Lobbyism för rymliga samveten

Några av oss i Uppsalainitiativet har bedrivit lite undersökande journalistik på vår fritid. Vi publicerar idag resultatet i en artikel på SVT Debatt. I vår artikel visar vi på kopplingar mellan tre av de forskare som arbetar medialt med att förneka de pågående klimatförändringarna och 80- och 90-talets tobakslobby. För en av professorerna finns även vissa kopplingar till oljeindustrin. Dessa tre professorer har smidigt gått från att förneka tobakens skadeverkningar till att nu förneka klimatförändringarna. Här på bloggen publicerar vi artikeln med länkar till alla källor så vem som helst kan kontrollera uppgifterna.

Lobbyism för rymliga samveten
När vetenskapliga fakta hopade sig kring rökningens farlighet förfinade tobakslobbyn konsten att sprida osäkerhet i vetenskapliga frågor. Nu används samma metoder för att sprida ogrundad osäkerhet i klimatfrågan. Men det är inte bara metoderna som är desamma. Till förvånande stor del är det även samma forskare som är inblandade, även i Sverige. Dessa forskares inflytande på den politiska debatten innebär uppenbara risker för människors liv och hälsa.

Rökning är inte enbart skadligt för den som röker, utan även för personer i rökarens omgivning som andas in tobaksröken. Detta visades först på 1980-talet av japanska forskare som undersökte förekomsten av lungcancer hos kvinnor gifta med rökare. En rapport från Amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) sammanfattade år 1992 forskningen: förutom lungcancer så orsakade passiv rökning även bronkit och lunginflammation hos småbarn, astma kunde förvärras, och det verkade även finnas ett svagt samband till plötslig spädbarnsdöd. EPA uppskattade att passiv rökning orsakade ungefär 3000 dödsfall i lungcancer årligen i USA. Den passiva rökningens hälsoeffekter har sedan dess bekräftats ytterligare, och bland annat hjärt- och kärlsjukdomar kan nu läggas till listan.

För tobaksindustrin var detta dåliga nyheter: rökning skadar inte bara rökaren själv, utan även dennes familj, vänner och kolleger. Därför gick man till motangrepp, precis som man hade gjort när rökningens hälsoeffekter på rökaren själv började uppmärksammas. Man fokuserade på osäkerheter, men nöjde sig inte med att attackera forskningen kring passiv rökning utan även EPA och de forskare som var verksamma där. Man försökte helt enkelt minska förtroendet för EPAs vetenskapliga sammanfattning om passiv rökning genom att undergräva EPAs trovärdighet.

Tre år efter amerikanska miljöskyddsmyndigheten sammanfattat det vetenskapliga kunskapsläget - den 28 september 1995 - publicerades en debattartikel i Dagens Nyheter med titeln "Passiv rökning ger inte cancer" . Där kunde man läsa att "Visst finns det undersökningar som pekar på en viss, mycket liten, korrelation mellan passiv rökning och lungcancer. Men det finns också undersökningar som visar att det inte föreligger något sådant samband alls." Skribenten bortsåg dessutom från den passiva rökningens andra negativa effekter. I stället hävdade han att informationen om riskerna med passiv rökning handlade om att rökning ansågs vara "något ont" och att det pågick "en etnisk rensning av rökarna som kulturgrupp." Artikeln var skriven av Ingemar Nordin, numera professor vid tema Hälsa och samhälle med inriktning mot vetenskapsteori, Linköpings universitet.

Spola fram 15 år så finner vi samme Nordin återigen som aktiv debattör, men denna gång i ett helt annat ämne. Nu handlar det om klimatet. Även denna gång ligger människors liv och hälsa i potten och även denna gång argumenterar Nordin mot en samlad vetenskaplig bedömning. Ingemar Nordin är en av grundarna av den klimatskeptiska lobbygruppen Stockholmsinitiativet som säger sig vilja "medverka till en öppen och rationell diskussion i klimatfrågan".

Det finns fler medlemmar av Stockholminitiativet som var involverade i tobaksdebatten. Wibjörn Karlén, professor emeritus i naturgeografi och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin, var till exempel en av de akademiska medlemmarna av ESEF (European Science and Environment Forum), en organisation med delfinansiering av RJ Reynolds Tobacco. ESEF ägnade sig, liksom Nordin, åt att förmedla bilden av osäkerhet kring hälsoriskerna med passiv rökning. Numera hittar man Karléns namn som en av medlemmarna av en grupp sammansatt av Science and Environmental Policy Project (SEPP) för att kritisera den tredje IPCC-rapporten, bland annat genom att påstå att människans förbränning av fossila bränslen inte haft nämnvärd inverkan på det globala klimatet. SEPP har blivit sponsrat av bland annat Exxon och Shell.

Det finns även utanför Stockholmsinitiativet individer som villigt hoppat från tobaksdebatten till klimatdebatten. Ett exempel är Robert Nilsson, gästprofessor i molekylär toxikologi och riskvärdering vid Stockholms universitet. Även Nilsson var akademisk medlem i ESEF och medverkade till att sprida osäkerhet kring det vetenskapliga kunskapsläget om tobak - även Nilsson sprider numera osäkerhet i klimatdebatten.

Den här kopplingen mellan tobakslobbyn och de som förmedlar bilden av osäkerhet kring de pågående klimatförändringarna har tidigare påvisats internationellt, men kopplingen finns även i Sverige. På en rad avgörande punkter i klimatfrågan råder emellertid inte någon vetenskaplig osäkerhet; människan håller genom sitt förbrännande av fossila bränslen på att förändra klimatet. Vetenskapssamhället har på grund av frågans stora potentiella effekter - både ekologiska och ekonomiska - på flera olika sätt försökt förmedla konsensusbilden av klimatförändringarna till resten av samhället.

