Björnboms långa näsa

Se uppdateringar längst ner (senast 2015-02-06).

Det här inlägget kommer tyvärr att handla om någonting trist, och jag är rädd för att det kommer inte att innehålla så mycket klimatvetenskap.

Alldeles innan julhelgen så skrev jag ett inlägg som bemötte en "klimatskeptisk" insändare i Expressen. Skribenterna påstod bl a:

 Sedan 18 år har ingen uppvärmning uppmätts. 

Jag bemötte detta påstående så här:

Påståendet om de 18 åren kan lätt testas med den här trend-kalkylatorn. 18 år bakåt tar oss till slutet av 1996. Tittar vi på de viktigaste globala temperaturserierna så får vi de här trenderna:
GISTEMP:   0,084 ±0,106 °C/decennium (2σ)
NOAA: 0,057 ±0,101 °C/decennium (2σ)
HADCRUT4: 0,067 ±0,103 °C/decennium (2σ)
RSS: -0,005 ±0,181 °C/decennium (2σ)
UAH: 0,100 ±0,185 °C/decennium (2σ)
Det är alltså bara en enda temperaturserie (RSS) som kan sägas inte visa någon uppvärmning. Övriga serier visar en uppvärmning som är ungefär i nivå med den för hela 1900-talet. Lägg dock märket till att felmarginalerna är så stora att varken en betydligt högre uppvärmning eller ingen uppvärmning alls kan uteslutas (med 2σ).

Lägg särskilt märket till den sista meningen, eftersom den är viktig för vad som följer:

 Lägg dock märket till att felmarginalerna är så stora att varken en betydligt högre uppvärmning eller ingen uppvärmning alls kan uteslutas (med 2σ).

 Med andra ord, även om de uppmätta trenderna är positiva (utom för RSS) så kan vi inte utesluta att detta var på grund av rena tillfälligheter (kortsiktiga variationer, mätfel mm). På samma sätt kan vi inte utesluta att  sådana tillfälligheter drog ner trenden, och att den egentligen är t ex  på eller över 0,15.  Men att en 0-trend inte kan uteslutas innebär inte att "ingen uppvärmning uppmätts". Problemet är att felmarginalerna är så stora, vilket i sin tur till stor del beror på att perioden 18 år är ganska kort i klimatsammanhang. Kortsiktiga variationer (väder) kan ge ett stort utslag under så korta perioder.

Den 9 januari skriver så "klimatskeptikern" Pehr Björnbom ett inlägg på bloggen med det orwellskt klingande namnet "Klimatupplysningen", där han försöker ta Expressen-skribenterna i försvar. Björnbom citerar samma stycke från mitt inlägg som står här ovan. Sedan fortsätter han (det som följer är alltså Björnboms text, och "han" i texten syftar på mig):

Han påstår alltså att de värden på uppvärmningstrenden som han beräknat är en test som visar att det finns en uppvärmning utom för RSS. Detta trots att i alla fem fallen så finns värdet noll, ingen uppvärmning, inom de angivna osäkerhetsgränserna.
Lars Karlsson har här gjort ett felaktigt statistiskt test, han har använt falsk matematik om vi använder ett ordval av Karin Bojs (se nedan). Han har visat konfidensintervall utgående från en given konfidensgrad/signifikansnivå och påstår att dessa visar något som de inte visar. Han påstår att dessa konfidensintervall visar en uppvärmning, men eftersom uppvärmningstrenden inom intervallen omfattar noll och negativa värden så drar han slutsatser som inte är förenliga med vad vetenskapen säger utgående från sådana konfidensintervall.
Lars Karlsson ger alltså sken av att vara vetenskaplig trots att han säger något helt annat än vad vetenskapen enligt allmänt vedertagna konventioner accepterar som slutsatser utifrån sådana konfidensintervall.

Björnbom kommer med liknande påståenden även i avslutningen av inlägget, och i kommentarstråden.

För att göra det här väldigt tydligt så upprepar jag det sista meningen i citatet från mitt inlägg igen:

 Lägg dock märket till att felmarginalerna är så stora att varken en betydligt högre uppvärmning eller ingen uppvärmning alls kan uteslutas (med 2σ).

Jag säger här tydlig att "varken en betydligt högre uppvärmning eller ingen uppvärmning alls kan uteslutas". Detta citeras alltså i Björnboms inlägg alldeles ovanför Björnboms därmed uppenbart felaktiga påståenden om att jag påstår att mina värden "är en test som visar att det finns en uppvärmning utom för RSS" och  att "dessa konfidensintervall visar en uppvärmning".

Björnbom, pensionerad kemiprofessor, är en vetenskapligt bildad person. Jag är övertygad om att han förstår vad jag menar när jag skriver (här kommer det igen):

 Lägg dock märket till att felmarginalerna är så stora att varken en betydligt högre uppvärmning eller ingen uppvärmning alls kan uteslutas (med 2σ).

Och jag förutsätter att han har läst det.  I det här läget återstår bara en slutsats: Björnbom ljuger.

Man måste vara en riktigt förhärdad lögnare om man ljuger om en text som man själv citerar bara ett stycke ovanför. Men på en blogg som Klimatupplysningen där det så villigt sväljs lögner så kan man komma undan med det.

Så det här inlägget handlade om något trist. Tyvärr behöver sådan här inlägg skrivas. Individer som Björnbom gör med sin ohederlighet stor skada på klimatdebatten, och därför är det viktigt att i alla fall ibland bemöta dem och avslöja deras felaktigheter och - i en del fall - avsiktliga lögner.

Jag har inget hopp om att Björnbom själv kommer att be om ursäkt och korrigera sina påståenden. Mitt intryck är att Björnbom i det här fallet drivs av ett hämndbegär sedan vi tidigare har kritiserat en del av hans påståenden, och att han tog till den här klumpiga lögnen eftersom han inte  hade någonting riktigt att komma med. Och det hämndbegäret lär knappast vara släckt. Björnbom kommer säkert att försöka slå till igen.

Uppdatering 2015-01-16: Björnbom har nu i ett nytt inlägg uppmärksammat att jag skrev att "felmarginalerna är så stora att varken en betydligt högre uppvärmning eller ingen uppvärmning alls kan uteslutas (med 2σ)". Likväl vägrar han med karaktäristisk ryggradslöshet att ta tillbaka sina tidigare falska påståenden.

Uppdatering 2015-01-18: I en uppdatering från idag visar Björnbom åter vilken genomförhärdad lögnare han är genom att komma med en bortförklaring som är så krampaktigt ansträngd att jag har svårt att tro mina ögon.

