Skandalen med den "globala" temperaturrekonstruktionen i IPCCs första rapport

I den allra första IPCC-rapporten (PDF), från 1990, fanns en figur som sades visa en rekonstruktion av den globala temperaturen under det senaste årtusendet.

IPCC FAR "Figure 7.1 - Schematic diagram of global temperature variations ... (c) for the last thousand years. The dotted line represents conditions near the beginning of the twentieth century."

Figuren kom inte med någon tydlig källhänvisning. Det framkom dock senare (se Jones et al 2009, appendix A) att figuren kom från klimatforskaren Hubert Lamb, och visade en uppskattning av temperaturen i centrala England. Figuren är från 1982, men Lambs första version gjordes redan 1965. Markeringarna på y-axeln motsvarar troligen 1 grad Celsius, och den vågräta streckade linjen visar temperaturen vid 1900-talets början. Det finns dock ingen indikation i Lambs publikationer om att de rekonstruerade temperaturerna har kalibrerats mot moderna termometermätningar.

Så här har vi alltså en graf i en IPCC-rapport som påstås visa globala temperaturer men egentligen bara visar det för mycket begränsad del av världen: centrala England. Dessutom verkar temperaturökningen under 1900-talet vara underskattad i rekonstruktionen - egentligen var den på c:a 0,5 grader fram till 1990 då rapporten publicerades. Det här är något som man tycker att IPCC-kritiska "klimatskeptiker" borde ha nappat på. Hur kunde IPCC låta publicera något så fel i sin första rapport? Är det inte en skandal?

Den felaktigt beskrivna grafen har visserligen uppmärksammats av "klimatskeptiker", men inte på det sätt man skulle kunna förvänta sig om man är naiv nog att tro att "klimatskepticism" handlar om äkta skepticism och kritiskt tänkande. Tvärtom så håller många "klimatskeptiker" ihärdigt fast vid den felaktiga uppfattningen att det handlar om globala temperaturer, ofta förmodligen av ren okunskap men ibland tveklöst mot bättre vetande. Lambs graf är nämligen en oumbärlig del av en av "klimatskeptikernas" mest omhuldade myter: den om IPCC-konspirationen för att radera ut den medeltida värmeperioden med hjälp av Michael Manns så kallade hockeyklubb-graf.

Men medan många "klimatskeptiker" försöker klänga sig fast vid 1980-talets outvecklade palaeo-klimatologi, så har vetenskapen gått vidare. Bilden nedan visar den globala rekonstruktion som gjordes av forskare inom det omfattande PAGES2K-projektet för två år sedan, inklusive jämförelser med ett par tidigare rekonstruktioner. Denna rekonstruktion visar en långsamt minskande global medeltemperatur som övergår i en snabb ökning ungefär vid 1900-talets början.

"Klimatskeptiker" gör bort sig

2014-01-12: Uppdatering om Expressen-insändare längst ned.

En grupp "klimatskeptiker" har skickat ett klagobrev (PDF-fil) till Riksrevisionen, där de klagar på att "klimatskeptiker" är utsatta för censur. Brevet har rubriken

"ANMÄLAN OM MINISTERSTYRE OCH PASSIVITET
ANMÄLAN OM ENSIDIGHET I SVT’s RAPPORTERING"

och inleds med en konspirationsteori:

Vi som står bakom detta initiativ oroas av krafter som undergräver vårt demokratiska samhälle. Med skrämsel, förvrängd information och demagogi förbereder vissa gröna grupper ett överstatligt maktövertagande i Romklubbens anda.

Det ironiska är att själva klagobrevet är fullt av just "skrämsel, förvrängd information och demagogi". Citatet ovan borde vara tillräckligt för att exemplifiera punkterna "skrämsel" och "demagogi", men för att visa att det inte är ett undantag så är här ett annat exempel, från början av sidan två (det handlar om miljöminister Lena Ek):

Det är ministerstyre och lysenkoism av värsta slag.

Under Lysenkos tid i stalinismens Sovjetunionen blev forskare som protesterade skickade till arbetsläger eller rent av avrättade. Detta är alltså ett mycket omdömeslöst påstående.

Här är ett exempel på punkten "förvrängd information" (sidan 3):

Efter vetenskapliga skandaler,upprepade prognosmissar och 18 år utan att jorden blivit varmare har IPCC nu låg trovärdighet.

Att påstå att jorden inte har blivit varmare under 18 år är helt enkelt inte vetenskapligt hållbart. (De andra delarna av påståendet är också problematiska, men skulle kräva längre utredningar för att bemöta).

Vi hittar också den här figuren på samma sida:

Den så kallade hockeyklubban som återgavs i den tredje IPCC-rapporten var inte ett falsarium. Figuren  under föreställer en uppskattning av temperaturen i centrala England, gjord 1982 av Hubert Lamb. Den är alltså inte global, eller ens hemisfärisk, utan närmast lokal (och saknar dessutom de senaste årtiondena). Hela historien kan ni läsa här.

Här är en lista med de som har undertecknat detta brev som är så fullt med skrämsel, förvrängd information och demagogi. Den innehåller många tunga namn från den svenska "klimatskeptiska" scenen. Vad dessa undertecknare kallar "censur" handlar egentligen om att de själva inte ses som seriösa, och med rätta. Om de verkligen vill bli tagna på allvar så borde de inte ha skrivit under ett sådant här brev. Brevet lär knappast få den effekt som de skulle önska sig. Men detta är tydligen det bästa de kan åstadkomma.

Ingemar Nordin, professor vetenskapsteori, Hälsa och Samhälle, LiU.
Claes Cronstedt, Master of Law, Geneva Int. Committee of Human Rights Watch.
Lars Bern, tekn dr, IVA.
Peter Stilbs, professor emeritus fysikalisk kemi, KTH.
Leif Kullman, professor emeritus i naturgeografi vid Umeå Universitet.
Wibjörn Karlén, professor i naturgeografi, SU.
Hans Jelbring, fil dr i klimatologi, SU.
Bertil Larsson, meteorolog, polarforskare.
Jacob Nordangård, fil dr, studier av samhällsutveckling och kultur, LiU.
Tore Scherstén, prof emeritus, KVA-ledamot.
Gunnar Juliusson, professor och överläkare, LU.
Ulf Brunk, professor em. i patologi vid LiU.
Ludmila Hell, fysiker, fd. State Research Space Center, Ryssland.
Göran Ahlgren, tekn. dr. docent i organisk kemi, KTH.
Ernst Herslow, Hässleholms Tekniska Skola.
Jonny Fagerström, överstelöjtnant, miljödebattör.
Åke Ortmark, samhällsvetare, författere, debattör.
Lars Gellerstad, kommunikatör, mediaexpert.
Ove Björklund, FSL.
Elisabeth Arnesson, politiker, tröstar drabbade av vindkraft.
Ove E. Lilljequist, civilekonom.
Mats J C Wiman, civilekonom DHS.
Lars Cornell, sakkunnig, energi och klimat.

