Gott Nytt År!

Vi vill passa på att önska er alla ett Gott Nytt År!

Och minnas en stor klimatforskare som tyvärr gick bort 2010 genom ett av hans bidrag:

Stockholmsinitiativet årets förvillare 2010

Stockholmsinitiativet har välförtjänt utsetts av föreningen Vetenskap och Folkbildning till årets förvillare 2010. Nedan följer en liten sammanfattning av fel och myter som Stockholmsinitiativet spridit, deras totala förvillarinsats är dock för stor för att dokumentera i sin helhet.

Som forskare var det inte speciellt svårt att konstatera att Stockholmsinitiativet inte går att lita på. Stockholmsinitiativet för fram felaktiga icke robusta studier som bevis för sin ståndpunkt, Stockholmsinitiativet skiftar mellan att spy galla och hylla studier som andvänder klimatmodeller, Stockholmsinitiativet klarar inte ens grundkursen i geokemi när man förvirrar om hur koldioxid beter sig, Stockholmsinitiativet tycks ha svårt att förstå enkla begrepp som statistisk signifikans och väder, man visar sin okunskap när man tror att servettfysik inte är förstådd av etablerade klimatforskare, etc... som insatt är det inte svårt att se att vi har med pseudovetenskapare att göra.

Men om man inte själv har tillgång till eller tid att gå igenom vetenskapen är det svårare. Kanske har man ändå tid att titta på vad forskarsamhället som helhet har att säga, det finns trotts allt ingen nationell eller internationell vetenskaplig akademi som håller med Stokholmsinitiativet. Det fins dock många som står bakom huvuddragen i stora vetenskapliga sammanställningar som den av IPCC. Men det är klart man kan hävda att vetenskap inte avgörs av koncensus men hur funktionabelt är detta för en person som försöker ta sig fram i verkligheten?

Låt oss säga att du är orolig för ständig huvudvärk och rådfrågar 100 läkare om vad det kan bero på, 97 av läkarna säger att du har en tumör som måste opereras bort medan 3 av läkarna anger andra orsaker, vem skulle du lyssna på? (procenten påminner om läget bland klimatforskarna.)

Men för att bemöta det kompakta vetenskapliga läget har Stockholmsinitiativet använt sig av upprop och listor mot den etablerade vetenskapen och då måste man granska innehållet. Gör man det så hittar man åter igen fel och förvrägningar. Men då är vi åter inne på något tidsslukande.

En vis man sa en gång att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. Stockholmsinitiativet hävdar att en väldigt samlad forskarkår har fel man hävdar att man starka belägg för det. Om det nu är så att man har starka belägg för något tjänar det ingenting till att ljuga, för vem litar på en lögnare?

Stockholmsinitiativet har bland annat påstått följande:

1. “Hela klimatpanelens mandat har varit att söka efter mänsklig påverkan på klimatet, underförstått från koldioxiden.” … “De uppmanas också att tala om för politikerna hur de skall handskas med frågan.” (Klart felaktiga påståenden.)

2. Att artiklar som inte hanterat globla data har hanterat globala data, trots att felet påpekats. (också fler mer avgörande fel i den artikeln.)

3. Man har riktat direkt felaktiga anklagelser mot klimatforskare.

OUT!

Klickar man på länkarna ovan hittar man fler liknande exempel, poängen med att visa på några

av lögnerna är att man inte behöver förstå

vetenskap för att kunna se att Stockholmsinitiativet

far med osaning. Att ljuga när man påstår sig ha starka vetenskapliga belägg för sina ståndpunkter är ologiskt, om man har den äkta varan så visar man den... något Stockholmsinitiativet aldrig lyckats med.

Drivkraften till att pyssla med det

Stockholmsinitiativet gör är säkerligen högst individuell. Men tittar man på debatten i stort råder det inget tvivel om att olje- och kolbolagens pengar har haft en viktig roll.

Recension: Solar

På Uppsalainitiativet har vi publicerat en rad recensioner av facklitterära böcker om klimatvetenskap och angränsande områden. Idag tänkte jag prova något nytt: att istället anmäla en skönlitterär bok med klimatvetenskaplig anknytning. Vad jag läst är Ian McEwans senaste roman Solar. Den har nyligen utkommit även på svenska med titeln Hetta, men det är alltså på originalspråk jag läst boken, och jag kan därför inte uttala mig om översättningen.

Solar är en satirisk roman, där vi får följa huvudpersonen Michael Beard, framstående och hyllad engelsk fysikprofessor och Nobelpristagare, under ett decennium. När handlingen tar sin början år 2000 är han 53 år gammal. Han har då levt länge på gamla lagrar, med tilltagande cynism, alkoholkonsumtion och fetma. Någon tanke på att åter göra något verkligt kreativt har han inte, men han tjänar ett hyggligt levebröd på att resa runt och föreläsa om sina tidigare bragder. Hans privatliv ligger alltmer i spillror.