• Trettiotvå nationella vetenskapsakademier - bland annat Kungliga Vetenskapsakademin - har skrivit deklarationer för att bekräfta kunskapen om klimatförändringarna. Ett flertal internationella akademier för olika ämnen - meteorologi, paleoklimatologi, geologi, biologi, fysik, kemi, etc. - har producerat liknande skrivelser. Ingen vetenskaplig akademi eller sammanslutning har skrivit en deklaration där man tar avstånd ifrån den vetenskapliga konsensusen om klimatförändringarna.
• Den ena av världens två största vetenskapliga tidskrifter, Science, utnämnde den förbättrade vetenskapliga kunskapen om klimatförändringarna till en av det förra årtiondets tio viktigaste upptäckter. Den andra stora tidskriften har en speciell hemsida bara för att rapportera om klimatförändringarna, en hemsida som i april ska bli en egen tidskrift: Nature Climate Change.
• Flera oberoende genomgångar av den vetenskapliga litteraturen visar på stor enighet. Den senaste analysen visar på 97 - 98 % samstämmighet bland forskarna på området.
• Som om detta inte det vore nog har FN tillsatt en panel av forskare för att ytterligare gå igenom det vetenskapliga kunskapsläget och ge en samlad bedömning: IPCC. Dessa utvärderingar visar även de på konsensus i klimatfrågan.

Den här kompakta vetenskapliga enigheten kanske kommer som en överraskning för den som mest följer klimatdebatten i media och på internet, för det är där klimatförvillarlobbyn arbetar. Samma desinformatörer som förut försökte förmedla osäkerhet i frågan om tobakens hälsorisker sår nu osäkerhet kring den vetenskapliga kunskapen om klimatet, ofta med hjälp av samma metoder som tobakslobbyn förfinade.

Det är tyvärr skickliga desinformatörer vi har att göra med. Man kan till exempel i debattartikel efter debattartikel påstå att det finns en stor vetenskaplig debatt kring den nuvarande förståelsen av klimatförändringarna, när diskussionen i verkligheten inte rör grundläggande fakta som att koldioxid är en växthusgas, att jorden värms, och att den nuvarande värmeökningen till stor del beror på mänskliga aktiviteter. Man ägnar sig åt att smutskasta forskare genom falska beskyllningar och obekräftade rykten. De stulna mail som utgör den så kallade "Climategateaffären" är ett bra exempel på det. Trots att de angripna forskarna blivit rentvådda i oberoende utredningar fortsätter lobbyisterna påstå att det förekommit forskningsfusk. Man framför obskyra alternativteorier för att ge sken av att grunderna i klimatvetenskapen är tveksamma. Man översvämmar systematiskt kommentarsfält och debattsidor med inlägg för att ge bilden av en stor skeptisk opinion.

En central fråga i sammanhanget är hur många människoliv som hann gå åt under den tid myndigheterna trodde att det förelåg en osäkerhet om tobaksrökningens skaderisker. Amerikanska miljöskyddsmyndighetens uppskattning av antalet dödsfall orsakade av passiv rökning var bara dödsfall på grund av lungcancer. Till det ska läggas skadeverkningar och dödsfall på grund av bronkit, lunginflammation, astma, hjärt- och kärlsjukdomar och mängder av andra rökningsrelaterade sjukdomar. WHO uppskattade förra året antalet dödsfall till följd av passiv rökning till 600 000 om året, inklusive 165 000 barn. Det går inte att veta hur länge desinformationen fördröjde införandet av lagar och regleringar, men kostnaden bör i alla fall inte mätas i tid, utan i liv.

Precis som i fallet med tobakens skadeverkningar handlar klimatdebatten i slutändan om människors liv och hälsa. Vetenskapen står enig i sin beskrivning av grunderna runt klimatförändringarna, men ett litet antal forskare med rymliga samveten - både i Sverige och internationellt - fortsätter trots detta att sätta sina namn under debattartiklar som hävdar något annat. Vad blir kostnaden i liv och hälsa den här gången? Är svensk media bättre rustad än till exempel den amerikanska att möta de här lobbyisterna och se igenom deras egentliga agenda?

Patrik Lindenfors - docent i zoologisk ekologi
Magnus Westerstrand - doktorand i geokemi
Anders Emretsson - journalist
Per Edman - Apple-tekniker
Anders Martinsson - gymnasielärare i fysik
Lars Karlsson - docent i datavetenskap

Tillsammans

Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson

1. Sak och person

För snart två år sedan publicerade jag på den här bloggen några reflektioner kring svårigheten att skilja mellan sak och person i klimatdebatten. Jag valde rubriken Dessa fördömda personangrepp. Ordvalet kan möjligen ha varit oklokt, ty alltsedan dess har det då och då dykt upp antydningar i den svenska klimatförnekosfären om att jag skulle vara en försvarare av tanken att det är OK med personangrepp i betydelsen att kasta vad för slags skit som helst på sina meningsmotståndare,¹ och att jag skulle ha hävdat detta i sagda bloggpost. Den som emellertid bemödar sig med att läsa vad jag faktiskt skrev i bloggposten kan se att jag med bestämdhet hävdar motsatsen, men sedan nyanserar resonemanget, bl.a. med att det måste vara tillåtet att påpeka och påvisa när en debattör argumenterar ohederligt eller rentav far med osanning - även om det för med sig att debattören ifråga därmed hamnar i dålig dager. Med en dåres envishet vill jag nu återkomma till ämnet och försöka förklara, från en lite annan utgångspunkt, min syn på det problematiska förhållandet mellan sak och person.

Låt mig ta avstamp i biologen och vetenskapseteoretikern Massimo Pigliuccis bok Nonsense on Stilts, som jag nyligen recenserade i tidskriften Notices of the American Mathematical Society. I sin bok tar sig Pigliucci an det ambitiösa projektet att försöka hjälpa lekmannen att navigera rätt när det gäller att skilja den trovärdiga vetenskapen från de budskap som i själva verket är strunt utklätt till vetenskap. Boken spänner över ett brett spektrum av vetenskapsområden, men ett viktigt exempel är givetvis frågan om vad man skall tro respektive inte tro på i dagens vildvuxna debatt om var klimatvetenskapen står i frågan om antropogen global uppvärmning.