Uppdatering 2014-01-12: Två av undertecknarna till brevet, Peter Stilbs och Åke Ortmark, har i dag en insändare i Expressen. Insändaren ingår tydligen i en serie om "motröster". I insändaren så sägs visserligen ingenting om Romklubben, men man ägnar sig åt att förvränga vad IPCCs uppdrag är, vad IPCC skriver (och inte skriver) om solens påverkan, och vad IPCC säger om möjligheterna att simulera det framtida klimatet.

Om inte hockeyklubban vore...

Få figurer kan hetsa upp ``klimatskeptikerna'' som de på hockeyklubbor, dvs temperaturrekonstruktioner som visar att temperaturerna de senaste 1000-2000 åren har varit ganska stabila och långsamt minskande, för att plötsligt öka fort det senaste seklet.

En gång i tiden fanns det ingen hockeyklubba, då fanns bara det här:

Figuren är från den första IPCC-rapporten från 1990. Det här var på tiden innan man började med systematiska studier av temperaturutvecklingen de senaste 1000-2000 åren. Figuren kommer från Hubert Lamb, och är en uppskattning av temperaturen i centrala England de senaste 1100 åren. Figuren är från 1982, men Lambs första version gjordes redan 1965. Markeringarna på y-axeln motsvarar troligen 1 grad Celsius. (se Figur 7 och Appendix A i Jones et al 2009 för mer information).

Den andra IPCC-rapporten från 1995 har den här numera bortglömda figuren, från Bradley och Jones, 1993, som går tillbaka till 1400, och som bygger på proxies (bl a trädringar och glaciärer) från båda halvkloten.

Men i den tredje IPCC-rapporten från 2001 fanns den här figuren, från Mann, Bradley och Hughes 1999  (MBH99), som visar en proxy-rekonstruktion av temperaturen för norra halvklotet tillbaka till år 1000.

Och det var då som hockeyklubb-fejden började. "Klimatskeptikerna'' gillade nämligen inte alls den här figuren, som visade att dagens uppvärmning inte hade någon motsvarighet de senaste 1000 åren.

Den fjärde IPCC-rapporten hade de här figurerna, som visar fler rekonstruktioner för norra halvklotet i en ``spagettigraf'' som går längre tillbaka i tiden än MBH99.

Enligt en del av dessa rekonstruktioner varierade temperaturen mer än enligt MBH99. Det var ibland kallare, men ingen av rekonstruktionerna visar någon längre period med särskilt mycket mer värme.

Och nyligen gav oss PAGES 2k Network 2013 en figur som går tillbaka till år 0 och som visar globala temperaturer. Den kanske kommer att dyka upp i nästa IPCC-rapport, den femte i ordningen.

Men många "klimatskeptiker" verkar fortfarande tro att Lambs figur ligger närmast sanningen när det gäller den globala temperaturen. (Kom ihåg att den visar centrala England, och är från 1982).

Det kan vara intressant att fundera på vad det skulle innebära om den globala temperaturen sedan år 900 faktiskt såg ut så här. Alltså ingen hockeyklubba utan snarare en berg-och-dalbana. "Klimatskeptikerna" verkar tro att det automatiskt skulle följa att dagens uppvärmning helt eller delvis beror på naturliga faktorer. Men är det verkligen så enkelt?

Den större variabiliteten i Lambs figur (om den hade varit global) kunde bero på olika saker:

• A1: större variation i forcings, t ex solen, vulkaner, eller havsströmmar, eller något okänt.
• A2: starkare återkoppplingar (dvs högre klimatkänslighet).
• A3: en kombination av starkare forcings och återkopplingar.

I fall A2 och A3 så är slutsatsen alltså tvärt emot vad "klimatskeptikerna" vill komma. De innebär att klimatkänsligheten är högre än hittills uppskattats!

Men det finns ju fortfarande en chans att A1 är sann, eller hur? Så vad innebär det? Vi har två möjliga fall:

• B1: det beror på forcings som inte finns med eller är kraftigt underrepresenterade i klimatmodellerna.
• B2: det beror på forcings som är väl representerade i klimatmodellerna.

I fall B2 så skulle alltså högre variabilitet på dessa forcings inte påverka våra bedömningar av vad som orsakar den nu pågående uppvärmningen.

Men det finns ju en chans att B1 är sann, eller hur? Då har vi flera möjligheter för i vilken riktning dessa hypotetiska forcings verkar under den nuvarande uppvärmningen.

• C1: de kan verka betydligt  uppvärmande.
• C2: de kan ha ingen eller liten påverkan.
• C3: de kan verka betydligt  avkylande.

I fall C3 så har vi alltså en större effekt av CO2 än vi tidigare trott, men denna effekt har dolts av våra hypotetiska forcings. Slutsatsen blir åter igen en högre klimatkänslighet!

I fall C2 så har vi ingen skillnad.

Det är bara i fall C1 som CO2s bidrag bilr mindre, och vi kan sluta oss till en lägre klimatkänslighet.

Just det: många "klimatskeptiker" föreställer sig större variabilitet hos temperaturen - med en varm medeltida period och en riktigt kall liten istid -  leder till slutsatsen att effekten av CO2 (inklusive återkopplingar) är liten eller inte finns. Men för att kunna dra en sådan slutstats så måste fall A1, fall B1 och fall C1 samtliga visa sig hålla. Annars blir slutsatsen istället att klimatkänsligheten är större (A2 eller A3 eller A1+B1+C3), eller i bästa fall oförändrad.

Så egentligen borde "klimatskeptikerna" omfamna hockeyklubban med båda armarna och hålla om den så hårt de kan.