Ett slags vändpunkt kommer då han under egenartade omständigheter får klart för sig att hans gamla Nobelprisbelönade arbete erbjuder nyckeln till att förstå fotosyntesen och skapa artificiell sådan. Här hägrar inte bara den ära som följer ett vetenskapligt genombrott utan också stora pengar. Det handlar om inget mindre än ett pardigmskifte inom solenergitekniken och ett effektivt sätt att skapa den omställning till grön energi som vi behöver för att avvärja katastrofal global uppvärmning. Bristerna i Beards karaktär skall dock göra vägen till ära och rikedom besvärlig och osäker.

Boken har många förtjänster. Den är lagom lättläst och den är psykologiskt insiktsfull (så t.ex. är den flera sidor långa passagen om Beards inre kamp om huruvida han på väg till tåget skall stanna till och köpa en påse snacks helt ljuvlig i sin träffsäkerhet). Därtill uppvisar författaren utmärkt pålästhet i de vetenskapliga frågor som dyker upp. Här spelar klimatforskningen en framträdande roll. Den bild av det vetenskapliga evidensläget som presenteras är visserligen ytlig (det handlar trots allt om en roman!) men i stora drag riktig. Även andra forskningsområden dyker upp, såsom studiet av genetiskt betingade könsskillnader. Här hamnar huvudpersonen, genom ett kommittéuppdrag, rejält i hetluften i en dråplig passage där författaren lånat friskt av den s.k. Summersaffären.¹ Författarens pålästhet bidrar till att göra berättelsen trovärdig, även om handlingen i vissa kritiska ögonblick klaffar på det perfekta vis som kan ske i romaner men sällan eller aldrig i verkligheten.

Att boken ger en väsentligen riktig bild av det klimatvetenskapliga kunskapsläget - betyder det att den omöjligt kan uppskattas av t.ex. de klimatförnekare som jag vet ibland frekventerar Uppsalainitiativet? Nej, jag tror inte det, ty boken innehåller också korn som kan plockas upp och passas in i deras lätt förvridna världsbild. Jag tänker här främst på hur huvudpersonen till en början är cyniskt ointresserad av miljöfrågor, men hur han, då han inser att hans egen forskning är av betydelse för att stävja den globala uppvärmningen, förvandlas till något av en klimatpredikant. Detta passar ju bra in i den postmodernistiskt anstrukna bilden av den klimatvetenskapliga mainstreampositionen såsom sprungen mindre ur verkliga fysikaliska förhållanden än ur forskarnas egenintresserade och korrupta jakt på forskningsanslag.

Fotnot

1) 2005 höll Harvardrektorn Lawrence Summers - som även haft höga poster såväl i Världsbanken som i Clinton- och (sedemera) Obamaadministrationerna - ett lunchföredrag på en genuskonferens, och framförde då tankar som ledde till så starka protester och fördömanden att han till slut såg sig nödsakad att avgå som rektor. Jag har tidigare skrivit om affären i Qvartilen 4/2005.

God Jul

Hur vet vi att den stigande koldioxidhalten beror på människan?

En kort videosnutt med professor Alley med några pointers om hur vi kan veta att den nu stigande halten av koldioxid i atmosfären beror på människan.



Men det visste väll redan alla? (förutom vissa professorer anknutna till stockholmsinitiativet)

Märkligt meddelande från Miljödepartementet

I ett pressmeddelande från Miljödepartementet på Luciadagen meddelas att Naturvårdsverkets statistik över svenska växthugasutsläpp 2009 nu är klar. Utsläppen har minskat, vilket är glädjande med tanke på de svåra följder som en fortsatt ohejdad ökning av atmosfärens koldioxidhalt kan väntas få.

Själva pressmeddelandet ger dock ett något underligt intryck. Vi får t.ex. veta att "Sveriges totala utsläpp [...] har aldrig varit lägre". Om vi skall ta Miljödepartementet på orden betyder detta bland annat att utsläppen 2009 inte kan ha varit högre än 1762, året innan James Watt påbörjade arbetet med sin ångmaskin. Detta förefaller emellertid otroligt, och vi får anta att departementet, trots det kategoriska ordvalet "aldrig", avser ett kortare tidsperspektiv. Det vore intressant att få veta exakt vilket (särskilt för den som är angelägen om långsiktiga perspektiv i miljöpolitiken).

En annan underlighet är pressmeddelandets rubrik "Rekordminskning av svenska utsläppen". I själva texten förklaras att 2009 års minskning är "den största minskningen som skett under ett enskilt år". Detta påstående är emellertid försett med en fotnot, och den som orkar läsa fotnoten får veta att vad Miljödepartementet avser med "den största minskningen som skett under ett enskilt år" i själva verket är den näst största minskning som skett under ett enskilt år (1997 uppvisade nämligen en större minskning än 2009). Märkligt.

