Bloggen startades som ett svar på "klimatskeptikernas" spridande av missuppfattningar och desinformation kring klimatförändringen och dess effekter, och kring klimatforskningen och specifika klimatforskare.
Syftet är att sprida kunskap i klimatvetenskapliga frågor genom att ta upp intressanta, viktiga och omdebatterade ämnen.
Under förra helgen och början av den här veckan var det mycket väsen om ännu en fejkskandal som handlade om en artikel av ett grupp forskare från bl a NOAA med Thomas Karl i spetsen. Artikeln, som publicerades i tidskriften Science 2015, visade effekten av nya metoder för att kombinera temperaturdata från fartyg och bojar. Denna fejkskandal slogs upp stort av den brittiska tabloiden Daily Mail med en rubrik som talade om "Avslöjade: Hur världsledare lurades till att investera miljarder genom manipulerade klimatdata." Journalisten bakom artikeln var David Rose, sedan tidigare ökänd för publicera felaktigheter om klimathotet. Resten av klimatförvillosfären, inklusive dess svenska förgrening, hakade snabbt på. Det gjorde också amerikanska kongressens Committee on Science, Space, and Technology och dess ledare Lamar Smith, en republikansk politiker som även tidigare har ägnat sig åt förföljelse av NOAA-forskarna.
Vad det hela till sist utmynnade i var betydligt mindre dramatiskt än vad som hade rapporterats i Daily Mail: en f d NOAA-anställd, John Bates, som hade arbetat med kvalitetssäkring av temperaturdata, tyckte att Karl m fl borde ha uppgett i sin artikel att en del av de temperaturdata som de använde var från en experimentell version. Det handlade alltså inte om någon manipulation.
Däremot kan attacken mot NOAA att ha varit koordinerad mellan David Rose på Daily Mail, politikern Lamar Smith samt f d klimatforskaren Judith Curry. Curry var den som Bates talade med först. Smith använde fejkskandalen som tillhygge i en kongressutfrågning om EPA i tisdags.
Här är en bra sammanfattning i videoform av vad som hände:
Och här är några bra länkar för den som eventuellt skulle vilja gräva djupare:
Sommaren 2015 publicerade ett grupp forskare från NOAA en artikel i Science som presenterade en uppdaterad version av NOAAs metod för att uppskatta temperaturen vid havsytan sedan 1880-talet, och i synnerhet då den globala medeltemperaturen. Man hade också använt en ny databank med temperaturdata. Den nya metoden hade faktiskt en ganska liten påverkan, förutom för en period under andra världskriget. Nu har ett par andra forskare publicerat en artikel i Science Advances där de jämför olika skattningar av havsytetemperaturen inkl de gamla och nya versionerna som NOAA använder (de kallas ERSST version 3b och version 4) med data från bojar och satellitmätningar. De fann att ERSST version 4 stämde bäst överens med dessa. Med andra ord, de bekräfta att den nya metoden faktiskt var en förbättring.
Gamla (svart streckat) och nya (grått) versionerna av ERSST, jämfört med skattningar från bojar (rött) och satelliter (blått). Från Cowtan et al, 2017.
Det här är alltså en berättelse om helt vanligt vetenskapligt arbete, om hur metoder förfinas och sedan testas och bekräftas av oberoende grupper av forskare.
Förutom en sak: den nya metoden som NOAA presenterade 2015 gav nämligen en något högre trend från 1998. Den nya trenden låg nära trenden under 1950-1999. Den omtalade "pausen" sedan 1998 hade alltså försvunnit! Denna påstådda och tydligen mycket sköra"paus" är central i klimatförvillarnas argumentation. Eller snarare: själva ordet "paus" är väldigt viktigt - klimatförvillarna har sällan något av substans att säga om vad denna "paus" skulle innebära. Så när den första artikel publicerades förlorade klimatförvillare både i USA och andra delar av världen helt besinningen. Nu är det så här att ett annat centralt tema hos klimatförvillarna är att anklaga klimatforskare för att manipulera och förfalska data. Det gjorde man också nu, och det hela urartade till politisk förföljelse av NOAA från bl a den Amerikanska kongressledamoten Lamar Smith (som självklart är republikan och som får betydande kampanjbidrag från olje- och gasindustrierna). Smith krävde att NOAA-forskarna skulle lämna ut allt mer av sina interna arbets- och diskussionsmaterial, inkl deras email. Syftet var att försöka hitta något uttalande av forskarna som kunde användas för att styrka fusk-anklagelserna. I slutändan verkar det hela dock inte att ha lett någonstans, och förhoppningsvis innebär de nya resultaten att den här pseudo-skandalen nu är överspelad.