Pigliucci bjuder på en vindlande framställning av exempel och fallstudier, jämte både vetenskapshistoriska och vetenskapsfilosofiska resonemang. När han till slut skall sammanfatta sina råd till lekmannen om hur man, i exempelvis det stora media- och internetbruset, skiljer vetenskap från strunt är det påtagligt hur stark betoning han lägger på att bedöma avsändarens trovärdighet, snarare än att enbart dissekera de påstått vetenskapliga resonemangen i sig. Detta innebär ett långtgående inslag av något som liknar auktoritetstänkande, vilket kan synas otillfredsställande.

Men om vi beaktar klimatfrågans vittförgrenade komplexitet, så är det svårt att se hur vi kan klara oss utan ett visst mått av sådant auktoritetstänkande och bedömning av budbärarens trovärdighet. Å ena sidan är det uppenbart viktigt att den enskilde medborgaren är klar över vartåt det vetenskapliga evidensläget pekar i en fråga med så stora potentiella samhälleliga konsekvenser som just klimatfrågan. Å andra sidan är det fullkomligt orimligt att hoppas på att lekmannen skall behärska och förstå hela det vetenskapliga underlaget bakom slutsatsen om antropogen global uppvärmning och dess omfattning - ända ned till den kvantfysikaliska härledningen av koldioxidmolekylens absorbtions- och emissionsspektrum (för att inte tala om hur omöjligt det är, till och med för den aldrig så kvalificerade klimatforskaren, att på egen hand kontrollera riktigheten i alla de datamängder som ligger till grund för de vetenskapliga slutsatserna). Någon annan utväg finns knappast ur detta dilemma än att tillåta sig att ett visst mått av tillit till vad andra säger. Men det vore naturligtvis naivt och dåraktigt att visa denna tillit urskiljningslöst.

När Markku Rummukainen påstår något, och Peter Stilbs påstår motsatsen, vem skall vi då lita på? Och skall vi tro på Michael Mann eller Lord Monckton? James Hansen eller Judith Curry? Etc.

Ett första steg kan vara att se till vem som har förankring och meritering inom vetenskapen - och då helst på relevanta områden. Detta är dock givetvis långt ifrån något ofelbart kriterium. Minst lika viktigt är därför att se efter varifrån debattörerna hämtar sina påståenden - det är en väldig skillnad på om de kommer från den peer review-granskade vetenskapliga litteraturen, jämfört med om de inte kan spåras längre än till bloggosfärens vildvuxna ekokammare. Att spåra uppgifternas ursprung kan dock vara en alltför grannlaga och tidsödande uppgift för den enskilde lekmannen att utföra själv², varför ytterligare andra kriterier kan vara viktiga. Hit hör att påminna sig vad debattören har för track record när det gäller att visa prov på exempelvis hederlighet och gott omdöme i tidigare vetenskapliga och andra sammanhang. Om personen ifråga exempelvis tagit avstånd från evolutionsbiologin till förmån för kreationismen, eller någon gång under min livstid (jag är född 1967) hävdat att någon kausal länk mellan tobaksrökning och lungcancer inte kunnat påvisas, då kan det finnas anledning att ifrågasätta dennes omdöme och iaktta extra försiktighet med att ta personen på allvar i andra naturvetenskapliga frågor.

Av de skäl som här skisserats är alltså ett visst mått av granskning av budbäraren oundgängligt. Då händer det naturligtvis ibland att granskningen utfaller till budbärarens nackdel - att denne befinnes opålitlig. En sådan granskning kan då bli misstänkt likt ett så kallat ad hominem-argument, men förutsatt att de basala kriterierna sanning och relevans är uppfyllda så kan jag inte se att det skulle vara något fel i sig med ett sådant ad hominem.

2. Exemplet Freeman Dyson

Som ett exempel vill jag tillämpa det slags granskning jag här diskuterat på fysikern och matematikern Freeman Dyson, som på senare år kommit ut som så kallad klimatskeptiker. Dyson, född 1923, är en av världens mest meriterade nu levande fysiker, och har gjort avgörande insatser inom bland annat kvantfältteori och fasta tillståndets fysik. Han personifierar på ett i mångt och mycket beundransvärt vis det slags forskare som aldrig varit intresserad av att stänga in sig i det vetenskapliga elfenbenstornet, utan ständigt visat stort samhällsengagemang - särskilt (liksom så många andra fysiker efter Manhattanprojektet) i diskussioner om fred och kärnvapen. För en bred publik är han känd bland annat för läsvärda böcker som Disturbing the Universe (1979) och The Scientist as Rebel (2006) - läsvärda inte minst tack vare hans enastående förmåga att tänka i nya banor.

Allt detta tycker jag tyder på att det kan vara värt att lyssna på vad han har att säga då han träder fram som klimatskeptiker. Desto större blir besvikelsen av att ta del av en färsk epost-intervju med Dyson i den brittiska dagstidningen The Independent. Trots att Dyson här får chansen att lägga ut texten och motivera sina ställningstaganden i klimatfrågan, så vägrar han att gå in i konkreta sakdiskussioner, utan nöjer sig med att leverera vaga påståenden som "the climate of the earth is an immensely complicated system and nobody is close to understanding it" och "the experts are deluded because they have been studying the details of climate models for 30 years and they come to believe the models are real. After 30 years they lose the ability to think outside the models" - floskler som vilken stockholmsinitiativsgubbe som helst skulle kunna häva ur sig.