Uppdatering 2015-01-23: Björnbom har ett nytt inlägg om trender. Den här gången drar han slutsatsen:

Till slut kan vi konstatera att uppvärmningspausen är verklig och att den kan komma att få, och kanske redan har, stor betydelse för riskbedömningen av klimatförändringarna.

Han gör inga som helst reservationer: hans påstående är kategoriskt. Det lustiga är att Björnboms egna beräkningar visar att trenden för 1997-2015 är 0,064 ±0,103 °C/decennium (2σ), dvs inte signifikant skild från 0,16 °C/decennium. Om trenden verkligen skulle vara så hög som 0,16, vilket inte kan uteslutas, så kan man knappast kalla det för en "paus". Inte heller mittvärdet på 0,064 kan man egentligen kalla en "paus": det är inte långt under trenden för 1900-2014 (0.076 ±0.009 °C/decennium).  Björnbom har alltså själv gjort sig skyldig till vad han tidigare felaktigt anklagade mig för att göra: han har här gjort ett felaktigt statistiskt test, han har använt falsk matematik!

Uppdatering 2015-02-06: Mer felaktig statistik och falsk matematik av Björnbom. Återigen drar han slutsatsen att det finns en uppvärmningspaus, trots att han är långt ifrån någon statistisk signifikans. Den här gången beräknar han inte ens trender utan jämför bara år parvis, och tittar på felmarginalerna för de årliga mätningarna. Om ett år ligger inom ett annat års felmarginal (som 2014 och 1998), så låtsas han som att temperaturen är oförändrad. Suck!

Karlén och kompani hittar på i Expressen

På Expressens debattsida hittar vi dagen före julafton en "klimatskeptisk" debattartikel med rubriken Holms och Lövins klimatpolitik destruktiv. Den är författad av tre herrar: Wibjörn Karlén som är professor emeritus i naturgeografi, ledamot Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) och medlem i klimatförvillarorganisationen Stockholmsinitiativet; Tore Schersté som är professor emeritus i kirurgi och ledamot i KVA; samt Sture Åström, civilingenjör och sekreterare nätverket Klimatsans som bl a låg bakom ett par inte särskilt imponerande brev till Riksrevisionen och till Riksdagens talman.

Inte heller den här artikeln är särskilt imponerande. Jag tänker fokusera på det här stycket:

Inga tecken tyder på att Jorden blir katastrofalt varmare. Sedan 18 år har ingen uppvärmning uppmätts. Men IPCC:s datorsimuleringar visar ständigt stigande global temperatur. De har alltså misslyckats med de senaste 18 åren, men anser ändå att de kan spå klimatet för 2040 och 2100, det vill säga 25 och 85 år i framtiden. Det är vad Holm och Lövin baserar sin politik på. Hur kan de tro på det? Det är inte högre sannolikhet för att klimatet blir varmare än att det blir kallare, googla "pulkovo kallare".

Påståendet om de 18 åren kan lätt testas med den här trend-kalkylatorn. 18 år bakåt tar oss till slutet av 1996. Tittar vi på de viktigaste globala temperaturserierna så får vi de här trenderna:

• GISTEMP:   0,084 ±0,106 °C/decennium (2σ)
• NOAA: 0,057 ±0,101 °C/decennium (2σ)
• HADCRUT4: 0,067 ±0,103 °C/decennium (2σ)
• RSS: -0,005 ±0,181 °C/decennium (2σ)
• UAH: 0,100 ±0,185 °C/decennium (2σ)

Det är alltså bara en enda temperaturserie (RSS) som kan sägas inte visa någon uppvärmning. Övriga serier visar en uppvärmning som är ungefär i nivå med den för hela 1900-talet. Lägg dock märket till att felmarginalerna är så stora att varken en betydligt högre uppvärmning eller ingen uppvärmning alls kan uteslutas (med 2σ).

Sedan har vi påståendet att "IPCC:s datorsimuleringar visar ständigt stigande global temperatur". Det är inte heller sant: enskilda körningar av simuleringarna uppvisar både perioder då temperaturen står stilla och perioder då den ökar snabbt. Detta beror, både i modeller och i verkligheten, på kortsiktiga variationer orsakade av en rad olika faktorer såsom växlingarna mellan El Nino/La Nina-förhållanden i Stilla havet (1998 var förresten extremt varmt pga en ovanligt kraftig El Nino, vilket har stor negativ inverkan på trenden sedan 1997). Under längre tid (t ex fram till 2100) så tenderar dessa kortsiktiga variationer dock att ta ut varandra. Därför är det faktiskt lättare att förutse temperaturen längre framåt i tiden (givet antaganden om utsläpp etc).

Till sist: jag googlade på "pulkovo kallare" och hittade då en sida tillhörande "Klimatsans". Den är skriven av en av undertecknarna, Sture Åström, och handlar om den ryske rymdforskaren dr. Habibullo Abdussamatovs förutsägelser om en förestående "ny lilla istid" på grund av sjunkande solaktivitet. Detta redovisade Abdussamatov på det konservativa och libertarianska Heartland-institutets fejk-klimatkonferens tidigare i år. Jag har inte satt mig in i vad Abdussamatov har för uppfattning om koldioxidens klimatpåverkan, men Åström ger på den här sidan uttryck för växthuseffektsförnekelse:

... De senaste 7.500 åren uppvisar 18 gånger ett liknande upp- och nedgående samband mellan solfläckar, TSI och ändrat klimat.
Detta har skett oberoende av atmosfärens tillfälliga halt av koldioxid. Ingen påverkan av koldioxid har kunnat spåras överhuvudtaget. Det visar att klimatet styrs av Solen. Det motsäger helt hur FN:s klimatpanel IPCC i sin senaste rapport uppskattar klimatets drivkrafter. Där anges koldioxid ha 33 gånger starkare inverkan än Solen.

Det är verkligen för bedrövligt att två KVA-medlemmar (och en civilingenjör) ägnar sig åt att sprida sådan här desinformation i en av Sveriges största kvällstidningar.

Pehr Björnbom, skribent på
"Klimatupplysningen" som inte
vågar länka till detta inlägg.

