Peter Sinclair: 2011 Arctic Ice Minimum

Arktis havsis genom århundradena

I samband med uppmärksamheten kring septemberminimumet för Arktis havsis uppkommer alltid frågan om hur det var med isen före satellitmätningarna började. I detta inlägg tittar vi på några av resultaten från de studier som finns över detta:

NSIDC sedan 1953

National Snow and Ice Data Center har sammanställt utbredningen för isen månadsvis sedan 1953

IPCC 2007

I senaste IPCC rapporten finns en sammanställning av isutbredningsanalyser för norra halvklotet sedan 1860. Den röda linjen visar septemberutbredningen:

Polyak et al 2010

År 2010 kom artikeln "History of sea ice in the Arctic" som sammanställer många olika metoder som används för att undersöka isutbredningen i Arktis under flera tidsskalor. De sammanfattar resultaten så som:

 Although existing records are far from complete, they indicate that sea ice became a feature of the Arctic by 47Ma, following a pronounced decline in atmospheric pCO2 after the Paleocene-Eocene Thermal Optimum, and consistently covered at least part of the Arctic Ocean for no less than the last 13–14 million years. Ice was apparently most wide-spread during the last 2–3 million years, in accordance with Earth’s overall cooler climate. Never the less, episodes of considerably reduced sea ice or even seasonally ice-free conditions occurred during warmer periods linked to orbital variations. The last low-ice event related to orbital forcing (high insolation) was in the early Holocene, after which the northern high latitudes cooled overall, with some superimposed shorter-term (multidecadal to millennial-scale) and lower-magnitude variability. The current reduction in Arctic ice cover started in the late 19th century, consistent with the rapidly warming climate, and becam every pronounced over the last three decades. This ice loss appears to be unmatched over at least the last few thousand years and unexplainable by any of the known natural variabilities.

Kinnard et al 2010

En annan ny rekonstruktion över de senaste ca 900 åren utifrån många olika proxies presenterades förra året av Kinnard mfl. De kommer till samma slutsats som de tidigare studierna. Den senaste tidens minskning av havsisen är unik under den rekonstruerade perioden:

Kinnard et al 2010: Isutbredning under sommaren

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att dagens drastiska minskning av Arktis havsis är en unik händelse även ur ett historiskt perspektiv. Detta stämmer också väl med vad vi i övrigt vet om temperaturer i Arktis under historiens gång och under senaste decennierna.

Se även det tidigare inlägget "Arktiska dimmor" för några fler resonemang kring påståenden om Arktis och isen där.

Recension: Global Warming and Political Intimidation

Den forskare som i det allmänna medvetandet kommit att personifiera den så kallade hockeyklubban - vilken sätter det sena 1900-talets temperaturuppgång i relation till de senaste 1000 årens mer måttfulla temperaturvariationer - är Michael Mann. Man glömmer lätt att bakom de båda pionjärarbetena från 1998 och 1999¹ står en trio författare: Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes. Bradley är nu aktuell med boken Global Warming and Political Intimidation: How Politicians Cracked Down on Scientists as the Earth Heated Up.

I ett av bokens kapitel bjuds vi på en introduktion ("A primer") till vetenskapen bakom slutsatserna om en antropogent orsakad global uppvärmning. Kapitlet är bra skrivet, och jag gillar författarens betoning av vilken marginell roll hockeyklubban spelar i sammanhanget (tvärtemot vad som påstås i den omfattande klimatförnekarretorik med hockeyklubban i skottlinjen som förekommit). Emellertid är kapitlet ganska kort, och det duger därför inte fullt ut som alternativ till lysande introduktioner av boklängd som Spencer Wearts The Discovery of Global Warming eller David Archers Töväder. Ej heller bjuder det vana Uppsalainitiativet-läsare på särskilt mycket nytt.

Bokens stora styrka ligger snarare i beskrivningen av de politiska påtryckningar och rena trakasserier som från höga politiska positioner riktats mot Bradley och andra klimatforskare. Den läses lämpligen som en partsinlaga, och Bradley är tämligen explicit i sina negativa omdömen om de republikanska kongressledamöterna Joe Barton och James Inhofe och om andra som deltagit i mobben mot hockeyklubban i synnerhet och mot klimatvetenskapen mer allmänt.

Artiklar med aggressiv kritik mot arbetena av Mann, Bradley och Hughes hade publicerats från 2003 och framåt, men det var sommaren 2005 som kontroversen eskalerade på allvar, när de tre hockeyklubbsförfattarna erhöll likalydande brev från kongressledamot Barton, med begäran om klargöranden angående deras studier och den kritik som riktats mot dessa. Brevet är värt att läsa i dess helhet. Dess ton, och dess minst sagt vidlyftiga krav på information (som inte inskränker sig till sådant som direkt berör de båda studierna från 1998 och 1999, utan gäller allt som de tre forskarna producerat genom hela sina karriärer²), visar tydligt att Barton inte kan ha varit särskilt intresserad av att få den vetenskapliga frågan klarlagd, utan rätt och slätt var ute efter att trakassera forskarna med enorma anspråk på deras tid och arbete för att sammanställa informationen, allt i syfte att sända en tydlig skrämselsignal till klimatforskarsamhället om vad den som producerar ovälkomna forskningsresultat kan vänta sig att drabbas av.

Bartons tilltag inspirerades framför allt av artiklar av Stephen McIntyre och Ross McKitrick, och kom i sin tur att, under de år som följt, inspirera såväl klimatförnekeri som olika slags trakasserier världen över. Bradley berättar initierat om denna förfärliga utveckling, inklusive senator James Inhofes vanvettiga tilltag i februari 2010 att på diffusa grunder förespråka åtal mot sjutton klimatforskare (inklusive Mann, Bradley och Hughes) vilkas gemensamma nämnare bestod i att de korresponderat med Phil Jones vid Climate Research Unit, University of East Anglia, och därför hamnat i de beryktade "Climategate-ebreven". Bradleys skildring av dessa kontorverser, och de rent ut sagt vidriga metoder som amerikanska klimatförnekare i ledande ställning använt sig av, är mycket läsvärd.