Här skulle jag kunna sätta punkt med konstaterandet att Dyson uppenbarligen inte har något på fötterna i sin kritik mot klimatvetenskapen, och därför lugnt kan ignoreras. Men jag måste erkänna att jag har svårt att frigöra mig från den lite auktoritetstrosinfluerade tanken att när en så genial tänkare och vetenskapsman som Dyson anser sig ha skäl att döma ut klimatvetenskapen, då måste det väl finnas något slags substans i dessa skäl, som i så fall är värda att ta del av. Jag backar därför ett par år, och hittar en essä av Dyson, publicerad 2008 i ärevördiga tidskriften New York Review of Books, med rubriken The Question of Global Warming. Denna visar sig vara avsevärt intressantare än The Independent-intervjun, och ger viktiga ledtrådar angående vad som verkar vara grunden för Dysons klimatskepsis.

Essän i NYRB tar formen av en recension av två böcker om klimatekonomi och klimatpolitik, men trogen såväl sin egen vana som NYRB:s intellektuella tradition väljer Dyson att ta detta som avstamp för en del egna reflektioner och utvikningar. Hans centrala budskap grundar sig i den starka teknikoptimism som genomsyrat mycket av hans skriverier genom åren.³ Om nu atmosfärens ökande koldioxidhalt är ett allvarligt problem, så kan vi enligt Dyson vara förvissade om att vi med hjälp av framtida teknologi kommer att kunna sänka halten till önskad nivå. Den teknologi han anbefaller är genetiskt modifierade träd, med egenskapen att de fångar in stora mängder koldioxid ur luften, vars kol de via rotsystemen dumpar under jord. Han skriver att han betraktar det som "likely that we shall have 'genetically engineered carbon-eating trees' within twenty years, and almost certainly within fifty years".⁴ Konsekvensen, om detta är riktigt, är att stigande koldioxidhalt och global uppvärmning inte är något bra argument för att vi idag skall bromsa vår fossilbränsleförbränning.

Vad beträffar Dysons uppfattning om klimatvetenskapen kan en tydlig glidning mellan 2008 och 2011 mot ökad skepsis skönjas i NYRB-essän och The Independent-intervjun. I NYRB-essän pekar han på Keeling-kurvan (som beskriver mätningar av luftens koldioxidhalt från slutet av 50-talet och framåt) som ett konklusivt tecken på mänsklig klimatpåverkan, men i intervjun nöjer han sig med ett skeptiskt "maybe". Vad som ligger bakom denna glidning är inte lätt att veta säkert, men följande händelseförlopp förefaller inte orimligt att tänka sig: Dysons teknikoptimistiska argument mot behovet av minskade växthusgasutsläpp togs naturligtvis emot med entusiasm i klimatskeptiska kretsar. Liksom alla vi andra är Dyson knappast okänslig för positiva reaktioner och beröm, varför han kom att känna ökad sympati för klimatskeptikerna och deras argument. Till glidningen bidrog möjligen också att den underdog-stämpel som klimatskeptiker har i vetenskapssamhället kan ha appellerat på Dyson, som utöver sin visionära teknikoptimism även mer allmänt är synnerligen förtjust i att sticka ut hakan och gå emot etablerade uppfattningar.

Som ett exempel på det senare kan nämnas Dysons entusiastiska förord till astrofysikern Thomas Golds bok The Deep Hot Biosphere från 1999, som för fram minst sagt kontroversiella teorier om att jordens heta innandöme skulle krylla av liv, och att det vi kallar fossila bränslen inte alls har fossilt biologiskt urprung utan geologiskt och dessutom finns i mängder som praktiskt taget är outsinliga. Eller betrakta följande sjövilda stycke ur en text som Dyson publicerade 2004, där hänvisningen till kvantmekaniken inte står kvantmystiker och charlataner som Gary Zukav och Fritjof Capra långt efter:

I am suggesting that paranormal mental abilities and scientific method may be complementary. The word 'complementary' is a technical term introduced into physics by Niels Bohr. It means that two descriptions of nature may both be valid but cannot be observed simultaneously. The classic example of complementarity is the dual nature of light. In one experiment light is seen to behave as a continuous wave, in another experiment it behaves as a swarm of particles, but we cannot see the wave and the particles in the same experiment. Complementarity in physics is an established fact. The extension of the idea of complementarity to mental phenomena is pure speculation. But I find it plausible that a world of mental phenomena should exist, too fluid and evanescent to be grasped with the cumbersome tools of science.

Jag vill påstå att när en forskare som (hur vetenskapligt välmeriterad han än må vara) tillåter sig att häva ur sig den här sortens spekulationer, går ut och på vaga grunder påstår att en hel vetenskap - som i detta fall klimatforskningen - är ute och cyklar, då räcker det inte att ta påståendet med en nypa salt. Flera skopor anbefalles.

Fotnoter

1) En sådan "i krig och klimatdebatt är allt tillåtet"-inställning tar jag i själva verket å det bestämdaste avstånd ifrån. Ett extremt exempel på vad jag naturligtvis inte finner godtagbart är det slags pennalism som tillåts och till och med uppmuntras på klimatförnekarbloggen The Climate Scam, men som vi tack vare att vi tillämpar kommentarsmoderering är förskonade ifrån här på UI.

2) Han kan naturligtvis lyssna till andra som gör den granskningen, men därmed har han inte löst tillitsproblemet utan bara flyttat det ett steg.

3) Bland annat har Dyson skrivit mycket om framtida kolonisation av rymden, och han har givit upphov till det fantasieggande begreppet Dyson-sfär. Tanken bakom Dyson-sfären är att varje tillräckligt högteknologisk civilisation (inklusive vår egen) för eller senare kommer att bestämma sig för att de vill utnyttja rubb och stubb av det energiflöde som deras stjärna erbjuder, och därför bygga en gigantisk sfär, med stjärnan i centrum och med lämplig radie i eller utanför planetsystemet, på insidan täckt med någon form av solpaneler eller biologisk motsvarighet. I vårt sökande efter intelligent liv i världsrymden borde vi enligt Dyson leta efter källor till det slags långvågig värmestrålning som termodynamikens lagar dikterar måste läcka ut från en sådan sfär.