Lagarbete ger ny hockeyklubba

M. Ahmed, K.J. Anchukaitis, A. Asrat, H.P. Borgaonkar, M. Braida, B.M. Buckley, U. Büntgen, B.M. Chase, D.A. Christie, E.R. Cook, M.A.J. Curran, H.F. Diaz, J. Esper, Z. Fan, N.P. Gaire, Q. Ge, J. Gergis, J.F. González-Rouco, H. Goosse, S.W. Grab, N. Graham, R. Graham, M. Grosjean, S.T. Hanhijärvi, D.S. Kaufman, T. Kiefer, K. Kimura, A.A. Korhola, P.J. Krusic, A. Lara, A. Lézine, F.C. Ljungqvist, A.M. Lorrey, J. Luterbacher, V. Masson-Delmotte, D. McCarroll, J.R. McConnell, N.P. McKay, M.S. Morales, A.D. Moy, R. Mulvaney, I.A. Mundo, T. Nakatsuka, D.J. Nash, R. Neukom, S.E. Nicholson, H. Oerter, J.G. Palmer, S.J. Phipps, M.R. Prieto, A. Rivera, M. Sano, M. Severi, T.M. Shanahan, X. Shao, F. Shi, M. Sigl, J.E. Smerdon, O.N. Solomina, E.J. Steig, B. Stenni, M. Thamban, V. Trouet, C.S. Turney, M. Umer, T. van Ommen, D. Verschuren, A.E. Viau, R. Villalba, B.M. Vinther, L. von Gunten, S. Wagner, E.R. Wahl, H. Wanner, J.P. Werner, J.W. White, K. Yasue, and E. Zorita, "Continental-scale temperature variability during the past two millennia", Nature Geoscience, 2013. http://dx.doi.org/10.1038/ngeo1797

En artikel med denna imponerande långa författarlista presenterar en ny rekonstruktion av  de senaste 2000 årens temperaturer. Så här ser det ut när man lägger den globala sammanställningen (längst ner) mot ett par tidigare rekonstruktioner.

Artikeln är resultatet av ett interkontinentalt samarbete som kallas PAGES 2K Network och som består av 9 olika arbetsgrupper som var och en är specialiserad på en del av världen:

Den här bilden visar hur temperaturen har förändrats i de olika områdena:

Och här är artikelns sammanfattning:

Past global climate changes had strong regional expression. To elucidate their spatio-temporal pattern, we reconstructed past temperatures for seven continental-scale regions during the past one to two millennia. The most coherent feature in nearly all of the regional temperature reconstructions is a long-term cooling trend, which ended late in the nineteenth century. At multi-decadal to centennial scales, temperature variability shows distinctly different regional patterns, with more similarity within each hemisphere than between them. There were no globally synchronous multi-decadal warm or cold intervals that define a worldwide Medieval Warm Period or Little Ice Age, but all reconstructions show generally cold conditions between ad 1580 and 1880, punctuated in some regions by warm decades during the eighteenth century. The transition to these colder conditions occurred earlier in the Arctic, Europe and Asia than in North America or the Southern Hemisphere regions. Recent warming reversed the long-term cooling; during the period ad 1971–2000, the area-weighted average reconstructed temperature was higher than any other time in nearly 1,400 years.

Läs även på RealClimate och Skeptical Science.

Vi har förmodligen tecknat in oss för varmaste temperaturerna senaste 12 000 åren - ny studie

En ny studie om den globala temperaturutvecklingen under de drygt senaste 11 000 åren på jorden har publicerats i Science. Studien påpekar så som tidigare gjorts att det är troligt att den uppvärmning vi sett är oöverträffad de senaste 1500 åren. Men det intressanta med denna studie är att det ser ut som att den globala temperaturen minskat flera tusen år innan den senaste tidens snabba temperaturhöjning. Temperaturnedgången tog jorden ungefär 0,7 grader under snittet för de senaste 1,500 åren. Nedgången förklaras i huvudsak av hur jorden roterar.

Författarna uppskattar också att efter den senaste tiden snabba uppvärmning så är snitttemperaturen för 2000-2009 varmare än 82 procent av årtiondena de senaste  12 000 åren. Temperaturen har alltså de senaste 100 åren stigit från bland de kallaste till de varmaste nivåerna under Holocene. Författarna drar också slutsatsen att vi under detta århundrade troligen kommer att passera de varmaste temperaturerna under de senaste 12 000 åren på grund av de växthusgaser vi redan har släppt ut.

Läs mer om studien i Arstechnica, SvT, SR och NewScientist

Uppdatering via dotearth, disskusion med en av författarna:



Uppdatering: FAQ om artikeln av Marcott et al
Tamino om artikeln och forskningen bakom: Del 1, 2, 3, 4

Mann vs Bradley - en dubbelrecension

Michael Manns, Raymond Bradleys och Malcolm Hughes rekonstruktion av global medel-temperatur under de senaste 1000 åren, den så kallade hockeyklubban, har nog inte gått många förbi. Två av hockeymännen har gett ut varsin personlig berättelse om skapandet av hockey-klubban, kritiken från framförallt McKitrick och McIntyre, trakasserierna från ett flertal högt uppsatta politiker, diverse utfrågningar i amerikanska kongressen, stödet från forskar-samhället och tillslut ”Climategate”, tio år efter hockey-artiklarna. Böckerna är Mann (2012) The Hockey Stick and the Climate Wars och Bradley (2011) Global Warming and Political Intimidation (som redan har recenserats tidigare på UI). 

Böckernas handlingar är av naturliga skäl väldigt lika varandra och det märks att författarna har många gemensamma referensramar. Mann och Bradley använder sig båda av flera specifika kring-berättelser, som Inkvisitionens dom mot Galileo och Lysenkoismen i Sovjetunionen under Stalin; två varnande exempel på politik som har lagt krokben för vetenskapen.

Bradley har en gemytligt humoristisk ton som gör boken trivsam att läsa. Ett exempel är när han berättar om hur han blev plagierad i Wegman-rapporten. ”His section on the problems of using tree rings, and of the important points that one must take into account, struck me as quite brilliant – lucid and clear. It was only later that I realized that large sections of his report had been liften verbatim from my own 1999 book on the subject, Paleoclimatology.”

Wegman är för övrigt professor i statistik, och det är just forskartrions statistiska metoder som är hans främsta föremål för kritik. Hans övriga kunskaper inom klimatvetenskap verkar dock vara mycket begränsade. I utfrågningen i kongressen 2006 svarar han såhär på en fråga om koldioxid och infraröd strålning: ”Carbon dioxide is heavier than air. Where it sits in the atmospheric profile, I don’t know. I’m not an atmospheric scientist to know that. But presumably, if the atmospheric – if the carbon dioxide is close to the surface of the earth, it’s not reflecting a lot of infrared back.” Om detta får vi läsa i Mann.

Hos Bradley får man stå ut med ett visst mått av amerikansk könsstereotyp jargong som man tack och lov slipper hos Mann. (Till Bradleys försvar får jag väl säga att han är en generation äldre än Mann och därför kanske inte vet bättre.) När han spånar på sitt svar på det famösa brevet från kongressledamot Barton 2005 (se bakgrundsberättelsen nedan) vill han illustrera hur fullkomligt löjligt oviktig hockeyklubban är i förhållande till IPCCs samlade slutsatser. Därför bestämmer han sig för att väga hela IPCC-rapporten på ”Janes köksvåg”. (Den vägde 2,5 kilo). Inte på VÅR köksvåg. Inte KÖKSVÅGEN. Utan JANE’s köksvåg. Ingen ska kunna tro att han är någon fjolla som ägnar sig åt kökssysslor. Han skulle aldrig drömma om att lägga sig i ett hushållsbestyr.