Uppdatering 2015-01-09:  På bloggen med det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen så ger professor Pehr Björnbom en av sina typiska uppvisningar i avsaknad av intellektuell integritet. I ett inlägg med den orwellskt klingande rubriken "Debatt i Expressen om uppvämningspausen: Karlén hade rätt igen!" anklagar Björnbom mig för att ha använt falsk matematik genom att dra slutsatsen att det finns en uppvärmning i fyra av temperaturserierna. Detta ska vara falsk matematik eftersom värdet 0 ligger inom konfidensintervallen för trenderna. Men detta är något som jag tydligt påpekar (min fetning):

Det är alltså bara en enda temperaturserie (RSS) som kan sägas inte visa någon uppvärmning. Övriga serier visar en uppvärmning som är ungefär i nivå med den för hela 1900-talet. Lägg dock märket till att felmarginalerna är så stora att varken en betydligt högre uppvärmning eller ingen uppvärmning alls kan uteslutas (med 2σ).

Björnbom själv citerar rent av detta stycke i sitt inlägg. Jag är alltså mycket tydlig med att de positiva trenderna inte är statistiskt signifikanta. Detta kan inte Björnbom ha missat.
Ironiskt nog så ställer inte Björnbom samma krav på Karlén och kompani och deras påstående om att "ingen uppvärmning har uppmätts". Om man vill påstå att det inte finns någon uppvärmning så borde man väl i så fall också testa det påståendet för statistisk signifikans. Men Björnbom, som själv brukar missbruka statistiska begrepp, har naturligtvis inget att invända mot Karlén och kompani.
Uppdatering senare samma dag: Ingen av "klimatskeptikerna" som kommenterar inlägget har uppmärksammat Björnboms bluff, trots att beviset för att det är en bluff finns rakt framför ögonen på dem. Många av dem har förmodligen ingen aning om vad saken handlar om men hejar på i alla fall. Andra samtycker förmodligen till bluffandet. Det är tydligen väldigt svårt att kombinera "klimatskeptisism" och intellektuell integritet.

Fredagsmys: bli klimatförnekare på 30 sekunder

Arktiska havsisens utbredning enligt NSIDC (vi på UI har manuellt lagt till en uppskattning för 2013).

En lektion i Arktisk skönmålning från en av Sveriges ledande klimatförnekare (vår fetning):

"Är det möjligt att den ökning av isutbredningen som vi sett sedan 2007, med 2012 som ett undantag, kan komma att fortsätta?"

Lägg inte märket till att alla år efter 2007 har haft mindre utbredning än alla år före 2007.

Björnbom bommar igen?

Så var det dags igen: Björnbom på förvillarbloggen "Klimatupplysningen" har till fredag utlovat ännu ett inlägg som ska visa att CO₂-halten i atmosfären beror på integralen av temperaturen (givet en viss baslinje). Våra förväntningar är mycket låga.

Vi har redan gett en detaljerad förklaring till varför integralen av temperaturen går att anpassa så bra till koldioxidhalten. Det är inte vad Björnbom tror. I korthet beror det på att:

1. koldioxidhalten ökar approximativt exponentiellt  
2. temperaturen beror på koldioxidhalten 
3. därför finns det också en exponentiell trend i temperaturen, men dessutom ganska stort "brus" 
4. när man integrerar temperaturen så består den exponentiella trenden, men det mesta av "bruset" försvinner.

Vi har också gjort numeriska experiment, som bekräftar att det här fungerar. Där har vi:

1. genererat en syntetisk CO₂-kurva som en exponentiell funktion + lite AR-brus.
2. genererat en syntetisk temp-kurva som CO₂ justerat för det logaritmiska beroendet + ganska mycket AR-brus.
3. beräknat integralen av temp-kurvan.
4. beräknat maximalt R² efter anpassning mellan CO₂ och temp, och mellan CO₂ och integrerad temp.

Här är ett exempel på en körning:

Här har CO₂ och temp ett R² på 0,809, och CO₂ och temp integrerat ett R² på 0,996. Notera att detta inte är uppmätta data, utan syntetiska. Och om man prövar med andra syntetiska data så blir resultaten ungefär det samma.

 PS! Med "bommar" i rubriken så menar vi "missar", inte "stänger".

Uppdatering 2013-07-26: Björnbom bommar! Det är mest omtugg av tidigare inlägg.

Björnbom påstår i inledningen:

Som jag redan från börjat påpekat så kan det vara av en tillfällighet som ekvationen överensstämmer med observationerna, att den egentligen stämmer med den etablerade teorin. Men någon trovärdig sådan förklaring finns ännu inte.

Jo, det finns det, men Björnbom väljer helt enkelt att ignorera den.

Uppdatering 2013-07-27: Från en uppdatering av Björnboms inlägg lyckades jag gräva fram en rimlig invändning: det finns andra faktorer utöver CO₂ (t ex metan, aerosoler) som påverkar temperaturen på lång sikt. Så jag prövade med addera olika linjära och exponentiella funktioner till temperaturen för att se vad som hände. Här nedan t ex har jag adderat en negativ linjär trend som går från  0 till -30. R² före integrering är så lågt som 0,57, men efter integrering är det 0,985, vilket bara är något sämre än tidigare. För positiva funktioner var försämringen inte märkbar. 

Men hur skulle det gå om vi lade in de faktiska forcings för den observerade temperaturen? Jo, deras summa skulle naturligtvis likna den observerade temperaturen. Eftersom den senares integral liknar CO₂ kurvan så skulle resultatet efter generering och integrering av temperaturkurvan med faktiska forcings också likna CO₂-kurvan.

Uppdatering 2013-07-28: Här lite mer detaljerad information om hur experimenten gick till.

Jag utgår från den exponentiella funktionen

f(x) = 4.7*(1.02^x-1)  

co2 := f(x) för x från 0 till 149
co2 := co2 + ar3-brus av storlek +-5

temp := (80/math.log(400/300))*math.log((300+co2(x))/300) för x från 0 till 149
temp := temp + AR(n)-brus av storlek +-20 (eller något annat av samma magnitud). Jag har mest jobbat med n=3, men även högre värden (t ex 10) har testats.

AR(n)-brus vid tid t kan beräknas som 1/(n+1)*(brus(t-n)+ ... + brus(t-1)) + e, där e är ett slumpmässigt värde mellan -E och +E. Storleken på bruset E kan vara t ex 10 eller 20. (Tillägg 08-08) .

temp_int := integrera över temp

temp_anpassad, r2_temp := minsta kvadrat-anpassa temp till co2, beräkna r2.
Anpassningen sker med parametrar a,b och funktionen a*temp(x)+b

temp_int_anpassad, r2_temp := minsta kvadrat-anpassa temp_int till co2, beräkna r2
Anpassningen sker med parametrar a,b och funktionen a*temp(x)+b*x, termen b*x är pga att vi har integrerat över ett offset b.