4) Min egen syn på detta är att det mycket väl kan hända att Dyson har rätt, man att det också kan hända att han har fel. Vi behöver vara ödmjuka inför det faktum att det är extremt svårt att förutsäga framtida teknologiutveckling på mer än något enstaka årtiondes sikt, och det vore våghalsigt och fel att sätta det framtida klimatet i pant på något vi tror att vi skall kunna uppfinna i framtiden. (Dyson uttrycker ibland klädsam ödmjukhet, på tvärs mot den tvärsäkerhet han uttalar i det aktuella fallet. I sin bok The Sun, the Genome and the Internet från 1999 medger han att hans framgångar med att förutsäga framtiden varit blandade, men säger samtidigt i en ofta citerad fras att "it is better to be wrong than to be vague".)

Fredagsrys: Rush Limbaugh

Den konservative amerikanske radioprataren Rush Limbaugh är med 15 miljoner lyssnare per vecka en betydande maktfaktor inom den amerikanska högern. Han är miljövårds-fiende och klimatförnekare. I den här videon raljerar han över att japanerna, som ägnar sig åt återvinning och har utvecklat Toyota Prius, drabbas av en naturkatastrof. Varning: den här videon är inte rolig utan bara stötande.



h/t Climate Progress

Fredagsmys: Snygg informationsannons

Bilden är gjord av Ferdi Rizkiyanto som har delat med sig av den enligt Attribution-NonCommercial-NoDerivs 3.0 (dvs. man får dela med sig av den om man säger vem som gjort den, men man får inte använda den i komersiellt syfte eller ändra på den). Vill du ha den i större format för att skriva ut så finns det en större version att ladda ner här.

Förvillandets anatomi: en fallstudie

Kommentarstråden under Magnus Westerstrands svar på Lars Berns osmakliga och propagandistiska Newsmill-inlägg i går är intressant (om än beklämmande) att studera. Sakfrågan är klar: Bern hävdade att det fanns dålig beredskap mot översvämningarna i Queensland, Australien, nu i vintras eftersom klimatmodellerna hade förutsagt att man skulle få torka i stället för regn. Detta var Berns exempel på hur ”klimathysterin” har försvagat vår beredskap mot naturkatastrofer. Westerstrand visade att modellerna tvärtom hade förutsagt intensivare regnfall (vilket inte motsäger ökad risk för torka) genom att hänvisa till en rapport från myndigheterna i Queensland.

Detta kan naturligtvis Berns supportrar inte medge; de så kallade ”skeptikerna” föredrar att tro på Berns påstående trots att det har motbevisats. Därför använder de i stället en rad olika fövillartaktiker. Eftersom dessa taktiker är vanligt förekommande så kan det vara värt att titta närmare på dem. Det finns många bra exempel i kommentarstråden, och dessa ger en skrämmande inblick i förvillarnas tankevärld. Det är viktigt att någon gång granska också denna klimatförvirrandets svans som härjar i kommentarstrådarna på Newsmill, på dagstidningarnas onlineupplagor och andra platser i cyberrymden. Jag sätter inte ut namn på kommentatorerna här, men i slutet på varje citat ger jag numret på den kommentar som det kommer ifrån.

Förvilla i sakfrågan
En kommentator skriver:

”Men i den där rapporten "Climate Change in Queensland - What the Science is Telling Us" står det faktiskt som "Key findings" att det blir varmare, mindre regn, längre torrperioder och att cyklonerna går längre söderut.
Det stöder snarare Bern än försvagar hans argument” (#18)

Men rapporten i fråga säger uttryckligen att risken för översvämningar ökar. Detta hänger ihop med att regnen blir intensivare, dvs att när det väl regnar så kommer det mer på en gång. Detta argument handlar alltså om att bortse från vad rapporten i fråga säger om just intensivare skyfall. Och intensivare skyfall står inte i motsättning till ökad risk för torka: tvärtom har Queensland för något år sedan varit utsatt även för svår torka.
Lite längre ner hittar vi samma typ av felaktiga argument, nu kryddat med invektiv:

”Magnus Westerstrand är antingen galen, eller själv den stora lögnaren här. Dokumentet han länkar till, och som han påstår emotsäger Lars Bern, visar tvärtom att Bern har rätt. Se sammanfattningen i rutan på sid. 44, det kan inte vara tydligare att man förväntade sig torka.” (#29)

Sådana här falska motsättningar (intensivare regn och torka, eller mer värme och kraftigare snöfall för att ta ett exempel från våra breddgrader) är väldigt vanligt förekommande i förvillarretoriken.
Vi hittar också ett desperat försök att blanda bort korten genom att fokusera på att rapporten på ett ställe talar om ”risker för samhällen och infrastruktur” som om detta skulle betyda att endast tätorter skulle drabbas av översvämningar:

”#46 Micke Andersson: Lägg ner själv. Redan inledningen i ditt citat emotsäger det du försöker säga: "In Queensland the major risks to communities and their supporting infrastructure are cyclones and flooding"
-- Citatet nämner alltså bara städer och samhällen på begränsad yta, medan den aktuella översvämningen påverkade *tre fjärdedelar* av Queensland. Och samma dokument är alltså tydligt med att större delen av Queensland kommer att uppleva torka.” (#31)

Vad förvillarna verkligen skulle behöva göra för att försvara Bern är att visa att översvämningsfaran enligt modellerna var liten. Men något sådant finns inte.