Och efter att ha pratat med sin käre vän Phil Jones som han känt i 30 år, som beskriver hur han efter ”Climategate” är deprimerad, har svårt att sova och äta, kan inte gå till jobbet, blir konstant förföljd, måste gömma sig dygnets alla timmar, då fick Bradley ”NÄSTAN” tårar i ögonen. Är inte det naturliga att faktiskt gråta på riktigt när en vän och kollega kommer med en sådan berättelse? Eller åtminstone skriva i boken att man grät, inte bara ”nästan fick tårar i ögonen”...

I valet mellan de två böckerna skulle jag i första hand rekommendera Mann. Förutom att han ger en mer djupgående beskrivning av händelseförloppen än Bradley så framstår Mann, enligt min mening, som både mer skarpsinnig och mindre känslostyrd. Ett litet exempel är hur de två författarna i efterhand resonerar kring sin konklusion i MBH99: att 1998 sannolikt var det varmaste året under de senaste 1000 åren. Detta med anledning av rapporten från The National Academy of Science (2006) som uttrycker viss skepticism till slutsatser om individuella årtals temperaturer. Bradley kan inte förstå detta. De senaste årtiondena var den varmaste perioden under de senaste 1000 åren. 1998 var det varmaste året under de senaste årtiondena, alltså måste 1998 vara det varmaste året under de senaste 1000 åren, tycker han. ”If you accept one conclusion, you surely must accept the other. You can’t have it both ways.” Ett konstigt resonemang eftersom det inte finns något logiskt hinder för att ett helt annat år skulle kunna vara millenniets varmaste, utan att för den sakens skull var del av en rekordvarm 20-30-årsperiod. Mann uttrycker sig något snyggare. ”The warmest year and decade of an unusually warm interval (the past few decades) were, our reasoning went, likely unusually warm themseves.” Inget försök att med näbbar och klor försvara den kanske lite väl precisa slutsatsen från MBH99. 

Mann, som är hjärnan bakom den statistiska analysen i MBH98 och MBH99, ägnar ett antal sidor åt att beskriva den metod som använts i studierna, nämligen principalkomponentanalys. Han ger också en redogörelse för vad McKitrick och McIntyre gör annorlunda i sin egen analys. Precis som Bradley avfärdar Mann kritiken från McKitrick och McIntyre som helt ogrundad, något som andra recensenter med större kunskaper inom statistik än mig ställer sig frågande till. Vad som dock verkar ha fastslagits i ett otal uppföljningsstudier är att ett möjligen olämpligt val av normaliseringsmetod (tack vara en lycklig slump?) trots allt inte genererade missvisande resultat.

Båda böckerna är ett trevligt sätt att lära känna två av männen bakom hockeyklubban. Medan Bradley är lite mer pratig och lättläst, är Mann i högre grad faktaspäckad och full med referenser. För den som vill vara insatt i klimatdebatten rekommenderar jag framförallt Mann till boksamlingen!

Bakgrund

1998 och 1999: Forskartrion Mann, Bradley och Hughes publicerar två artiklar i Nature (MBH98) och i Geophysical Reseach Letters (MBH99) som diskuterar den globala medeltemperaturen under de senaste 1000 åren. Hockeyklubban, dvs. grafen med deras temperaturrekonstruktion (tillsammans med osäkerhetsintervall) bygger på en kombination av instrumentella temperaturmätningar (från 1800-talet och framåt) och proxydata (trädringar, iskärnor, koraller, sjösediment m.m.) från år 1000 fram till 1980 ungefär. Slutsatsen av studierna är att 1990-talet sannolikt var det varmaste årtiondet under de senaste 1000 åren. Detta är uppseendeväckande eftersom det florerat en faktoid om att delar av medeltiden var ännu varmare än idag. Olika temperaturrekonstruktioner pekar istället på att t.ex. södra Grönland som kolonialiserades av vikingar visserligen var varmare än idag men att det även fanns andra regioner som var betydligt kallare. Den globala medeltemperaturen var sannolikt inte högre på medeltiden än idag. Detta säger oss dock ingenting om kausalitet. Att dagens temperaturer är ovanligt höga i ett 1000-årsperspektiv är i sig inget fullständigt bevis för att människor ligger bakom uppvärmningen, vilket författarna också själva betonar. 

Maj 2000: Senatens kommitté för handel, vetenskap och transport håller en utfrågning om vetenskapen relaterad till global uppvärmning. Fem forskare inbjuds att vittna, däribland hockeymannen Bradley. Han berättar bland annat att halten av koldioxid i atmosfären är högre än vad den varit på minst 420 000 år. Nästa vittne, John Christy, försäkrar att koldioxid inte är en förorening, utan bara näring för växterna. Vidare att klimatet visserligen förändras, ”men att det alltid har gjort det och alltid kommer att göra det”. Senatorn John McCain, ordföranden för kommittén, kommer att bli en förkämpe inom det republikanska partiet för klimatvetenskapen, åtminstone fram till den påföljande omvalskampanjen. 

2001: IPCC ger ut sin tredje bedömningsrapport, en sammanställning och bedömning av studier relaterade till klimat och klimatförändringar från forskargrupper världen över. Hockeyklubban inkluderas som en av figurerna i rapporten. 

Juli 2003: Republikanen James Inhofe håller en utfrågning med bland annat Michael Mann och Willie Soon, författare (tillsammans med Sallie Baliunas) till en kontroversiell hockey-kritisk studie finansierad av det amerikanska petroleuminstitutet. När Inhofe ber om Manns åsikt om Soons och Baliunas resultat säger han ”Just about everything is incorrect. They got just about everything wrong. They did not select the proxies properly. They did not actually analyze any data. They did not produce a reconstruction. They did not produce uncertainties in a reconstruction. They did not compare to the proper baseline of the late-20th century.” 

Oktober 2003: Ross McKitrick och Stephen McIntyre ifrågasätter i Energy and Environment det data som ligger till grund för hockeyklubban. Denna kritik skickades från början till Nature, tidsskriften som publicerade MBH98. Efter att ha sänt ut McKitrick och McIntyre-artikeln på peer-review valde Nature att refusera den. Anledningen till Natures avslag är gissningsvis att granskarna bedömde att artikeln inte höll tillräckligt hög kvalitet. 