Något som jag däremot inte gillar med boken är Bradleys tendens att, när det gäller kritik som riktats mot de egna studierna, i alltför hög grad vända taggarna utåt. Förvisso har ofantliga mängder gravt osakliga anklagelser riktats mot Bradley och hans båda medförfattare, förvisso är det med tanke på allt han tvingats utstå lätt att på ett psykologiskt plan förstå hans reaktion,³ och förvisso har senare och statistiskt mer avancerade återanalyser visat att dataanalysen i Mann-Bradley-Hughes-artiklarna från 1998 och 1999 landade i väsentligen rätt slutsatser. Likväl är delar av kritiken från McIntyre och McKitrick berättigad. Mann, Bradley och Hughes använde sig, till följd av deras ofullkomliga kunskaper i statistisk slutledningsteori, av en klart olämplig normaliseringsmetod i tillämpandet av den statistiska procedur som kallas principalkomponentanalys, något som mycket väl hade kunnat resultera i missvisande slutsatser. Jag finner det osnyggt av Bradley att försöka bagatellisera detta statistiska metodfel och, genom att jämföra det med diskrepensen mellan hans vana att låta havregrynsgröten stå 1 minut och 35 sekunder i mikrovågnsugnen kontra de 1:40 som havregrynspaketet anbefaller, framställa det hela som en smaksak (s 47).

Även Bradleys reaktion på den välbalanserade rapporten från National Research Council från 2006 med rubriken Surface temperature reconstructions for the last 2000 years är märklig. I rapporten heter det att en plausibel slutsats, baserat på Mann-Bradley-Hughes-studierna, är att "the Northern Hemisphere was warmer during the last few decades of the 20th century than during any comparable period over the preceding millennium", men också att "less confidence can be placed in the original conclusions by Mann et al. (1999) that 'the 1990s are likely the warmest decade, and 1998 the warmest year, in at least a millennium'". Om detta skriver Bradley följande.

I fould this bizarre, as nobody questions that the 1990s were at the time the warmest of the past few decades and that 1998 was undoubtedly the warmest year of that decade. If you accept one conclusion, you surely must accept the other. You can't have it both ways. (s 70)

Bradleys resonemang här är, såvitt jag kan se, helt på tok. Om vi t.ex., för konkretionens skull, tolkar "the last few decades" som "den gångna 30-årsperioden", så är det ju fullt möjligt att tänka sig att perioden 1969-1998 var millenniets dittills varmaste 30-årsperiod, utan att millenniets varmaste enskilda år för den sakens skull behöver ha inrtäffat under sagda avslutande 30-årsperiod.

Sammanfattningsvis vill jag om Bradleys bok säga att den visserligen, som dokument över det beklämmande och destruktiva amerikanska samtalsklimatet om klimatfrågor under 2000-talet, har stora förtjänster, men att det likväl är med blandade känslor och viss tvekan jag rekommenderar den.

Fotnoter

1) Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1998) Global scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries, Nature 392, 779-788.

Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1999) Northern hemisphere temperatures during the past milennium: inferences, uncertainties, and limitations, Geophysical Research Letters 26, 759-762.

2) Bland de extravaganta kraven i Bartons brev hittar vi t.ex. följande.

Provide the location of all data archives relating to each published study for which you were an author or co-author and indicate: (a) whether this information contains all the specific data you used and calculations your performed, including such supporting documentation as computer source code, validation information, and other ancillary information, necessary for full evaluation and application of the data, particularly for another party to replicate your research results; (b) when this information was available to researchers; (c) where and when you first identified the location of this information; (d) what modifications, if any, you have made to this information since publication of the respective study; and (e) if necessary information is not fully available, provide a detailed narrative description of the steps somebody must take to acquire the necessary information to replicate your study results or assess the quality of the proxy data you used.

3) Bradleys reaktion får mig att associera till de avslutningsord jag förra året använde i min text Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism:

Det verkligt tragiska med denna utveckling är att ”klimatskeptikerna” på detta vis kan komma att göra en självuppfyllande profetia av sin bild av klimatforskarsamhället som ett fort där man till varje pris försvarar gamla förstelnade dogmer. Ty om klimatvetenskapen konstant befinner sig under belägring finns en uppenbar risk att forskarna blir obenägna att tala fritt och öppet om de vetenskapliga osäkerheter som faktiskt finns. Vi är väl inte där än, men en del av Climategate-ebreven tyder på en växande frustration bland de uppassade klimatforskarna över det allt osakligare och aggressivare debattläget. Om en bunkermentalitet skulle utvecklas som svar på ”klimatskeptikernas” attacker så vore det enligt min mening en katastrofal utveckling. En klimatforskning med ambitionen att opartiskt söka sanningen om vår planet, och att lika opartiskt rapportera om sina fynd, har vi knappast råd att avvara.

Arktiskt havsisminimum

Det ser ut som om årets minimum för den Arktiska havsisens utbredning (dvs havsyta med minst 15% is)  nåddes den 9 september. Så här ser det ut enligt National Snow and Ice Data Center vid University of Colorado. Här visas för månaderna juni till oktober isens utbredning under 2007 (grönt streckat), 2011 (blått) samt medlet för 1979-2000 (mörkgrått) med två standardavvikelser (ljusgrått)

Årets minimum är det näst lägsta sedan satellitmätningarna började 1979. Man påpekar dock att rekordåret 2007 hade väder som främjade avsmältningen (klar himmel, gynnsamma vindar och höga temperaturer). I år har vädret varit mer normalt.
Universitetet i Bremen använder data från andra instrument och något annorlunda beräkningsmetoder. De ger följande bild. Den röda linjen är för 2011, och den lila är för 2007. Den här grafen visar hela året.