Man kan också innan integrering addera eller subtrahera t ex någon av de här på temp:

temp(x) := temp(x) +  0.5*(1.03^x - 1)  för x från 0 till 149

temp(x) := temp(x) - 0.5*(1.03^x - 1)    -"-

temp(x) := temp(x) +  10*(1.01^x - 1)    -"-

temp(x) := temp(x) -  10*(1.01^x - 1)    -"-

temp(x) := temp(x) +  0.2*x              -"-

temp(x) := temp(x) -  0.2*x              -"-

temp(x) := temp(x) + 20*sin(2*pi*x/50)  -"-
osv. 

Uppdatering 2013-07-29:  Här är HadCRUT4 global temperatur, anpassad till den exponentiella funktionen ovan. R² är 0,80 innan integrering, och 0,995 efter integrering. Detta är värden som är jämförbara med de från mina experiment med syntetiska data.

Uppdatering 2013-07-31: Här är vår exponentiella funktion, HadCRUT4 efter integrering, samt CO₂ (ökning sedan 1850). Som vi ser så ligger HadCRUT4 närmare den exponentiella funktionen (R² = 0,995) än CO₂-kurvan (R² = 0,98). Mellan den exponentiella funktionen och CO₂ har vi ett R² på 0,991. Den största likheten hittar vi alltså mellan HadCRUT4 och den exponentiella funktionen. Dessutom ser vi att CO₂-kurvan är approximativt exponentiell.

Uppdatering 2013-08-05:  Jag har försökt diskutera frågan med Björnbom på hans blogg. Som väntat så har Björnbom försökt slingra sig vilt. Hans senaste invändning, innan möjligheten att kommentera stängdes, var att jag har använt ett cirkelbevis eftersom jag använder en exponentiell koldioxidkurva. Men som jag har visat ovan är den observerade koldioxidkurvan mycket nära exponentiell, och jag har dessutom lagt till brus på de syntetiska koldixoidkurvorna. Slutligen, när man integrerar den observerade koldioxidkurvan så får man en likhet mot min exponentiella kurva med R² = 0,9991, så avvikelserna har mycket liten effekt. Därmed faller Björnboms invändning.

Och Björnbom har själv inte gjort någonting för att visa att likheten mellan koldioxidkurvan och den integrerade temperaturen är märkvärdig. Ett fullständigt haveri av Björnbom, med andra ord.

Uppdatering 2013-08-06: Med en för honom typisk uppvisning av falskhet och hyckleri påstår Björnbom nu i en kommentar på KU att det här inlägget är "ett exempel på hur vetenskapen offras för politiken". Jag försöker faktiskt förstå och förklara saker här, men Björnbom gör allt han kan för att inte förstå, och han förmår själv inte förklara mycket. Bloggen som han själv tillhör är dessutom ironiskt nog proppfull med politik. 

Uppdatering 2013-08-07: På Klimatupplysningen sjunker Björnbom allt djupare. Nu påstår han i en kommentar:

``Jag har gjort mina fördjupningsrapporter, Lars Karlsson har som sagt inte gjort mycket mer än att presentera sina diagram på ett svepande sätt.''

Men jag har i en uppdatering för över en vecka sedan gett en detaljerad beskrivning av mitt tillvägagångssätt. Exakt vilka parametrar man väljer, och vilken ordning på AR-bruset (eller någon annan variant av brus) är inte så viktigt. Jag har redan prövat ganska många varianter.

Om Björnbom verkligen hade varit intresserad av att testa hur "sensationell'' likheten mellan koldioxidkurvan och integralen av temperaturen är så kunde han själv kommit på att göra sådana här tester innan jag föreslog dem. Eller när jag nu hann före, så kunde han, om han nu inte gillade eller riktigt förstod exakt hur jag gjorde, ha utvecklat sin egen version. Det är egentligen väldigt enkelt om man behärskar något programmeringsspråk med matematisk funktionalitet (jag har använt NumPy, numerisk Python*).

Men Björnbom har inte gjort något för att stödja sitt påstående om den "sensationella" likheten. Han har istället valt att försöka slingra sig på varje tänkbart sätt. Han har också systematisk förvrängt vad jag har sagt och gjort -  citatet här ovan är bara det senaste exemplet.

Björnbom har också hakat upp sig på att CO₂-kurvan inte är helt exponentiellt (detta är delvis ett resultat av hans egen kurvmissanpassning.) Men jag har redan visat att om man integrerar koldioxidkurvan så liknar den min exponentiella funktion med R² = 0,9991.  Så koldioxidkurvans eventuella "olikhet'' kommer inte att ha en märkbar effekt på den integrerade temperaturkurvan. Den sistnämnda ligger förresten betydligt närmare min exponentiella funktion än koldioxidkurvan (se ovan).

*I beskrivningen ovan använder jag dock inte Python-syntax, utan skriver i pseudokod.

Senare samma dag: Suck, Björnbom verkar fortfarande inte begripa vad jag gör. Det är väldigt enkelt: jag skapar en syntetisk koldioxidkurva genom att ta en exponentiell funktion och lägga lite brus på den. Sedan skapar jag en syntetisk temperaturkurva genom att lägga större brus på koldioxidkurvan  (och korrigera för koldioxidens logaritmiska påverkan). Jag kan också lägga på någon längre trend för att emulera andra långsiktiga faktorer. Resten av stegen motsvarar vad Björnbom gjorde med den observerade koldioxidkurvan och temperaturen, så det borde han klara av. Och poängen är: man får mycket bättre R²-värden efter integration av temperaturen (ofta typ 0,99).  Detta är alltså inget unikt för de observerade koldioxid- och temperaturkurvorna.

Och nästa dag: Björnbom påstår:

Min kritik kvarstår att Karlsson antar det han skall bevisa. Han antar en syntetisk exponentiell koldioxidkurva som hans sedan använder för skapa en syntetisk temperaturkurva. Denna temperaturkurva visar sig ge en exponentiell koldioxidkurva när Murry Salbys ekvation tillämpas på den. Detta är ett cirkelresonemang eftersom Karlsson bevisar det han antar. 

När jag skapar de syntentiska temperaturkurvorna så adderar jag saker till en (ungefärlig) exponentiell kurva: AR-brus, ibland längre trender. På samma sätt kan vi matematiskt beskriva den observerade temperaturkurvan som en exponentiell kurva med saker adderade (av samma magnitud som för mina syntetiska). Så om Björnbom tycker det är självklart att resultaten för mina syntetiska kurvor beror på att där finns en betydande exponentiell term, så borde han också kunna inse att resultaten för den observerade temperaturen beror på att där finns en betydande exponentiell term. Så enkelt är det!