Pressmeddelandet har också kritiserats från annat håll, bland annat för att siffrorna exkluderar transporter till och från utlandet, vilka uppvisat en betydande utsläppsökning.

Iskärnor i nöd och lust

En liten film om forskarparet Lonnie Thompson och Ellen Mosley-Thompson på Byrd Polar Research Center.

Globalt och lokalt - temperaturer i Europa och världen

Årets november är bland de allra varmaste åtminstone under den tid som vi har tillförlitliga temperaturmätningar. Enligt GISS analys den varmaste. Samtidigt har vi i norra Europa haft det ovanligt kyligt. I Europa har det varit ner till 4 grader under normala novembermedlet medan norra Kanada haft en november med upp till 10 grader över normalt i de nordöstra delarna.

En stor del av den Kanadensiska värmen hänger säkerligen ihop med att Hudson Bay fortfarande var isfritt under november. Detta är ett exempel på den stora inverkan som avsmältning av Arktis havsis får för omgivande områden.

Den Europeiska kylan är troligen en effekt av den Arktiska oscilationen som ger stora variationer mellan olika vintrar i vår del av världen. Men även här kan förändringarna i Arktis ha en roll.

Läs gärna mer i GISS artikeln
2010 — Global Temperature and Europe's Frigid Air

Video med Benjamin Santer

Här är ett framträdande av klimatforskaren Benjamin Santer, där han berättar om hur han och hans kolleger upptäckte ett elementärt men förödande statistiskt fel i en bland "klimatskeptikerna" firad artikel av Douglass m fl (vilket har diskuterats flera gånger på den bloggen, och ständigt försvarats av "klimatskeptiker"). Han berättar också hur han, efter att han tillsammans med sina kolleger hade publicerat en artikel om detta fel, blev en måltavla för den självutnämnda "klimatrevisorn" och bloggaren Steve McIntyre (Climate Audit).

Videon är ganska lång, men lärorik.

The Scientific Guide to Global Warming Skepticism

John Cook, mannen bakom den fantastiska klimatbloggen Skeptical Science, har sammanställt en liten men innehållsrik skrift kring de frågor som oftast kommer upp i klimatdebatten, så som:

• Hur vet vi att koldioxidökning ger uppvärmning?
• Hur vet vi att det blir varmare?
• Hur hänger det ihop med tidigare klimatförändringar?
• Hur känsligt är klimatet?
  
• Hur vet vi att det beror på mänsklig påverkan?

Läs mer och ladda ner den Här

COP16: Pachauri om IPCC

IPCCs ordförande Rajendra Pachauri berättar i en intervju av "The Wonk Room" om organisationen

The beauty of the organization is that all the scientists the best scientists all over the world volunteer their time, without a single penny being paid by the IPCC.

Atmosfärens vertikala temperaturprofil

Fysik är inte så lätt alla gånger. Ett av de missförstånd som sprids gäller orsaken till temperaturavtagandet (lapse rate på engelska), det vill säga hur mycket temperaturen sjunker när ett luftpaket flyttar sig uppåt i atmosfären, eller motsatt hur mycket den stiger när luftpaketet förflyttas nedåt. Vi börjar med ett torrt, tillräckligt varmt luftpaket (en volym luft som kan sägas vara sammanhållen) som har en lägre densitet än luften ovanför. Det kommer då stiga (konvektion) i atmosfären och då trycket minskar kommer luftpaketet att utvidga sig och uppta en större volym. Detta kräver ett mekaniskt arbete för att flytta undan annan luft och energin minskar därmed i luftmassan vilket gör att temperaturen i luftpaketet sjunker. Om vi gör det rimliga antagandet att värmeledningen mellan paketet och omgivningen i en sådan process är försumbar kallas detta för en adiabatisk process. Om termodynamiska beräkningar genomförs visar det sig att luftmassan kommer kylas med 9,8 grader per tusen meters stigning. Detta kallas för torradiabatiskt temperaturavtagande. I verkligheten är dock temperaturavtagandet ofta lägre, huvusakligen beroende på vattenånga som kan genomgå fasförändringar varpå värme frigörs som minskar avkylningen. I atmosfärens nedersta lager, troposfären, liknar temperaturändringar med höjden de som förutsägs av adiabatiska temperaturavtaganden.

Figur från NOAA.

Missförståndet, vilket inte sällan framförs på ett arrogant sätt av personer som borde veta bättre, är att temperaturavtagandet skulle vara oberoende av att solen värmer upp jordytan. De menar att temperaturavtagandet enbart är en effekt av gravitationen.

Det finns många sätt att visa varför detta är fel. Ett lätt sätt är att kolla figuren här till höger. Varför blir det först kallare när vi stiger upp genom troposfären för att sedan bli varmare igen i stratosfären? Jo, naturligtvis för att troposfären huvudsakligen värms nerifrån, alltså från markytan, medan stratosfären huvudsakligen värms uppifrån genom gasmolekylers absorption av ultraviolett strålning från solen.¹

Ett annat sätt att förstå felet är att konsultera termodynamikens andra huvudsats. Temperaturskillnader kan inte uppstå eller upprätthållas av sig själva utan I jordens fall tar vi emot strålning (ultraviolett och synlig) med relativt hög energi från solen och skickar ut lågenergetisk (infraröd) strålning ut i rymden. I en sådan situation kan temperaturskillnader uppstå utan att termodynamikens andra huvudsats säger ifrån. Om vi däremot inte har någon inkommande strålning från en varmare kropp kan inte några temperaturskillnader uppstå. Om det gjorde det skulle vi kunna tillverka evighetsmaskiner.

I diskussionen hänvisas till härledningar i en lärobok. Så var går det fel? Djävulen bor förstås i de antaganden som görs i härledningen. Härledningen av det adiabatiska temperaturavtagandet bygger på att vi har ett stigande luftpaket och för att få stigande luftpaket måste vi ha uppvärmning av ytan. Det är väl dokumenterat att när ytan slutar värmas kommer temperaturavtagandet minska. Det är det som händer en kall och klar vinternatt. Då marken kyls av (genom att sända ut infraröd strålning) uppstår så småningom fenomenet att marken och de lägre luftlagren är kallare än luften högre upp. Detta kallas inversion, det vill säga ett tillstånd där temperaturen ökar med stigande höjd alltså tvärtom för vad som vanligtvis är fallet. I detta tillstånd (eller om temperaturavtagandet inte är tillräckligt högt) uppstår ingen konvektion.

Så om vi tar bort uppvärmningen av jordytan kommer vi inte få någon konvektion som upprätthåller temperaturavtagandet. Rörelser kommer oundvikligen saktas ner av friktion för att slutligen helt avstanna. I stället kommer värmeledning genom atmosfären och strålning jämna ut temperaturskillnaderna.

1 Temperaturminskningen i mesosfären beror på att den är för tunn för att värmas som stratosfären av absorption och de koldioxidmolekyler som finns där bidrar till att kyla genom att stråla ut värmestrålning till rymden. Värmeökningen i termosfären kommer från absorption av högenergisk strålning från solen hos syremolekyler.

Gleick inför representanthuset

I samma ögonblick som detta skrivs, kl 17.00 svensk tid, träder naturresurs- och klimatforskaren Peter Gleick fram i vittnesbåset för det amerikanska representanthusets Select Committee on Energy Independence and Global Warming. Hans manuskript innehåller visserligen inte mycket nytt, men desto mer av sådant som tål att upprepas. Exempelvis:

• Klimatvetenskapen ger klara och övertygande belägg för att klimatet förändras, förändras snabbt, och förändras till följd av mänsklig aktivitet.
  


• Trots fortsatta försök från en liten grupp klimatskeptiker och förnekare att vilseleda och förvränga vetenskapen, så fortsätter vår förståelse för mänskligt orsakad klimatförändring att bli allt bättre.
  


• Klimatförnekare har arbetat hårt med att försöka förvirra allmänhet och beslutsfattare i frågor om klimatförändringar. Deras påståenden om klimatvetenskapen och vad som sker i världen omkring oss bygger inte på verkligheten utan på ideologi och dålig vetenskap. Ofta pekar [de] på ”osäkerhet” i observationer, i modeller och i själva klimatsystemet – osäkerheter som omöjliggör perfekta förutsägelser. Men naturligtvis talar även klimatforskare ständigt om osäkerheter – detta ligger i vetenskapens natur, och är inte en ursäkt för politiker att inte handla. Vad de få som förnekar klimatförändringarnas realitet, på deras typiskt enögda vis, inte medger är att osäkerheten går åt båda håll. Det finns alltid en positiv sannolikhet att klimatförändringarna skall hamna i den mildare änden av osäkerhetsskalan, men det är ungefär lika troligt att klimatförändringarna blir avsevärt värre än förväntat, med allvarligare konsekvenser för vår planet.
  


• Vi står inför (1) att arbeta för att mildra framtida klimatförändring genom att dra ned på våra växthusgasutsläpp, (2) att arbeta för anpassning till de oundvikliga klimatförändringar som redan byggts in i systemet, och (3) att genomlida klimatförändringarnas konsekvenser. Frågan är blott hur mycket av var och en av dessa möjligheter vi väljer.
  


• De goda nyheterna är att det finns smarta och effektiva åtgärder som kan vidtas utan dröjsmål, främst inom energipolitik samt mark- och vattenanvändning.