Allmän vetenskaplig förvillning
Det förekommer också ett antal förment vetenskapliga argument som endast indirekt eller inte alls har att göra med sakfrågan. Detta rör sig om argument som redan har tillbakavisats till leda, men som ändå fortsätter att cirkulera. I den här kommentarstråden har vi turen att stöta på en variant av klassikern ”hur kunde inlandsisen smälta när det inte fanns bilar” (fast det blir inte riktigt rätt):

”Klimatet kommer och går på den här planeten. Bara att gilla läget. Istället för att lägga enorma summor på nonsensåtgärder är det bättre att försöka anpassa oss till dom svängningar som förekommer.
Vad anser artikelförfattaren att man borde ha gjort för att förhindra uppvärmningen som avslutade senaste istiden? För du känner till istiderna va? Att hela nordeuropa var täckt av is så sent som för 15000 år sedan. Vad skulle man göra? Minska bilkörningen i stockholms innerstad?” (#8)

Bakvänd logik
Det förekommer också exempel på riktigt bakvänd logik. Här är en kommentator som inte lyckats räkna ut att de inträffade översvämningarna är ett faktum:

”Beträffande Queensland hänvisar förf till en undersökning där "modelleringar kommer fram till att risken för översvämningar kan öka eftersom man förmodar en ökning av regnintensiteten i området.." Detta är för honom FAKTA. Förvillarna är i sjäva verket han och alla dessa alarmister som ständigt basunerar ut sina falska larm.” (#5)

Klimathotet som en religion
Ett vanligt förekommande argument inom förvillarrörelsen är att klimathotet har blivit till en religion, som inte har med fakta och vetenskap att göra. Detta är en konstig ståndpunkt med tanke på det starka vetenskapliga stöd som finns för mänsklig klimatpåverkan: det är inte många religioner vars ”heliga skrift” utgör en omfattande sammanställning av forskningsläget. Det är ironiskt att samma argument ofta används av kreationister mot evolutionsteorin. Vi hittar ett exempel på argumentet bland kommentarerna:

”Borde inte en doktorand visa lite tecken på vetenskapligt tänkande? Lars Bern har avvikande åsikter, och dom är man fri till att bemöta och kritisera. Klimatrörelsen verkar att ha blivit en religion där kritiker skall skuldbeläggas och bespottas, så som religioner ofta har gjort. ….” (#47)

Konspirationer och korruption
Förutom religiös iver så sägs ”klimatrörelsen” även drivas av dunkla politiska motiv. Bland kommentarerna dyker rent av en referens till ”NWO” (Nya Världsordningen”) upp:

”Det hela handlar om pengar och politik inte klimathot. Varför hoppar människor av sina FN uppdrag fast de tjänar bra pengar och betalar ingen skatt? Kan det bero på att vissa ändå har en moral? Nä FN/IPCC har gjort sitt. Tur att USA nu strypt alla pengar till detta NWO företag. Märkligt ingen MSM har tagit upp detta! Detta borde vara förstasidestoff för vilken tidning eller tv kanal som helst!” (#52)

Eftersom forskningen inte kommer fram till för förvillarna önskvärda resultat, så måste den vara korrumperad och politiskt styrd:

”Man kan inte lita på vetenskapliga resultat längre. De flesta forskare forskar på uppdrag av ekonomiska intressenter. Frågeställningarna är styrda av dem och påfallande ofta står resultaten i samklang med bidragsgivarnas intressen. Någon objektiv vetenskap tycks inte finnas längre.” (#40)

”Nej. Det räcker om skeptikerna visar på ställen där klimatforskarnas påståenden, modeller, etc inte stämmer med redan kända fakta. Då måste klimatforskarna visa varför deras påståenden är bättre än tidigare känd vetenskap. Det har de inte lyckats med. De har tvärtom befunnits manipulera ingående data, manipulera sina resultat och manipulera (förvränga) tolkningen av sin forskning för att den ska passa med de ultimativa krav man framför.” (#69)

Idén om en konspiration, eller åtminstone omfattande korruption och fusk inom klimatforskningen, är en grundbult i förvillarnas världsbild. Den behövs för att bortförklara det för skeptikerna mycket obekväma vetenskapliga läget.

Spela offer
En mycket vanlig taktik för att undvika att bemöta saklig kritik är att utmåla den kritiserade som ett oskyldigt offer för motståndarnas personangrepp och smutskastning. Minsta ursäkt räcker för att vrida på snyftkranen.

”Snälla Magnus!
Den här "artikeln" är ju bara ett pinsamt försök att sprida en "förvillelsekampanj" med länkar till UI och allt!
För oss som hängt med någorlunda i den debatten är det uppenbart men du riktar dig väl inte till oss förmodar jag, det hela handlar istället om att försöka misskreditera med alla medel som står till buds.
Lågt, Magnus, mycket lågt!” (#22)

”Varför bemöter alltid UI folket meningsskiljaktigheter med personangrepp och förlöjligande? De verkar otroligt osäkra på sin sak, då anfall är bästa försvar? … ” (#39)

Denna typ av argument framstår dessutom som hyckleri när vi går vidare till nästa typ av argument.

Pennalism
Till sist har vi renodlad pennalism, en taktik som kultiveras av en lite grupp särskilt förgrämda debattörer. Här handlar det nog inte enbart om att debattörerna ifråga är elaka och småsinta människor, utan det är nog också en medveten taktik för att skrämma bort meningsmotståndare alternativt dra ner diskussionen till en rännstensnivå:

”UI är ganksa nära höjden av antiintellektuell debatt i Sverige (vad jag kan överblicka).
Magnus W hänvisar till en studie på typiskt infantil ungdomsförbunds-nivå:
'Men vad du inte berättar om är vad som står i [denna] rapport ..'
Redan där visar han att han öht inte vill hantera vad som sägs, utan istället berätta om sina egna förhoppningsfulla argumnet om ngt helt annat. …” (#21)

Det här är inte en uttömmande beskrivning av de taktiker som används, och enbart i den aktuella kommentarstråden hittar vi exempel på t ex att tjata om Al Gore, citat-missbruk och halmgubbar.