Så detta är alltså också en helt normal berättelse om hur klimatförvillare arbetar: ytliga argument om "pauser" o dy, smutskastning och politisk förföljelse av klimatforskare, och rotande i email (eller försök därtill).
Referenser Possible artifacts of data biases in the recent global surface warming hiatus. Thomas R. Karl, Anthony Arguez, Boyin Huang, Jay H. Lawrimore, James R. McMahon, Matthew J. Menne, Thomas C. Peterson, Russell S. Vose, and Huai-Min Zhang. Science aaa5632Published online 4 June 2015 [DOI:10.1126/science.aaa5632]
Assessing
recent warming using instrumentally homogeneous sea surface temperature record
Zeke Hausfather, Kevin Cowtan, David C.
Clarke, Peter Jacobs, Mark Richardson och Robert Rohde. Science Advances 04 Jan 2017: Vol. 3, no. 1, e1601207.
Enligt både NASA, NOAA och Met Office Hadley Centre så var 2015 det varmaste året som har uppmätts, och det med marginal. Det finns visserligen alltid osäkerheter i mätningarna, men men även om man tar hänsyn till det så är det mycket osannolikt att något tidigare år har varit varmare. Rekordet beror nog främst på två saker: en långsiktig uppvärmning orsakad huvudsakligen av växthusgaser från mänskliga aktiviteter, och att en El Nino (ett väderfenomen i Stilla Havet där varmt ytvatten samlas utanför Sydamerikas kust) har byggts upp under året.
Så här ser det ut enligt NASA:
Och enligt NOAA:
Och enligt Hadley Centre:
Och tittar man på råa (ojusterade) temperaturdata, så är det också det varmaste året. Vi har tidigare skrivit om varför man kan behöva justera temperaturdata. Den ljusblå kurvan nedan visar just råa temperaturdata, och som man kan se så innebär justeringarna (de andra kurvorna) faktiskt att uppvärmingen sedan slutet av 1800-talet totalt blir mindre.
Enligt satellitmätningar av temperaturen i lägre troposfären från RSS och UAH så står sig dock 1998 fortfarande som det varmaste året. Så här ser det ut enligt RSS (månatliga data):
Satelliterna mäter temperaturen (egentligen mikrovågsstrålning, och beräkningen av temperaturer är en komplicerad affär) i ett lager från marken upp till c:a 10 km upp i luften, medan NASA, NOOA och Hadley Centre redovisar mätningar från markstationer med termometrar. Därför är mätningarna inte direkt jämförbara. Dessutom tenderar satellitmätningarna att påverkas mer av El Nino/La Nina, om än med lite eftersläpning relativt de markbaserade mätningarna. Och en El Nino har byggts upp under 2015, men verkar inte ännu fått fullt genomslag i just satellitmätningarna. Chansen är dock stor att dessa kommer att skjuta iväg under 2016, liksom att markmätningarna kommer att ge fortsatt höga värden.
Så hur står sig nu klimatmodellerna mot observationerna när man lägger till 2015? Ganska väl, visar det sig (figuren kommer från Gavin Schmidt vid NASA):
De observerade temperaturerna befinner sig mest i undre halvan av modellernas spridning, så förmodligen är det de modeller som är mindre känsliga för påverkan ("forcings") som ligger närmare sanningen. Vi kan alltid hoppas att så är fallet: det ökar våra chanser att undvika en farlig uppvärmning.