HadCRUT4 uppdelat på exponentiell term (blått) plus övrigt adderat (grönt),
baslinje justerat så att den exponentiella kurvan börjar på 0.

Integralerna av termerna ovan. Lägg märket till hur den exponentiella termen behåller sin form,
och hur den "adderade" termen (residualen)  förminskas relativt den exponentiella termen.

Och vad är det som Björnbom inte förstår av mitt tillvägagångssätt? Hur man adderar AR-brus? Integreringen och anpassningen har han redan gjort, så det borde han ha kläm på.

Uppdatering 2013-08-10: Nu argumenterar Björnbom att derivatan av CO2-kurvan (sedan 1960 - de 110 första åren saknas alltså) inte liknar en exponentiell funktion. Men det är inte konstigt att en kurva kan bli mindre exponentiell vid derivering, om den kan bli mer exponentiell vid integrering. Björnbom borde fundera på varför CO2-derivatan är mindre lik temperatur-kurvan, än vad CO2-kurvan är lik den integrerade temperaturkurvan.

I övrigt fortsätter Björnbom att illustrera det gamla ordstävet "man kan leda en häst till vatten, men man kan inte  tvinga den att dricka". Nåväl, den här hästen har jag dragit runt så det räcker.

Uppdatering 2013-08-11:  Nu kan vi utan tvekan konstatera att Björnbom helt enkelt är en oförbätterlig bluffare:

Frågan om varför Murry Salbys ekvation stämmer med observationerna har diskuterats livligt på sistone och vissa har uttalat sig väldigt tvärsäkert att det beror på diverse kurvformer och inget annat. 

Jag är ledsen, men det finns helt enkelt inget annat att säga om Björnbom vid det här laget. Han har redan fått så många chanser att uppvisa någon slags tecken på intellektuell integritet, men han har kört dem allihopa.

Uppdatering 2013-08-14: Här är nästan samma experiment som i början, men med Mauna Loa-kurvan i stället för en syntetisk CO2-kurva. Termen E i R(5)-bruset var 15. Vi har R² innan integrering på 0,85 och efter integrering på 0,988. Jag har fått både sämre (runt 0,95) och bättre (över 0,99) R² värden för den integrerade temperaturen vid andra körningar. 

Och Björnbom: det jag invänder mot 2013-08-11 är att du får det att låta som om jag bara har påstått något utan att underbygga det. Det är inte sant. Men jag medger att det var dumt av mig att lämna dig utrymme för att feltolka mig.

”Bombkurvan” – vad visar den?

Ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet.

---

Av och till har det som ibland kallas ”bombkurvan” dykt upp på bloggar och ibland även i artiklar, och påståtts visa att extra koldioxid i atmosfären försvinner i det närmaste exponentiellt, med en halveringstid på ca 10 år. Bakgrunden till dessa observationer är atombombsproven under 1960-talet; ansenliga mängder radioaktivt ¹⁴C kom då att tillföras atmosfären, och avtagandet av aktiviteten följdes genom noggranna mätningar under många år. Det som brukar visas är en kurva som den i figur 1, fast för norra halvklotet. Denna är för södra halvklotet, närmare bestämt från Wellington på Nya Zealand, som har den längsta sammanhängande mätserien av denna art.

Figur 1. ”Bombkurvan” från Wellington, NZ.

Det ser onekligen ut som om aktiviteten avtagit i det närmaste exponentiellt, med en halveringstid omkring 10 år. Det ligger nära tillhands – åtminstone för en kemist som sysslat en del med kinetik – att tolka kurvan som en snabb ökning av ¹⁴C mängden genom bomproven, och en avklingning därefter mot en naturlig nivå. Men här hopar sig frågorna. Hur vet man värdet på den naturliga nivån, och är den given och oföränderlig?

Svaret är nej, någon fix naturlig nivå finns inte. Så vad är det egentligen för kvantitet som ges på y-axeln? Det visar sig att ∆¹⁴CO₂ här är väsentligen definierat som skillnaden mellan molförhållandet ¹⁴C/C för det aktuella provet och ett valt standardprov, dividerat med molförhållandet för standardprovet. (Jag skrev väsentligen eftersom en liten korrektion för en isotopeffekt också görs. Korrektionen kan göras med hög precision genom mätningar på ¹³C/C.).

Detta visar alltså att det inte är frågan om en avklingning till en naturlig nivå. Negativa värden på kvantiteten är fullt rimliga, och någon naturlig nivå är inte mätbar. Än viktigare är det faktum att det är förhållandet mellan CO₂ här är väsentligen definierat som skillnaden ¹⁴C och totalt C som registreras, ändringar av båda kvantiteterna påverkar kurvans förlopp.

Som kinetiker skulle man vilja se hur halten av ¹⁴C i sig förändras; det är genom en analys av det förloppet som man lättast kan nå slutsatser om hur ett tillskott av ¹⁴CO₂ förändras med tiden; jag tror att det också bör avspegla hur ett överskott av CO₂ skulle utjämnas. Nu har just för Wellingtonkurvan den omräkningen gjorts (det var därför jag valde den; jag har inte hittat någon motsvarighet för norra halvklotet). Figur 2 visar resultatet. Koncentrationsmåttet på y-axeln är attomol/mol torr luft.

Figur 2. ¹⁴C-halter beräknade från kurvan i figur 1.

Här ser vi nu att bombproven medförde att ¹⁴C halten ökade från ca 400 till 650 amol/mol, med topp 1965. Därefter avtog halten stadigt fram till ett värde nära 480 amol/ mol år 2000, för att därefter öka något. Ökningen på slutet är reell, och har förutspåtts.

Den beror på att en del av de reservoarer som kol i luften utbyts mot har lagrat upp ¹⁴C från bombproven, och nu har högre halt ¹⁴C än luften. Anledningen till att den ökningen inte avspeglas i kurvan i figur 1 är att effekten från tillförseln av ¹⁴C-fri koldioxid från fossilkolförbränningen är större, och ger en minskning av kvantiteten på y-axeln i denna figur.

Om man nu ska försöka dra slutsatser om hur ett överskott av koldioxid försvinner ur systemet ifrån mätningar på dessa bombmärkta kolatomer, så är det kurvan i figur 2 man ska arbeta med. Då ser man genast att det blir svårt; ¹⁴C försvinner inte genom en enkel exponentiell process. Denna slutsats är ju föga förvånande; hade de funnits en enkel väg att läsa ut det som vissa ”skeptiker” hävdar att de omedelbart ser, så hade naturligtvis de forskare som ägnar sig åt saken redan gjort den analysen.