Westerstrand vs Bern på Newsmill

Uppsalainitiativets Magnus Westerstrand har idag ett inlägg på Newsmill. Westerstrand kritiserar ett inlägg från Lars Bern, framstående klimatförvillare, och i synnerhet dennes felaktiga påstående om att man saknade beredskap mot översvämningarna i Queensland pga av att klimatmodellerna förutsade torka där och inte regn.

Låt oss se vad IPCC skrev 2007 om Queensland:

A range of GCM and regional modelling studies in recent years have identified a tendency for daily rainfall extremes to increase under enhanced greenhouse conditions in the Australian region (e.g., Hennessy et al., 1997; Whetton et al., 2002; McInnes et al., 2003; Watterson and Dix, 2003; Hennessy et al., 2004b; Suppiah et al., 2004; Kharin and Zwiers, 2005). Commonly, return periods of extreme rainfall events halve in late 21st-century simulations. This tendency can apply even when average rainfall is simulated to decrease, but not necessarily when this decrease is marked (see Timbal, 2004). Recently, Abbs (2004) dynamically downscaled to a resolution of 7 km current and enhanced greenhouse cases of extreme daily rainfall occurrence in northern New South Wales and southern Queensland as simulated by the CSIRO GCM. The downscaled extreme events for a range of return periods compared well with observations and the enhanced greenhouse simulations for 2040 showed increases of around 30% in magnitude, with the 1-in-40 year event becoming the 1-in-15 year event.

Och vad rapporten Climate Change in Queensland - What the Science is Telling Us från 2010, som Westerstrand hänvisar till i sin Newsmillartikel, skriver på sid 30:

Climate change is also likely to affect extreme rainfall in south-east Queensland (Abbs et al. 2007). Projections indicate an increase in two-hour, 24-hour and 72-hour extreme rainfall events for large areas of south-east Queensland, especially in the McPherson and Great Dividing ranges, west of Brisbane and the Gold Coast. For example, Abbs et al. (2007) found that under the A2 emissions scenario, extreme rainfall intensity averaged over the Gold Coast sub-region is projected to increase by 48 per cent for a two-hour event, 16 per cent for a 24-hour event and 14 per cent for a 72-hour event by 2070. Therefore despite a projected decrease in rainfall across most of Queensland, the projected increase in rainfall intensity could result in more flooding events.

Alltså om de saknade beredskap var det trots att klimatmodellerna förutsäger ökad risk för extrema regn och översvämningar.

Missa inte att läsa meteorologen Tage Anderssons fina självmål i kommentar nummer 5. Och missa inte övriga förvillares intellektuella haverier i kommentarstråden när de med Rickard Berghorn, Jonas N och Lena Krantz i spetsen försöker försvara eller avleda uppmärksamheten från Berns fabrikationer. 

Uppdatering 2011-03-17 Queenslands Climate Change Office och den lokala regeringen gjorde även en specialstudie om just den ökade risken för översvämningar.

Kosmiska strålar, moln och global uppvärmning

Bild från NASA. 

Visst har den tidigare så populära kosmiska strålar-förklaringen till den globala uppvärmningen hamnat lite i skymundan bakom Roy Spencers tankar om naturliga interna variationer det senaste året eller så? Inom förvillosfären är ju det allt annat överskuggande kriteriet för god vetenskap att slutsatsen är att vi riskfritt kan fortsätta släppa ut koldioxid i accelererande takt. Då spelar det ingen större roll om det påstås att globala uppvärmningen inte alls finns, eller att den är orsakad av solen, havsströmmar eller utbyggnad av städer. 

Det kan ändå vara intressant att följa utvecklingen av forskningen om kopplingarna mellan kosmiska strålar och klimat. I en rykande färsk vetenskaplig artikel av Erlykin, Laken (vars tidigare arbete diskuterats här) och Wolfendale jämförs data från satellitmätningar av moln med flödet av kosmisk strålning. Som vanligt i fältet är resultaten spretiga och svåra att förstå, men det finns inget som tyder på en kraftig koppling mellan flödet av kosmiska strålar och total molnighet. Ett svagt men signifikant samband hittas i troposfären. Forskarna lyckas även uppskatta hur stor temperaturökning som ändringar i kosmisk strålning kan ha bidragit med sedan 1950-talet. Enligt artikeln står kosmiska strålar för 0.002 grader av de 0.5 graders uppvärming vi sett sedan dess. Naturligtvis ska även dessa resultat tas med en nypa salt, men förhoppningarna att kosmiska strålar lyckas trolla bort växthusgasernas effekter blir allt mer verklighetsfrånvända.

Rear Amiral David Titley: Jag var en klimatskeptiker

Amerikanska flottans chefs-oceanograf David Titley berättar om klimatförändringar, flottan och om sin egen bakgrund i denna personligt hållna TEDx-föreläsning:

Spencers 6 triljoner graders uppvärmning

Barry Bickmore har på bloggen Anti-Climate Change Extremism in Utah granskat påståenden i Roy Spencers bok The Great Global Warming Blunder i tre läsvärda delar:

• Del 1 handlar om Spencers påståenden och resultat kring låg klimatkänslighet. Bland mycket annat visar det sig att Spencer endast kunnat få de resultat han presenterar genom att anta orealistiska värden på ett antal av modellens parametrar.
• Del 2 handlar om Spencers påståenden om att klimatforskare inte tar hänsyn till så kallade naturliga variationer samtidigt som han själv på skakiga grunder ifrågasätter de allmänt accepterade Milankovitchcyklerna som förklaring för istiderna.
• Del 3 är en genomgång av Spencers beräkningar kring sin hypotes om att Pacific Decadal Oscillation (PDO) är förklaringen till global uppvärmning. Det visar sig att Spencer återigen måste anta orealistiska värden för att få sin hypotes att fungera.