Hösten 2003: Ett förslag läggs fram av demokraten Joseph Lieberman och republikanen John McCain om att växthusgasutsläpp i USA ska regleras genom ett cap-and-trade-system. Omröstning sker i senaten den 30e oktober, endast några dagar efter det att artikeln av McKitrick och McIntryre publiceras. Utgången blir 55 röster emot och 43 röster till stöd för förslaget. 

Februari 2005: McKitrick och McIntyre publicerar i Geophysical Research Letters en ny hockey-kritisk artikel. Denna gång ifrågasätts de statistiska metoderna bakom MBH98 och MBH99. 

Juni 2005: Republikanske kongressledamoten Joe Barton skickar hotfulla brev till Mann, Bradley, Hughes och Rajendra Pachauri (IPCCs ordförande) med aggresiva krav på information rörande all finansiering och ekonomisk kompensation som de mottagit under sina karriärer, tillgång till de data de använt i alla sina publicerade studier samt tillgång till källkod till dataprogram. Barton hade inte befogenhet att ställa dessa krav (vilket han med hjälp av sina formuleringar dock ville låta påskina). Allra minst kanske av Pachauri som inte är amerikansk medborgare, utan indier. Breven har tolkats av forskarsamhället, stora delar av media och till och med öppet av partikamraten Boehlert (ordförande i kongressens vetenskapskommitté) som ett sätt att trakassera de berörda personerna, snarare än ett försök att lära sig något om den vetenskapliga frågan. Detta är svaren från Bradley, Mann och Hughes.

2006: The National Academy of Science utkommer med Surface Temperature Reconstructions for the Last 2,000 years. Rapporten pekar på en uppsättning nya bevis som stödjer slutsatsen att det sena 1900-talet troligtvis var den varmaste perioden under de senaste tusen åren. NAS fastslår att vissa olämpliga val gjordes vid den statistiska analysen bakom MBH98 och MBH99, men att dessa hade en minimal påverkan på den slutgiltiga temperaturrekonstruktionen. En mer kritisk rapport, den så kallade Wegman-rapporten, publiceras ett par veckor senare på uppdrag av Joe Barton. Denna upprepar McKitricks och McIntyres budskap. Senare framkommer att rapporten innehåller flera allvarliga brister, bland annat att resonemanget om att hockeyklubban skulle vara en artefakt bygger på förvrängda bevis och argument. Och inte särskilt smickrande är upptäckten att nästan en tredjedel av rapporten är rena plagiat från andra publikationer. 

Juli 2006: Barton kallar till en utfrågning med titeln ”Questions Surounding the ’Hockey Stick’ Temperature Studies: Implications for Climate Change Assesments”. Wegman och McIntyre med flera vittnar. 

November 2009: Tusentals e-brev mellan ett dussintal klimatforskare har stulits, visar det sig, från en backup-server tillhörande det brittiska universitetet av East Anglias klimatforskningsenhet (CRU). Några av dessa e-brev släpps av hackarna (sannolikt inte av en slump) bara några veckor före klimatmötet i Köpenhamn, COP15. Dessa e-brev är utvalda för att de på grund av vissa delvis klumpiga formuleringar, ryckta ur sitt sammanhang, skulle kunna tolkas som att oegentligheter skett inom klimatforskningen. Detta påstådda ”avslöjande” av forskningsfusk kom att kallas Climategate. 

Mars 2010: Det brittiska parlamentet ger ut en rapport som verifierar CRU’s slutsatser om klimatet och fastslår att inget tyder på att de anklagade forskarna har misskött sig. Denna granskaning följs av flera andra, t.ex. en granskning ledd av geovetaren Lord Oxburg som släpps en månad senare. Inte heller denna finner några bevis på att CRUs medarbetare, eller någon av dera samarbetspartners, har bedrivit forskning på ett felaktigt sätt. Penn State, The National Science Foundation samt Universitetet av East Anglia gör alla egna omfattande granskningar med samma slutsatser.

Recension: Global Warming and Political Intimidation

Den forskare som i det allmänna medvetandet kommit att personifiera den så kallade hockeyklubban - vilken sätter det sena 1900-talets temperaturuppgång i relation till de senaste 1000 årens mer måttfulla temperaturvariationer - är Michael Mann. Man glömmer lätt att bakom de båda pionjärarbetena från 1998 och 1999¹ står en trio författare: Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes. Bradley är nu aktuell med boken Global Warming and Political Intimidation: How Politicians Cracked Down on Scientists as the Earth Heated Up.

I ett av bokens kapitel bjuds vi på en introduktion ("A primer") till vetenskapen bakom slutsatserna om en antropogent orsakad global uppvärmning. Kapitlet är bra skrivet, och jag gillar författarens betoning av vilken marginell roll hockeyklubban spelar i sammanhanget (tvärtemot vad som påstås i den omfattande klimatförnekarretorik med hockeyklubban i skottlinjen som förekommit). Emellertid är kapitlet ganska kort, och det duger därför inte fullt ut som alternativ till lysande introduktioner av boklängd som Spencer Wearts The Discovery of Global Warming eller David Archers Töväder. Ej heller bjuder det vana Uppsalainitiativet-läsare på särskilt mycket nytt.

Bokens stora styrka ligger snarare i beskrivningen av de politiska påtryckningar och rena trakasserier som från höga politiska positioner riktats mot Bradley och andra klimatforskare. Den läses lämpligen som en partsinlaga, och Bradley är tämligen explicit i sina negativa omdömen om de republikanska kongressledamöterna Joe Barton och James Inhofe och om andra som deltagit i mobben mot hockeyklubban i synnerhet och mot klimatvetenskapen mer allmänt.

Artiklar med aggressiv kritik mot arbetena av Mann, Bradley och Hughes hade publicerats från 2003 och framåt, men det var sommaren 2005 som kontroversen eskalerade på allvar, när de tre hockeyklubbsförfattarna erhöll likalydande brev från kongressledamot Barton, med begäran om klargöranden angående deras studier och den kritik som riktats mot dessa. Brevet är värt att läsa i dess helhet. Dess ton, och dess minst sagt vidlyftiga krav på information (som inte inskränker sig till sådant som direkt berör de båda studierna från 1998 och 1999, utan gäller allt som de tre forskarna producerat genom hela sina karriärer²), visar tydligt att Barton inte kan ha varit särskilt intresserad av att få den vetenskapliga frågan klarlagd, utan rätt och slätt var ute efter att trakassera forskarna med enorma anspråk på deras tid och arbete för att sammanställa informationen, allt i syfte att sända en tydlig skrämselsignal till klimatforskarsamhället om vad den som producerar ovälkomna forskningsresultat kan vänta sig att drabbas av.