Uppdatering: Här är en tabell från NASA över de uppmätt varmaste 11 åren (källa här). Av dessa har 10 st infallit efter år 2000. Att ett enstaka år har varit rekordvarmt betyder i sig inte så mycket. Det viktiga - och oroande - är att det långsiktigt blir varmare och varmare.
Det här inlägget har handlat om temperaturer i atmosfären och vid havsytan, men bara en bråkdel av värmen hamnar där. Det mesta av värmen går ner i haven, och där ser vi en stadig ökning. 2015 förefaller vara ett rekordår även där.
Uppdatering II:
År 2015 slog alla tidigare rekord med bred marginal:
Bruce Lee och Chuck Norris slåss i Colosseum i filmen Way of the Dragon från 1972
Emily Becker vid NOAA berättar att den pågående El Ninon, som har fått smeknamnet Bruce Lee efter kampsportaren och skådespelaren Bruce Lee, kan komma att bli en av de starkaste sedan man började att föra statistik på 1950-talet.
Temperaturer vid havsytan i tropiska Stilla Havet: avvikelser från genomsnittet för 1981-2010 (NOAA).
Senast vi hade en riktigt stark El Nino var 1998, och det var också ett år då den globala temperaturen sköt i höjden:
Bildkälla: Karl et al.Possible artifacts of data biases in the recent global surface warming hiatus, Science, 2015.
En artikel i Science, Possible artifacts of data biases in the recent global surface warming hiatus, har vållat en del uppståndelse. Det är ett antal forskare från National Oceanographic and Atmospheric Administration (NOAA) som har gått igenom ett antal felkällor för skattningen av den globala temperaturen och försökt korrigera för dessa. Sådana korrigeringar har man också gjort tidigare, och de nya korrigeringarna ger ingen större skillnad mot tidigare (se övre panelen i figuren ovan). De nya korrigeringarna har att göra med skillnader i metoder för att mäta havstemperaturen (med mätbojar och från båtar) samt den dåliga täckningen i den Arktiska regionen. Man har också använt en ny databank med temperaturdata som mer än fördubblar antalet tillgängliga stationer. Jämfört med okorrigerade temperaturdata så visar både den gamla och den nya versionen av korrigerade data en något långsammare temperaturökning fram till 1940-talet (se nedre panelen).
Om man tittar noga i den övre panelen så kan man se att den nya korrigerade serien visar lite mer uppvärmning är den gamla serien under den senaste tiden. Trenden för perioden 2000-2014 är nu på 0.116± 0.067°C/dec, och för perioden 1998-2014 - som startar med ett extremt El Nino-år - är den 0,106± 0.058 °C/dec. Det är värden som ligger mycket nära trenden för perioden 1950-1999 som är på 0,113± 0,027°C/dec. Jämfört med den perioden så finns det alltså ingen "paus".
Detta har inte tagits väl emot bland klimatförvillarna. Till exempel emottog en av författarna, Thomas C. Peterson, ett besinningslöst mejl från bloggaren Anthony Watts. Denne Watts är inte själv forskare och besitter inte heller något särskilt skarpt intellekt, men hans blogg (WattsUpWithThat) är väldigt populär i klimatförvillarkretsar. Så här löd mejlet:
Dear Dr. Peterson, This latest paper, Karl et al. 2015 is an embarrassment to science. It epitomizes president Eisenhower’s second warning in his farewell address about science and politics becoming hopelessly intertwined, and thus corrupted. In my last telephone conversation with you, I stated (paraphrasing) that “I believe you folks aren’t doing anything fraudulent, but you are doing what you feel is correct science in what you believe is a correct way”. After seeing the desperate tricks pulled in Karl 2015 to erase “the pause” via data manipulation, I no longer hold that opinion. You needed it to go away, so you prostituted yourselves, perhaps at the direction of higher ups. This will be NCDC’s Waterloo, and will backfire on all of you terribly on the world stage. Take a lesson from Yamamoto’s own observation after he bombed Pearl Harbor. Take a lesson from what is on WUWT today. How sad for you all. Anthony Watts cc: [undisclosed recipients]
Tyvärr är detta ett fullkomligt normalt sätt att uppföra sig bland klimatförvillare.