PDO-inlägget har fått en intressant uppföljning som visar problemet med Spencers metod och inställning till vetenskapliga data. Arthur Smith har på bloggen Not Spagetti tittat närmare på Spencers modell och beräkningar. Spencers modell är inte bara märklig utan ger fullständigt orimliga resultat om man försöker använda den på äldre historiska och paleoklimatologiska data: år 1800 var 20 till 25 grader kallare än idag och en till sex triljoners graders uppvärmning senaste 1000 åren!

Det riktigt allvarliga med Spencers argumentation är dock att trots att han om och om igen hellre väljer orealistiska modeller och hypoteser med bristande eller inget fysikaliskt stöd framför väl etablerade går till attack mot forskare som inte delar hans slutsatser med påståenden som:

I find it difficult to believe that I am the first researcher to figure out what I describe in this book. Either I am smarter than the rest of the world’s climate scientists–which seems unlikely–or there are other scientists who also have evidence that global warming could be mostly natural, but have been hiding it. That is a serious charge, I know, but it is a conclusion that is difficult for me to avoid. (s. xxvii, The Great Global Warming Blunder)

Monckton Bunkum

Peter Hadfield debunkar Monckton i tre fyra fem delar

Prognoser, förutsägelser och projektioner

I klimatsammanhang förekommer alla tre ord prognos, (vetenskaplig) förutsägelse och projektioner. Ord som har snarlik betydelse men med viktiga skillnader. Det kan vara värt att titta på begreppen mer i detalj.

• prognos (eng. forecast) är vad som förväntas hända i framtiden baserat på kunskap om dagens situation och systemets funktion. De handlar vanligen om individuella utvecklingsvägar, tex. vädret eller en persons sjukdom, även om de kan anges med sannolikhetsbedömningar, tex. 60% risk för regn. De har det uttryckta eller outtryckta tillägget "oförutsedda händelser förutan" men utgår från att man tagit hänsyn till alla viktiga faktorer.
• Förutsägelse (eng prediction) är i vetenskapliga sammanhang "om X så förväntas Y" resonemang. Vanligt som hypotes- eller teori-prövning: "Om uppvärmningen beror på växthusgaser ska stratosfären kylas" (vilken den gör). De behöver inte handla om framtida förändringar utan kan vara andra konsekvenser av en hypotes eller teori.
  
• Projektion (eng projection) är den beteckning som IPCC valt på sina presentationer av möjliga framtida klimat. En projektion är lik en förutsägelse men baserat på ett scenario. Scenarierna i sin tur är beskrivningar av möjliga utvecklingar av klimatpåverkande faktorer, i huvudsak mänskliga utsläpp av växthusgaser. Projektionerna bygger på sammanställningen av många klimatmodellkörningar under ett valt scenario. Projektionen beskriver alltså hur klimatet reagerar på en viss framtida påverkan utgående från dagens teorier. Den påminner om en prognos men är det inte då den både baseras på en av många möjliga scenarier och det handlar om klimat som är ett "medelvärde" av väder och inte en speciell individuell väderutvecklingsbana.
  

Osäkerheten kring projicerade framtida klimatförändring kommer från flera källor. Det är den interna variationen i klimatsystemet (tex. El Nino/La Nina), det är osäkerheterna i modellernas beskrivning av klimatsystemet och det är osäkerheten i scenario. Av de tre osäkerhetsfaktorerna är det scenariot som på lång sikt är det största. Alltså vilken utveckling vi får av mänsklig klimatpåverkan.

En grafisk beskrivning av de olika osäkerheterna kring global medeltemperatur, 10-års medelvärde, baserade på CMIP-3 modellensemble. Gult är effekten av systemets interna variation. Blått effekten av de olika modellerna, speglande variation i beskrivningen av klimatsystemet mellan olika modeller. Grönt effekten av olika scenarier, i detta fall SRES A1B, A2 och B1. Från Hawkins och Sutton 2010

Laestadius på SvD Brännpunkt: Hjulen snurrar på fel sätt

Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling vid KTH och senior advisor åt tankesmedjan Global Utmaning skriver idag på SvD Brännpunkt om ­att tillväxten måste knytas ihop med klimatet.

Mellan tummen och pekfingret orsakar varje procentenhets ökning av BNP en ökning av CO2-utsläppen med 500000 ton. Den snabba tillväxten nu (4 procent i årstakt) kan således medföra en ökning på i storleksordningen två miljoner ton. På marginalen kan det vara mindre såväl som mer: till exempel ökar varuproduktionen i landet nu cirka tre gånger snabbare än tjänsteproduktionen – och det är varorna som orsakar utsläpp, inte teaterbesöken.

Låt oss – i stället för att begrava oss i detaljräkningar – återgå till huvudspåret: den som menar allvar med ambitionerna att få stopp på CO2-utläppen – mänsklighetens största utmaning – kan inte glädjas åt att tillväxten åter tar fart om den inte drastiskt ändrar karaktär. Den enda tillväxt vi bör glädja oss åt är den som innebär en gigantisk strukturomvandling bort från CO2-genererande aktiviteter till förmån för gröna klimatvänliga sådana. Produktivitetsökningen måste ske på andra villkor än hittills: den bensindrivna lövblåsen till exempel får bli ett museiföremål.

Laestadius inlägg har orsakat en hel del upprördhet inom klimatförvillosfären (se kommentarer och blogglänkar under inlägget), där kopplingen mellan tillväxt och fossil förbränning anses vara något av en naturlag.

Uppdatering 2011-03-03: Lydiah Wålsten från Timbro svarar Laestadius på Brännpunkt. Wålsten har dock fullständigt missuppfattat Laestadius ståndpunkt: hon argumenterar som om Laestadius var emot tillväxt, när han egentligen problematiserar tillväxtens koppling till fossil förbränning.
Wålsten skriver också att tillväxt är en förutsättning för god miljö, men argumenterar emot politiska åtgärder. Hon förbiser fullständigt att miljöpolitik och regleringar har varit viktiga för att skydda miljön.