Bartons tilltag inspirerades framför allt av artiklar av Stephen McIntyre och Ross McKitrick, och kom i sin tur att, under de år som följt, inspirera såväl klimatförnekeri som olika slags trakasserier världen över. Bradley berättar initierat om denna förfärliga utveckling, inklusive senator James Inhofes vanvettiga tilltag i februari 2010 att på diffusa grunder förespråka åtal mot sjutton klimatforskare (inklusive Mann, Bradley och Hughes) vilkas gemensamma nämnare bestod i att de korresponderat med Phil Jones vid Climate Research Unit, University of East Anglia, och därför hamnat i de beryktade "Climategate-ebreven". Bradleys skildring av dessa kontorverser, och de rent ut sagt vidriga metoder som amerikanska klimatförnekare i ledande ställning använt sig av, är mycket läsvärd.

Något som jag däremot inte gillar med boken är Bradleys tendens att, när det gäller kritik som riktats mot de egna studierna, i alltför hög grad vända taggarna utåt. Förvisso har ofantliga mängder gravt osakliga anklagelser riktats mot Bradley och hans båda medförfattare, förvisso är det med tanke på allt han tvingats utstå lätt att på ett psykologiskt plan förstå hans reaktion,³ och förvisso har senare och statistiskt mer avancerade återanalyser visat att dataanalysen i Mann-Bradley-Hughes-artiklarna från 1998 och 1999 landade i väsentligen rätt slutsatser. Likväl är delar av kritiken från McIntyre och McKitrick berättigad. Mann, Bradley och Hughes använde sig, till följd av deras ofullkomliga kunskaper i statistisk slutledningsteori, av en klart olämplig normaliseringsmetod i tillämpandet av den statistiska procedur som kallas principalkomponentanalys, något som mycket väl hade kunnat resultera i missvisande slutsatser. Jag finner det osnyggt av Bradley att försöka bagatellisera detta statistiska metodfel och, genom att jämföra det med diskrepensen mellan hans vana att låta havregrynsgröten stå 1 minut och 35 sekunder i mikrovågnsugnen kontra de 1:40 som havregrynspaketet anbefaller, framställa det hela som en smaksak (s 47).

Även Bradleys reaktion på den välbalanserade rapporten från National Research Council från 2006 med rubriken Surface temperature reconstructions for the last 2000 years är märklig. I rapporten heter det att en plausibel slutsats, baserat på Mann-Bradley-Hughes-studierna, är att "the Northern Hemisphere was warmer during the last few decades of the 20th century than during any comparable period over the preceding millennium", men också att "less confidence can be placed in the original conclusions by Mann et al. (1999) that 'the 1990s are likely the warmest decade, and 1998 the warmest year, in at least a millennium'". Om detta skriver Bradley följande.

I fould this bizarre, as nobody questions that the 1990s were at the time the warmest of the past few decades and that 1998 was undoubtedly the warmest year of that decade. If you accept one conclusion, you surely must accept the other. You can't have it both ways. (s 70)

Bradleys resonemang här är, såvitt jag kan se, helt på tok. Om vi t.ex., för konkretionens skull, tolkar "the last few decades" som "den gångna 30-årsperioden", så är det ju fullt möjligt att tänka sig att perioden 1969-1998 var millenniets dittills varmaste 30-årsperiod, utan att millenniets varmaste enskilda år för den sakens skull behöver ha inrtäffat under sagda avslutande 30-årsperiod.

Sammanfattningsvis vill jag om Bradleys bok säga att den visserligen, som dokument över det beklämmande och destruktiva amerikanska samtalsklimatet om klimatfrågor under 2000-talet, har stora förtjänster, men att det likväl är med blandade känslor och viss tvekan jag rekommenderar den.

Fotnoter

1) Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1998) Global scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries, Nature 392, 779-788.

Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1999) Northern hemisphere temperatures during the past milennium: inferences, uncertainties, and limitations, Geophysical Research Letters 26, 759-762.

2) Bland de extravaganta kraven i Bartons brev hittar vi t.ex. följande.

Provide the location of all data archives relating to each published study for which you were an author or co-author and indicate: (a) whether this information contains all the specific data you used and calculations your performed, including such supporting documentation as computer source code, validation information, and other ancillary information, necessary for full evaluation and application of the data, particularly for another party to replicate your research results; (b) when this information was available to researchers; (c) where and when you first identified the location of this information; (d) what modifications, if any, you have made to this information since publication of the respective study; and (e) if necessary information is not fully available, provide a detailed narrative description of the steps somebody must take to acquire the necessary information to replicate your study results or assess the quality of the proxy data you used.

3) Bradleys reaktion får mig att associera till de avslutningsord jag förra året använde i min text Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism:

Det verkligt tragiska med denna utveckling är att ”klimatskeptikerna” på detta vis kan komma att göra en självuppfyllande profetia av sin bild av klimatforskarsamhället som ett fort där man till varje pris försvarar gamla förstelnade dogmer. Ty om klimatvetenskapen konstant befinner sig under belägring finns en uppenbar risk att forskarna blir obenägna att tala fritt och öppet om de vetenskapliga osäkerheter som faktiskt finns. Vi är väl inte där än, men en del av Climategate-ebreven tyder på en växande frustration bland de uppassade klimatforskarna över det allt osakligare och aggressivare debattläget. Om en bunkermentalitet skulle utvecklas som svar på ”klimatskeptikernas” attacker så vore det enligt min mening en katastrofal utveckling. En klimatforskning med ambitionen att opartiskt söka sanningen om vår planet, och att lika opartiskt rapportera om sina fynd, har vi knappast råd att avvara.

AAAS i skarpt uttalande om attackerna på klimatforskare

American Association for the Advancement of Science (AAAS), världens största vetenskapliga sammanslutning gick igår ut med ett skarp uttalande kring de hot, trakasserier och påtryckningar som många klimatforskare utsätts för:

We are deeply concerned by the extent and nature of personal attacks on climate scientists. Reports of harassment, death threats, and legal challenges have created a hostile environment that inhibits the free exchange of scientific findings and ideas and makes it difficult for factual information and scientific analyses to reach policymakers and the public. This both impedes the progress of science and interferes with the application of science to the solution of global problems.

AAAS vigorously opposes attacks on researchers that question their personal and professional integrity or threaten their safety based on displeasure with their scientific conclusions. The progress of science and protection of its integrity depend on both full transparency about the details of scientific methodology and the freedom to follow the pursuit of knowledge. The sharing of research data is vastly different from unreasonable, excessive Freedom of Information Act requests for personal information and voluminous data that are then used to harass and intimidate scientists. The latter serve only as a distraction and make no constructive contribution to the public discourse.