Om man tittar på den övre panelen så framstår korrigeringarna som små jämfört med hur mycket den globala temperaturen har förändrats sedan 1880. Om "pausen" försvinner så lätt så är den nog inte så jätteviktig. Men att kunna använda ordet "paus" är extremt viktigt för klimatförvillarna. Själva ordet "paus" utgör ett av deras viktigaste "argument"; kanske rent av det allra viktigaste. Det är dock väldigt sällan man ser dem diskutera vilka slutsatser man kan dra av denna "paus" - det är själva ordet som de är så beroende av. Därav det ursinne som denna artikel har gett upphov till.
Referenser Possible artifacts of data biases in the recent global surface warming hiatus. Thomas R. Karl, Anthony Arguez, Boyin Huang, Jay H. Lawrimore, James R. McMahon, Matthew J. Menne, Thomas C. Peterson, Russell S. Vose, and Huai-Min Zhang. Science aaa5632Published online 4 June 2015 [DOI:10.1126/science.aaa5632]
Den sista april uppmättes dygnsmedlevärdet 402.44 ppm koldioxid vid Mauna Loa. Det avslutade den första hela månaden i mänsklighetens historia med över 400 ppm.
Förra året nåddes drygt
400 ppm under en period i maj. Maj är den månad som vanligen har den
högsta koldioxidkoncentrationen. Koncentrationen sjunker sedan under
sommaren och början av hösten när växtligheten på norra halvklotet tar
upp koldioxid under växtsäsongen. Under vintern och våren stiger sedan
koldioxidnivån igen. Medan denna "andning" pågår höjer våra utsläpp nivån med ca 2 ppm per år.
Nästa år kommer 400 ppm-gränsen att nås i februari-mars och troligen blir 2015 årsmedel över 400 ppm. Om inget exceptionellt händer kommer i alla fall 2016 årsmedel att överstiga 400 ppm.
När var koldioxidnivån senast 400 ppm?
Från iskärnor vet vi att koldioxidnivån inte har varit i närheten av 400 ppm de senaste 800 000 åren. Tidigare än så ökar osäkerheten i rekonstruktionerna. Möjligen var nivån kring dagens under Pliocene för 5,3 till 2,6 miljoner år sedan men för att med säkerhet finna nivåer som dagens eller där över behöver vi gå bakåt ytterligare ungefär 20 miljoner år till Oligocen. (Past and Future CO2, Pearson 2013)
Projektet Descent Into the Icehouse har ett diagram som sätter de pågående utsläppen i ett geologiskt perspektiv, här med en linje för dagens koldioxidnivå markerad:
Den horisontella skalan trycker logaritmiskt ihop de senaste 450 miljoner åren av jordens historia. Den vertikala skalan visar summan av påverkan (eng. forcing) från atmosfärens koldioxid och Solens intensitet. På dessa långa tidsskalor behöver hänsyn tas till att Solen långsamt blir hetare när vätet i kärnan förbrukas.
Längst till höger syns fyra scenarier för framtida koldioxidhalt från IPCC AR5.
Det som pågår nu är stort även ur ett geologiskt perspektiv.
Så här der det ut för metan, som är den tredje viktigaste växthusgasen, efter vattenånga och koldioxid.
Metanhalten mäts i miljarddelar.Vi kan se att vi har haft en platå från 1999 till 2006, men från 2007 har det börjat öka igen. Enligt forskning vid NASA berodde platån på att man började ta bättre tillvara på naturgas vid oljeutvinning. Det gav oss bara en tillfällig respit.
Till skillnad från koldioxid så bryts metan ner i atmosfären (till just koldioxid och vatten) efter i genomsnitt 10 år. För att metanhalten ska öka så krävs därför en kontinuerling ökning av utsläppens storlek. Vid konstanta utsläpp uppnås en jämvikt efter något decennium.
Vi upplevde här i Sverige en ganska normal maj. Dock var maj globalt en rekordmånad enligt NOAAs statistik. Årets maj var hade den näst högsta globala medeltemperaturen för månaden (endast slagen av maj 2010) sedan mätningarna började. Högsta medeltemperaturen på norra halvklotet samt högsta land-medeltemperaturen för månaden maj.
