Frontiers-inlägget och kommentarer kring detta

Vi får nu in ett växande antal kommentarer kring vårt inlägg (var av flera är upprepningar av samma innehåll) om den tillbakadragna artikeln om klimatförnekares psykologi i tidskriften Frontiers. Kommentatörerna baserar sin kritik mot artikeln och inlägget på att Froniers har gått ut med ett nytt uttalande som förklarar deras tillbakadragande:

Frontiers came to the conclusion that it could not continue to carry the paper, which does not sufficiently protect the rights of the studied subjects. Specifically, the article categorizes the behaviour of identifiable individuals within the context of psychopathological characteristics.

En förklaring som  delvis går emot deras tidigare uttalande om att deras utredning "did not identify any issues with the academic and ethical aspects of the study". De nya uppgifterna ger alltså anledning att omvärdera slutsatserna vi tidigare dragit. Att undvika vad som kan ses som sjukdomstillskrivning baserat på personers offentliga uttalande är naturligtvis lovvärt i allmänt tillgänglig text.

Dock kan jag inte låta bli att notera att de mest upprörda kommentarerna (flera så formulerade så de uppenbarligen bryter mot vår modereringspolicy)  som vi nu fått kommer från de som brukar frekventera den så kallade "Klimatupplysningen" och dess kommentarsfält. Den blogg där namngivna forskare och klimatdebattörer närmast regelmässigt tillskrivs både sjukdomar, brottslighet och totalitära politiska ideologier.

Uppdatering 9/4:
 Frontiers handlande i fallet har nu lett till att en av deras redaktörer, Ugo Bardi, avgått med motiveringen:

It is becoming commonplace for scientists to receive personal attacks (including death threats) for having stated their position on the climate problem. This violent reaction often takes the shape of mailing campaigns directed to the institutions of the targeted scientists. There are many examples of this phenomenon; it will suffice, here, to cite the most recent case; that of Professor Lawrence Torcello who recently was the target of an abusive hate campaign, based on the false claim that he had proposed to jail climate skeptics. Fortunately, Torcello's institution (Rochester Institute of Technology) stood for freedom of expression. In other similar cases universities stood by the rights of their faculty members. They did exactly what Frontiers did not do (but should have done) for the paper by Lewandowsky et al.

The climate of intimidation which is developing nowadays risks to do great damage to climate science and to science in general. I believe that the situation risks to deteriorate further if we all don't take a strong stance on this issue. Hence, I am taking the strongest action I can take, that is I am resigning from "Chief Specialty Editor" of Frontiers in protest against the behavior of the journal in the "Recursive Fury" case. I sent to the editors a letter today, stating my intention to resign.

Läs även:

Stephan Lewandowsky: The analysis of speech och Revisiting a Retraction

Greg Laden: A Conspiracy And Dunces? Journal Frontiers Tosses Authors Under Bus.

Även om Frontiers reagerat på riskerna för stämningar snarare än hot så har de uppenbarligen skött detta mycket illa och tycks nu grävt en rejäl grop åt sig själva.

10/4:

Ytterligare två professorer har avgått från redaktionen med anledning av indragningsbeslutet:

Editors Resign From Frontiers Journal Over Retracted Paper That Upset Climate Science Deniers

Vetenskaplig tidskrift vek sig för hot

I februari förra året publicerade vi blogginlägget Rekursivt raseri. Där berättade vi först om om artikeln "NASA fejkade månlandningen - alltså är (klimat)vetenskapen en bluff" vari forskarna Stephan Lewandowsky, Klaus Oberauer och Gilles Gignac presenterade resultaten av en enkät man publicerat på åtta olika klimatbloggar. Med hjälp av analyser av dessa data lyckades forskarna visa att om man hade en benägenhet att tro på ett kluster av konspirationsteorier så var chansen också större att man avfärdade vetenskapligt konsensus angående klimatförändringarna. Men det vårt blogginlägg främst handlade om var en analys av klimatförnekarnas raseri över de här resultaten. Anklagelserna mot Lewandowsky och hans medförfattare tenderade nämligen att vara något ... konspiratoriska - vilket förstås stärkte forskarnas ursprungliga tes. En analys av kommentarerna på den första artikeln visade att konspiratoriskt tänkande var i farten även här.