Scientists and policymakers may disagree over the scientific conclusions on climate change and other policy-relevant topics. But the scientific community has proven and well-established methods for resolving disagreements about research results. Science advances through a self-correcting system in which research results are shared and critically evaluated by peers and experiments are repeated when necessary. Disagreements about the interpretation of data, the methodology, and findings are part of daily scientific discourse. Scientists should not be subjected to fraud investigations or harassment simply for providing scientific results that are controversial. Most scientific disagreements are unrelated to any kind of fraud and are considered a legitimate and normal part of the scientific process. The scientific community takes seriously its responsibility for policing research misconduct, and extensive procedures exist to protect the rigor of the scientific method and to ensure the credibility of the research enterprise.

While we fully understand that policymakers must integrate the best available scientific data with other factors when developing policies, we think it would be unfortunate if policymakers became the arbiters of scientific information and circumvented the peer-review process. Moreover, we are concerned that establishing a practice of aggressive inquiry into the professional histories of scientists whose findings may bear on policy in ways that some find unpalatable could well have a chilling effect on the willingness of scientists to conduct research that intersects with policy-relevant scientific questions.

Uppdatering: Läs gärna även intervjun med Ray Bradley, medförfattare med Michel Mann till "hockeyklubban", angående hans bok Global Warming and Political Intimidation: How Politicians Cracked Down on Scientists as the Earth Heated Up.

Skepticgate

När man diskuterar plagiat kan detta handla om att studenten inte gör arbetet själv. Det kan handla om att kopiera någon annans text, t.ex. genom att klippa och klistra ur en text som man hittat på webben, utan att citera korrekt eller ange källan.

- Uppsala Universitet

Har ni hört talas om den så kallade Wegmanrapporten? Den som knäckte hockeyklubban, ni vet. USA:s främsta statistiker läxar upp Michael Mann och hans medklimatologers taffliga försök att använda statistik för att trolla bort den medeltida värmeperioden.

Först lite historik. 1998 och 1999 publicerade Michael E. Mann, Raymond S. Bradley and Malcolm K. Hughes två artiklar där de försökte rekonstruera Norra Halvklotets temperaturhistoria de senaste tusen åren. Resultaten visade något som påminnde om en ishockeklubba, ett långt rakt skaft följt av ett tvärt uppåtgående blad. Kurvan fick pryda framsidan på IPCC:s rapport från 2001. Dessa resultat började dock ifrågasättas efter millenieskiftet och år 2003 publicerade Steven McIntyre och Ross McKitrick en kritisk artikel. När även annan kritik tillkom beslöt Kongressen i USA att låta undersöka saken. National Research Council blev det givna valet för ärendet och 2006 presenterade de sin rapport. Den konstaterade att det förvisso fanns en del brister i metodiken, men att resultaten i huvudsak var trovärdiga. Dessutom hade det tillkommit ett flertal andra studier som med annan metodik visat liknande resultat som hockeyklubban.

Detta var dock inte det utfall som en del politiker hade förväntat sig, men skam den som ger sig. Republikanen Joe Barton ordnade helt sonika en ny kommitté, ledd av statistikprofessorn Edward Wegman, för att avfärda hockeyklubban. Wegman skötte sitt uppdrag och levererade i sin rapport en skarp kritik av Mann och övriga paleoklimatforskarsamhället. Wegmanrapporten blev ett slagträ för dem som ifrågasätter att vi har en människoskapad global uppvärmning.

Det har dock visat sig att texterna i Wegmanrapporten visar anmärkningsvärda likheter med texter som inte är refererade till, från textböcker och till och med Wikipedia. Detta kan inte kallas annat än plagiat. Inom den akademiska världen anses plagiat vara ett allvarlig avsteg från god sed, oavsett om det gäller labrapporter, vetenskapliga artiklar eller hemtentor. Eller rapporter riktade till politiker. Om en högskolestudent ertappas med att använda plagierat material kommer detta i de flesta fall bli ett ärende för diciplinämnden. Undantag är studenter som precis börjat på högskolan och inte informerats om detta. Edward Wegmans arbetsgivare, George Mason University, har inlett en undersökning om oredlighet mot Wegman. Inte nog med plagiatet, när det plagierade materialet modifierats har det gjorts med en tydlig avsikt att framställa forskningen i mer negativa ordalag än i originalmaterialet.

Det har även kommit mer besvärande uppgifter i dagen kring rapporten. Dataforskaren John Mashey har i sin noggranna genomgång av Wegmanrapporten funnit att 50% av litteraturen i litteraturlistan aldrig refereras till i rapporten utan bara är utfyllnad. Rapporten har aldrig genomgått en normal review-process utan ett antal forskare ombads via personligt mejl kommentera artikeln. Flera av dem var bekanta till Wegman vilket är flagrant med tanke på rapportens starka kritik mot Mann och sociala nätverk bland forskare. Dessa kommentatorer beskrevs sedan av Wegman som reviewers. Bland andra problem är också att rapporten förvränger temperaturkurvan som föregick "hockeyklubban", den i IPCC rapporten 1990:

John Masheys jämförelse mellan originalet till höger och Wegmanrapportens återgivning till vänster. Notera hur den vänstra kurvan är både utsträckt i höjdled och förskjuten ca 50 år i sidled. Den röda streckade visar hur den borde sett ut. (Kurvan visar för övrigt rekonstruktion av temperaturen i England inte globala temperaturen.)

Betyder det här att allt som står i Wegmanrapporten är fel? Nej, inte nödvändigtvis, men rapportens värde minskar drastiskt. Det är uppenbart att rapporten inte skrivits av personer med djupgående kunskaper i ämnet. Specialiserad forskning är sällan lätt att greppa för utomstående och det krävs en rejäl arbetsinsats, även om du har goda grundkunskaper, att sätta sig in i frågeställningarna och metoderna. Det har inte Wegman och hans medarbetare gjort och därför kan inget som står i rapporten betraktas som trovärdigt.

En intressant aspekt är att "klimatskeptikernas" argumentation ofta är inriktad på tekniska detaljer, snarare än på klimatforskningens resultat. 'Skrev han så i sitt mail?', 'Varför är inte källkoden tillgänglig?', 'Den här mätstationen blev utsatt på fel ställe i figuren' osv. Lustigt nog tycks tystnaden vara total när det gäller plagiat.