_____

Figurerna i denna kommentar, liksom definitionerna av storheterna, har hämtats från en artikel i Biogeochemistry 2009, 10.1007/s10533-009-9352-6:

Tropospheric 14CO2 at Wellington, New Zealand: the world’s longest record Kim I. Currie, Gordon Brailsford, Sylvia Nichol, Antony Gomez, Rodger Sparks, Keith R. Lassey and Katja Riedel

Jag fann en tillgänglig version via Google Scholar.

---

För ytterligare information om koldioxidisotoper och mätningar av dessa se NOAA: Fingerprints of Emissions and the Carbon Cycle: Stable and Radiocarbon Isotopes of Carbon Dioxide

Pehr Björnbom och klimatkänslighet igen

Professor Emeritus Mats Almgren följer här upp sitt tidigare gästinlägg.

Pehr Björnbom och klimatkänslighet igen

Det är nu mer än en månad sedan jag skrev ett gästinlägg här, och pekade på några svagheter i de analyser av klimatutvecklingen som Pehr Björnbom serverat på bloggen TCS. Pehr svarade omgående på TCS – han är en flyhänt skribent med pedagogisk fallenhet – och förklarade utförligt vad han ansåg jag missförstått i hans resonemang. Ett missförstånd kan jag omedelbart erkänna: Jag hade missat att när PB skriver om klimatkänslighet avser han transient klimatkänslighet (som även den kan betecknas med akronymen TCS). Ifrån temperatur- och forcingsdata från slutet på 1800-talet och framåt uppskattade han denna till 1,5 K för en fördubbling av CO2-halten. Det är ett ”mainstream”-värde på TCS. Sambandet mellan TCS och jämviktskänsligheten är inte lätt att bestämma. Vad jag förstår är man hänvisad till modellberäkningar, som ger stor variation – TCS utgör mellan 0,4 och 0,8 av jämviktskänsligheten. Däremot finns det flera tillförlitliga uppskattningar av jämviktskänsligheten från paleoklimatdata, speciellt från förändringarna från sista istidens höjdpunkt till efteristidens optimum för så där 8000 år sedan. Jämviktsklimatkänslighet tycks ligga mellan 2,4 och 3,5 K för 2xCO2.

Så långt allt väl. PB ansluter sig till den etablerade uppfattningen beträffande TCS. Men samtidigt säger han att Spencer och Braswell 2010 klart visat att denna klimatkänslighet endast uppgår till 0,6 K för 2xCO2. Hur går det ihop? Lätt som en plätt: mer än halva temperaturökningen 1880-2010 beror på naturliga variationer, påstår Pehr.

Det är dock problematiskt att anta att naturliga variationer ligger bakom en stor del av den observerade temperaturökningen. För att diskutera den frågan är det lämpligt att ha en modell i åtanke, nämligen den enkla energibalansmodell som brukar användas i dessa sammanhang:

cdT/dt = N = F – βT

Här är c systemets värmekapacitet (per m2), som domineras av havet (värdet bestäms av hur stort havsdjup som tas med i modellen), T temperaturändringen från en lämplig nollpunkt, N nettoinstrålningen mot jordytan vid toppen av atmosfären, F är summan av alla forcings, dvs de bidrag (positiva eller negativa) till strålningen mot jorden som ges av olika agenter, och β återkopplingskonstanten (1/β är klimatkänsligheten). βT ger den strålning mot rymden som krävs för att balansera modellen. Det första ledet av ekvationen kan vi bortse ifrån här, och ta som en påminnelse om att nettoenergin som upptas av jorden värmer främst haven. Det andra ledet är balansräkningen – den tillförda nettoenergin är skillnaden mellan det som kommer in och det som åker ut. Det märkliga är att denna enkla modell kan tillämpas på något så komplext som jordens klimatsystem. Det görs, både på mätresultat och på resultaten från simuleringar med komplexa klimatmodeller. Självklart är det då viktigt att begrunda vilken innebörd man lägger i de olika termerna, och besinna vilka begränsningar modellen har.

En tillämpning är tämligen rättfram, nämligen vid förändringen från ett jämviktstillstånd (eller kanske snarare stationärt tillstånd) till ett annat, som övergången från senaste istidens temperaturminimum till efteristidens optimum. Medelvärdet av N över lång tid, kanske 1000 år, är noll under båda dessa perioder. β förväntas vara densamma, så att β = ∆F/∆T. Här betecknar ∆ förändringen från ett tillstånd till ett annat. Vid denna tillämpning tycks det inte problematiskt att låta temperaturen representeras av en global medeltemperatur, som uppskattas från flera olika källor och kan anses vara relativt väl känd. Men vad ska ingå i ∆F? Jo, det mest rättframma är att låta kända förändringar ingå. Koncentrationsändringar av växthusgaser är kända från analys av gasbubblor i iskärnor. Verkningarna från dessa kan beräknas, liksom inverkan av ändringar i jordytans reflexion av solstrålning, främst genom inlandsisarnas minskade area, men också på grund av ändringar av vegetation och av kontinenternas utsträckning. Effekterna av dessa faktorer kan kvantifieras någorlunda väl. Den uppskattning av återkopplingen β och därmed klimatkänsligheten som detta ger är det som nämndes ovan, 2,4 – 3,5 K för 2xCO2. Förutom den direkta värmestrålningen enligt Stefan-Bolzmanns lag innehåller återkopplingen bidrag från alla andra relevanta förändringar som följer med övergången från istid till efteristid. Ändringen av vattenånga i atmosfären, av molnighet, av aerosoler och mycket annat, mer eller mindre välkänt.

Tillämpningen av balansmodellen på ett klimat under förändring är betydligt vanskligare. Olika forcingsagenter ger olika geografisk och tidsmässig fördelning av sina effekter. Ändring av solens intensitet ger inte samma effekter över jordytan som en förändring av växthusgasernas koncentrationer, eller förändringar av molnigheten. De effekter som uppträder växer fram under mycket varierande tidrymder, från månader till många hundra år. Temperaturen variera inte bara över jordytan, utan också både uppåt i atmosfären och nedåt i haven, och temperaturens förändring med höjd och djup sker på olika sätt på olika platser.