Under vintern var det La Nina förhållanden i Stilla havet som försvagades och övergick till neutralt under våren. Enligt NOAA är det 50% sannolikhet för El Nino i höst.
I veckan som gick så kom Världsmeteorologiorganisationen (WMO) med sin sammanställning av globala medeltemperaturen 2010 och viktiga väder och klimathändelser under året. De bekräftar den bild som tidigare givits av NOAAs National Climate Data Center (NCDC).
År 2010 är på delad första plats med 2005 och 1998 för det varmaste året sedan mätningarna startade i slutet av 1800-talet, 0, 53 °C varmare än normalperioden (1961-90) i WMOs sammanställning. Det var exceptionellt varmt på Grönland, i norra Kanada, stora delar av Afrika samt södra och västra Asien. I några områden var det kallare än normalperioden så som norra Europa och centrala och östra Australien. Decennietrenden med varje nytt decennie sedan 1960 varmare än det föregående fortsätter. Åren 2001 till 2010 var medeltemperaturen 0,46 °C över normalperioden vilket är det varmaste decenniet som uppmätts.
GISS temperaturanomalier 2010 mot medlet för 1961-1990. (Detaljerna i temperaturfördelningen över jorden kan skilja något mot de i texten beskrivna analyserna av WMO och NCDC då det är olika temperaturserier.)
Förra året var också det nederbördsrikaste som uppmätts och med stora variationer i nederbörd. Ett antal extrema väderhändelser inträffade under året så som värmeböljan över Ryssland, översvämningen i Pakistan samt torkan i Amazonas. I slutet av 2010 och början av 2011 skedde också stora översvämningar i Sri Lanka, Australien och Brasilien.
NOAA NCDC karta över viktiga väder och klimathändelser 2010. (Klicka på bilden för förstoring).
Med anledning av påståenden kring olika temperaturserier som florerat har NOAA i sin årliga klimatrapport för 2009 som publicerades i torsdags lyft fram tio oberoende indikatiorer på global uppvärmning baserade på sammanlagt 47 dataserier.
Sju indikationer som alla förväntas öka i en varmare värld
Temperaturen över land
Temperaturen hos havsytan - mätt strax under ytan
Temperaturen över haven - mätt i luften
Temperaturen i troposfärens nedre del - mätt med satelliter
Havens värmeinnehåll - den allra största delen (ca 93%) av jordens värmeökning lagras i de övre kilometrarna av världshaven och mäts med hjälp av speciella bojar och sonder.
Havsnivån - varmare hav tar större plats och smältande inlandsis bidrar med smältvatten.
Absolut luftfuktighet - Varmare luft och hav ger mer vattenånga i atmosfären.
Tre indikationer som förväntas minska i en varmare värld
Snötäckt mark under norra halvlotets vinter.
Massbalansen för världens glaciärer - krympande glaciärer har negativ massbalans
Istäcket i Arktis.
Som synes uppför sig alla tio som förväntat och visar samstämmigt en allt varmare jord.
NOAA noterar också att 2000-talet var det varmaste decenniet åtminstone sedan mitten av 1800-talet och detta för tredje decenniet i rad.
NOAAs årliga klimatrapporter är beskrivningar av viktiga klimatologiska faktorer samt viktiga meteorologiska händelser under året och inte en del av orsaksbeskrivningen till den pågående uppvärmningen. Trots det finns det två intressanta serier med bäring på orsaksfrågan.
Det ena är luftfuktigheten som visas ovan. Ökningen av luftfuktigheten och där med växthuseffekten av vattenånga i atmosfären är den viktigaste positiva återkopplingen i klimatsystemet.
Det andra är den sjunkande temperaturen i stratosfären. Stratosfärens temperatur sjunker med ökad mängd växthusgaser i troposfären. Trenden är alltså förenlig med uppvärmning genom ökad mängd växthusgaser men inte tex. med uppvärmning utifrån.
Rapporten som baseras på arbetet av över 300 forskare i 48 länder innehåller mycket övrigt intressant och kan rekommenderas för den klimatnyfikne.
Inlägg