Termometergate - mycket väsen för ingenting

Vi här på Uppsalainitiativet kan som första svenska media berätta att ett mindre fel har avslöjats i de markbaserade temperaturmätningarna, som ligger till grund för de dataserier över den globala medeltemperaturen som publiceras av bland annat NASA och Hadley Centre. Ett stort antal volontärer har undersökt mätstationer över hela värden och funnit att mer än 80% av termometrarna har blivit placerade upp-och-ner, och därigenom fått kyla att se ut som värme och vice versa. Om man justerar den globala temperaturserien (rött) för detta misstag så får man följande kurva (grönt):
Naturligtvis kommer klimatskeptikerna att försöka utnyttja detta obetydliga misstag i sin tarvliga argumentation, men så länge det här inte finns i Science eller Nature och sedan citeras i en IPCC-rapport är det helt irrelevant. Dessutom är en sjunkande global medeltemperatur under 1900-talet på intet sätt ett tecken på att klimatmodellerna eller teorin om antropogena klimatförändringar är fel. Skillnaden mellan den gamla och den nya kurvan är inte statistikt signifikant, och den korrigerade temperaturkurvan ryms väl inom klimatmodellernas felmarginaler. Med lite justeringar av modellernas många parametrar kan säkert överensstämmelsen mellan modeller och observationer förbättras. Det är så vetenskapen gör framsteg, och inte genom en massa amatörer som springer omkring och fotograferar väderstationer.

I ett mejl som hackades på torsdagsmorgonen och lades upp på en server i Turkiet så kommenterar klimatforskaren Michael Mann det inträffade så här: "Låt oss se det från den ljusa sidan. Nu behöver vi inte gömma nedgången. Och hockeyklubban har bara bytt lag." Inga hackade mejl från CRU eller NASA fanns dock att tillgå för att få veta deras uppfattning i frågan. Att hacka mejl är naturligtvis förkastligt.

Slutligen så vill vi påpeka att om det skulle bekräftas av IPCC att temperaturen har sjunkit under 1900-talet, så innebär det endast att situationen är värre än vi tidigare har trott. Kyla dödar trots allt betydligt fler människor än värme, och det är därför bråttom att vidtaga åtgärder på global nivå. Endast en rejäl beskattning på koldioxid kan vända utvecklingen.

Ett väl tempererat brittiskt vin

I at Sir W.Batten's …. and there for joy he did give the company that were there a bottle or two of his own last year's wine growing at Walthamstow, than which the whole company said they never drank better foreign wine in their lives
Samuel Pepys in 1667

Vinet i citatet ovan odlades i Walthamstow, en mil från centrala London. Och just det, 1666* infaller under den så kallade lilla istiden. Bland klimatskeptiker brukar vinodlingen i England anföras som belägg för den medeltida värmeperiodens höga temperaturer, men vin har odlats i England i större eller mindre omfattning sedan anglosaxisk tid. Vinodlingen i England avtog i slutet av medeltiden men det är endast under första halvan av 1900-talet som ingen egentlig vinodling förekommit i England eller Wales. Sedan 60-talet har kommersiell vinodling tagit ordentlig fart i England igen.

Klimatförändringarna efter den varma engelska medeltiden, motsvarande ungefär temperaturerna under mitten av 1900-talet, till den lilla istiden bidrog säkerligen till nedgången under renässansen. Men även kulturella, tekniska och politiska förändringar är viktiga: brottet med den katolska kyrkan som stängde klostren och fjärmade England från kontinenten, liksom merkantilismens protektionism samt tekniska framsteg i att transportera och lagra vin.¹

Man kan konstatera att den enkla argumentationen att medeltida klimatet i England måste varit minst lika varmt som idag på grund av förekomsten av vinodling inte håller och att ingen uppenbar motsättning finns mellan de temperaturuppskattningar som IPCC presenterar och vinodling i England under medeltiden.

Som kuriosa kan nämnas att det idag finns svensk vinproduktion i Flen.

1) History - English Wine Producers
*Den historieintresserade noterar även att det råkar vara året för den stora branden i London.

Odöd hockeyklubba

Det går ett rykte att "hockeyklubban" inte förekommer i IPCCs senaste klimatrapport. Detta är både osant och sant, men mest osant.

En kort klubbhistorik
Hockeyklubban är ett smeknamn på en trend, ett diagram och en artikel av Michael E. Mann, Raymond S. Bradley och Malcolm K. Hughes 1998, publicerad i Nature. Artikeln kallas i kortform MBH98 efter forskarnas namn och årtalet. Påföljande år publicerades en andra studie i Geophysical Research Letters, som logiskt nog kallas MBH99. Den första studien visar genomsnittsförändringen av temperaturer på norra halvklotet för de senaste 600 åren och ser ut lite som en liggande hockeyklubba som går upp skarpt på slutet, i vår tid. Studien från 1999 sammanställer data som täcker hela det senaste årtusendet, med samma trend.

Det krävs ingen speciell kunskap i statistik för att förstå vad kurvan betyder och kanske är det därför Mann, forskningen och diagrammet fått stå måltavlor för oerhört mycket kritik. Läs gärna mer om kritiken på Wikipedia.


Hockeyklubban från MBH99, figur 1 (b) i IPCC WG1 TAR (2001)

Hockeyklubban lever
Sammanställningen av temperaturdata som utfördes av Mann, Bradley och Hughes är fortfarande en del av IPCCs rapportering. Även i Assessment Report 4 (AR4) från 2007, förekommer underlaget och grafer snarlika MBH99 i avsnittet om paleoklimat. Därför är det en lögn att påstå att trenden eller studien "hockeyklubban" skulle vara död eller motbevisad eller förkastad av IPCC.



Hockeyklubban anno 2007, figur 6.10 i IPCC WG1 AR4, MBH99 i lavendel.

Hockeyklubban är död
Det specifika diagram som först kallades "hockey stick" hittar du inte i samma form i AR4. Men vad betyder det egentligen när vetenskapen ändrar sig? Om förändringen är långsam, gradvis, tenderande mot samma trend, med nyare och mer pålitlig data som underlag betyder det istället att vetenskapen fungerar precis som avsett.

Det data som ligger till grund för uppskattningarna har ändrats många gånger, men trenden är fortfarande tydlig, med en liten vinklad klubbfot längst ut på milleniet. Den som tycker att det är anmärkningsvärt att ett diagram från 1998 inte ser likadant ut år 2007 kan inte ha förstått att det är precis detta vetenskapliga framsteg innebär.

Hockeyklubbans framtid
Michael E. Mann är fortfarande aktiv och deltog 2008 i ännu en artikel som visar temperaturtrenden över de senaste två årtusendena.

Den stora skillnaden?

Längre skaft.


Mer läsning:
Wikipedia: Hockey Stick Controversy på Wikipedia
Michael Mann et al (1998): Global-scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries (pdf)
Michael Mann et al (1999): Northern hemisphere temperatures during the past millennium: Inferences, uncertainties, and limitations (pdf)
Michael Mann et al (2008): Proxy-based reconstructions of hemispheric and global surface temperature variations over the past two millennia
NAS/NRCs rapport: Surface temperature reconstructions for the last 2,000 years