Uppdelningen i forcing och återkoppling kan göras på olika sätt. Forcings från en ökning av t ex koldioxidkoncentrationen kan beräknas med god noggrannhet. Man antar då att koldioxiden är väl blandad i atmosfären, och att ökningen sker likformigt överallt. I verkligheten tar det naturligtvis tid för gasen att spridas ut i lufthavet; månader över ena halvklotet och år för jämn fördelning över båda. På samma tidsskala sker också andra förändringar. Den ändrade strålningen från troposfären påverkar temperaturfördelningen i stratosfären. Stratosfären anpassning sker under en till två månader efter en plötslig störning, och vid beräkning av forcing brukar denna justering antas ha ägt rum. Andra effekter i troposfären, på samma tidsskala, tas dock inte hänsyn till, utan får ingå i återkopplingen (se t.ex. J. M. Gregory och M. Webb, J. Climate 21, 58-71, 2008.

Nu kommer vi till Spencer och Braswells fasplansanalys från 2010. Pehr Björnbom har påpekat att också andra använt i stort sett samma teknik tidigare, och särskilt framhållit ett intressant arbete av Gregory och medarbetare från 2004 (Geophysical Res. Lett. 31, L03205, 2004). I det arbetet utnyttjades energibalansmodellen för en analys av data från simuleringar med en avancerad klimatmodell. Årsmedelvärden för N och T ifrån simuleringar över lång tid gav ungefärligen linjära samband, från vilka F och  kunde bestämmas. Lägg märke till att man använde årsmedelvärden; både årstidsvariationer och snabba initialförlopp har då eliminerats.

Spencer och Braswell har istället använt N och T från satellitobservationer. Månadsmedelvärden av N plottas mot månadsmedelvärden av T. Konsekutiva värdepar sammanbinds med räta linjer. Det intressanta är att ett stort antal räta linjer, mestadels mellan endast två punkter, ibland tre, men sällan fler, är nära parallella, dvs de har samma lutning och ger samma värde på β! Detta betyder något, frågan är bara vad. Spencer och Braswell (och Pehr) påstår att detta β ger klimatkänsligheten (den transienta), och får då värdet 0,6 K för dubblad CO2. Men andra är betydligt mer tveksamma. Det verkar ganska troligt att under de korta tider som observationerna görs får man ett starkt inflytande från de snabba processer som jag berörde ovan. Jag har hört mig för lite, bland några modellerare, men även om de är nyfikna på vad som ligger bakom resultaten, är det ännu ingen som satt i gång några simuleringar för att testa saken. Det är inte så lätt som jag föreställde mig, de där årstidsvariationerna kräver korrigeringar när skeenden under korta tider ska undersökas. Men förr eller senare kommer man säkert att bringa klarhet i saken.

Nu åter till diskrepansen mellan S&Bs TCS-värde om 0,6K och PBs uppskattning från temperaturserier och uppskattade forcings om 1,5K. Diskrepansen skulle bero på naturliga variationer inom systemet, påstår Pehr. Men om nu variationer inom systemet ger en uppvärmning av ytan, så måste rimligen denna värme komma från haven. Samtidigt visar alla uppskattningar att havens värmeinnehåll har ökat under det senaste halvseklet. Uppskattningarna är osäkra, men det är åtminstone inte frågan om en minskning. Detta ger ett begränsat utrymme för interna variationer. Isaac Held har i sin blog (speciellt blogpost 16 från augusti 2011) behandlat denna fråga ingående. Med några rimliga antagande finner han att högst 25% av temperaturökningen kan komma från naturliga variationer, om värmeupptaget varit positivt. Pehr Björnboms resonemanger ger inte konsistenta resultat.

Mycket är ännu oklart, men att ta oklarhet till intäkt för att människans inverkan på klimatet är obetydlig är knappast klokt.

Stockholmsinitiativets förvirring

Vi har flertalet gånger dokumenterat hur Stockholmsinitiativet sprider myter, pseudovetenskap och fel runt sig. Senast har vi visat hur Pehr Björnbom och Carl-Gustaf Ribbings påstående i Ny-Teknik att en ny artikel visar att jordens klimatkänslighet är 0,6 grader C är fel. Björnbom och Ribbing ignorerar helt författarna av artikelns många brasklapper och förtydliganden, precis som man väljer att ignorera annan relevant litteratur på området. Dessutom har man inte lyckats ge något vetenskapligt belägg för att den pågående globala uppvärmningen till största delen skulle vara naturlig.

Jag är inte förvånad, det som dock är trist är att media i mitt tycke allt för lätt låter sig utnyttjas för att sprida denna typ av felaktiga bilder. Ett exempel på detta är deras svar i Ny-Teknik där det hävdas att det av referenserna till deras Ny-Teknik artikel framgår att IPCC:s höga värden ifrågasatts i minst tio år, bland annat därför att den globala uppvärmningen blivit lägre än man förutspått.

För det första har de inte visat att uppvärmningen skulle vara mindre än man förutspått, det ska dock sägas att AR4 modellerna generellt ligger över temperaturutvecklingen under vissa tider. Detta kan ha att göra med något överskattad klimatkänslighet men också med naturliga fluktuationer över relativt kort tid. Men bortsett från detta tillbaka till klimatkänsligheten, låt mig citera en av artiklarna som Björnbom och Ribbing använder som referens.

”Various observations favour a climate sensitivity value of about 3 °C, with a likely range of about 2–4.5 °C. However, the physics of the response and uncertainties in forcing lead to fundamental difficulties in ruling out higher values.”

Denna artikel har också följande stycke som Björnbom lyfter fram som stöd för låg klimatkänslighet.

”There are few studies that yield estimates of S that deviate substantially from the consensus range, mostly towards very low values. These results can usually be attributed to erroneous forcing assumptions (for example hypothesized external processes such as cosmic rays driving climate 66), neglect of internal climate variability 67, overly simplified assumptions, neglected uncertainties, errors in the analysis or dataset, or a combination of these 68–71.

These results are typically inconsistent with comprehensive models. In some cases they were refuted by testing the method of estimation with a climate model with known sensitivity 50,72–74.”