Studien med de nya resultaten accepterades och publicerades i tidskriften Frontiers in Psychology. Men studien gillades förstås inte av alla. Eftersom argumentet var förlorat (det är inget fel på studien) så hotade vetenskapsförnekare istället tidskriften med rättsprocesser. Och - fegt nog - så vek sig tidskriften och tog ner artikeln från sin hemsida. Så här lyder tidskriftens motivering (min fetstil):

In the light of a small number of complaints received following publication of the original research article cited above, Frontiers carried out a detailed investigation of the academic, ethical and legal aspects of the work. This investigation did not identify any issues with the academic and ethical aspects of the study. It did, however, determine that the legal context is insufficiently clear and therefore Frontiers wishes to retract the published article. The authors understand this decision, while they stand by their article and regret the limitations on academic freedom which can be caused by legal factors.

Frontiers in Psychology tog alltså bort artikeln trots att de inte bedömde att det var något fel på den, varken vetenskapligt eller etiskt. Det är svårt att finna ord för att beskriva denna feghet. Vad är en tidskrift värd som inte värnar den akademiska friheten?

Läs mer hos The Conversation. Artikeln som blev tillbakadragen av Frontiers in Psychology finns att ladda ner från University of Western Australia, där Lewandowsky arbetade då han gjorde studien. Universitetet har bestämt sig för att inte vika ner sig för hot.

Uppdatering 5/4:
Frontiers har gått ut med ett nytt uttalande där de utförligare beskriver beslutet. De beskriver beslutet som grundat på att:

Frontiers came to the conclusion that it could not continue to carry the paper, which does not sufficiently protect the rights of the studied subjects. Specifically, the article categorizes the behaviour of identifiable individuals within the context of psychopathological characteristics.

Se även detta inlägg.

Elisabet Höglund och konsten att se längre än näsan räcker

"Överdrivet klimathot tog död på debatten" skriver Elisabet Höglund i Aftonbladet. Hon fortsätter:

Klimatfrågan är i dag en ickefråga, inte bara i Sverige utan över hela världen. Jag tror jag vet när den dog. Det var efter det monumentala misslyckandet vid klimatmötet i Köpenhamn 2009.
Inför mötet hade klimathotet trissats upp så till den grad att man kunde tro att jordens undergång var nära.
Storbritanniens dåvarande premiär­minister Gordon Brown varnade inför mötet för att världen bara hade två år på sig innan allt skulle­ braka samman, om inte en klimatuppgörelse nåddes. Ett misslyck­ande i klimat­frågan skulle enligt Brown betyda­ en lika gigantisk katastrof för världsekonomin och för mänskligheten, som de båda världs­krigen hade för­orsakat.
Men undergången uteblev. Att för­söka lösa ett politiskt problem med att hota med all världens katastrofer är kontraproduktivt. Folk tar till slut inte hoten på allvar, särskilt inte när undergången aldrig kommer. Efter det misslyckade Köpenhamnsmötet försvann hela klimatdebatten i ett slukhål.

Höglund verkar inte förstå att vad vi gör idag kan orsaka (eller undvika) katastrofer årtionden eller århundraden in i framtiden. En del av den koldioxid vi släpper ut idag kommer att finnas kvar i hundratals år, och de kolkraftverk som byggs idag kommer förmodligen att fortsätta att släppa ut koldioxid årtionden framåt. Och vi har inte ens ännu sett den fulla effekten av den koldioxid som vi hittills har släppt ut. Så vill vi undvika skadliga konsekvenser om årtionden och århundraden så behöver vi agera nu.

Men vårt mänskliga psyke är inte särskilt väl anpassat för att tänka så långsiktigt och globalt. Här är en föreläsning med Daniel Gilbert, professor i psykologi vid Harvard, som handlar om detta.


