacker från bekämningsmedelsindustrin, men hennes slutsatser bekräftades av ett antal vetenskapliga kommittéer och paneler, och 1972 förbjöds DDT i USA av EPA (med undantag för medicinska nödsituationer). Man underströk dock att amerikanska företag fortfarande kunde tillverka DDT för export till andra länder.
Idag kan man hitta påståenden om att Carsons bok och det därpå följande förbudet har orsakat miljontals afrikaners död, och Carson jämförs med Stalin och Hitler. Man hittar dem hos olika konservativa och liberterianska tankesmedjors hemsidor och publikationer (t ex Competitive Enterprise Institute, Heartland Institute), och på Steve Milloys JunkScience-sida, man kan läsa det i Wall Street Journal och New York Times, och i Crichtons klimatkonspirationsroman State of Fear. Sådana argument är felaktiga av en rad anledningar. DDTs effektivitet begränsas av att myggor och andra insekter utvecklar resistens, något som observerades redan i slutet på 40-talet. Utvecklingen av resistens påskyndades genom den storskaliga användningen inom jord- och skogsbruk. Dessutom räcker inte besprutning med DDT utan denna måste kombineras med andra åtgärder, bl a beträffande hygien och kost. Dessa två skäl förklarar varför man inte lyckades utrota malaria med DDT i Afrika och Asien. Därför hade WHOs DDT-kampanj mot malaria lagts ner redan flera år innan EPAs förbud trädde i kraft (ett förbud som dessutom bara gällde USA). Dessutom finns det en rad andra effektiva metoder mot malaria, inklusive utdikning av våtmarker, andra bekämpningsmedel, impregnerade sängnät och profylaktisk medicinering. Men detta är irrelevant för de som sprider den groteska myten om Carson som massmördare; för dem handlar det egentligen inte om malaria och afrikanska barn. Det handlar om smutskastning av miljörörelsen och att framställa regleringar som destruktiva. Det är ett synnerligen vidrigt och cyniskt försök till propaganda, och det avslöjar förnekeriets sanna natur.