Björnbom påpekar dock riktigt att författarna till studien anser att dessa studier är felaktiga och att han själv inte kan säga vad som är rätt och fel. Sedan tas faktumet att författarna citerat dessa studier (trots att de sedan också citerat vad som är fel med dessa) som intäkt för ett stöd för låg klimatkänslighet. Låt oss titta på den senast publicerade studien av dessa:

71. Chylek, P. & Lohmann, U. Aerosol radiative forcing and climate sensitivity deduced from the last glacial maximum to Holocene transition. Geophys. Res. Lett. 35, L04804,
doi:10.01029/02007GL032759 (2008)

Ett svar på vad som är fel med artikeln säger bland annat följande:

”However, their results depend critically on their selection of single unrepresentative data points from time series which exhibit a large amount of short-term variability, and are highly unstable with respect to other arbitrarily selected data points. When temporal averages are used in accordance with accepted norms within the paleoclimate community, the results obtained are entirely unremarkable and in line with previous analyses.”

Man har baserat sin analys på uteliggare (extrema icke representativa värden) som gör att resultatet inte är robust, så svårtolkat är det inte. En annan artikel man lutat sig mot för låg klimatkänslighet är Lindzen, något som nu också svarats på i den vetenskapliga litteraturen där den visats felaktig. Problemet är liknande med urval av icke representativa data, en visualisering av detta går att se i videon nedan, ca. 1h och 10 min in.



Det tragiska är att Stockholmsinitiativet redan använt sig av den artikeln en gång för att få sprida felaktigheter i media. Då listade man tre artiklar man hävdade var tre mycket graverande forskningsresultat som går på tvärs mot IPCC:s modeller. Alla tre är nu mera bemötta i den vetenskapliga litteraturen (vilket inte ska förväxlas med att vi vet allt på området, det finns så klart fortfarande olösta problem och säkert problem man inte ännu vet existerar).

Det är alltså inte att IPCC ifrågasätts som man ska dra slutsatser av, det hävdas både högre och lägre klimatkänslighet ibland. Det man bör titta på är vad som i längden är vetenskapligt hållbart (för att inte ge en den felaktiga bilden jag pratar om i början). Det känns föga givande att aldrig kunna gå vidare från artiklar som visats felaktiga, i så fall skulle vi lika gärna kunna hävda att den globala uppvärmningen beror på värmen som skapas vid förbränning av fossila bränslen. Därför är det så viktigt med organisationer som IPCC som sammanställer den vetenskapliga litteraturen. Och att IPCC:s huvuddrag stöds av alla vetenskapliga akademier i världen som uttalat sig i frågan. Det var för övrigt liknande rapporter om rökningens farlighet som fick många att få upp ögonen kring det problemet.

Man funderar på om Stockholmsinitiativet ständigt har otur när de gör sina tolkningar eller om det bara är okunskap som leder dem fel. I vilket fall tillför man inget vettigt till debatten och tidningar borde enligt mig undvika att sprida fel när det är möjligt. Det är bra att ha lite is i magen med mycket kontroversiella påståenden som går på tvärs med tidigare vetenskap och om inte annat kontrollera den noga innan man sprider den.

Björnbom och Ribbing i NyTeknik igen

Förra veckan skrev vi om en debattartikel om klimatkänsligheten i NyTeknik av Stockholmsinitiativets Pehr Björnbom och Carl-Gustaf Ribbing, och även om det svar som bl a UIs Magnus Westerstrand fick publicerat i samma tidskrift (det publicerades även andra svar). Nu har professorerna Björnbom och Ribbing fått en ny debattartikel

publicerad som väl var tänkt att bemöta dessa svar.

Där skriver de bl a:

Angående istidscykeln skriver AETW ”.. väldigt svårt att förklara hur jordens temperatur kan variera med så mycket som fem grader ... mellan en istid och en icke-istid om klimatkänsligheten är ... en grad eller mindre”. Det är ”väldigt svårt” endast med dagens klimatmodeller, vilket visar att den snäva inriktningen på att ”förklara” klimatets variationer med koldioxidhalten leder till orimligheter.

Vi undrar varför Per Ribbing klandrar oss för förenkling? Det vi vänder oss emot är just det ensidiga urvalet av koldioxid skapad av mänskliga aktiviteter, till en dominerande faktor i klimatutvecklingen. Vi hävdar tvärtom att ett halvdussin naturliga faktorer styr det mycket komplexa klimatsystemet. Det kommer förmodligen aldrig att bli vetenskapligt möjligt att helt beskriva detta kaotiska system.

Att dagens klimatvetenskap handlar om att förklara allt med koldioxiden är en vanlig missuppfattning bland mindre kunniga "klimatskeptiker"; en missuppfattning som ligger till grund för en rad felaktiga men vanliga "motargument". Klimatforskarna tittar på en rad olika faktorer, från ändringar i jordaxelns lutning till den direkta solinstrålningen. Koldioxiden (och andra växthusgaser) är en av dessa faktorer, och den råkar dominera under det senaste halvseklet. När det gäller övergången mellan istider och interglacialer så är det ändringar i jordaxelns lutning som anses vara den drivande faktorn, förstärkt av ändringar i albedo (snö reflekterar mer solstrålning än barmark) och i viss mån av växthusgaser. Detta finns så klar med i klimatmodellerna.

Professorerna kommer alltså med en typ av argument som man kan förvänta sig höra från de fåkunniga individer som befolkar kommentarsfälten på olika bloggar och nyhetssidor. Jag tänker på den sortens "skeptiker" som lärt sig allt de "vet" från olika "klimatskeptiska" bloggar och är värre än okunniga - de är "felkunniga" men övertygade om att de har rätt. Men från två professorer i en debattartikel i Ny Teknik? Borde man vara chockad? Nej, Björnbom och Ribbing tillhör Stockholmsinitiativet, och deras mission är just att sprida förvirring.

Men de två professorerna har i alla fall uppnått en sak med detta nonsens: de har lyckats undvika att svara på hur en väldigt låg klimatkänslighet orsakad av negativa återkopplingar kan förklara saker som temperaturskillnaden mellan istider och interglacialer. För problemet är att om vi har en mycket låg klimatkänslighet så gäller det inte bara för CO2 utan även för ändringar i jordaxelns lutning, ändringar i den direkta solstrålningen osv. Därför blir det väldigt svårt att förklara de drastiska förändringar som har skett när t ex den senaste istiden upphörde.

I sin första debattartikel begick professorerna (minst) två kardinalfel. De drog långtgående slutsatser om klimatkänsligheten som de egentligen inte hade täckning för från en artikel (Spencer & Braswell, 2010), och de ignorerade praktiskt taget all annan forskning om klimatkänsligheten. I deras senaste bidrag ställer de upp en riktigt klumpig halmdocka i stället för att bemöta den kritik som fanns mot deras första artikel. Men de har i alla fall lyckats med en sak: att sprida förvirring. För det är ju sådant man gör när man tillhör .... Stockholmsinitiativet.