I en studie som publicerades i Nature i januari tittade man på fyra källor till osäkerhet om hur klimatet kommer att förändras i framtiden (se också här och här). Dessa var:

• Vetenskaplig osäkerhet, som hur stor klimatkänsligheten är.
• Politisk osäkerhet, som när och hur utsläppsbegränsningar och andra politiska åtgärder kommer att genomföras.
• Teknologisk osäkerhet, som utveckling av tekonolgi som kan ersätta energiproduktion med fossila bränslen
• Social osäkerhet om framtida enerigbehov.

De fann i studien att det som orsakade störst osäkerhet om den framtida temperaturutvecklingen var den politiska osäkerheten. Med andra ord, det viktigaste är vår politiska vilja att försöka göra något åt problemet. Därefter följde vetenskaplig, social och teknologisk osäkerhet. Detta innebär att det förmodligen skulle kosta mer att vänta med åtgärder, än vad man skulle kunna tjäna på förbättrad kunskap om klimatet medan man väntar.

Det handlar om konsten att se längre än näsan räcker.

Uppdatering 2013-05-08: Supermiljöbloggen kommenterar Höglunds krönika.

Rekursivt raseri

I en artikel betitlad "NASA fejkade månlandningen - alltså är (klimat)vetenskapen en bluff" redovisade forskarna Stephan Lewandowsky, Klaus Oberauer och Gilles Gignac förra året resultaten av en enkät man publicerat på åtta olika klimatbloggar. Svaren på enkäten visade att om man hade en benägenhet att tro på ett kluster av konspirationsteorier, till exempel om man trodde att NASA fejkade månlandningen, eller trodde att CIA mördade Martin Luther King, så var chansen också större att man avfärdade vetenskapligt konsensus angående klimatförändringarna,  länken mellan HIV-viruset och AIDS, eller länken mellan rökning och lungcancer. Tron på en extrem form av fri marknad hade också ett starkt samband med klimatförnekande. Givet de väldokumenterade länkarna mellan konservativa lobbygrupper och desinformation kring klimatförändringarna så är det här sista inte så förvånande.

Hur reagerade klimatförnekarna på de här resultaten? Med raseri - förstås.

Vilket genererade mer data till forskarna.

Anklagelserna mot Lewandowsky och hans medförfattare tenderade nämligen att vara något ... konspiratoriska. Forskarna bestämde sig därför för att analysera dessa anklagelser för att se om konspiratoriskt tänkande var i farten även här. Studien med de nya resultaten har precis accepterats för publikation och visst, även här kunde man identifiera konspiratoriskt tänkande. Först var anklagelserna fokuserade på själva artikeln och dess författare, men vartefter tiden gick blev teorierna mer och mer kontrafaktiska, och fler och fler människor involverade i konspirationsteorierna; alltifrån universitetsanställda på chefsnivå och journalister till Australiensiska staten.

Det bästa svaret vetenskapsförnekarna hade på anklagelserna om konspiratoriskt tänkande visade sig alltså vara - fler konspirationsteorier. Kommentatorerna hjälpte således till att bekräfta forskarnas ursprungliga tes, att vetenskapsförnekande har ett starkt samband med generellt konspiratoriskt tänkande.

Det vi nu undrar är om konspirationsteoretikerna med nya kommentarer ska ge forskarna ännu mer data - som genererar ännu en studie med ytterligare stöd för tesen - som genererar ännu mer data - som genererar ännu en studie med ytterligare stöd för tesen - som genererar ... (Är det någon mer än vi som anar en konspiration? En rekursiv konspiration?)

De finurliga sätt med vilka vi undviker att tro på klimatförändring

George Marshall grundare till nätverket Climate Outreach and Information Network (COIN) talar om psykologin kring klimatfrågan. Föredraget är från 2009 och anknyter till temat i Gardiners En perfekt moralisk storm som vi tagit upp i ett tidigare inlägg.