Enligt Bremen så var minimumet i år det minsta som uppmätts - det slår till och med 2007.

Polar Science Center vid University of Washington gör uppskattningar av den Arktiska havsisens volym, dvs man tittar både på isens area och tjocklek. Volymen i år är den minsta sedan man började med dessa uppskattningar. Här ser vi 2011 (trianglar), 2007 (kors) och medlet för 1979-2010 (fyllda cirklar) med en (mörkgrått) och två (ljusgrått) standardavvikelser.

 De senaste åren har minskningen av volymen varit dramatisk, vilket framgår av den här figuren för anomalin (avvikelsen) relativt medlet för 1979-2010 (grå linje, och det blå strecket är den linjära trenden):

Minskningen är oroande med tanke på att många djur och även alger är beroende av havsisen för sin överlevnad. Globalt set är minskningen av havsisen även oroande eftersom den utgör en positiv återkoppling i klimatsystemet. Havsisen är ljusare (dvs har högre albedo) än havsvattnet och reflekterar mer solljus som försvinner ut i rymden igen i stället för att värma upp jorden. När havsisen minskar så leder det alltså till en ytterligare temperaturökning ovanpå den som orsakas av ökade halter av växthusgaser.

Kanske något för vetenskapsförsvarare i klimatfrågan?

Med anledning av experimentet som nyligen gav neutrinos med överljushastighet:

kxcd

Stockholmsinitiativets sofistikerade argumentation

Ni som följt oss vet att vi från Stockholmsinitiativets företrädare fått höra att vi bara skriver om de enkla påståendena som ingen "klimat(hot)skeptiker" egentligen framför längre. Vi gör det enkelt för oss och tar inte den riktiga debatten och den sofistikerade argumenten som deras "skepticism" grundar sig på.

Så låt oss då ta tjuren vid hornen och se på vilket argument Sten Kaijser, styrelseledamot medlem i Stockholmsinitiativets råd, framför i sin senaste insändare i UNT för att stödja sin ståndpunkt kring global uppvärmning:

Koldioxidens växthuseffekt har uppnått mättnad och den påverkar därför inte det framtida klimatet.

Ja du läste rätt. Professor Kaijser anför ett av de mest debunkade och uppenbart felaktiga påståendena i hela klimatdebatten. Detta efter att enligt egen utsago "varit intresserad av klimatfrågan i över 10 år". Det torde vara uppenbart för var och en att Stockholmsinitiativet inte har något med vetenskap att göra.

Intervju med Oreskes om "Merchants of Doubt"

I intervjun får vi bland annat en bild av Marshall-institutets framväxt och omvandling sedan 80-talet. Institutet var och är en av de tankesmedjor som aktivt desinformerar i klimatfrågan liksom i flera andra miljörelaterade frågor. Värt att notera är tyngdpunkten på ideologiska drivkrafter. Något som känns igen i den Svenska debatten.

Gösta Alfvén: Klimatförnekarnas ideologi och finansiering måste synas

Den miljöengagerade läkaren Gösta Alfvén skriver idag på Newsmill om media, klimatfrågan och "klimatskeptiker":

Finanskrisen exponeras och diskuteras på ledar- nyhets- och debattsidor. Skuldbergen, finansiella transaktioner och reporäntan, händelser på riksbanker, finansdepartement och EU-möten rapporteras dagligen. De flesta dagstidningar har idag en separat ekonomidel.
Men skuldkrisen i biosfären är på sikt betydligt allvarligare än den finansiella. Den är dock betydligt mer svåravläsbar då vi inte har upprättat något miljöindex som speglar situationen. Och media har ännu inte upprättat någon daglig miljöbilaga som berättar om miljöproblem och möjliga lösningar.

Han är kritisk till andra delar av medias hantering:

Den tilltagande växthuseffekten är välkänd bland forskare sedan 1980-talet. Men folk i gemen tar inte problemet på vederbörligt allvar. Klimatförnekandet är fortfarande utbrett. Media har inte lyckats balansera debatten på ett rättvisande sätt, mellan den vetenskapliga kritiska rationalismen med dess ödmjuka inställning till sanning å ena sidan och klimatförnekarnas teser å den andra

I artikeln lyfts även Uppsalainitiativet engagemang fram:

Uppsalainitiativet har visat att de aktiva klimatförnekarnas debattmetoder bygger på att så tvivel, manipulera vetenskapliga data och till och med bluffa då deras teser har visat sig ohållbara. Trots detta fångar man in många lättrogna, ovilliga att ändra på sina levnadsvanor byggda på fossil förbränning.

Vi tackar för uppmärksamheten!

Uppsalainitiativet i NWT: Vilt viftande kring klimatforskning

Återpublicerar min debattartikel i NWT publicerad den 12/9

Svar till Sture Åström (NWT 5/9)

I sin debattartikel den 5 september använder Sture Åström en nyligen utkommen artikel i Nature av Jasper Kirkby m fl [1] som hävstång för ett angrepp på klimatvetenskapen och IPCC. Åström skriver att resultaten av det rapporterade experimentet CLOUD utgör bekräftelsen på teorin om klimatpåverkande molnbildning via kosmisk strålning föreslagen av den danske forskaren Svensmark.

Det är dock inte vad huvudförfattaren till artikeln själv anser. Kirkby har förklarat sin syn på det genomförda experimentet i bland annat en intervju för Nature News: ”För tillfället säger den faktiskt ingenting om den möjliga effekt kosmisk strålning har på moln och klimatet, men det är ett viktigt första steg... Det finns en rad mätningar som vi måste göra och som kommer att ta minst fem år. Men till slut så vill vi avgöra det på ett eller annat sätt.”

Inte ens Svensmark drar samma drastiska slutsatser som Åström utan har en betydligt mer realistisk syn på resultaten: ”Det finns förstås många saker att utforska, men jag tycker att kosmisk strålning/molnbildnings-hypotesen löper samman med verkligheten.” Så långt kan vi alltså konstatera att Åström drar helt andra slutsatser än de inblandade forskarna själva. Men det blir än märkligare.

Åström avslutar med påståendena ”Bluffen om koldioxidens klimatpåverkan har punkterats. Det borde vara en av decenniets största nyheter. Svensmark förtjänar nobelpriset i fysik. IPCC bör läggas ner.” Den första meningen är ett grovt felslut även utifrån Åströms egna utgångspunkter. Den väl belagda växthuseffekten av koldioxid påverkas inte av en molnbildning via kosmisk strålning. Lika lite som Magnecyl slutar fungera bara för att Alvedon hjälper mot huvudvärk.

Även den sista meningen tyder på ett allvarligt missförstånd kring IPCC och dess uppdrag. IPCC har i uppdrag att sammanställa rådande klimatforskning för att på bästa sätt ge underlag för beslutsfattare och allmänhet. Förra rapporten kom 2007 och nästa rapport är under sammanställning och skall vara klar 2013[2].

De som gör sammanställningarna är aktiva forskare inom de olika områdena av intresse. Om forskningsläget förändras förändras innehållet i IPCC-rapporterna. Att lägga ner IPCC påverkar bara möjligheten att få en samlad bild av forskningsläget, inte forskningen själv. Om Svensmark förtjänar Nobelpriset får framtiden utvisa men Åströms vilda viftande är ingen seriös forskningsdebatt förtjänt av.

Anders Martinsson

______________________________ 

1) Se tidigare inlägg om resultaten från CLOUD.
2) Förtydligande: Arbetsgrupp I väntas vara klar September 2013 och hela rapporten hösten 2014

Mer kritik mot Spencer och Braswell publicerad

Vi har tidigare skrivit om Spencers och Braswells kontroversiella artikel i tidskriften Remote Sensing som orsakade redaktörens avgång. Vi har också skrivit om Desslers kritik mot artikeln i Geophysical Research Letters. Nu har även Kevin Trenberth, John Fasullo och John Abraham publicerat en kritisk artikel, den här gången i Remote Sensing. De kritiserar bl a Spencer och Braswell för de senares avsaknad av felanalys, och de pekar på hur jämförelsen mellan modeller och observationer faller betydligt bättre ut om man inkluderar modeller som bättre återger ENSO (El Nino och La Nina).

DOUBT

DOUBT from The Climate Reality Project on Vimeo.

Climate Reality Project

The Climate Reality Project med 24 h live-sändningar runt hela världen pågår nu.




Uppdatering: AL Gores presentation sista timmen av 24 hours of Reality. Börjar 8 minuter in i videon:
Video streaming by Ustream

Uppdatering av den vetenskapliga grunden för klimatarbetet

SMHI har i en ny rapport sammanställt kunskapsläget i klimatfrågan. Författarna Markku Rummukainen, Daniel J. A. Johansson, Christian Azar, Joakim Langner, Ralf Döscher och Henrik Smith skriver i sammanfattningen:

Det naturvetenskapliga kunskapsläget om klimatförändringarna förbättrats ständigt genom forskningen om klimatsystemet, klimatpåverkan, klimatets variationer och förändringar samt klimateffekter.

Kunskapsläget är väletablerat när det gäller den grundläggande fysiken bakom växthuseffekten, liksom att genomsnittstemperaturen vid jordytan stigit de senaste femtio åren. Det är också mycket sannolikt att det mesta av den observerade uppvärmningen beror på mänsklig klimatpåverkan.

Samtidigt finns det betydande osäkerheter när det gäller konsekvenserna av klimatförändringarna samt hur mycket utsläppen behöver minska för att man ska nå ett givet klimatmål. Värdet på klimatkänsligheten är den viktigaste faktorn för beräkningar av hur mycket växthusgaser vi kan släppa ut, givet ett visst temperaturmål.

Forskningen visar att det behövs stora och snabba utsläppsminskningar för att uppnå tvågradersmålet. För att nå ett lägre temperaturmål, till exempel ett 1,5-gradersmål, är de nödvändiga utsläppsminskningarna än mer omfattande.

...

Jämfört med IPCC:s AR4 från 2007, har nya forskningsresultat publicerats om klimateffekter. I denna rapport har vi fokuserat på havsnivåhöjningen, havsförsurningen, den biologiska mångfalden samt klimateffekter i Arktis.

Jämfört med genomgången av kunskapsläget i AR4 visar nya resultat att den framtida havsnivåhöjningen kan bli större, havsförsurningens effekter på marina ekosystem omfattande och även om en del arter kan vara anpassningsbara, kan världens ekosystem påverkas av skillnader i olika arters sårbarhet för klimatförändringarna. I Arktis sker snabba förändringar.

Sammantaget ter sig riskerna för allvarliga klimateffekter större jämfört med AR4. Denna rapport utgår från naturvetenskaplig klimatforskning sedan 2007. Rapporten förordar inte något specifikt temperaturmål, någon specifik utsläppsbana eller specifika policybeslut. Dessa är föremål för politiska avgöranden.

”Sveriges klimatutsläpp är större än regeringen säger”

I en debattartikel i DN idag skriver Mårten Berglund, Kristofer Jakobsson och Kjell Aleklett om en studie om Sveriges klimatpåverkan från Globala energisystem vid Uppsala universitet. Ett utdrag:

Att Sverige lyckats minska sina utsläpp av växthusgaser på hemmaplan är förstås en framgång. Vad den officiella statistiken dock inte säger något om, är de utsläpp som vår konsumtion och livsstil för med sig globalt sett, både här hemma och i andra länder. Om det ska vara någon mening med att tala om att vår klimatpåverkan har minskat samtidigt som vi haft en ekonomisk tillväxt, måste förstås hänsyn tas till den totala klimatpåverkan som tillväxten i vår ekonomi och i vår konsumtion gett upphov till.


Globala energisystem vid Uppsala universitet kan idag presentera resultaten från en studie (utförd som ett examensarbete) där den svenska klimatpåverkan sett ur just ett konsumtionsperspektiv har studerats. Undersökningen är det första i sitt slag som tagit fram en hel tidsserie på svenska konsumtionsbaserade utsläpp av alla de viktigaste växthusgaserna (koldioxid, metan och lustgas). Rapporten överlämnas också till miljödepartementet. 

Resultaten från studien visar att de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser (räknat i koldioxidekvivalenter) har ökat med cirka 20 procent under perioden 1993–2005 – till skillnad från den minskning på cirka 10 procent som den officiella statistiken uppvisar för samma period. Någon frikoppling mellan klimatpåverkan och ekonomisk tillväxt har alltså inte skett i Sverige. Utsläppsökningen har bland annat orsakats av konsumtionen inom jordbruks- och livsmedelssektorn och inom transportsektorn där även utrikesresor ingår. Vidare ligger de konsumtionsbaserade utsläppen på en högre nivå – i snitt på cirka 110 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år under perioden jämfört med 70 miljoner ton i officiell statistik.

Vi svenskar har alltså inte ännu lyckats kombinera tillväxt med minskad klimatpåverkan. Vi "outsourcar" bara våra utsläpp till länder som Kina.

Diamantplaneter, klimatförändring och den vetenskapliga metoden

Uppmärksammar en mycket bra artikel i The Conversation skriven av Matthew Bailes, en av forskarna bakom upptäckten av diamantplaneten som väckt uppmärksamhet i pressen. Bailes jämför mottagandet av deras upptäckt och vad klimatforskare får utstå:

The attention we received was 100% positive, but how different that could have been.
How so? Well, we could have been climate scientists.
Imagine for a minute that, instead of discovering a diamond planet, we’d made a breakthrough in global temperature projections.
Let’s say we studied computer models of the influence of excessive greenhouse gases, verified them through observations, then had them peer-reviewed and published in Science.
Instead of sitting back and basking in the glory, I suspect we’d find a lot of commentators, many with no scientific qualifications, pouring scorn on our findings.
People on the fringe of science would be quoted as opponents of our work, arguing that it was nothing more than a theory yet to be conclusively proven.
There would be doubt cast on the interpretation of our data and conjecture about whether we were “buddies” with the journal referees.

Bailes påpekar vidare det viktiga, men allt för ofta bortglömda

It may come as a big surprise to many, but there is actually no difference between how science works in astronomy and climate change – or any other scientific discipline for that matter.
We make observations, run simulations, test and propose hypotheses, and undergo peer review of our findings.

Samt hur vetenskapen går framåt och dess universallitet

Of course we all make mistakes. But eventually the prevailing wisdom of the community triumphs and the field advances. It’s wonderful to be a part of that process.
...
In all fields of science, papers are challenged and statistics are debated. If there is any basis to these challenges they stand, but if not they fall by the wayside and the field continues to advance.
When big theories fall, it isn’t because of business or political pressures – it’s because of the scientific process.
Sadly, the same media commentators who celebrate diamond planets without question are all too quick to dismiss the latest peer-reviewed evidence that suggests man-made activities are responsible for changes in concentrations of CO2 in our atmosphere.
The scientific method is universal. If we selectively ignore it in certain disciplines, we do so at our peril.

Läs hela artikeln här!

Lennart Bengtsson om NIPCC:s nya tvivelaktiga rapport

Den klimatförvillarorganisation som kallar sig NIPCC (en fyndigt vald förkortning ämnad att kunna förstås som "not the IPCC", men vars officiella uttydning är Nongovernmental International Panel of Climate Change) har nyligen utkommit med en ny tjock rapport kallad Climate Change Reconsidered: 2011 Interim Report of the Nongovernmental International Panel of Climate Change. Vi på UI är glada att kunna presentera en recension av rapporten från mycket kompetent håll, nämligen av Lennart Bengtsson, en av Sveriges mest meriterade klimatforskare och meteorologer. Bengtsson är inte nådig i sin bedömning, och finner rapportens argumentation så undermålig att han inte kan avhålla sig från att leverera en och annan sarkasm. Håll till godo!

* * *

NIPCC Interim Report 2011

Växthusgasförnekarna arbetar oförtrutet vidare. I dagarna har Heartland Institute publicerat en interimrapport på mer än 400 sidor med titeln Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC). Det internationella bidraget är begränsat till några individer från Kanada och Australien, i övrigt USA. Huvudansvariga för rapporten är Craig Idso, Robert Carter och inte minst Fred Singer.

Rapporten består av två huvuddelar, en som analyserar några vetenskapliga huvudfrågor och en andra del som tar upp konsekvenserna av en klimatändring. Jag skall här huvudsakligen befatta mig med den första delen.

Att växthusgaserna påverkar klimatet förnekas inte, men man hävdar i rapporten att denna effekt är obetydlig och de ändringar i jordens klimat som har blivit allt tydligare under de senaste årtiondena beror på interna processer, på solen och på variationer i den kosmiska strålningen. Några bevis för solens eller den kosmiska strålningen effekter redovisas inte utan tas mer eller mindre för givet. En förhöjd koldioxidkoncentration anses dessutom positivt liksom en högre temperatur i allmänhet.

Låt oss granska ett antal centrala frågeställningar.

1. Observerade temperaturändringar

NIPCC hävdar att den pågående uppvärmningen beror på naturliga processer. Speciellt framhävs tidigare värme- och kallperioder som exempel på att sådana ändringar har skett utan ändringar i atmosfärens växthusgaskoncentration. IPCC kritiseras för att vara biased när det gäller bedömningen och tolkningen av meteorologiska observationer. Till skillnad från IPCC menar NIPCC att den globala uppvärmningen under de senaste 100 åren bara är ett återhämtande efter den Lilla Istiden (Little Ice Age, LIA). Den medeltida värmeperioden MWP, Medival Warm Period, tas likaledes som ett faktum. Man för i båda fallen fram argument via sk ”cherry picking” av selektiva artiklar, att dessa klimatanomalier var globala i sin omfattning och därför en följd av solvariationer eller kosmisk strålning.

Existensen av MWP och LIA som globala fenomen spelar en viktig roll i argumentation. Detta är givetvis av central betydelse då det därav lätt via analogiargument kan föras i bevis att den pågående uppvärmningen inte behöver bero på växthusgasernas ökning utan på samma magiska krafter som gav upphov till LIA och MWP.

Här utesluter man flertalet referenser från ledande tidskrifter utan refererar till publikationer från bl a Energy and Environment, vilken väljer artiklar mer för sitt politiska budskap än för sitt vetenskapliga. För dessa skribenter är ”hockey stick”-formen på temperaturkurvan under de senaste 500-1000 åren tabu. Denna form på temperaturkurvan är emellertid högst rimlig och faktiskt i överensstämmelse med den rådande kunskapsbilden. Det föreligger nu övertygande indirekta klimatuppgifter att speciellt MWP huvudsakligen var begränsad till Europa och Nordatlanten. Andra områden på jorden var samtidigt kallare än normalt. Givetvis är en global temperaturkonstruktion för perioden före 1800 svår att fastställa då man här baserar kunskapsbilden på indirekta uppgifter, men det finns inga uppgifter som stöder en global temperaturanomali av det slag som vi nu har.

Emellertid nöjer sig inte NIPCC med att skapa globala temperaturanomalier under historisk tid. Man försöker till och med föra fram idén att den globala uppvärmningen har upphört varvid det framhävs att 1998 var det varmaste året hittills (”other researchers have documented a decade-long cooling period following the record heat of 1998”). Denna typ av argumentation känner säkert UI:s läsare till då det är en central huvudtes hos våra egna förnekare på klimatskammen. Samtliga tillgängliga observationsdata inklusive mikrovågbaserade mätningar med satellit från troposfären visar en uppvärmningstrend på 0.13-0.16°C/dekad för de senaste tre decennierna. Det senaste decenniet är faktiskt mer än 0.2° C varmare än det föregående där år 1998 ingick.

2. Klimatkänslighet

NIPCC hävdar här att en fördubbling av CO2 koncentrationen endast skulle resultera i en temperaturhöjning på 0.4° - 0.5° C. Detta är helt orealistiskt och har inget stöd i aktuell forskning. Ett originellt skäl som framförs är att den ökade biomassan som tenderar motverka uppvärmningseffekten. En annan förklaring är att IPCC underskattat växthuseffekten av freongaserna (CFCs) vilket man menar kan förklara den globala avkylningstrenden efter år 2000!

3. Ändringar i vattenstånd, havsis, glaciärer och landisar

Det råder nu bred enighet om att vattenståndsökningen uppgår till något mer än 3 mm/år enligt satellitmätningar under de senaste 18 åren. Genom att de senaste satellitsystemen kan mäta havens massändring och dess volymändring separat vet vi nu att 1/3 beror på volymexpansion (och en följd av havens uppvärmning) och 2/3 på ökad vattenmassa, dvs smältvatten från glaciärer och landisar. Sedan senare hälften av 1800-talet har havsvattenökningen varit 20-25 cm eller ca 1.5 mm/år. NIPCC citerar artiklar som hävdar att ingen trendökning föreligger, vilket knappast har något stöd i aktuella observationer.

Tillbakagången av bergsglaciärer som står för den största delen av havens massökning noteras med små undantag från alla kontinenter. I Alperna har den varit speciellt dramatisk, med en tillbakagång med mer än hälften sedan mitten på 1800-talet. Minskningen har varit särskilt stor de senaste 50 åren. NIPCC förnekar inte detta men har den något märkliga formuleringen citerande Hall: ”and she notes glaciers in all areas have subsequently undergone recession but only in the past 50 years”. Man stöder alltså här att glaciäravsmältningen bara ökat de senaste 50 åren men förnekar samtidigt att havsvattenståndsökningen har tilltagit!

Likaså försöker NIPCC nullifiera reduktionen av sommaris i Arktis med diverse selektiva artiklar. Även om klimatet i Arktis varierar kraftigt så är likafullt sommarisens tillbakagång spektakulär och i sanning statistiskt signifikant och som vi kan se från i år (september 2011) så var ingalunda 2007 en tillfällighet.

På detta sätt fortsätter argumentationen sida upp och sida ned. Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.

Lennart Bengtsson

Om Roy Spencers eventuella trovärdighet

I senaste inlägget på den blogg jag döpt till Häggström hävdar resonerar jag kring frågan om huruvida Roy Spencer (klimatforskaren som stått i händelsernas centrum bl.a. här på UI den gångna veckan) förtjänar vår fortsatta uppmärksamhet eller om hans förtroendekapital möjligen kan anses vara förbrukat.

Nu kommer konspirationsteorierna kring Dessler 2011

Att "klimatskeptikernas" senaste favoritartikel visat sig vara ännu ett exempel på körsbärsplockning och dålig forskning måste bortförklaras eller åtminstone gömmas undan bakom en ridå av rök. Så fram med konspirationsteorierna: Desslers artikel publicerades för snabbt, den fick röda mattan utrullad av tidskriften då den var pro AGW.

Förutom att man kan ställa sig den uppenbara fråga hur detta skulle påverka sakfrågan - Spencer och Braswells undermåliga artikel och hypen kring denna - kan man kontrollera hur väl detta om "röda mattan" stämmer. Skeptical Science har gjort det och kommer fram till:

• Från inlämnande till acceptans tog det 18 dagar för Dessler 2011
• Av de artiklar som var i "in press" kring den 5/9 då Desslers blev det så var medeltiden från inlämning till acceptans 28 dagar i samma tidskrift (GRL) Det fanns artiklar med tider från 2 dagar upp till 120.
• När Lindzen publicerade sin mycket kontroversiella artikel 2009 tog det 28 dagar från inlämning till respons samt 6 dagar till efter revidering till acceptans trots att artikeln gick stick i stäv med det mesta av etablerad klimatforskning.

Slutligen kan man tillägga att Dessler svarade på artiklar där han var väl förtrogen med argumentationen. Som hans kollega  John Nielsen-Gammon påpekat: "It didn’t take my colleague Andrew Dessler long to work out a demonstration that Spencer’s new paper is wrong."

Nej, det finns inget underlag för att Desslers artikel skulle blivit snabbehandlad. Det var en klar och tydlig artikel i respons till tidigare artiklar som behandlades i normal takt av en bra tidskrift.

Andrew Dessler om Lindzen och Spencer

Forskaren Andrew Dessler publicerar i dagarna en artikel i Geophysical Research Letters som granskar de påståenden som framförts att moln skulle utgöra en klimatdrivande faktor snarare än en återkoppling. Vem kan bättre förklara resultaten än Dessler själv?

Läs även Scott Mandias sammanfattning av läget.

Uppdatering:
Skeptical Science om artikeln:
Andrew Dessler's New Paper Debunks Both Roy Spencer And Richard Lindzen Dessler Demolishes Three Crucial 'Skeptic' Myths

Tidskriftsredaktör avgår efter publicering av Spencer och Braswell

Professor Wolfgang Wagner
(bild från hans hemsida).

Wolfgang Wagner, chefredakör för den vetenskapliga web-publicerade tidskriften Remote Sensing, avgår till följd av publiceringen av en artikel av Roy Spencer och William Braswell med titeln On the Misdiagnosis of Surface Temperature Feedbacks from Variations in Earth’s Radiant Energy Balance. Artikeln i fråga tittar på tidsförhållandet mellan strålningsenergiflöden och temperatur, och hur dessa växelverkar, bl a i form av molnbildning. Spencer och Braswell säger sig ha hittat en diskrepans mellan observerade värden och de värden som produceras av ett antal klimatmodeller, och att denna diskrepans kan tyda på att modellerna överskattar klimatkänsligheten. Författarna drar också slutsatsen att vi inte kan diagnostisera återkopplingar i atmosfären på ett adekvat sätt. Dessa resultat tolkades på ett överdrivet sätt i media. Så här rapporterade t ex FoxNews:

Has a central tenant of global warming just collapsed?
Climate change forecasts have for years predicted that carbon dioxide would trap heat on Earth, and increases in the gas would lead to a planetwide rise in temperatures, with devastating consequences for the environment. But long-term data from NASA satellites seems to contradict the predictions dramatically, according to a new study.

Så här förklarar Wagner sitt beslut av avgå:

Peer-reviewed journals are a pillar of modern science. Their aim is to achieve highest scientific standards by carrying out a rigorous peer review that is, as a minimum requirement, supposed to be able to identify fundamental methodological errors or false claims. Unfortunately, as many climate researchers and engaged observers of the climate change debate pointed out in various internet discussion fora, the paper by Spencer and Braswell [1] that was recently published in Remote Sensing is most likely problematic in both aspects and should therefore not have been published.

After having become aware of the situation, and studying the various pro and contra arguments, I agree with the critics of the paper. Therefore, I would like to take the responsibility for this editorial decision and, as a result, step down as Editor-in-Chief of the journal Remote Sensing. With this step I would also like to personally protest against how the authors and like-minded climate sceptics have much exaggerated the paper's conclusions in public statements, e.g., in a press release of The University of Alabama in Huntsville from 27 July 2011 [2], the main author's personal homepage [3], the story "New NASA data blow gaping hole in global warming alarmism" published by Forbes [4], and the story "Does NASA data show global warming lost in space?" published by Fox News [5], to name just a few. Unfortunately, their campaign apparently was very successful as witnessed by the over 56,000 downloads of the full paper within only one month after its publication.

Och lite längre ner:

If a paper presents interesting scientific arguments, even if controversial, it should be published and responded to in the open literature. This was my initial response after having become aware of this particular case. So why, after a more careful study of the pro and contra arguments, have I changed my initial view? The problem is that comparable studies published by other authors have already been refuted in open discussions and to some extend also in the literature (cf. [7]), a fact which was ignored by Spencer and Braswell in their paper and, unfortunately, not picked up by the reviewers. In other words, the problem I see with the paper by Spencer and Braswell is not that it declared a minority view (which was later unfortunately much exaggerated by the public media) but that it essentially ignored the scientific arguments of its opponents. This latter point was missed in the review process, explaining why I perceive this paper to be fundamentally flawed and therefore wrongly accepted by the journal. This regrettably brought me to the decision to resign as Editor-in-Chief to make clear that the journal Remote Sensing takes the review process very seriously.

Wagner har alltså två skäl för sitt avgångsbeslut. Det första skälet är att artikeln inte borde ha publicerats eftersom den ignorerar viktig kritik. Nu är det inte ovanligt att bristfälliga artiklar publiceras, men vanligtvis faller dessa snart i en välförtjänt glömska. Det skedde inte här, och detta är andra skälet. I det här fallet fick artikeln i fråga stort genomslag i media och på nätet, och dess resultat misstolkades och blåstes upp.

Roy Spencer, som inte är så glad över det inträffade, säger på sin blogg att han och Braswell visst har tagit upp relevant kritik och  hävdar istället att IPCC ligger bakom avgången:

If some scientists would like do demonstrate in their own peer-reviewed paper where *anything* we wrote was incorrect, they should submit a paper for publication. Instead, it appears the IPCC gatekeepers have once again put pressure on a journal for daring to publish anything that might hurt the IPCC’s politically immovable position that climate change is almost entirely human-caused. I can see no other explanation for an editor resigning in such a situation.

För de som inte är bekanta med vetenskaplig publicering kommer här en kort förklaring. När en grupp forskare har ett forskningsresultat som de vill dela med sig av, så gör de det genom att publicera en artikel i en vetenskaplig tidskrift. Men att få artikeln publicerad är en ganska omständig process som inte alltid lyckas. Först skickar artikelns författare in artikeln till tidskriften, där den tas emot av en redaktör. En tidskrift har vanligen flera redaktörer, som vanligtvis själva också är forskare. Om artikeln uppfyller grundläggande krav på t ex format och ämnesområde, så skickar redaktören ut artikeln till ett antal (vanligtvis tre) granskare, som också är forskare och har expertis i det aktuella området. Att vara granskare för tidskrifter är en del av varje forskares arbetsuppgifter. I en del tidskrifter kan de som skickar in artikeln visserligen ge förslag på granskare, men vilka granskarna är hålls nästan alltid hemligt. Dessa granskare läser igenom artikeln och skriver var sitt utlåtande, där de uppger huruvida de tycker att artikeln håller tillräckligt hög kvalitet för publiceras och pekar ut eventuella saker som behöver förbättras. Det senare kan vara allt från stavfel till otydliga förklaringar till misstag i beräkningar till att mer data behövs. Redaktören tittar sedan på dessa utlåtanden och kan antingen besluta att bevilja publicering med inga/små förändringar eller med större förändringar efter en annan granskningsomgång, eller att helt neka publicering.

Om artikeln avvisas, så kan författarna försöka skicka den till en annan tidskrift, och hoppas på mer framgång där. Om man är riktigt desperat så kan man försöka få artikeln publicerad i någon tidskrift som ligger något utanför artikelns ämne, där det finns större chans att redaktören och granskarna inte ser eventuella svagheter. Remote Sensing är t ex inte en tidskrift som riktar in sig på klimatsystemet i sig, men publicerar artiklar som handlar om sensorsystem och bearbetning av sensordata som kan vara relavanta för klimatvetenskapen. Å andra sidan har Spencer redan tidigare publicerat en artikel där, så det kan vara skälet till att han och Braswell valde tidskriften i fråga.

Att redaktörer för vetenskapliga tidskrifter avgår till följd av bristfälliga artiklar tillhör inte vanligheterna, men det händer ibland. Ett tidigare fall inom klimatområdet är Soons & Baliunas artikel om historiska klimatrekonstruktioner i tidskriften Climate Research från 2003. Artikeln kom till slutsatsen att det inte är något speciellt med den nutida uppvärmningen. Artikeln användes som politiskt argument, bl a av senator Inhofe som gjorde den till ett huvudnummer under sitt senats-tal samma år. En förintande kritik från flera av de forskare som Soon & Baliunas citerade i sin artikel publicerades i tidskriften EOS strax efter. Halva den redaktionella ledningen för Climate Research avgick dessutom i protest mot publiceringen av Soons & Baliunas artikel. De betraktade publiceringen som ett katastrofalt misslyckande för tidskriftens granskningsprocess.

Wagners avgång förefaller dock inte fullt lika dramatisk som Climate Research-affären, och det kan var klokt att vänta med tvärsäkra omdömen tills dammet har lagt sig.

Några andra bloggar, media och vetenskapliga tidskrifter om affären:

• Only in it for the gold
• Rabett Run
• My view on climate change
• More Grumbine Science
• Peter Gleick vid Forbes
• BBC
• Nature
• Science
• RealClimate

Welander hittar på om IPCC

Jag hade lovat mig själv att inte skriva mer om vad som pågår på Stockholmsinitiativets klimatförvillarblog "The Climate Scam", men när jag läser Per Welanders senaste alster kan jag inte hålla mig. Här är inledningen på Welanders inlägg:

IPCC och politrukerna
by Per Welander

IPCC är en politisk organisation inom FN:s ramar. Den bedriver ingen egen forskning utan sammanställer relevanta delar av vetenskapen. Uppdraget är mycket snävt formulerat och ingen hänsyn får tas till alternativa hypoteser som t.ex. solens inverkan via kosmisk strålning.

…to assess on a comprehensive, objective, open and transparent basis the scientific, technical and socio-economic information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change, its potential impacts and options for adaptation and mitigation.
Tittar man på uppdraget så har man redan från början sagt att det gäller bara klimatförändringar som kommer från människan. Det behöver då inte bara vara växthusgasutsläpp utan även också nedhuggning av skog, nedsotning, byggandet av stora städer. Men att t.ex. solens strålning skulle vara styrande skall inte tas med.
...

Att detta inte är sant är lätt att kontrollera. Det räcker att bläddra lite i IPCCs senaste rapport (AR4, WGI). T ex hittar man lätt avsnitten:

• 1.4.3 Solar Variability and the Total Solar Irradiance
• 1.4.6 Ocean and Coupled Ocean-Atmosphere Dynamics
• 2.7 Natural Forcings
• FAQ 9.2 Can the Warming of the 20th Century be Explained by Natural Variability?
• 9.7 Combining Evidence of Anthropogenic Climate Change

I kommentarsfältet ser vi hur andra SI:are som professorerna Ingemar Nordin och Peter Stilbs hejar på. När klimatförvillarna ägnar sig åt att sprida så uppenbara osanningar så är det tydligt att de varken har några riktiga argument eller några skrupler.