Risk, tro och uppmärksamhet
Svårigheten att uppfatta problemet och sociala effekter


Berättelser
Hur klimatförändring passar in i olika berättelser och associationen till miljörörelsen


Strategier för undvikande

Ingenting om miljövänner och moral

Har miljövänner verkligen sämre moral än andra människor? Tväremot vad många tror besvaras den frågan inte i en artikel av två Kanadensiska forskare, som nyligen har synts i media. I artikeln beskrivs ett experiment som undersökte hur moraliskt beteende inom ett område påverkar moraliskt beteende inom andra områden. Ett antal studenter (psykologernas favorittestdjur) delades in i 4 grupper. Första gruppen fick titta på varor i en ”grön” (d v s miljövänlig) nätbutik, och den andra gruppen fick titta på varor i en vanlig nätbutik. Den tredje gruppen fick köpa varor i den ”gröna” nätbutiken, och den fjärde gruppen fick köpa varor i den vanliga nätbutiken. Samtliga deltagare fick sedan genomgå andra tester där de hade möjlighet att tjäna små summor pengar genom att agera själviskt, eller genom att ljuga och att stjäla (d v s ta mer pengar från ett kuvert än de hade rätt till).

Utfallet var att de personer som enbart hade tittat på varor i den gröna nätbutiken sedan uppträdde mer osjälviskt och ärligt än personer i de andra grupperna. Gruppen som köpte varor i den gröna nätbutiken uppträdde däremot sedan mer själviskt och oärligt än de andra grupperna. Det senare förklaras med att individer som har gjort en handling som de uppfattar som god och osjälvisk senare tillåter sig att agera mer själviskt.

Nu är det ett par saker som är viktiga att tänka på här. För det första så gjordes indelningen slumpmässigt. Det var inte så att gruppen delades upp efter hur miljöengagerade deltagarna var. Det här var inte en studie som jämförde miljövänner med andra. Alltså går det inte att dra några slutsatser om miljövänner som grupp utifrån studien. För det andra så skulle förmodligen samma psykologiska mekanismer ha spelat in även om det hade handlat om något annat än gröna varor, t ex att skänka pengar till jordbävningsdrabbade på Haiti.

Tyvärr så blandar författarna ihop begreppen i artikelns inledning, och föga överraskande så har resultaten feltolkats. Till exempel skriver Aftonbladet:

Jordens räddare eller skurkar?
Folk som väljer miljövänliga bilar är inte nödvändigtvis goda människor.
I stället är de i större grad än andra elaka, lögnaktiga och skurkaktiga, visar en kanadensisk undersökning.

Nu sade artikeln inte ett ord om bilar. Aftonbladets motorreporter Robert Collin brer på:

Om de dessutom stjäl och lurar sina arbetsgivare är det helt följdriktigt. Den påklistrade miljöetiketten blir som gamla tiders avlatsbrev. "Jag syndar, men jag betalar för det." På medeltiden betalade man prästerna. Nu räcker det tydligen med en liter kravmärkt mjölk eller en etanolbil för att köpa sig fri från skuld.

Så har en slarvigt skriven artikel blivit till ett bevis för miljövännernas påstådda uselhet. Den här ankan kommer vi nog få se flaxa runt bland olika ”klimatskeptiska” bloggar…

Varför det långsamma agerandet i klimatfrågan?

Daniel Gilbert professor i psykologi vid Harvard har listat några punkter på varför vi människor som i vanliga fall reagerar väldigt fort på hot inte reagerar på samma sätt när det gäller klimatförändringar. Kanske känns det inte så konstigt och ni vet säkert redan att man instinktivt reagerar annorlunda om man ser någon komma springande med en yxa i handen eller får höra att i framtiden kommer något att leda till problem.

Men det är värre än så, Gilbert hävdar att vår hjärna är extremt dåligt konstruerad för att reagera på hot som global uppvärmning och klimatförändringar.

Sedan listar Gilbert de främsta orsakerna till detta:
1. Den globala uppvärmningen saknar ansikte. (till skillnad från tex. terrorism)
2. Global uppvärmning triggar inte vårt moraliska system (till skillnad från tex. från sex)
3. Tidsskalan för den globala uppvärmningen är för lång. (till skillnad från att ducka ett slag)
4. Förändringen sker gradvis vilket gör den svår att se. (till skillnad från tex. matförgiftning)


Se föredraget nedan: